Maestro

Kroppen bortdomnad. Ögonen omöjliga att öppna. Sprängande, bultande och skriande huvudvärk. Något satt fast över näsa och mun. Anade han ljus bakom ögonlocken? Törstig. Ohyggligt törstig. Det kändes som om varje sekund torkade ut honom. Tick- tack. Tick- tack. En klocka? Ett sådant där väggur från IKEA antagligen. På hösten 1984 fanns väl inte IKEA i Örebro. Han köpte iallafall sina möbler till studentlägenheten på Myrorna. Frälsningsarméns second hand butik. Lägenheten låg på Väster. På rätt sida om Hertig Karls allé. Mysigt. Huset från fyrtiotalet. Kokvrå och sovloft. Gav bra utrymme för den salongsflygel som han hittat hos en gammal dam i Stockholm på vårkanten, när antagningsbeskedet kommit. Den fick följa med till Örebro. Det skulle inte finnas så många övningsrum på Vasagatan hade någon sagt. Det var fel. Eller, snarare, rummen var inte många. Men knappt någon övade. På Musikhögskolan i Örebro skulle man bli musiklärare. Prefekten hade sagt redan på uppropet att ”här blir man inte en bättre musiker, här blir man en bra lärare”. Här skulle han inte bli långvarig. Han visste att han skulle bli musiker. En riktig. Han skulle ta sig till andra skolor. Bättre skolor.  Han övade. Alla dessa frikyrkliga på skolan. De hade andakter i övningsrummen. Han brukade bli arg på det. Bästa flygeln upptagen för att de skulle få kladda runt på Steinwayflygeln med sina poppiga psalmer. Det stramade och smärtade på ett obekant sätt runt munnen när han log vid minnet.

 De hade alla träffats på en fest på skolan. De hade haft så roligt ihop. Hamnade alla i rökrummet på B-våningen. En sådan där magisk afton där allting förklaras utan att kunna beskrivas efteråt. De hade glatt konstaterat att de alla sex var konfessionslösa. Ateister. De skulle sätta upp en lapp i foajén om att övningsrum B12 var upptaget av Andjakt. Ingen Andakt mer. De cyklade sedan tillsammans hem till Hildegard och Clara som delade en lägenhet i Markbacken. Maestro hade somnat på cykeln och kört rakt in i den häck som löpte bredvid cykelbanan. Clara hade försiktigt väckt honom med en kyss på pannan. Gett honom lite vatten att dricka. Så hade de alla vinglat den sista biten till Markbacken tillsammans – ledande cyklarna. Sjungande fyrstämmigt.

Redan den första kvällen bekände de sig alla till musikens enda sanna gud. Men då hette de ännu inte Hildegard och Clara.

 Nej, ingen av dem hade ännu fått sina riktiga namn.

 

 

 

Palac Kultury i nauki, Warszawa, December.

Köandet var över för denna gång. David Westerdahl och pianisten Nadia Kowalska hade äntligen släppts in i hissen som skulle ta dem mot utsikten längst upp i Kulturpalatset i Warszawa. Denna anmärkningsvärt imposanta skapelse hade varit en gåva från Sovjetunionen till Polens folk. Palatset var också en av landets högsta byggnader och således ett must see enligt både Nadia och Lutoslawski-salens chef, vars namn David fullständigt misslyckats med att uttala. David hade vid första anblicken tyckt att tornet var som hämtat ur serierna om Batman. Eller Läderlappen, som David alltjämt envisades med att kalla honom. Men det fanns också en anstrykning av Sagan om Ringen över tornet. Gotham City möter Mordor. Arkitekturen var för David både främmande och skrämmande. Som om en ond kraft tillåtits slå rot och växa okontrollerat utan hänsyn till historia eller respekt för god smak.

Dörrarna slog gnisslande igen om den överfulla hisskorgen som manövrerades av en blond kvinna som satt på en pall vid kontrollpanelen.

”Jaha.” Rösten lite för stark, lite för närvarande och påträngande för hissrummet. ”Man kunde ju gett sig fan på att det skulle sitta någon och ta upp plats i hissen också.” David såg föraktfullt omkring sig i trängseln som till största delen bestod av polska ungdomar från landet på besök i huvudstaden. ”Först köa i en halvtimme för att det indolenta jävla akneansiktet till bodbiträde till slut skulle upptäcka att folk faktiskt ville köpa biljetter. Därefter måste vi passera en glädjelös mupp med väteperoxidhår som tydligen hade till uppgift att nagelfara biljetthelvetet som vore det ett visum till Nangijala. Som den tredje delen av monumentet över polsk effektivitet och visionskraft. måste det så klart sitta en surfitta och vakta på en pall i hissen också. Sitt där, käringjävel. Ta för all del upp två värdefulla platser bara för du ska få trycka på knappen.  Känner du hur det luktar? Ger mig fan på att hon, för att hämnas på de makter som satt henne på den där fuckarns pallen, smyglägger en fuktvarm fis varje gång hon åker ned med tom hiss. Kolla på henne. Ser du det sneda leendet? Hon sitter och njuter av att vi tvingas stå här och trängas och känna doften av hennes nyss avfyrade smatterband. Du kan hårdhaja att det blir minst en pilsner däruppe. ”

Nadia himlade med de ögon som David bara några dagar tidigare förälskat sig i. Han hade då tyckt sig se att hennes ögon innehöll berättelsen om resten av hans liv.  Historien om deras fortsatta liv tillsammans, komplett med hus i förorten och ett rikt socialt och intellektuellt utmanande liv. Nu var han inte så säker längre.

Den polsk-svenska pianisten Nadia Kowalska hade kontrakterats för att uruppföra Davids konsert för piano och orkester i Warszawa. David hade, hemma i Sverige, tacksamt tagit emot nyheten. Tacksamheten kom sig av Nadia Kowalskas inspelningar av fransk pianomusik vilka hade gjort ett mycket starkt intryck på David. Det bådade gott för Davids pianokonsert. Fotot på CD-konvolutet hade också gjort om möjligt ett ännu starkare intryck. Med sitt gula hår, sina sneda bruna ögon, raka näsa och fylliga läppar hade den trettioåriga Nadia ett utseende som slog an flera strängar hos den relativt nyskilde David Westerdahl. Då de senare mötts och hälsat på varandra i Lutoslawskisalens direktionsrum hade han varit väl medveten om den överhängande fara som nu hotade: att han mycket väl skulle kunna råka projicera hela sitt bagage av misslyckade relationer och sina gömmor av uppdämda behov på Nadia.

Och mycket riktigt.

Redan efter den första repetitionen hade han – liksom radiostyrd – frågat henne om hon ville äta middag med honom, med den självklara förevändningen att diskutera hennes tolkning av hans pianostämma.

Davids fyrtioåtta år hade präglat honom i den takt och med den intensitet som de framlevts. Han ansikte såg inte en dag yngre ut. Högt – mycket högt – hårfäste. Efter en särdeles nedslående titt i badrumsspegeln några år tidigare hade han utan krumbukter rakat av också resten av håret.  För David var omvärldens bild av honom central. Varför visste han inte, och hade inte för avsikt att fundera djupare över. Men viktigt var det.  David ägnade mycket tid åt sitt utseende – faktiskt nästan all den tid som inte ägnades åt komponerande eller ”analytiska studier från helvetet som endast en kabbalistisk-katolsk mor kan älska”, som han själv uttryckte det. Frågade man David så var han definitionsmässigt ful. Men han skulle också påstå att hans fysiska uppenbarelse räddades av hyfsat balanserade proportioner, vilka dolde det faktum att han aldrig tränade. Davids ville signalera klassisk tidlöshet. Han frossade gärna i italienska kostymer, franska skjortor och handgjorda engelska skor. En scarf lojt slängd över axeln var också en del av hans signum. Genom alla dessa attiraljer siktade han på att inkarnera begreppet distingerad. Men David gjorde sig samtidigt inga illusioner. Han visste att han befann sig i ett utseendemässigt limbo: för ung för att egentligen kunna framstå som distingerad. För gammal för att kunna göra anspråk på det ungdomens tolkningsföreträde som i hög grad gällde i den samtid han nu en gång för alla levde i. Han visste också att hans sporadiska mänskliga charm alltid var beroende av munlädret men lika ofta kunde den tillintetgöras av samma verbala flöde.

