Debatt och del två av deckaren…

I dag deltog jag i en debatt om den nya musikens plats bland våra orkestrar. Programmet hette Nya Vågen och kan hittas via denna länk: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/287077?programid=3048

Debatten har fortsatt på FB – kasta er gärna in!

Som utlovat kommer här del två i min lilla kriminalskröna med musiklivet som fond. Återigen: samtliga karaktärer är fiktiva…

2. Delad vårdnad. Blod

Måndag morgon, 06.00. Väckarklockan i Davids mobiltelefon spelade Katalogarian ur Mozarts opera Don Giovanni. Om och om igen. Gradvis kom David till medvetande. Det var med sorg han lämnade drömmen i vilken mozartarian på ett smidigt sätt vävts in i en rafflande handling som på ett övertygande sätt inbegrep Joséphine Collart. Han suckade djupt och satte sig upp på sängkanten med ansiktet pressat mot handflatorna. I Tullinge villastad söder om Stockholm sjöd det redan av aktivitet bakom fasaderna. Förortens sedvanliga förberedelser för jobben inne i staden var i full gång. Den gula tvåplansvilla som tills helt nyligen befolkats av familjen Westerdahl, nu ersatt av en skilsmässoversion av samma familj, var inget undantag. David smög nerför trapporna och in till badrummet på entréplanet, stängde dörren försiktigt bakom sig och lät sig omslutas av duschvärmen. I barnkammaren låg hans två söner och sov så hårt som bara de kunde. På vardagarna. På helgerna var de istället anmärkningsvärt tidigt uppe. Ibland undrade David om barn förprogrammeras till att vara så utmanande som möjligt. Oavsett vilka listiga lösningar föräldrar hittade på för att lösa vardagens små barnrelaterade bekymmer, lyckades barnen anpassa sig till de nya omständigheterna med diabolisk uppfinningsrikedom. Summan av utmaningarna var helt enkelt konstant, hur ljuvliga än barnen samtidigt tedde sig i Davids ögon. Duschceremonin var därför helig för David under arbetsveckorna – de utgjorde den enda egna stunden. Under de korta minuterna gick han genom gårdagens utmaningar och förberedde dagens möten. Denna morgon njöt David av segerns sötma. Galakonserten hade varit just den magiska afton han utlovat. Joséphine Collart hade strålat en sådan värme och närvaro att publiken gav stående ovationer redan en bit in i första halvan av konserten. Den trumpne Odo van Wesel hade transformerats till en lyhörd och demonisk fullblodsmusiker som till och med pressat fram ett litet leende i mungipan under applådtacket. Tjugo inropningar. Som sista extranummer sjöng Collart ett lika udda som hänförande val: C’est l’extase av Claude Debussy. En musik som poetiskt och bitterljuvt målar upp den melankoli och ännu oförlösta längtan som kan dröja sig kvar efter en kärleksakt.

Under minglet efteråt hade kulturministern kommit fram och kramat honom inför alla VIP:ar. Snacka om positiva signaler från departementet. Joséphine Collart uppvaktades av en strid ström av beundrare och David släppte på ett tidigt stadium de tankar han haft på att eventuellt ansluta sig till dem. Han ringde istället upp barnvakten för att kolla läget. Trots att klockan varit över elva, kunde han i bakgrunden höra Elias och Ludwig hårdleka med sina Hero Factory-leksaker under vilda tjut. ”De bara vägrar sova” snyftade barnvakten på en mobilledning som hackade av dålig mottagning. ”Jag har aldrig varit med om något liknande!” David bestämde sig för att smita från minglet. Han visste att situationen kunde urarta, så om han ville att barnen skulle komma iväg till skola och dagis dagen därpå fanns det bara en sak att göra. Han tog producenten Louise åt sidan och gav henne några instruktioner. Hon hade tittat på honom med en blick som antydde att det fanns fler människor som hade barn att ta hand om, men försäkrade honom verbalt om att hon hade läget under kontroll. Så David gick ut på Nybrokajen och högg en taxi. Femhundra kronor senare levererades David till huset där han möttes  i hallen av två övertrötta och plastsvärdsfäktande barn. Barnvakten Alexandra, en sjuttonårig gymnasist, satt i soffan med tårar i ögonen. David ville ge henne lite extra pengar som kompensation, något hon avfärdade med en fnysning. ”Jag ska inte ha mer betalt om jag misslyckas!” David försökte säga några tröstens ord, men talade för döva öron. Alexandra hade snabbt klätt på sig och försvunnit ut genom dörren utan att säga hej.

David nappade åt sig handduken som låg slängd över en crosstrainer som sedan skilsmässan tronade mitt i badrummet likt en multifunktionell avlastningsmöbel. Han gick med handduken virad runt magen ut i vardagsrummet och började förbereda frukostrutinen. CD-spelare på. Blockflöjtsvirtuosen Dan Laurin och hans version av Telemanns konserter. Ludwig och Elias hade hört just den här skivan varje morgon från det att de föddes, så de kallade helt enkelt CD:n för ”morgonmusiken”. Medan Laurin levererade sina subtila fraser, satte David på mannagrynsgröten till Elias och bredde mackor åt Ludwig. En långdragen väckningsprocedur följde, med allt ivrigare protester från båda barnen. Till slut hade båda fått i sig lite frukost, klätt på sig och packat ner de leksaker de för dagen bestämt skulle följa med i ryggsäckarna till skola och dagis. Efter att som näst sista anhalt ha lämnat Elias på dagis, satte sig David i bilen, en repig blå Renault, och körde vidare mot Katarinas arbetsplats för överlämning. I en allt annat än bekväm uppgörelse – en sorts delad vårdnad – kördes bilen av den som för tillfället hade hand om barnen.

