Appell.

Berättelser om sexuella övergrepp väller fram i tidningar och sociala medier.
Viktiga berättelser som talar klarspråk om de maktstrukturer som så länge tagits för givna. Scenkonsten är så klart inte undantagen. 456 scenkonstverksamma kvinnors berättelser publicerades nyligen i Svd. Inledningsvis skriver de bland annat:

”Tystnadskulturen är utbredd i vår bransch. Manliga stjärnor och regissörer geniförklaras och hålls om ryggen av branschen oavsett vad de utsätter sina kollegor för. På grund av deras stjärnstatus får övergreppen aldrig konsekvenser.”

Den manliga genikulten är norm även i den klassiska musikindustrin.
Några modiga operasångerskor – Anna Larsson och Malena Ernman bland de mest namnkunniga – har klivit fram och delat berättelser och initierat debatter. Men symfoniorkestersfären är tyst – detta trots att vi dagligdags jobbar med ljud.

Men det är nog nu.

Vi vet nog alla – om vi tänker efter – att hela vårt system är optimalt riggat för att skapa både risker och tolerans för övergrepp.

Från mästare-lärling-situationen i ungdomen till de hierarkiska arbetsplatserna.
Från lärarens målmedvetna hand mellan benen under bordet på festen efter diplomkonserten till dirigentens uppmaning att gå genom insatser på hotellrummet. Och begåvning tycks förlåta allt möjligt gränslöst beteende och banar ytterst väg för en sexuell jaktlicens.

All den längtan som en ung människa lägger in i sitt övande.
All den professionalism som musikerna levererar dagligen.
All den abstraktionskraft som musicerande på hög nivå avkräver var och en som ger sig på yrket.

Allt det kan i ett slag reduceras genom förment skojiga kommentarer om valet av klänning till Brahms dubbelkonsert.
Eller någon härlig anekdot om vad Brahms själv ska ha sagt om en cellist. Om du är kvinna alltså.
Och från det till synes harmlösa går en rak lina till såväl hierarkierna i orkestrarna, via repertoarvalen och ytterst till den konstnärliga sexuella jakträtten.

Men det handlar i grunden om en missuppfattning.
Gränslöst – och brottsligt – beteende har faktiskt vare sig med konst eller musik att göra.
Vi måste börja med att lära oss skillnaden mellan arbetet och de anekdoter vi götts med sedan musikhögskoletiden.
Anekdoter om tonsättare som är män som gör konstiga och ”roliga” saker.
Anekdoter om kvinnor som är tonsättare eller musiker som gör skrattretande ”dåliga” saker.

Men om Sibelius var ett svin mot Aino, så var det kanske inte roligt egentligen – inte på riktigt.
Varken 1917 eller 2017. Däremot tecknar många av tonsättaranekdoterna ofta bilder av sorgligt jagsvaga människor – inte sällan kryddade med alkoholproblem, som också gärna romantiseras.

Och de råkar alla vara män.

Det betyder inte att Sibelius inte skrivit musik som går att älska; men det betyder kanske att vi i dag behöver problematisera verken och sätta dem i en kontext. För musik har – trots den klassiska musikindustrins ansträngningar att påstå motsatsen de senaste hundra åren – alltid varit kopplad till liv, identitet och makt; till en kontext.
Musiken är kopplad till köttet, blodet och de kommunikativa kollapser som är en del av människans vardag.

Upphöjer vi musiken till Gud, får vi räkna med att denna i grunden oerhört intressanta mänskliga lek delvis kommer att befolkas av människor som också gärna vill räknas till Guds avbild.Eller åtminstone Guds språkrör.
Makten och härligheten, helt enkelt.

Nu vilar ansvaret tungt på alla oss som befinner oss i maktposition i musiklivet.
För vi har möjlighet att ändra beteenden och strukturer. Det är ingen quick fix.
Men vi måste skapa ett musikliv där det är tryggt att vara även om du är en 23-årig flöjtvikarie som råkar vara kvinna.

Vad säger ni, chefskollegor i landet, ska vi jobba med detta på allvar?
Det kommer inte bli lätt. Till och med en ganska ytlig analys kommer sannolikt visa att de sexuella trakasserierna sitter ihop med en rutinmässig tystnadskultur. Som i sin tur sitter ihop med privilegier. Som kommer göra jobbet lite extra jobbigt.

Men vore det inte roligt att tillsammans istället kunna bygga nya anekdoter – berättelser om hur vi tillsammans gör konstmusiklivet till en öppnare och mer samtalsbenägen sfär där konsten inte ursäktar övergrepp?

Fredrik Österling, Konserthuschef Helsingborg

Stefan Solyom, Chefdirigent, Helsingborgs Symfoniorkester

Comments
One Response to “Appell.”
  1. Kirsten Helfrich skriver:

    Bästa Fredrik Österling och Stefan Solyom!

    Stort Tusen Tack för detta! Så fint av er!

    De bästa hälsningar
    Kirsten Helfrich

Lämna en kommentar