Nadia hade dock visat sig fullständigt resistent mot allt vad statusrelaterade frikort hette. En briljant personlighet som dessutom själv ägde ett munläder som väl matchade hans.  Hans fåfänga uppfattades av Nadia som en humoristisk krydda – utan att David kände att han tappade ansiktet, något han noterade med inre patriarkal tacksamhet. Det fanns så många saker med Nadia som bekräftade Davids självbild.

Hon var precis så vacker och precis så ung som det ideal David hade drömt om. Hans sarkasmer och ofta brutala humor landade alltid bra hos henne. Hon fick honom att känna sig smart och begåvad. Och själv var hon en musikalisk begåvning långt över genomsnittet. Hon hade helt enkelt överträffat alla förväntningar. Gradvis hade David känt kontrollen glida ur hans händer och över till hennes.

Dagarna hade flugit fram i en rusigt lycklig dans – underbara repetitioner, glada och intresserade musiker, förstulna kyssar i Nadias brunbetsade solistloge. Fingrar som mjukt tvinnades i hemlighet i Lutoslawskisalens i övrigt glädjelösa kantin. Fantastiska kvällar, fyllda av spirituella samtal ackompanjerade av kindziuka. żurek, sill med lök, saltgurka,  bigos med svamp. Och mängder med vodka. Polish white wine. Nadia lärde honom säga ”Snälla, ge mig lite vodka” på polska med darrande underläpp och hundlika ögon. David gjorde bejublade framträdanden med den korta monologen på åtskilliga restauranger intill paradgatan Marszalkowska. Uruppförandet av pianokonserten blev också en triumf. Direktsändning i radio. Stående ovationer. En förvirrad men lycklig David som kramade om en förskräckt vaktmästare istället för dirigenten under applådtacket.

En kväll, färgad av vodkamättad eufori, medan Nadia rituellt kissade in sitt revir bakom ett elskåp vid den irländska puben i Staro Miasto – Wasrzawas återuppbyggda gamla stadsdel- utförde David en egen liten ritual, mättad av romantisk mystik och passionerad patetik.

”Nadia”, sade han högtidligt till sig själv, ”berör mig på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt”. Nadia. Han tog fullmånen till vittne, och ylade:

”Nadia börjar där alla andra slutar”. Han hade bokat om sina flygbiljetter och sitt hotellrum för att kunna stanna ett tag till. Vara med Nadia. Bada i Nadia. Vackra Nadia.

I själva verket var det redan över. Dagen efter uruppförandet av pianokonserten hade han börjat bete sig som en dysfunktionell tonåring. Allt enligt det mönster han så väl kände igen. Gnällde över småsaker. For ut i långa haranger av konspirationsteoretisk natur. Vevade runt i bitterhet över dolkstötar som han tagit emot under hans brokiga professionella liv. Kedjerökte. Talade om sin permanent dåliga privatekonomi. Drack alltmer under deras gemensamma utflykter.

Strategin – om än delvis omedveten – var tydlig. Genom att framställa sig som en fullständig idiot skulle han slippa ta ansvaret för det uppbrott han oundvikligen såg komma. Och hade sett komma i alla sina kärleksrelationer.

Det blåste hårt och oförsonligt decemberkallt längst uppe på Warszawas kulturhus. Skyltar – uteslutande på polska – berättade om utsikten. Hur det sett ut förr. Historierna som doldes bakom och under de moderna skyskrapor som förändrat Warszawas sky-line. Nadia översatte. David muttrade något om hur det polska folket skulle kunna berätta sin historia effektivare om de valde att kommunicera på något annat språk än just polska. Svenska till exempel.

De satte sig ner i det inglasade caféet. David beställde en öl och ett glas vodka. Nadia beställde ett glas vatten. David sa något sarkastiskt om hennes val av dryck – men halvhjärtat och utan sedvanlig spirituell knorr. Nadia tittade på honom med klar och rak blick. Munnen stilla och allvarlig. Hon är ändå oerhört vacker.

David anade att hans egen blick var grumlig. Ögonen blodsprängda springor. Andedräkten troligtvis en motbjudande blandning av polska papyrosser och flygplansbränsle; summan endast mildrad av en överdos Aqua di Gió, generöst sprayad över kroppen efter en timslång förmiddagsdusch.

”David, sluta.”

David tittade undrande på Nadia.

”Jag kommer inte göra slut med dig. Och vet du varför?”

David hade inte en aning.

”Därför att det här inte är en riktig relation.  Man kan inte avsluta det som egentligen aldrig påbörjats. Vi har haft en stunds verklighetsflykt. Och det har varit härligt, det förnekar jag inte. Dessutom tycker jag verkligen om din musik. Men du behöver sannerligen inte förminska dig själv med att bete dig så här.”

”Hur då så här?”

”Lägg av.”

Nadia strök tillbaka en hårslinga som trillat ned framför ögonen, som kort blixtrade till av frustration. Bakom dem torkade en servitris av borden i det i övrigt folktomma caféet. Nadia reste på sig.

”Jag går.”

Hon log uppgivet. David fick inte fram ett ord.

”Det verkar som David Westerdahls berömda munläder har torkat ihop fullständigt.”

David harklade sig och gjorde en fumlig ansats att resa sig och välte ölglaset i rörelsen. Servitrisen närmade sig redan med stormsteg, en trasa i högsta hugg.

”Sitt, David. Jag ska ge dig en kortfattad analys av läget. Du blev förälskad. Du trodde – antagligen inte för första gången – att det betydde att du måste lova mig en massa saker. Har jag rätt?”

Nadia inväntade inte något svar. Inget svar var heller på väg; David satt och fånstirrade på Nadia med halvöppen mun. Medan servitrisen – muttrande – torkade av bordet rann små rännilar av öl från bordet ned på betonggolvet.

”Och med din högt utvecklade fantasi levde du antagligen genom en hel relation och ett liv ihop med mig. Fast alldeles på egen hand. En morgon vaknade du och var liksom färdig. Du visste hur allt skulle gå och hur allt oundvikligen måste sluta. Jag kunde se det i dina ögon. Tråkigt tyckte jag. Inte för att jag inte fick uppleva det där livet med dig. Utan för att du lät dig bäras iväg av nå’n sorts luftslottsbygge, stackare. Klart du fick svindel däruppe. I ensamheten. Inte sant?” Den kompakta tystnad som följde fick servitrisen att stanna upp och betrakta de två. ”Klassiskt”, tänkte hon och fortsatte torka av den beigefärgade plastduken. Nadia gick fram till David, böjde sig framåt och kramade om honom ömt.

”Hör av dig om du vill bygga små legohus istället för förortsvillor. Vi kan lägga varannan bit, till och med.”

Davids telefon, liggande på bordet med några ölstänk på displayen, ringde. Han hade gjort en ringsignal av sin favoritinspelning av operan Don Giovanni. Katalogarian.

Peter Matteis röst klingade smärtsamt vacker och klangfull i caféet.

David tog – med en dyster och självömkande blick på Nadia – upp telefonen och svarade.

”Westerdahl”

Han såg Nadia försvinna om hörnet bort mot hissarna.