Några vita punkthus. En tegelkyrka, smyckad med en uppmärksammad kyrktupp som stadsdelsnämnden tyckt skulle passa som symbol för närförorten. Höghuset som tronade bredvid tunnebanestationen var därför smyckat med en stiliserad röd tupp. I Davids ögon förstärkte det den lätta öststatskänsla han tyckte att platsen andades. För David fanns det bara ett tungt vägande skäl att besöka platsen, och det var den utmärkta fiskbutik där en rödhårig handlarfamilj försvarade gränsen mellan civilisation och tröstlöshet. Ett brokigt gäng knarkare och alkisar svajade utanför ingången till tunnelbanan, skrikande och gruffande med morgonabstinensen i full sving. David hastade förbi den ostadiga gruppen och skyndade sig genom spärren. Tåget mot Hässelby Strand rullade turligt nog in precis som David klev ut på perrongen. Kanske skulle han nu hinna i tid till måndagsmötet, något som sedan skilsmässan blivit allt ovanligare, bland annat tack vare bilhanteringen.

 

Satan. David sprang uppför trapporna till mötesrummet på plan sju. Hissen var upptagen, antagligen av medarbetare som var lika sena som David. Typiskt att möteshelvetet är längst upp i huset. Det enda rummet utan fönster hade blivit platsen för kontorsmötet på måndagar. De finare rummen på entréplan, med utsikt mot Nybroviken, var ofta uthyrda till konferenser, så för enkelhets skull hade David lagt en permanent bokning på det så kallade Lidholmrummet, döpt efter tonsättaren Ingvar Lidholm. David störtade in i rummet, andfådd och svettig. Vid långbordet som placerats i mitten av det trånga och lätt klaustrofobiska rummet, satt redan större delen av personalen samlad. Louise nickade glatt men trött åt David, så även Marie, ekonomichefen. Åke satt och tuggade intensivt på en blyertspenna. Resten av medarbetarna stirrade tomt framför sig och tycktes knappt ta notis om Davids brådstörtade entré.

”Hej. Ursäkta. Det var stopp vid Medborgarplatsen. Vem saknar vi?”

Louise strök bort luggen från ögonen och tittade lojt omkring sig med David rafsade runt i sin väska efter penna och papper. ”Jan-Lennart. Och Jacques förstås.” Jacques Leroux, producent för orkestern tillika utbildad mimskådespelare, var oftast sist att dyka upp på personalmötena. Jacques hade en trumpen och lite övergiven uppsyn, och brukade som ursäkt anföra att han inte kunde anpassa sig till trivialiteter som mötestider. Dels, hävdade Jacques med kraftig fransk brytning, hade han viktigare saker för sig, dels menade han att han i grunden var en ”estetisk person”, vad det nu kunde betyda. Välj dina strider, David. ”Okej, då kör vi. Konstigt med Jan-Lennart. Han brukar ju alltid vara i tid…ja ja…Kan du ta veckans aktiviteter i huset, Louise?”

”Absolut. I dag är det Nacka Kulturskola som hyrt in sig så vi har mycket barn i huset. Bra om vi undviker bistron vid lunchtid – de har ett hundratal mackor att dela ut och Niklas är ensam i servisen i dag.” Flera djupa suckar hördes från de församlade. Assistenten Anna-Greta viftade med en penna i luften. ”Ja, Anna-Greta..?” David stålsatte sig inför vad han nu visste skulle komma. ”Jo, alltså, var inte själva idén med bistron att också personalen skulle kunna använde den som lunchrum? Jag tycker faktiskt att det är ohållbart att sådana här externa uthyrningar ska få rubba våra rutiner.” Allas blickar riktade mot David, som tog utstuderat lång tid på sig att svara. Andas djup nu, David, lugn…”Hrm…Det kommer kanske som en överraskning för er, men själva idén med att starta bistroverksamheten var tvärtom att serva just dessa externa gäster. Gäster som bidrar till att finansiera vår verksamhet. Jag uppmanar er alla att försöka ha det i åtanke. Jag vill inte veta av att någon av oss kommer med sura kommentarer till krögaren om det här. Kom ihåg att vi fortfarande inte har ett skrivet avtal med honom.  Vi behöver intäkterna.” Anna-Greta var fortfarande inte  nöjd. Under det att David talat hade hon suttit och viskat med en kollega och tog nu åter ordet. ”Ja, men om det ska fortsätta så här måste vi köpa en ny kyl. Vi får faktiskt inte plats med alla lunchlådor.” Men för helvete. ”Anna-Greta…jag tror att vi med gemensamma krafter kan undvika den extrakostnaden. Om alla ser till att rensa ut sina gamla lådor ur kylen, ska det nog gå bra…”

”Nej, nu måste jag verkligen…” Anna-Greta avbröts av ett brak från dörren. In snubblade en blek Jan-Lennart med håret på ända och mustacherna slokande. David hann tänka att det var som en av Kramers entréer i Seinfeld innan Jan-Lennarts framfart hejdades av en lampsladd. Han föll raklång mot golvet. David och Louise reste sig samtidigt ur sina stolar och rusade fram till Jan-Lennart. ”Hur gick det? Vad är det som har hänt?”

Jan-Lennart tog ett hårdhänt men skakigt grepp om Davids kavaj och drog sig upp på en stol. ”Död. Blod. Jävlar. Skitfucksatan…” Han väste fram orden, men ingen hade ungått att höra dem. ”Vem är död, Jan-Lennart?” Louise strök honom försiktigt över ryggen. ”Hon. Tjejen. Collart. På podiet. Åååååh…fyfan vad äckligt…” Jan-Lennart kved, vred sig hastigt åt sidan och kräktes.

 