En halvtimme senare var han själv på väg till hissarna. Hans liv hade genom telefonsamtalet tagit en ny och plötslig vändning. Han kände sig upprymd. Närmast kvittrande glad trots den förvåning och märkliga melankoli han ändå kände över Nadias farväl. Det hade varit Anna Flanke som ringt. Hon hade skickligt manövrerat samtalet förbi de blindskär som deras gemensamma historia utgjorde och istället lyckats hålla en professionell ton. Själv var han ännu förstummad av scenen med Nadia och hade utan ansträngning lyckats avhålla sig från att kasta ur sig de för honom annars så typiska sarkasmerna.

Annas ärende var bisarrt.

Assistera i en mordutredning.

Hemlig till på köpet.

I takt med att Anna Flanke berättade historien vaknade intresset. David visste mycket väl att det sätt på vilket Anna presenterade historien var ägnat att smickra hans självkänsla och aktivera hela hans professionella fåfänga. Men David sket fullständigt i de bakomliggande och lätt genomskinliga motiven för Annas presentation. Uppdraget var nämligen för bisarrt, för utmanande och för omöjligt för att David inte skulle vilja kasta sig över det med hull och hår. Och mer än gärna två gånger på en söndag.

Uppdraget skulle innebära möjlighet att finnas i de politiska konspirationernas absoluta mitt. Han skulle bli tagen i anspråk på den nivå han ansåg att han befann sig. Han skulle antagligen få kombinera såväl erfarenheten som utredare som kunskapen om det musikliv han ägnat hela sitt liv. Och förtroendet kom från självaste kulturministern. Först nu insåg han hur mycket han hade saknat det. Ända sedan han avgick från sin post som VD på Musikaliska, det äldsta konserthuset i Stockholm, hade han känt sig isolerad från händelsernas centrum. Som genom en tyst överenskommelse tycktes den fina värld han tidigare självklart tillhört, ha vänt sig bort från honom. Uteslutit honom. Men nu: revansch. Sist men inte minst skulle uppdraget ge ett välbehövligt tillskott i kassan. Han hade sedan några år levt i en ekonomisk osäkerhet som inte var kompatibel med hans aptit på livet och längtan efter materiella ting. Hans första order i detta nya uppdrag var helt enkelt att snabbast möjligt packa sina tillhörigheter, checka ut från hotellet och ta första bästa flyg – business class– hem till Stockholm. Allt betalt – inklusive minibarnotan – av Nordic Security Holdings AB. Redan på Arlanda skulle ett första möte med Kerstin Armfelt, f.d. chef för Riksmordkommissionen, äga rum. Gode Gud…samarbeta med en riktig kriminalare…Nu du, David… David var ensam passagerare i hissen förutom hissoperatören, den blonda kvinnan som alltjämt satt tryggt posterad på sin pall.

David lutade sig mot hissväggen och trummade glatt med fingrarna mot låren.

När dörrarna gick upp vinkade han ett uppmuntrande farväl till kvinnan.

Hon bligade surt på honom från pallen.

”Ha en bra dag, skitstövel” sa kvinnan lugnt på klingande svenska med endast en svag återklang av polsk brytning.

Han kunde känna hur livet rann ur honom. Dödsångesten fanns där, men mest som en långsamt hävande vågrörelse i medvetandets utkanter.  Han undrade istället över platsen. Det var viktigt.

Befintligheten.

Var finns min kropp?

Antagligen inte i Örebro.

Örebro var en stad nästan utan kropp. Där fanns bara minnet av kropp. Den gamla skostaden. Skoindustrierna fanns inte kvar ens då. Minnet av skor. Den gamla Wasaborgen stod där. Residens för landshövdingar.

Mer eller mindre korrupta.

När började leken? Kanske redan våren det första året. De vilda associationerna på Konditori Wasa. Bredvid Nicolaikyrkan den gråa med fåglarna flaxande runt tornet. Tänk om man kunde…Tänk om musik i själva verket var …Om man spelade en viss skala, så skulle man påverka människor till…

De spelade ölbrännboll i Stadsparken. Bara de sex. Spela och drick! Drick och spela!

Låg på gräset utanför Wadköping och kedjerökte och spekulerade om musikens kraft. Skvallrade om de andra studenterna. De som inte övade. Som inte kunde se musikens mångspråkiga och komplexa rörelser, som innehöll så mycket sanning. Leken började handla om identitet. Vilken musik är du?

Antoine – eller Tony som han egentligen kallades då – döptes högtidligen till Ludwig.

Han var stolt som en tupp. Ludwig. Efter Ludwig van Beethoven, minsann. Inte människan. Musiken!

 Ceremonin var vacker.

Fullmåne. De hade tagit sig ned alldeles till vattenbrynet vid frimurarholmen och lånat livbåten som låg förtöjd alldeles ensam. De skämtade om det. Att den behövde sällskap. Ensam med halva kroppen nedsänkt i Svartåns strömmande vatten utan någon att guppa med. De hade pratat länge om vilken musik som skulle användas till dopet. Det logiska kanske hade varit Beethoven. Men ingen av dem tyckte det fanns något av honom som var ceremoniellt på det sätt de önskade. Hildegard – som blev Hildegard först senare – hade en bra och vacker idé.

Men ssssch…berätta inte för någon…

Tick-tack.

Tick-tack.

Anna Flanke

Justitieminister Arvid Moberg tittade upp över den tjocka bunt papper som han tycktes närstudera när Anna Flanke – ganska raskt – stegade in i rummet. Han satt med ryggen mot det stora vackra fönstret som dominerade hans arbetsrum på Rosenbad – en bra dag betydde det att besökarna fick ett skarpt dagsljus rakt i ögonen. De lätt bländade besökarna – inte sällan politiska meningsmotståndare – blev då som regel en smula osäkra, något Moberg inte hade något som helst emot.

Han gör vad som helst för skaffa sig förhandlingsövertag.

”Anna. Vad bra. Och du har fortfarande inte lärt dig knacka.”

Han log förbindligt och sköt upp läsglasögonen mitt på sin leverfläckiga flint som omgärdades av en vit hårkrans.

Han kör den farbroderliga grejen i dag. Varför tog jag det här jobbet? Fan. Here goes

”Slå dig ner, Anna. Snygg klänning! Men vänta…jo…ta mej tusan…säg inget! Du har gjort något med håret!” Moberg pekade triumferande med ett krokigt finger på henne.

Anna hade inte gjort vare sig några klädinköp eller besök hos frisören det senaste halvåret, i huvudsak på grund av de arbetstider Arvid Mobergs politiska utspel krävde. Hon valde att spela med.

”Du missar då ingenting, Arvid” sa Anna och sprack upp i ett leende som förevisade alla yttre tecken på hjärtlighet utan att bottna i någon som helst inre motsvarighet.

Arvid Moberg kontrade med ett snabbt smil som Anna visste markerade slutet på uppvärmningen.

”Nå, Anna. Hur har det gått? Alla med på tåget – eller borde jag säga: med på noterna, hehe?”  Han tittade ner på skrivbordet och rumsterade om bland papper och de många reservoarpennor vilka utgjorde en av hans välkända laster. Rättsrådet Jansson hade hörts säga att Moberg var den pelare på vilken den döende marknaden för reservoarpennor vilade. Pennorna gifte sig också på ett bra sätt med Mobergs övriga uppenbarelse. Guldbågade glasögon. Oklanderligt knuten slips, alltid i sällskap av en kostym av det vida fyrtiotalssnitt som medgav stort spelrum för kroppsligt generös kurvatur. Han brukade pendla mellan kritstrecksrandigt och helsvart. Denna dag bar han kritstrecksrandigt. Genom empiriska studier av sin chef, hade Anna slutit sig till att han bar svart när han ville signalera ”tydlig chef” och kritstrecksrandigt när han ville visa för sina underlydande att världen minsann var en komplex historia.