En halvtimme senare var Musikaliska en belägrad plats. Åke hade fått uppdraget att mota Nacka Kulturskolas barn och personal som redan börjat samlas i nedre foajén. Efter att snabbt ha dirigerat personalen till sina respektive kontorsplatser med order om att hålla sig tillgängliga för polisen, hade David tagit med sig Jan-Lennart till sitt arbetsrum och tvingat honom att lägga sig på soffan. Louise hade ringt in polisen som efter att ha konstaterat att dödsfallet var på riktigt, snabbt spärrat av huset. Blåljusen och avspärrningarna hade redan börjat dra till sig nyfikna som tillsammans med besvikna kulturskoleelever nu stod och iakttog det lilla som gick att ana av aktivitet innanför konserthusportarna. David stod och såg på hopen nedanför från det halvmåneformade fönstret i hans arbetsrum. Mobiltelefonen hade börjat surra oavbrutet bara minuter efter det att Louise tillkallat polisen. Displayen berättade att det var dolda nummer. Journalister…nu är de plötsligt intresserade…Hur journalisterna så snabbt kunnat få upp vittringen var en gåta för David. Var inte det gamla polisradiosystemet utbytt mot något nytt, hypermodernt och avlyssningssäkert system? De läcker väl som såll, precis som min egen personal….Fan jag glömde säga till dem att inte ta några samtal från journalister…Efter en snabb titt på Jan-Lennart som låg och sov med halvöppen mun på soffan, skyndade sig David ut i korridoren. Nu är det snabba puckar som gäller. Borta vid kopieringsmaskinen såg han Jacques tillsammans med en för David okänd kvinna, som med anteckningsblock i hand verkade hänga vid Jacques läppar. För sent. Jävlar. Nu lägger han väl upp en dramaturgiskt snygg story om hur han bara väntat på att detta skulle ske…säkert kopplat till en analys om det allt hårdare klimat som den klassiska musiken lever i…David stegade snabbt fram till duon. ”En sådan här verksamhet innebär så klart många risker, med många temperamentsfulla estetiska människor…” Jacques hejdade sig mitt i meningen då han fick syn på David, som log ett leende avsett att framstå som hövligt men nog mest utstrålade undertryckt vrede. David sträckte fram handen till mot kvinnan. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, var klädd i jeans och en grå halvlång kappa med huva. Knallrött och ovanligt lockigt hår. Korkskruvslockar. Pigg, alert blick. Mer än genomsnittligt intelligent förmodligen. Söt. ”Hej. Westerdahl. Jag är chef här, och den som för organisationens talan.” Det sista framsade David med en sträng blick på Jacques , som svarade med några tysta gester av oklar innebörd.

”Agnes Doyle. Jag är kriminalinspektör här. Jag är den som har rätt att fråga ut hela organisationen om allt som rör det mord som inträffat i huset.” Jacques vände sig hastigt om i ett uppenbart försök att dölja ett leende. ”Förlåt mig, jag trodde du var journalist. Jag är lite skadad av tidigare upplevelser av det skrået…Men mord säger du?”

”Ja, mord. Jag förstår att du inte varit inne i salen och tittat. Men då vår första patrull kom hit kunde de redan från bakersta raden konstatera att det var mord. Och ett ganska spektakulärt sådant också.” Agnes blåste bort en envis lock från ansiktet.

”Jag fick inget vettigt ur min medarbetare – han som hittade Joséphine…den döda…sedan gick det i ett tills vi sågs här i korridoren, så jag har inte hunnit titta i salen. Jag betvivlade inte att han hade rätt…att Joséphine var död…men mord…”

”Ju färre ni är som varit på mordplatsen utan sällskap av proffs desto bättre. Joséphine säger du? Var ni nära vänner?” Agnes ögon smalnade.

Jacques började långsamt backa in mot kontorsrummet där han hade sitt skrivbord. Varför måste han alltid röra sig som om han var koreograferad..? 

Det kan jag inte påstå. Inte närmare bekant än jag är med kanske flera hundra musiker, solister och dirigenter. Men det finns kanske en särskild sorts förståelse mellan många av oss som håller på med musik – en slags empati med livsvalet som river ner en del av de vanligaste sociala mönstren.”

”På svenska, tack.” Hon ser irriterad ut.

”Jag gillade henne. Hon gillade mig – på sitt sätt. Men antagligen varken mer eller mindre än jag kan påstå är fallet med många andra.”

”Och han…den andra musikern som spelade i går?”

”Odo van Wesel. Jag träffade honom för första gången i går, även om jag känner till honom sedan länge. Han är legendarisk. Men det var förstås Joséphine också. På en nivå som skulle kunna skapa diplomatiska förvecklingar.”

”Pratar du alltid så där?”

”Hur då?”

”Som en bok.”

”Nej…det tycker jag inte.”

”Den där typen av språklig…kontroll brukar kunna dölja en känslomässig avgrund.”

”Vem talar nu som en bok?”

Agnes skrattade till och höjde sitt anteckningsblock som för att slå till David. ”Sorry – det blev lite mycket doctor Phil där.” Hon samlade ihop anletsdragen. ”Vi kan låta mina analyser av din personlighet vänta ett tag. Fast du tillhör den grupp människor vi rutinmässigt måste inkludera i utredningen. Först: dina anställda får inte lämna huset förrän de hörts om vad de gjort och sett. För säkerhets skull har jag posterat ett antal kollegor vid samtliga utgångar.”

”Okej. Jag har redan förvarnat alla om att de måste hålla sig tillgängliga. Har ni satt någon dörren mot Stallgången? Kan vara lätt att missa den.”

”Jag satte en kollega vid dörrarna mot Stallgatan om det är dem du menar.”

”Nej, det här är en dörr som inte syns från Stallgatan. Man måste genom porten till innergården för att se den. Dörren leder in till en gång som i sin tur leder rakt in i nedre foajén. Den vägen kan man ta sig nästan osedd upp till Blasieholmstorg.”

”Faan då!”

Agnes tog sin mobiltelefon och tryckte på en tangent. Efter en stund smattrade hon iväg instruktioner till personen i andra änden.

”Så där då. Har du några ritningar på huset? Vi ringde Fastighetsverket, men de är inte direkt snabba. Någon skulle ringa någon som skulle kolla…”

”Visst. Inga problem. Jag har utskrifter liggande i en pärm på rummet.”

”Bra. Jag tar dem gärna på en gång.”

”OK, den här vägen.” David gjorde en gest mot sin dörr. ”Jag hoppas ni inte drar benen efter er. Huset kan inte vara stängt hur länge som helst innan det blir affärskritiskt. Vi behöver kunna sälja biljetter…”

”Det tar den tid det tar.”

När David öppnade dörren, såg han Jan-Lennart ligga kvar i soffan, snarkande på ett komiskt gurglande och visslande sätt. David hyssjade åt Agnes, gestikulerade åt henne att vänta utanför och smög ensam in och hämtade pärmen med ritningarna ur sitt plåtskåp. ”Här.” Agnes stack pärmen under armen. ”Den där killen talar jag med se’n. Nu ska du följa med mig till brottsplatsen.” David stelnade till. ”Är det verkligen nödvändigt?”

”Jag har anledning att tro att det finns en koppling till din yrkeskompetens i det här mordfallet. Men jag säger inget mer. Då du kommer in i salen vill jag att du tar in allt du ser och förnimmer utan att vara påverkad av förhandsinformation.”

”Jaha…jag förstår…jag behöver väl knappast säga att jag tycker det här är vansinnigt obehagligt….Jag hörde henne sjunga i går, pratade med henne, och nu…Men jag antar att  inte vet hur man reagerar då man ser ett mordoffer för första gången…särskilt inte ett som man är bekant med…”

”Helt riktigt. Du kan inte förbereda dig för den upplevelsen. Ska vi gå?”

 

Agnes tog täten genom korridoren bort mot dörren som ledde ut till foajén. Bakom henne gick David, helt i händerna på en egendomlig blandning av känslor. Situationen var bisarr. Men här fanns också något annat. Agnes hade gjort intryck. Hon hade en oroväckande förmåga att liksom töja på gränsen för sin yrkesroll och nästan lyckas med konststycket att komma nära. Det hade nästan fått David mer ur balans än han redan var på grund av omständigheterna. Hon är polis. De får säkert lära sig tekniken på Polishögskolan…eller nej….knappast där…hon måste gått en specialkurs: ”Hur man avväpnar 46-åriga VD-ar”

På väg uppför trapporna passerade de bysten av Emil Sjögren, som med bronsblankt och likgiltigt ansiktsuttryck blickade ut över foajén. Ett annat olyckligt tonsättaröde. Entrén till konsertsalen gick genom två stora dörrpar av trä, över vilka det stod målat WENSTER respektive HÖGER i en tryckstil som 1887 förmodligen uppfattats som modern. Nutidens människor kopplade nog oftare ihop typsnittet med saloonskyltar i gamla westernfilmer. Mellan entrédörrarna fanns en utskjutande del som såg ut som en påkostad vaktkur. Ädelträ. Tittade man noga såg man tre diskret snidade kronor ovanför dörrkarmen. Detta var den kungliga logen, där musikälskaren Oscar II – som lagt grundstenen i huset – suttit och njutit av musikens själavidgande verkan.

”Jag tror att vi först tittar på det från logeplatserna.” Agnes ryckte upp den lite tröga dörren och de båda klev uppför den lilla trappan till kungliga logen. Salen var försjunken i halvdunkel och såväl de stora täckande draperierna mot Nybroviken som de som vette mot Stallgården var fördragna. De fick därför famla sig fram mellan förgyllda fåtöljer fram till den punkt där de hade en mörkpanoramavy av salen och scenen. Den gamla gaslampan i talet – en praktpjäs som varit en av Stockholms första i sitt slag . såg ut som om den tungt och grådystert bidade sin tid i väntan på att tändas och åter bli till sitt guldsmaragdskimrande jag. David lät blicken glida nedåt från taklampan via råsystemet där scenbelysningen hängde. Förgyllda stjärnor gjorde taket till en stiliserad rymd. En spotlight lyste en svag kägla mot fonden. Han kände nackhåren resa sig då bilden sjönk in.

”Åh fy faan…”

David tog spjärn mot det sammetsbeklädda räcket i kungliga logen. Agnes lade en hand på Davids arm.

”Vad ser du? Ge mig dina sinnesintryck.”

”Vansinne…jag kan inte…han har…”

”Han?”

”Han…någon…Det är ju en tavla…” David slet hårt för att återta kontrollen över sina vilt rusande tankar. Det han såg var på samma gång outsägligt grymt och vackert. Som musik…som en musik från helvetet… I det blåaktiga skenet från den lilla ljuskäglan syntes de för David vana detaljerna. Men något var fruktansvärt fel med bilden. Tre gyllene lyror bildade normalt en dekorativ fond ovanför dörrarna till bakscenen. Det blå ljusfilter som favoriserades av Jacques gav en speciell om än lite dyster lyster åt bladguldet. Nu syntes bara två lyror. Den i mitten var skymd. Framför den hängde Joséphine uppspänd i en onaturlig pose. Hennes silverdallrande klänning reflekterade blåglittrigt ljus. David kunde se någon form av trådar, sträckta från kroppen upp till taket, glimma till i det att Joséphines kropp stilla gungade i luften. Likt en marionettdocka tycktes hon ha trådar fastsatta på alla extremiteter. Händer. Fötter. Huvudet med de vidöppna ögonen…allt hade fuktmörka blommor där tråden fästs. I vänsterhanden höll Joséphine ett föremål. David var tvungen att kisa. Ett instrument. Inte en violin. Någon sorts barockinstrument? Nej. Jo, kanske…en luta? Nej. En lutgitarrr. En sådan man hittar på loppis och sjaskiga antikaffärer med falska påståenden om att de trakterats av Bellman eller Taube. Ser ut som en luta, men är det inte.  ”En fuskluta” mumlade David, som i trans. Då han åter tvingade sig att ta in bilden såg han ytterligare ett föremål som hade placerats i högerhanden. Ett nedåtvänt vinglas höjt i en sarkastisk och bakvänd skål. Plötsligt bröts tystnaden i salen av ett svagt men ihärdigt surrande. Joséphines kropp for ner en halvmeter och stannade sedan tvärt. Tystnad. David stirrade hypnotiserat på skådespelet. Surret hördes åter. Joséphine åkte ner ytterligare en halvmeter, huvudet slängde framåt-bakåt vid inbromsningen.

”Helvete! Gör nå’t!” Agnes kastade sig över kanten på den kungliga logen och sprang ner mot podiet. Någon tände takbelysningen. Från bakscenen uppenbarade sig några tekniker i overaller – alla skyndade de sig mot den upphängda och livlösa Josephine. För sent. Den osynliga mekanik som styrde skådespelet släppte nu taget fullständigt om kroppen som damp ner på trägolvet. Ljud av brustna strängar och glas som krossades blandades med den hårdmjuka dunsen av kropp mot blodfuktigt trä.