Men Anna Flanke visste bättre än att reducera sin chef till en fråga om klädval. Moberg var en hänsynslös politisk spelare när han så önskade. Till synes storsint och empatisk när det förväntades av honom eller fyllde någon annan funktion. En säker och välartikulerad retoriker i internationella sammanhang. Uppsluppet skarp under interpellationerna i Riksdagen. En grabb bland grabbar i den egna valkretsen. Arvids politiska motståndare fruktade honom bara något mindre än vad hans egna partikamrater gjorde. Det hade tagit Anna Flanke några månader in i sitt arbete som politiskt sakkunnig – pol.sak -innan hon till slut förstått att Arvid Moberg antagligen var en fullfjädrad sociopat.

Anna hade blivit överraskad då partiet frågat henne om jobbet. Samtalet hade kommit samma dag som valsegern var ett faktum. Flanke var visserligen medlem i partiet, men hade inte jobbat centralt eller för den delen på annat sätt positionerat sig i den interna maktkampen. Anna, som hade en gedigen akademisk karriär som både statsvetare och jurist bakom sig, hade – fyllda trettiofem – beslutat utmana sig själv och startat egen konsultfirma.

Det hade gått bra; bara efter ett par år kunde hon lyfta en lön som motsvarade det hon förut hade haft på universitetet – vilket inte var mycket, men gott och väl motsvarade Annas krav. Inför valet hade hon kallats in som analytiker i media. TV-soffor. Radio. Kolumner i dagspress med olika partipolitisk färg. Hennes utseende gjorde sig bra i TV – med sitt halvlånga, mörkblonda hår, sina stora grå ögon och ett uttryck i ansiktet som skvallrade om både humor och intelligens, hade hon fått mycket uppskattning av såväl programledare som TV-tittarna. Hon var inte dummare än att hon nu insåg att det var denna bild av Anna Flanke som Moberg intresserat sig för snarare än den äkta varan. Akademikern och den skarpa politiska analytikern Anna Flanke var helt enkelt inte vad statsrådet frågade efter.

Istället för den roll som politisk spin doctor med nära relation till politikens epicentrum hon sett framför sig blev hon inkastad i att värdera inkomna skrivelser som registrator skickade upp. Flanke fick vaska och sortera i materialet och sedan lämna ifrån sig det hela till fortsatt bearbetning av statssekreteraren.

Beredningsmötena med departementspersonalen var oundvikligen statssekreteraren Janna Sölvgårds show. The chief whip. Flanke var bara bisittare och en i allt väsentligt överbetald springschas. Inte ens när media hängde i departementets hasor var hennes råd efterfrågade. Alltmer frustrerad över att behöva ägna dygnets vakna timmar åt okvalificerade arbetsuppgifter blev hon därför först själaglad över att få förtroendet att leda ”Operation Berwald”, som statsrådet i sin visdom kallat det hela. Hela återstoden av dagen efter att hon kallats in till Mobergs arbetsrum för att ta emot instruktionerna hade hon jublat invärtes. Hon hade till och med unnat sig en halv flaska vitt vin till middagen, som intagits i ensamhet sent hemma i trerummaren på Hägerstensåsen. När hon den kvällen skulle släcka sänglampan, efter att ha följt sin rutin med att beta av en del av den drös av PM och utredningar som alltid tornade upp sig på hennes nattygsbord, gick det till slut upp för henne. På något sätt, trots det läckra spionthrillerliknande upplägget, fanns det en hake någonstans. Oklart vad. Men hon var övertygad. Här låg en hund begraven. Men trots hennes mycket väl utvecklade känselspröt för konspirationer och hennes kunskap om såväl global politisk historia som juridiska spetsfundigheter, förblev hennes aningar bara en otydligt skorrande dissonans.

Hon kunde gå med på att det fanns en viss, om än inte överhängande risk, att oppositionen (i den mån den faktiskt var formerad) kunde välta regeringen på grund av ett misslyckande i östersjöuppgörelsen. Sant var också att överenskommelsens status var omtvistad också internt i regeringen. Risken för att det hela skulle implodera låg lika väl hos koalitionspartierna som i riksdagen. Men varför skulle Moberg riskera hela sitt politiska anseende på att kringgå sin egen myndighet? Dessutom med hjälp av säkerhetspolisen? Det verkade helt befängt.

Hon hade nu också börjat oroa sig för sin egen inblandning. I processen hade hon lämnat mängder av spår omkring sig. Spår som kunde användas emot henne. Därför hade hon skickat ett SMS till Kerstin Armfelt som kopplade ihop kontakten också med statsrådet. Men det skulle inte räcka. Han skulle lätt avfärda det i ett KU-förhör.

”Ja, jo. Westerdahl är på väg hit. Han landar om ett par timmar. Jag åker ut och möter upp tillsammans med Armfelt.”

”Utmärkt, utmärkt.” Moberg gnuggade händerna av förtjusning.

”Några invändningar, tveksamheter hos våra vänner? Känslor, tankar, reaktioner?”

”De verkar båda…pigga på uppgiften.” Anna svarade dröjande. ”Armfelt är den som mest kommer med funderingar kring upplägget. Rimliga professionella frågor, kan jag tycka.”

”Som vilka då?”

”Som… exempelvis hur vi törs dra å vår egen myndighet

sen till skratt. Vad i helvete pågår?. Rimliga professionella frågor, kan jag tycka.”rmfelt. De verkar bådvår egen myndighet vid näsan.

Och hur vi kan tro att vi ska kunna hålla locket på i den här sidoutredningen.”

”Ja, ja. Precis. Bra, bra. Helt riktigt.” Han lät road, på gränsen till skratt.

Vad i helvete är det som pågår?

”Inget mer?”

Återigen gnuggade han händerna. Förväntansfull som en femåring på julafton.

”Nej”

”Inga kommentarer från Westerdahl?”

””Jo,…han sa: ”En alldeles ljuvlig liten klamydiahärva”.”

”Jaså det sa han! Ja men det är ju utmärkt!”

Moberg såg ut att nästan spricka av spjuveraktig munterhet – ett tillstånd som var så långt ifrån hans normala uppenbarelse man kunde komma. Han

gick runt skrivbordet fram till Anna och lade sina händer på hennes axlar.

”Anna. Du ska ha tack för att du bidrar med din kompetens så generöst. I min gamla förvaltning i Nyköpings kommun brukade vi säga att medarbetarna skulle ge mer än förväntat. Det hände dessvärre mycket sällan. Men du, Anna, du gör just det.”

Anna visste inte vad hon skulle göra med de plötsliga lovorden, som i sammanhanget kändes tämligen omotiverade. Hon hade gjort sitt jobb.  Eller i vart fall någon form av jobb. I stället för att svara, gjorde hon ett lika oförklarligt som tafatt försök att klappa Moberg lite grabbigt på axeln.

Jävla överslagshandlingar.

”Då ses vi på beredningen i morgon, då!” Moberg log ett leende som försvann lika snabbt som det kom. ”Och du – rapportera om du noterar några…konstigheter. Och förstås om de hittar några spår.”

”Absolut.”

”Hejdå!”

Innan hon ens hunnit öppna dörren, hade Moberg vänt ryggen till – redan i färd med att slå ett nummer på mobilen.

I korridoren blev hon stående en stund i förbryllad kontemplation. Vad hade egentligen hänt därinne?

-

Moberg log för sig själv när medan han slog numret. Han vände sig om för att se dörren gå igen efter Flanke.

En på det hela taget jävligt bra dag.

”Jag vill tala med Rikspolischef Arnesson, tack.”

”Dröj ett ögonblick.”

”Arnesson.”

”Tjena Berra.”

”Men hallå, Moby! Hur går det?”

”Allt är riggat och klart. Det här blir bra. Oerhört bra. Hur går det för dig?”