Prélude och kapitel 1…

Som en liten tisdagstreat presenterar jag här – istället för tidigare aviserade utredningsartade texter – ett utsnitt ur mitt deckarprojekt. För den minnesgode publicerade jag några kapitel ur den tänkta uppföljaren redan i somras. De som följt med (enligt statistiken ett gäng) får nu helt sonika starta om och få sig till livs upprinnelsen till det hela. De litterära agenter jag varit i kontakt med applåderar innehållet. Men menar att miljön- alltså vår egen musikmiljö- inte är säljbar. Mer blod har efterfrågats som kompensation för sammanhangets brist på bredd…Nå. istället för att efterkomma dessa önskemål, publicerar jag på detta sätt och skissar på fritiden vidare på mindre…nördiga texter, hehe…

För den som undrar: i texten förekommer personer och sammanhang som kan tyckas snubblande lika verkligheten. Jag har här använt miljöerna runt Musikaliska som fond. Det betyder dock inte att personerna jag här låter befolka huset är det minsta baserade på verkligheten. Inte heller kulturministrar, kulturborgarråd eller andra figurer är med verkligheten överensstämmande. inte ens VD:n, den knepige David Westerdahl, är särskilt lik någon jag känner. Men kanske kan texten ändå erbjuda viss underhållning. Framförallt för dem som har haft med musiklivet att göra…Nästa avsnitt publicerar jag om en vecka. Kommentera gärna!

/Fredrik

 

Prélude

Transkriptionen retar honom. I originaltonarten G-moll klingar preludiet både fritt och melankoliskt. Särskilt spelat på det ursprungliga instrumentet. I händerna på en mästare blir musiken i den avskalade inledningen djupt gripande. Transkriberat till gitarr är det en annan sak. A-moll. Tonarten för lungsiktiga melankoliker. På ett jävla samkvämsinstrument. Bilden: rödvinsosande fortbildningskursavslutningar. En luddskäggig idiot med svullet ego som envetet väderkvarnar loss på strängarna. Ylar en Bob Dylan-låt i förhoppning om att få sätta på en av de hennafärgade hårbollar till bibliotekarier som alla sådana där tillställningar vimlar av. Fy fan. Och Bach…Bach på detta tusenfalt besudlade instrument är inget mindre än ett helgerån. Men han tänker att han är starkare än så. För det här är en reningsresa. Listan. Nödvändigt: att låta öronen, fingrarna och själen sköljas rena från världens vedervärdiga pissande på allt som är vackert, skört och evigt. Agnusdeiquitollispeccatamundi. Bara så kan han hittta den nödvändiga styrkan för att göra det ingen annan vågar. Han får inte bli ljum. Han får inte bli som de andra. Utjämnad, dumskrattande och loj. Okänslig för det oändliga antalet möjliga nyanser som musiken bär på. Listan! Musiken: inget mindre än ett hemligt heligt meddelande, som för den sant skapande människan innehåller svaren på de verkligt stora livsfrågorna. Men också: fler frågor än de dumslagna människorna förmår ställa. Han filar ner naglarna. Långsamt, långsamt. Med smärjelduk. Kanske kunde klangen mjukna då. Klangen: Bach skulle förstå. Och förlåta.

 

  1. Business as usual.

Seh  dort hinab! Im Mondschein auf den Gräbern

Hockt eine wildgespestige Gestalt –

Ein Aff ist’s! Hört ihr, wie sein Heulen hinausgestellt

In den süßen Duft des Lebens!

Jetzt nehm den Wein! Jetzt ist es Zeit, Genossen!

Leert eure goldnen Becher zu Grund!

Dunkel ist das Leben ist der Tod!

 

David Westerdahl tittade nöjt omkring sig i den marmorklädda övre foajén där VIP-minglet nu var i full gång. Kandelabrarna var på plats och gjorde sitt jobb som ambassadörer för en förlorad värld. Glittret i kristallkronorna gav precis det rätta rokokoskimret åt tillställningen. ”Så här ska det se ut” tänkte han. Han tog in rummet med lätt champagnerusig tillfredsställelse. Bredvid statyn av Euterpe, musiken musa, stod kulturministern i till synes engagerat samspråk med sin politiskt sakkunnige. Check. Några meter bort: de ryska, franska och italienska diplomaterna i artig och mångspråkig konversation. Check. I ett hörn av foajén: ett knippe synbart glädjelösa funktionärer från Statens Kulturråd. Dubbelcheck. Utspridda över rummet: en väl avvägd blandning av rimligt kända dirigenter, musiker och tonsättare. Möteskött, enligt den terminologi som Westerdahl präntat in i sina lätt förskräckta medarbetare. Och så klart – de inbjudna dignitärerna från landsorten. Några av dem ivrigt spanande efter en möjlighet att få spärra vägen för ministern och kasta fram en illa dold anspelning på den egna verksamhetens behov av ökade statliga anslag. ”Vi kanske skulle kunna få hälsa på uppe på departementet (snörvel – snörvel-fniss)?” Och så de vanliga fripassagerarna. Runt om i hela foajén kunde han se dem. Spridda skurar av helt vanlig publik som – lockade av glasklirret och sorlet – lyckats ta sig förbi konsertvärdinnornas vakande blickar och in i det avgränsade VIP-området. De egenliga hedersgästerna, om man frågade David Westerdahl.

David Westerdahl, 46. Länsmusikchef tillika VD för Stockholms äldsta konserthus som just nu höll på att invigas. Högt hårfäste, men med ett hår som en bra dag kunde frammana skepnaden av Beethovens vilda och oregerliga backslick. Oftare låg det platt men ringlande över hjässan. Davids fysionomi placerade sig i en svårdefinierbar kategori. Smal eller tjock? Vältränad eller inte? Westerdahls yta gav mycket få svar. Den eviga kavaj-jeanskombinationen dolde effektivt sanningen för omvärlden. David utstrålade en gammaldags och lite smygande form av pondus. Utseendet var dock av underordnad betydelse för direktör Westerdahl. Han brukade själv kategorisera sin stil som ”pingstpastor light”. Där fanns ändå drag av fåfänga, vars tydligaste markör nog var den svarta scarf han ständigt bar virad runt halsen. Scarfen hade blivit något av hans signum, detaljen som markerade att egentligen såg sig själv som konstnär. Eller rättare sagt som tonsättare. Drömmarna från ungdomsåren, som resulterat i åtta år på olika musikhögskolor och en ansenlig skuld till Centrala Studiestödsnämnden, hade visat sig svåra att skaka av. Just den här stunden kostade David på sig att tänka att det ändå var rösten – sammetslen bas med en sorts bitsk underskruv – som var hans främsta tillgång.