 

Maestro, Berwaldhallen, september, Kl. 01.15.

Maestro hade ryckt till vid de första nålsticken. Han kunde höra sina egna kvävda kvidanden inuti huvudet, men också ljuden som nådde öronen utifrån – samma kvidanden men filtrerade genom silvertejpen. I rummet fortsatte sången klinga, störd endast av ljudet av plast som breddes ut på golvet i dirigentlogen. Det hade först känts som någon ryckte och slet i fötterna. Men det gjorde inte ont. Ljudet hade varit av en alldeles speciell kvalitet, noterade han; en sorts blött rivande ljud. Först när ryckandet kom till knäna, kunde han se och förstå vad de gjorde. Innan paniken tog över och resterna av hans rationella tänkande upplöstes i en dimma av en allomfattande dödsångest, hann han förvånat tänka: ”Bedövning?”

Därefter blev allt omväxlande rött och svart för hans ögon. Huvudet var den enda del av kroppen som inte bedövats ännu. Det rullade nu till synes okontrollerat runt, kastades fram och tillbaka i paniska konvulsioner.

”Sluta sjung!!!!…rent…fult…äckligt…löftesbrytare…äckeläckeläckel…alla här…slutasluta…varför gör det inte ont….satans jävlar sluta….snyggt…kvartsextackord…bra…inte nu…”

Maestro skrek nu, men bara inom sig – inget ljud utom sången och ljudet av hud som slets från kött hördes i det verkliga rummet utanför hans kropp. Det inre skriet tilltog i styrka till dess att det blev till ett vitt brus; sinnesintryck och minnen av dem blandades till en outhärdlig och lättflyktig sörja. Hela Maestros inre var ljud av utrop, önskningar, vädjanden och flimrande bilder av möten som borde äga rum men nu aldrig skulle bli verklighet.

 Nos sumus radices

 et vos rami,

fructus viventis oculi,

et nos umbra in illo fuimus.

 

 Kerstin. Ploggatan – Bandhagen

”Huden. Han blev flådd. Mycket blod, läste jag.” Kerstin såg sig över axeln in mot ingången till Sofia Skola. Ännu syntes ingen rörelse i porten. Hon skulle behöva skynda sig iväg snart om hon skulle hinna undan Barbros psyktjatande. Hon skulle med största sannolikhet ha en hel del synpunkter på Kerstins beteende nyss.

”Jag får ringa tillbaka. Är du uppe en stund till?”

”Ja, men…ja – ring på det här numret – du fick väl upp det på displayen?”

”Visst”. Kerstin tryckte bort samtalet och spanade längs med gatan. Vilken jävla tur. En blå buss kom pysande längs med Ploggatan och stannade på hållplatsen några meter bort. Kerstin haltade bort mot bussen och lyckades ta sig ombord just när en gäll röst på dalmål hördes ropa från Sofiaskolan:

”KÄÄÄÄÄRSTIN, män STANNA då!”

Dörrarna gick igen och bussen ryckte igång på sin färd mot Slussen, där Kerstin skulle kliva av och byta till tunnelbana. Telefonen började ringa redan när bussen svängde in på Bondegatan. Barbro. Kerstin stirrade dödsföraktande och kallt på telefonen medan hon stängde av den.  Inte förrän Kerstin tryggt satt på tunnelbanetåget som skulle ta henne hem till Bandhagen satte hon på telefonen igen och ringde upp Anna Flanke.

”Nå, hur långt hade vi kommit?”

”Eh…vi hade väl konstaterat att…” Flanke tvekade igen.

”…han blivit flådd.” Kerstin smålog.

”Om jag är korrekt informerad hittade den tekniska personalen i stort sett all hud inklusive skalp med intakt hårsvall. Alltihop prydligt (om än kladdigt) hopsamlat i en av Berwaldhallens skinnfåtöljer. Saknades visst bara hand- och fothud samt huden runt ögonen.”

”Precis…just…och mördaren…”

”Eller stymparen som jag föredrar att kalla personen eller personerna till dess att liket upphittats.” Kerstin hade anlagt en medvetet beskäftig ton som Anna Flanke hade uppenbart svårt att hantera.

”Ja, men läkarna menar att ingen människa överlever utan hud.”

Rösten fladdrig och nervös. Skärp dig, Flanke.

”Nej, det är förvisso sant att om inget görs så dör man illa kvickt. Det finns också en mängd andra knepigheter med att vara hudlös. Men vad vet vi om vad de gjort – förutom att flå honom? De kanske förfogar över livsuppehållande maskiner och…” Kerstin hejdade sig och bytte sittställning, och i processen välte hon nästan djembetrumman som stod på golvet mellan sätena.  Trumman nöjde sig med att vicka lite oroväckande fram och tillbaka. Snett emot henne satt en man och stirrade nervöst ut mot Enskede Gårds tunnelbanestation, uppenbarligen inte helt bekväm med den del av konversationen han kunnat snappa upp.

”Förresten, till saken. Varför pratar en politiskt sakkunnig på deppet om ett våldsbrott med en pensionerad polis? Ni har ju vad jag minns andra kanaler för den sortens samtal, i den mån de alls bör äga rum.”

”En mycket relevant fråga.” Anna Flankes ton var med ens stabil och rapp.

Bra Flanke, du spottar upp dig.

”Som du minns, fick mordet – jag menar brottet – stor publicitet även internationellt. Brottet innebar också en rejäl ekonomisk smäll för festivalen – regeringskansliet fick lov att stoppa in obudgeterade medel rakt in i festivalkassan. Genom kulturdepartementets försorg har regeringen sedan tidigare en sorts deal med Berwaldhallen, trots att deras pengar normalt ska tas från radiolicensmedlen. Dirigenten Valerij Sjaljapin – det andra dragplåstret vid sidan av Antoine Malå – ställde in och åkte hem till St Petersburg. Ryske ambassadören levererade förtjust en räcka spydigheter om säkerhetsläget i Sverige, men också om svensk kulturpolitik: ”Är det så här ni tar hand om era konstnärer?”. Tidningarna och TV formligen frossade i mer eller mindre underbyggda historier ur Antoine Malås liv.”

”Det är fortfarande oklart varför allt detta föranleder ett samtal med mig.”

”Förlåt, men jag tror att det är bra att du får lite bakgrund.”

Kerstin rynkade pannan bekymrat. Varför be om ursäkt? Inte ska du väl tappa fattningen så lätt, Flanke?

”Ge mig the bottom line, så avgör jag hur mycket bakgrund jag kan tänkas behöva.”

”Ok. Utredningen har gått i stå. De har efter snart tre månader inte ett enda användbart spår. Vi, eller snarare statsrådet, vill att du startar en parallell utredning. Lite i…tysthet.”

Högtalarna i tåget annonserade Stureby. Nästa station var Bandhagen. Kerstin lutade sig framåt för att plocka upp trumman.

”Anna, jag får be om att få ringa upp om några minuter igen. Jag ska av tunnelbanan strax och har lite…packning att hantera. OK?”

Kerstin inväntade inte Flankes svar, utan tryckte helt sonika bort samtalet och stoppade mobilen i en av de många praktiska fickorna i sin Fjällrävenjacka. Hon klämde in trumman under ena armen och kryckan under den andra medan tåget bromsade in vid Bandhagens snötäckta tunnelbanestation. Efter att ha långsamt – plågsamt långsamt för den normalt snabbfotade Kerstin Armfelt – pulsat fram på perrongen fram till stationsdörrarna, valde hon att krycka sig ner för trapporna istället för att ta den kissdoftande hissen. Som ett resultat av generellt slitage, ålder samt sensei Görans välplacerade blockering hade läkarna bytt ut hennes gamla knä mot ett nytt. Och nu tänkte Kerstin bli frisk på sitt sätt. Karatesättet.

Varje steg nedför trappan var för henne en övning som gradvis skulle hjälpa henne tillbaka till karatedojon. Väl nere fortsatte hon ut genom de automatiska dörrarna och ut på det öde och snövirvlande torget. Nu väntade nästa utmaning – de snötäckta trappor som skulle leda henne upp till Salbyvägen. Och så den jävla trumman.

Men Kerstins intresse hade väckts av samtalet från Flanke. Hon bars hela vägen upp till lägenheten av en välkänd och bubblande professionell nyfikenhet. Den som bara kunde släckas av en ordentligt genomförd utredning.

Samtidigt visste hon att hon måste vara på sin vakt. Flanke hade med sitt samtal överträtt åtminstone ett par normalt sett oomkullrunkeliga principer. Om det skulle genomföras en utredning i tysthet på direkt uppdrag av justitiedepartementet rörde det sig om ett gravt åsidosättande av de demokratiska spelreglerna. Polismyndigheten – ja, alla myndigheter – var ju tänkta att styras endast genom förordningar och årliga instruktioner. Ministrar och andra politiker ska hålla sig borta från allt operativt arbete. Och om politiker ändå skulle få för sig att rucka på principerna, hade de normalt sett den goda smaken att jobba inom ramen för normalsvensk politisk korruption, vars portalparagraf löd: lämna för guds skull inga spår.

Vid några tillfällen hade Kerstin tillsammans med Rikspolischefen kallats till något av de statsråd som passerat revy under hennes yrkesverksamma liv. Kerstin och Rikspolischefen hade vid dessa tillfällen uppmanats att inte föra några som helst anteckningar. Besöken hade inte registrerats, samtalen inte diarieförts. Statsråden hade utan undantag uttryckt sig oerhört snirkligt om sina synpunkter på polisens arbete. En så kallad signal hade sänts. Men aldrig några uttryckliga order.  Det var mer sammanhanget – att den nationella politiska ledningen hade sina ögon på polisens arbete – som gav den största effekten.

Rikspolischefens förvandling var alltid ögonblicklig efter ett möte på justitiedepartementet. Med ens växlade han upp och skulle plötsligt lägga sig i varje operativ detalj i arbetet. Kerstin mindes sin vämjelse över hur hennes chef blev till en politisk ögontjänare, med betydande risker för kvaliteten i polisarbetet som resultat.

Den politiskt sakkunniga Anna Flanke hade definitivt avvikit från den försiktighetsprincip som Kerstin hade lärt sig förknippa med den politiska världen. Situationen gjorde att Kerstin började fundera över Flankes kompetens och lämplighet. Tecknen fanns där.

Anna Flanke hade vid ett par tillfällen ringt upp Kerstins mobil. Kerstin hade ringt tillbaka. På så sätt hade Kerstin skaffat sig en sorts back-up; hon kunde nu vid behov styrka att kommunikation ägt rum vid en viss tidpunkt mellan henne och departementet. Det skulle förstås inte gå att bevisa vad de talat om, men det var inte alltid det viktigaste. Skulle det läcka ut att Kerstin bedrev en egen utredning skulle departementet i första vändan – av tvingande konstitutionella skäl – behöva förneka all kännedom om detta. Pressen skulle vråla ministerstyre och måla upp en besvärande bild av hur departementet helt saknade förtroende för polismyndigheten. Risken att Kerstin skulle hängas ut som någon form av privatspanare eller rent av rättshaverist var i det scenariot uppenbar.

Medan hon hängde av sig de snöfuktiga ytterkläderna, bestämde sig Kerstin för att försöka skapa ytterligare säkerhetsventiler åt sig själv. Ett skrivet dokument, mejl eller sms som styrkte hennes position. Rätt vad det är blir det KU-förhör. Telefonen plingade till. SMS från Anna Flanke.

”Hej! Kan du prata nu? Skulle behöva återkoppla till statsrådet före midnatt, ring så fort du kan! /Anna”

Utmärkt. Tack för det, Anna Flanke. Är du en amatör trots allt?

Genom textmeddelandet var nu även statsrådet utpekat. Kerstin hällde i lugn och ro upp ett glas japansk whisky åt sig och satte sig bekvämt tillrätta i soffan, det onda benet vilande i utsträckt läge på fotpallen. Hon log för sig själv medan hon ringde upp statssekreteraren.

”Flanke.”

”Armfelt.”

”Vad bra att du kunde ringa tillbaka så fort. Statsrådet vill verkligen att du ska göra det här.”

”Jag förstår. Då föreslår jag följande: vi ses i morgon kl 13.00 på Kulturhusets restaurang. Du utrustar dig med allt utredningsmaterial ni har, såväl i pappersform som på en USB-sticka. Jag vill också att du ska kunna styrka vem du är. Ta med legitimation och ditt passerkort till Regeringskansliet. Ta också med dig ett papper undertecknat av statsrådet eller rättschefen. Papperet skall beskriva våra formella positioner – vad ni vill anställa mig som, ja, du vet. Det vanliga.”

”Eh…Okej…” Flankes röst tappade åtskilligt i säkerhet. ”Då det gäller anställningsform har vi ett lite…oortodoxt förslag. Samt ett lite speciellt önskemål. Jag tar det när vi ses i morgon. Tar så klart med mig allt material och det övriga du ber om. Något annat?”

Kerstin log åter för sig själv.

The plot thickens. Hon tog en liten smutt av whiskyglaset innan hon fortsatte.

”Jo, Anna – till i morgon kan du väl fundera ut svar på följande frågor: varför i hela fridens da’r riskerar ni hela regeringens trovärdighet genom dra igång en parallell utredning? Är ni suicidala hela bunten? Vore det inte mycket lättare att bara svälja nesan, ducka för pressens jabbar och streta vidare? Är det inte så ni brukar hantera kriser, ni politiker?”

Hon hörde Anna Flanke sucka djupt.

”Okej, jag vänder mig lite mot hur du formulerar dig…men…det är rimliga frågor. Jag ska gärna försöka mig på att besvara dem i morgon.”

”Bra. Då ses vi. Restaurangen högst upp.”

”Uppfattat.”

Kerstin Armfelt kände sig gladare än hon gjort på mycket länge. Trots det dåraktiga upplägg som Flanke presenterat tycktes det ändå vara fråga om riktigt arbete. Uppenbarligen utan något som helst stöd från de gamla kollegorna – en sologrej. Men Kerstin visste att hon skulle trivas med uppdraget. Kollegor i all ära, men ofta var de som bäst ett par extra ben som kunde knacka dörr åt den som i verkligheten gjorde jobbet. I normalfallet skulle utredningsmaterialet vid det här laget redan ha täckt in alla upptänkliga behov av fotarbete. Om kvaliteten var låg, kunde kompletteringar behöva göras. Det fick hon ta då – hon tänkte då rakt inte krycka omkring i trappuppgångar på egen hand. Hon funderade en stund på hur hennes efterträdare på Riksmordkommissionen skulle reagera om han fick reda på det hela. Hur skulle hon själv ha reagerat? Med bestörtning förstås.

Men nu var läget ett annat. Kerstin var beredd att åsidosätta de flesta principer hon omfattat som chef på riksmordkommissionen. Det här uppdraget var hennes biljett tillbaka till livet som det skulle vara. Bort från känslan av att vara överbliven och övergiven. Hon somnade i soffan med ett nöjt leende på läpparna, medan stereon spelade CD:n med västafrikansk trummusik som hon lånat av Barbro.