Rösten och retoriken.

”Ett jävla munläder” hade hans kompositionsprofessor sagt om honom. Detsamma hade hans exfru sagt, men med en långt mer aggressiv underton. Antagligen med all rätt, funderade David. Han ryste lite och försökte skaka av sig tankeströmmen, som annars oundvikligen skulle leda till flera nätters grubblerier kring de livsval och överlevnadstrategier han i sina mörka stunder såg som enbart ömkliga och banala.

”Nämen Guuuuuud, vilka underbart vackra lokaler ni har!”

David ryckte till av den gälla rösten som kom alldeles för nära inpå för att kunna tillhöra en människa med hyfs. David vände sig om och tvingade sig till ett leende. Standardutförande. Utan extra allt.

Det var något vagt bekant över personen som talat. Leta i kartoteket, David, fort som fan. Just det: Lars. Lasse. Efternamn? Borta. Kommer. Kulturpolitiskt sakkunnig i stadshuset. Presenterad i DN som kulturborgarrådet Jeanette Gruvbergs nya högra hand. Styrkenivå: oklar. Olausson!

”Lasse! Välkommen till vårt enkla käll. Jag hoppas du ska njuta av konserten. Passa på att titta ner i lilla salen i pausen – vi kör ett mingel till därnere.”

”Är det då ni serverar champagnen som ni fått av oss?”

”Det är den du har i glaset nu. Jag tror ärligt talat inte den räcker till nästa mingel. Men tack för den presenten! Vi hade väl kanske hoppats att Jeanette skulle slå till och satsa lite på musiklivet här i sta’n som inflyttningspresent. Men champagne..det hade vi aldrig väntat oss! Den kommer säkert skapa många härliga och dynamiska möten. Vem vet – kanske er champagne ger upphov till ett mästerverk – en berusad snilleblixt finansierad av skattebetalarna i Stockholms Stad..?!”

Olausson såg märkbart irriterad ut. ”Spårar jag en sarkastisk underton? Du vet ju spelets regler. Jeanette vill inte satsa på hus. Det kan se ut som om skattebetalarnas pengar hälls ned i ett svart hål. Vi villl betala för verksamhet inte dyr hyra. Se bara på Kungliga Operan.”

”Eller varför inte Barntemplet? För frågan är, Lasse, hur länge vi andra ska lida för att Barntemplet gick omkull? Jag är bara en av säkert tvåhundra professionella i staden som i god tid kunnat tala om för er att pengarna skulle gå upp i rök…Jag tror faktiskt att jag nämnde detta för Jeanette i god tid innan de ödesdigra nämndbesluten. Men konkursen har ju varit mycket god underhållning. Att döma av prylarna som nu auktioneras ut har de inte låtit skattepengarna mögla på kontot. Äkta mattor. Fräcka datorer. Svindyra kontorsstolar. Ett lastbilsflak med Sennheiserhörlurar…Men jag vill inte verka otacksam. Staden kan glädja sig åt att i oss få en fungerande kulturverksamhet som inte behöver drivas med senaste nytt i kontorsinredningsbranschen. Vi satsar på kompetens istället, samtidigt som vi gläder oss åt champagnen. Skål.” Lasse blängde surt på David Westerdahl, muttrade något ohörbart och skred bort mot serveringsbordet.

Satan. Gjorde det igen. Varför kunde jag inte låtit det bli ett trevligt och småputtrigt samtal om huset. Istället var jag tvungen att tvåla till kulturborgarrådets högra hand…nu kan vi glömma att sta’n går in med stålar…om han bara inte provocerat mig med den där jävla champagnen…

David kastade sig in i minglet, nu med ett något mindre säkert leende på läpparna. Men vid åsynen av Jan-Lennart, som stod ett par meter från kulturministern, stabiliserades leendet till ett öppet och ärligt smil. Jan-Lennart, som förutom att vara orkesterns flöjtist också var dokumentationsansvarig, gick omkring med en videokamera på axeln och filmade det fina folkets minglande. Iklädd konsertfracken såg han ut som en teckning av Toulouse-Lautrec: kort, med en mage som ägnats såväl kärlek som omtanke och med en tvinnad mustasch, kunde han lika gärna varit på väg till Moulin Rouge. Hans godmodiga, närmast fryntliga personlighet fick alltid David på gott humör. David banade sig väg mot kulturministerns hörn av foajén. Vägen dit kantades av ständiga stopp – hejhej, nämentjeeena, kolla cheeefen, läget, tror du ni klarar det här huset, eller?

Kulturministern stod ledigt lutad mot ett alkovfönster med utsikt mot båtarna som guppade på Nybroviken med höstmånen som dekorativ ljussättning. I stillsamt samspråk med Herman Jönsson, ministerns stabschef, hade hon här hittat en lugn utkikspunkt för att kunna parera dem man på departementet kallade ”frasare”. ”Frasare” var människor som fann ett särskilt nöje i att inveckla sig i långa – ofta andningsfria – fraser om kulturpolitikens utmaningar eller strukturella misslyckanden. För att värja sig mot dessa longörer hade det visat sig praktiskt att skicka fram stabschefen, som med avväpnande och värmländskt klingande humor kunde leda över konversationen till frasarens tomma vinglas och peka ut vägen till drinkbordet. Alltmedan kulturministern läppjade på sitt glas Ramlösa och log ett leende som alltid beskrevs som ”en positiv signal” av den avvisade. David klev nu fram och tog stabschefen i hand. Något som stabschefen gjorde med tydlig försiktighet: han höll sin hand rak och stel som om den vore en gammaldags protes – uppenbarligen för att David inte skulle riskera att komma åt fingertopparna. Dessa var nämligen inlindade i smala och färggranna plåster med Bamse och Skalman som motiv. ”Skar mäj när ja’ gjordö susji i går, vettu, ja’ ä en sånn jävvla amatööör” viskade stabschefen. Kulturministern viftade med en lätt handrörelse bort stabschefen, som med ett nervöst leende spelande på läpparna klev åt sidan. ”Grattis, David! Det känns verkligen kul att ni tycks ha kommit igång så fint! Hur ser det ut med publiktillströmningen?”