Kulturhuset, arkitekten Celsings skapelse, var från början tänkt som en plats där konsten och kulturen skulle sjuda av aldrig sinande kreativt liv. Både konstnärer och vanliga medborgare skulle här kunna skapa för glatta livet och tillsammans bygga det Utopia som sextio- och sjuttiotalen ännu trodde vara möjligt. Placerat vid Sergels torg, tronade Kulturhuset som en modernistiskt kylig och skarp kuliss till den knarkhandel som alltsedan bygget stod klart pågått utanför dess portar. Restaurangen högst upp erbjöd en anslående utsikt över Sergels Torg och över en lika modernistisk fontän med en glasskulptur i mitten som – enligt Kerstin – var bärare av mycket oklara estetiska värden.

På kulturhusets restaurang flockades inte primärt konstnärer och kulturtörstande publik. Här dominerade istället lattedrickande och föräldralediga mödrar vilka gärna pråmade runt med de senaste barnvagnsmodellerna i caféet., Här fanns också en icke föraktlig andel yrkesmänniskor som insett fördelarna med en usel akustisk miljö; slamret av glas och bestick, stolgnissel och skrikande bebisar var nämligen bra för en viss kategori av möten. Kulturhuset bidrog med en fondvägg av brus som gjorde det svårt – närmast – omöjligt att höra vad bordsgrannarna samtalade om.  Därför var Kulturhuset utmärkt för en viss ty av professionellt förtroliga samtal. Stockholm erbjöd ett antal ställen av det slaget runt om och i närheten av regeringskansliets olika byggnader. Kerstin hade ätit ”förtroliga luncher” på dem alla, i sällskap av tjänstemän av olika slag och från olika departement.

Registratorer, departementssekreterare, departementsråd och rättsråd; alla präglades de av en kultur som skydde brev, mejl, anteckningar och annat som kunde dyka upp i diarier och därmed riskera att tvinga dem till en mindre smickrande entré i riksmedia.

Kulturhuset hade dock en väsentlig nackdel: synligheten. Man löpte här stor risk att synas av andra som kunde intressera sig för vilka som var ute och lunchade ihop. Stockholm var nedlusat av folkhemmets olika Macchiavelliskt präglade yrkesmänniskor, som alla var utrustade med en aldrig sinande lust till intriger. För att undvika alltför hög risk för synlighet, borde Kerstin valt Stadsmissionens café i det turiststinna Gamla stan, eller lobbyn i något av de mindre fina hotellen. Men Kerstin hade velat testa Anna Flanke. Se hur hon handskades med det faktum att hon skulle lämna över papper till en rätt välkänd polisprofil på en välbesökt Stockholmsrestaurang.

Då Kerstin åkte rulltrappan upp undrade hon hur välbetänkt hennes lilla diaboliska plan egentligen varit. Det hela var förstås ett tveeggat svärd. Kanske hade hon själv mått bra av att inte exponera sig för tydligt i sällskap av den politiskt sakkunniga på justitiedepartementet. Hon bestämde sig dock för att det, så här långt, var Anna Flanke som tog riskerna.

Det tog inte Kerstin lång tid att gissa vem som var Anna Flanke. En enda kvinna i hela restaurangen satt för sig själv. Just denna kvinna var iförd en stram blågrön dräkt av det slag man sällan ser utanför den politiska miljön. Kerstin noterade vidare att kvinnan fingrade nervöst på en portfölj som hon placerat på stolen bredvid sig. Uppenbart. Kvinnan, som måste vara Flanke, hade posterat sig vid panoramafönstret. Hon satt med ett glas caffe latte och såg ut som om inget var naturligare för en hög funktionär på Regeringskansliet.

Än att sitta och fingra nervöst på en portfölj med hemligstämplade dokument.

”Anna Flanke förmodar jag.”

Kvinnan ryckte till och vände på huvudet. Grå ögon. Intelligent blick. Praktisk frisyr. Inte en massa smet i ansiktet.   Kerstin petade ut en stol med kryckan och satte sig ned.

”Det var inte meningen att skrämmas. Ursäkta att jag är lite sen.” Kerstin höll upp kryckan och viftade med den i ett försök till urskuldande gest.

”Jag började undra. Bra att du är här. Tänk att du kände igen mig! Men du har väl googlat, antar jag.” Vaken. Stadig röst. Inte nervös.

Kerstin lyfte förnärmat på ena ögonbrynet.

”Googlat? Jag använde min deduktionsförmåga. Vilket inte erbjöd några större utmaningar i det här fallet.”

Flanke tittade uttryckslöst på Kerstin. Några långa sekunder av tystnad förflöt innan Anna fortsatte:

”Ja, först ska jag försöka besvara dina frågor. Eftersom mina svar omfattas av sekretess måste du först skriva på det här papperet.”

Hon sköt över ett av regeringskansliets standardformulär tillsammans med en kulspetspenna. Kerstin ögnade genom det och skrev på.

”Bra.” Anna tog papperet och lade in det i en plastficka prytt med riksvapnet.

”Nå. Du är hyfsat välbekant med det parlamentariska läge vi har nu, antar jag?”

”Självklart. En jävla soppa.”

Flanke log ansträngt. ”Just. Komplicerat. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Inga förslag från oss går genom  med mindre än att vi dagtingar med vårt politiska samvete.”

Kerstin fnissade till och fick en undrande blick från Flanke.

”Oxymoron” sade Kerstin.

”Förlåt?”

”Politiskt samvete. Oxymoron.”

Anna stirrade förolämpat på Kerstin.

”Förlåt, fortsätt du. Som pensionär kan jag kosta på mig att vara lite hädisk.”

”Okej, jag förstår. Tror jag.” Flanke rättade till ett hårspänne och tog en klunk latte. ”Ska du inte ha något förresten?”

”Tack. Jag har både ätit och druckit.”

”Jaha. I alla fall. Det politiska läget är så pass invecklat att vi inte lyckas komma ut med vår politik på ett tydligt sätt. Långt därifrån. Våra väljare tvingas åse hur vi kompromissar oss fram till lösningar som gör alla till förlorare. Några strategiska misstag till och drygt halva riksdagen med högerpopulisterna i spetsen kommer kräva nyval. Eller extra val som vi kallar det. Har inte hänt sedan 1958.”

”Vad tänker ni göra åt saken, då?”

”En hel massa. Men först och främst betyder det också att vi måste bevaka varenda möjlig källa till väljartapp fram till det ordinarie valet. Skandaler. Oegentligheter. Till exempel skulle man mycket väl kunna tänka sig att mordet på Antoine Malå skulle kunna blåsas upp till en affär som kan påverka politiken. Polisens oförmåga kan snabbt bli till ett underbetyg för den politiska ledningen.”

Kerstin tittade tankfullt på människorna som gick gatorna nedanför. Det var en strålande vinterdag. Julhandeln var i full sving. Stockholms stadsförvaltning hade än en gång överträffat sig själv i fråga om juldekorationer och granar.

”Nja. Jag har svårt att tro att ett brott av det här slaget skulle kunna bli en så pass stor affär att det kan fälla en regering. ”

”Du har alldeles rätt. Inte i sig. Även om mordet – förlåt, brottet – var spektakulärt, så behövs också andra ingredienser.”

Kerstin tittade nyfiket upp på Flanke.

”Och dessa ingredienser är..?”

”Du har kanske hört talas om Östersjöuppgörelsen?”

”Ja. Men jag känner inte till detaljerna kring den.”

”Grovt sett går den ut på att Sveriges regering har lyckats ena samtliga stater med intressen i och kring Östersjön runt ett avtal som reglerar utsläpp, fiske, sjötrafik, ja, alla upptänkliga beståndsdelar som behöver regleras för att skapa en hållbar utveckling för Östersjön.  Men uppgörelsen rör också militär aktivitet i området. Detta är således en uppgörelse som i Sveriges fall fordrar engagemang och medverkan från såväl jordbruks-, miljö- och försvarsdepartementen, och förstås UD och vi. Men också kulturdepartementet, som är inkopplat genom ett multilateralt utbytesavtal på kulturområdet. Till det får man också lägga det vanliga kopplet av svenska affärsintressen och intresseorganisationer av alla upptänkliga slag. Utan att fördjupa mig i teknikaliteter kan jag bara säga att det är en historisk framgång för hela Östersjöregionen. Och för Sverige.”