David gjorde en svepande gest ut mot mingelhavet. ”En så’n här kväll, med gratisätarligan närvarande, är det ju fullt…Men det återstår att se om vi kan få upp den betalande publikens ögon för huset. Den här sidan av Nybroviken har levt en undanskymd tillvaro i decennier. Det kommer kräva stora marknadsföringsinsatser. Vi hade såklart gärna sett att departementet hade knuffat kulturrådet i sidan så vi kunnat få lite stöd för driften av huset…” Det sista framsade David med en liten spjuveraktig blinkning, som dock inte hade minsta effekt på ministern. ”Du vet hur det är, David. Under de rådande omständigheterna – och även annars- hade det varit svårt för oss och gå in finansiera några som helst projekt som ytterst är en fråga för de regionala och lokala finansiärerna.”

”Jag vet. Men jag hade hoppats att ni skulle svälja mina resonemang om det nationella perspektivet..: ”Allt som händer i Stockholm har betydelse för provinsen” Etcetera…Jaja. Men om jag bara får Jeanette att öppna plånboken så får ni ju möjlighet att kliva på.” En lätt otålighet tycktes fladdra förbi i ministerns ögon, men ersattes blixtsnabbt av ett uppsluppet leende. Proffs ut i fingerspetsarna.

”Precis. Staden måste börja. Men du – nu är det ju invigning – kan vi inte bara strunta i tråkigheterna? Och Joséphine Collart! Vilket kap! Jag hörde henne på Châtelet i somras – värd varenda krona. Till och med maken var förtjust – han satt och hummade med i Habaneran.”

Ända sedan det stått klart att det var Länsmusiken, med David vid rodret, som skulle få ta över driften av det gamla huset, hade tillvaron blivit till en ändlös räcka av tiggarturer till mer eller mindre välvilliga politiker och näringslivshöjdare. Konserthusprojektet var underfinansierat och från start hade en dragkamp uppstått mellan de olika politiska nivåerna. Alla var rörande överens om att huset fortsatt skulle bevaras och fyllas med musik. Men ingen hade lust att betala. David blev således hänvisad till att ragga småpengar hos det ofta välvilliga men oförstående näringslivet. Kvällens konsert, med tillhörande VIP-mingel, utgjorde finalen på en tre dagar lång och musikspäckad invigningshelg.

DN:s recensent Gunnar Lannerström hade redan på lördagen på sedvanligt fnösketorr prosa konstaterat att musiken som presenterats överlag varit av hög klass, men att det tycktes ”vila en förbannelse” över huset, samt att detta antagligen var orsaken till att publiken inte hittade dit. Han hade ställt frågan om publiken någonsin skulle lära sig hitta dit – en textrad som så klart fick David att gnissla tänder. Hur fan kan han vara så jävla ogin så att han skrämmer bort publiken – och politiken – innan vi ens hunnit dra igång på allvar, dundrade David. Dessutom retade det David att recensenten ifråga var en sådan uppenbar dilettant – som att låta Hitler ansvara för en tidningskolumn om interkulturell dialog, hade David sagt inför ett chockerat produktionsmöte på förmiddagen.

Klockan ringde in till konserten. Kulturministern nickade låtsat högtidligt mot David, tog sin stabschef under armen och började långsamt skrida med publikströmmen mot konsertsalen.

David skyndade sig bortåt – mot strömmen. Till hans uppgifter hörde att före konserterna hälsa publiken välkommen från podiet. För att kunna göra entré från bakscenen, var han tvungen att ta sig ner en våning, promenera genom administrationskorridoren och ta sig upp igen med hiss eller genom trapporna i andra änden av huset.

Vad fan är det nu då?

David skulle just rycka upp dörrarna till trapphuset för att springa upp, då han hörde ett ettrigt pipande från andra sidan korridoren. D-logen.

Dörren till logen stod på vid gavel och larmet, som dessbättre inte var kopplat till larmcentralen, hade gått igång.

Så där kan den ju inte stå. David stegade dit och drämde igen dörren med en irriterad smäll. Åter på väg ut till trapporna, började det pipa igen. Men…den måste ju bara ha stängts..!? Han vände i farten och ryckte i dörren. Låst. Men larmet pep lik förbannat. David tog upp mobilen och slog numret till inspicienten.

En andfådd röst svarade efter fyra signaler.

Åke Olsson, husets hästsvansprydde och Foppatofflande inspicient, hade varit i huset länge. Så länge att gränsen mellan honom och huset tycktes ha suddats ut. Åke var alltid på plats oavsett om hand hälsa, eller för den delen kollektivavtalet, riktigt tålde det. David svor ibland över att det var omöjligt att reglera vare sig Åkes arbetstider eller arbetsuppgifter. Motvilligt hade Åke på begäran tecknat ner sina arbetstider under en genomsnittlig fyraveckorsperiod. Han överlämnade uppgifterna nedskrivna på baksidan av en gammal lönespecifikation. Mängden övertidstimmar fick David baxna, och provocerade fram ett koleriskt förmaningstal som i sin essens gick ut på att Åke behövde lära sig de grundläggande spelreglerna. Åke var dessutom en vandrande arbetsmiljöfara – förstod han inte hur skört det var om så mycket arbete vilade på en enda människas axlar? Åke hade stirrat på en obestämd punkt i rummet genom hela utskällningen. När David var klar sa Åke: ”Hade inte tänkt begära pengar för extrajobbet. Tänkte bara Direktör’n ville veta. Jag jobbar tills det är klart. Har inte haft en sjukdag. Eller har Direktör’n hittat extra pengar så någon kan täcka upp för mig om jag ska gå ner på 40 timmar i veckan?” Demonstrativ paus. ”Får jag gå nu?” David hade suckat och låtit Åke gå efter att ha avkrävt honom ett löfte om arbetstidsplanering och tidrapporter. David hade anat ett småleende på Åkes läppar när denne traskade iväg.

”Tjena Åke. Du, dörren till D-logen står och larmar – det slutar inte fastän jag drämt igen den några gånger. Det behöver nog fixas före konserten – jag är rädd att ljudet kan höras in på podiet.”

”Det är nog ingen fara – det är flera dörrar och ett trapphus emellan D-logen och bakscenen. Men Direktör’n, jag fixar det i pausen.”

”Tack.” David gick ut i trapphuset. Fokusera. Fan att jag inte förberett mitt tal till publiken. Igen. Och med ministern och gräddan av kulturparasiterna närvarande. Äh. Låt munnen gå bara. Det funkar, David. Var lite lagom konstig så brukar folk slappna av. Lätt andfådd klev han in genom dörren till bakscenen. En monitor hängde i takhörnet och visade podiet, flygeln och blomsterarrangemangen. Varför har vi inte en kamera riktad mot publiken? Annars var bakscenen mest en trång korridor, långt ifrån de moderna konserthusens generösa utrymmen. Väggarna kantades av slagverksinstrument som ännu inte forslats bort efter gårdagens orkesterkonsert. En marimba stod vid hissen, med en bastrumma lutad emot sig. En digital klocka på väggen räknade ned till konsertstart. Klockan fyllde dock ingen verklig funktion. Åke hade ändå som rutin att springa ner från ljusbåset, rycka upp dörren till artisterna och ge tummen upp som tecken på att det var dags för entré. Klockan var nu 19.25. Om fem minuter skulle Åke göra sin gest och konserten kunde börja. I det trånga utrymmet dök nu pianisten upp – Odo van Wesel, världsberömd ackompanjatör, känd för sin oerhörda lyhördhet. Men också för sina neuroser och sin arrogans. Historierna om hans utbrott var många och inte sällan hade han ställt in prestigefulla konserter. Ett ovanligt beteende för ackompanjatörssläktet som annars brukade bete sig som de spelade; stödjande, energigivande och lyssnande. David närmade sig därför Odo med viss försiktighet där han vankade runt i sin frack med ett spänt uttryck i sitt magra ansikte.

”Maestro, welcome to Stockholm”. David sträckte fram handen, som förblev hängande i luften.

”Fuck you.” Odo van Wesel blängde fientligt på David.

”I would be delighted. But being the boss of the house doesn’t give room for such indulgence.” Odo spärrade upp ögonen.

Där fick jag honom.

”Fuck you anyway.” Odo vände på klacken och gick mot toaletten.

Det gick ju bra.

Dörren till solistlogen öppnades bryskt inifrån och kvällens solist skred ut. Joséphine Collart. David hade trumfat genom valet av henne i programrådet av flera skäl.  Hennes mezzoröst var obestridligen en av de bästa som fanns. Men i Davids ögon var hon mer än så. Hon var en komplett scenpersonlighet. Collart hade ett unikt förhållningssätt till både scenen och publiken – det var alltid svårt att avgöra om det var hennes ögon och gester eller hennes musikaliska kapacitet som fått publiken att gråta. På Collarts konserter hamnade man alltid i en sorts ingenmansland där konsten förblev odefinierbar, oroväckande och sensuell. Vad i helvete har hon på sig?

” You like my new dress, David?”

Hon glöder. David kunde inte värja sig. Han drabbades ögonblickligen och hårt av Joséphine Collarts strålkraft. Inte tappa coolen nu. Håret var kolsvart, rakt och klippt i en tjugotalsfrisyr som på ett raffinerat sätt framhävde de dramatiskt avsmalnande ögonen. En näsa som gjord för att bygga en dynasti på. Inga örhängen. Runt halsen ett silversmycke. I änden på kedjan: ett ormliknande, ringlande streck. Klänningen var på ett egendomligt sätt en förlängning av smycket – från brösten och ner ringlade smala remsor av fiskfjällsliknande sivertyg som vid varje rörelse lät skymta hud. Gode gud. Och som enda lysande färgklick: munnen.

”Mouth”

Jävlar. David harklade sig nervöst och laddade om medan han drog fingrarna genom håret och motvilligt flackade med blicken. Ögonen hamnade på väggklockan. 19.33. Var fan är Åke?

”I mean – your mouth – the lipstick…wonderful dress…are you trying to kill the audience? Think of all the elderly people…”

Joséphine skrattade till och fladdrade med ögonfransarna på ett teatralt kokett vis. ”Oh no, David, I’m trying to kill you. That has been my plan for years…”

Scendörren slogs upp och Åke rusade in med högröd uppsyn. ”Ursäkta Direktör’n, det är dags nu. Time!” Åke gjorde tummen upp mot Joséphine och Odo – den senare muttrade något oartikulerat men omisskännligt svavelosande.

”Saved by the bell” Joséphine blinkade okynnigt och gled iväg för att göra sin ackompanjatör sällskap. David andades djupt och försökte samla kropp och huvud i någon form av ordning efter den plötsliga flodvåg av sensuell närvaro som Joséphine framkallat. Var inte så jävla ytlig. Åke öppnade dörren mot scenen. Från publikplats såg det ut som om dörren magiskt gled upp utan mänsklig medverkan. David klev ut och efter några steg började en försiktig applåd stiga från den fullsatta salen. Den ökade i styrka till det maximum som situationen tillät. Publiken på klassiska konserter jublar inte förrän de medverkande bevisat sin kapacitet. Och absolut ingen jublar när en chef kliver fram på podiet. ”Kära publik, varmt välkomna till Musikaliska, huset där musiken blir till ren kärlek. Turligt nog är inte bara huset utan också stolarna K-märkta, så trots passionen som vibrerar i rummet finns ingen risk för att ni ska bli alltför bekväma – det har Statens Fastighetsverk sett till – tack Charlotta…” Fastighetsverkets områdeschef log och vinkade från parkettens tredje rad. ”Sveriges enda snarkfria konserthus!” Försiktiga fniss i salongen. ”Dagen till ära har vi såväl ambassadörer som ministrar i salongen! Men viktigast av allt: ni – den riktiga publiken – är också här. Jag kan med säkerhet säga till er alla att kvällen kommer att bli magisk. Men innan jag introducerar kvällen solist, några ord på engelska till våra internationella gäster. Your excellencies..”