”Men?”

”Eftersom avtalet är så omfattande är det förstås inte starkare än sin svagaste länk. Och den länken heter Ryssland. Ryssland var det sista landet med på båten, och det land som har mest att förlora på uppgörelsen. Kostnaderna för det miljöarbete de nu går med på att utföra är gigantiska. Avstegen från flera av de största ryska oljebolagen är väsentliga. Men de kom med. Och det på grund av en enda person.”

”Putin?”

”Så klart Putin. Men kanske framförallt på grund av en person som har Putins öra. En gammal studentkamrat. Valerij Sjaljapin.”

”Alltså dirigenten? Malås kollega?”

”Just han. Och nu blir bilden än mer komplex. Antoine Malå hade engagerat sig i miljöarbete. Mestadels genom att medverka i olika galor till förmån för det ena eller andra miljöprojektet. Också hans medverkan i Östersjöfestivalen kläddes in i ett engagemang för frågor som rör allas vårt gemensamma ansvar för regionen. Och Antoine Malå var nära vän med Valerij. I alla fall tillräckligt nära för att övertyga Sjaljapin om det viktiga i att också Ryssland engagerade sig i frågan. För att summera: under ett antal år använde vi Malå som ett verktyg för att komma åt Putins bästis, Sjaljapin. Strategin lyckades. Sjaljapin nästan självantände av engagemang i miljöfrågorna. ”

”Var Malå agent?”

”Det är mycket sagt. Vi försökte nog allt få honom dithän. Hans vidsträckta internationella nätverk och erkännande som konstnär gav honom fribiljett rakt in i snudd på alla viktiga beslutsfattande sammanhang. Man hittar många älskare av klassisk musik bland världens politiker och industriledare. Malås integritet var allmänt omvittnad och prisad – ingen skulle misstänka honom för att köra dubbelspel. Men han vägrade samarbeta i andra frågor än just denna. Hans engagemang var äkta, och han blev också snabbt mycket användbar. Och Östersjöfestivalen blev ett återkommande tillfälle för Malå att påverka Sjaljapin och i förlängningen även påverka Putin.”

”Och vad gick snett?”

”Jo, då Malå hittades…flådd… fick Sjaljapin ett av sina berömda ryska utbrott. Ett utbrott som inleddes med inställda konserter och ett hejdlöst vodkadrickande – finansierat av Östersjöfestivalen – på hotell Diplomat. Hans sorg visste uppenbarligen inga gränser. Journalister samlade utanför hotellet för att spela in hans vargliknande ylanden från balkongen frampå nattkröken. Sjaljapins reaktion utlöste en hel serie av diplomatiska förvecklingar, varav ambassadörens uttalanden bara var en krusning på ytan. Till att börja med var vi inte oroliga för att uppgörelsen skulle krackelera. Men i takt med att polisarbetet fortskred utan resultat, ökade frågorna från den ryska sidan. Det hela kulminerade för ett par veckor sedan, då Putin via sin ambassadör i Stockholm lät meddela att Ryssland drar sig ur. Om inte Malås mördare hittas och ställs till svars.”

”Hm. Låter som en ganska…oseriös hållning från en statschef.”

”Det kan man tycka. Men vi som arbetat med Ryssland har sett märkligare saker hända. Och i det här fallet är det enkelt för Putin. Han har mycket att förlora på uppgörelsen. Men vänskapen med Sjaljapin väger tyngre än hans pragmatiska sinnelag och aggressiva vinnarinstinkt. Han är villig att sluta ett stort och omfattande avtal med i huvudsak västliga stater och därigenom riskera att Moder Ryssland framstår som defensivt och svagt. Genom de militära delar som överenskommelsen innehåller skulle vi lyckats bilägga flera hotande konflikter med Ryssland i ett svep. Men bara om Sjaljapin var med. Och Sjaljapin vill se rättvisa skipas innan han ger tummen upp till kamrat Vladimir.”

”Och vad säger polisen?”

”Polisen säger att det är kört. Spåren är utfiskade. De har inget att komma med. Spaningsledningen trodde först att det var en grupp islamister som gjort en avancerad och rätt poänglös version av halshuggningarna av journalister i Syrien häromåret. ”

” De stirrade sig alltså blinda på ett spår och tappade därmed tempo. Det låter inte heller särskilt seriöst i mina öron.”

”Jag är glad att du säger det. Vi hoppas naturligtvis att de ska kunna få fram något som leder till att fallet löses. Vi har ju slagit på stora trumman för den här uppgörelsen – också i Riksdagen. Många miljoner har spenderats på förhandlingarna som ägt rum över hela östersjöregionen. Och inte minst: problemet är att snudd på alla den svenska regeringens ministrar är på ett eller annat sätt involverade. Så allas trovärdighet står på spel. Men sanningen är att vi inte kan hysa särskilt gott hopp om att Riksmordkommissionen landar den här utredningen på något bra sätt. Rekryteringen av din efterträdare har dessutom dragit ut på tiden.”

Kerstin hade efter pensioneringen helt stängt av Polismyndighetens göranden och låtanden från sitt liv. Avbeställt Polistidningen. Vägrat intressera sig för befattningsförändringarna på hennes forna arbetsplats. Det hade hjälpt henne att slippa övermannas av den vrede hon kände inför sin ålder, sina mindre kvalificerade medarbetare och inte minst inför sin före detta chef. Det hade varit skönt att bara släppa taget.

”Vem har de satt in som tillförordnad?”

”Rikspolischefen. Arnesson.”

”Gode gud.” Kerstin tog sig för pannan. ”Ska den olycksalige Sheriffen in och rota kan det bara gå på ett sätt.”

”Jag befarar det.”

”Jag måste ha en kaffe.” Kerstin reste sig och haltade med kryckans hjälp bort mot serveringsdisken. Fallet var långt mer komplicerat och potentiellt farligt än hon kunnat föreställa sig. Om påtryckningarna från Ryssland ägt rum som Flanke beskrivit dem, kunde man ge sig på att rysk säkerhetstjänst var på plats och spanade såväl på vad polisen som vad nyckelspelare i regeringen hade för sig. Kanske hade Putin gett ett villkorat löfte till Sjaljapin som han nu ångrade, och den utveckling det hela tagit spelade Putins strategier i händerna. Kanske låg det i Putins intresse att utredningen inte kom någon vart…Sluta, Kerstin. Värdera bara fakta. Begränsa det spekulativa spannet.

Medan hon väntade på sin släta kopp kaffe betraktade hon med vämjelse den nya tiden kakor. Tallriksstora chokladkakor. Bullar stora som halva limpor.  Vad hände med småkakorna? Hon fick sin kopp och gick tillbaka till Anna Flanke.

”Okej, Anna. Vilka är mina förutsättningar? Börja med budget.”

”Budgetmässigt får du i stort sett det du kan tänkas behöva. Vi har, genom våra vänner i näringslivet, skapat ett aktiebolag kallat Nordic Security Holdings AB. Styrelsen består av människor som inte står på regeringskansliets lönelista, men väl är knutna till Östersjöuppgörelsen. VD i bolaget är du. Du kvitterar ut den lön du anser vara skälig. ”

”Hur är det med tillgång till polisens register och möjlighet till snabb hantering från Kriminaltekniska?”

”Polisens register ska inte vara något problem. Relevanta delar av SÄPO har hjälpt oss med inloggningsproblematiken – den öppna polisen kommer inte ha en susning om vad som pågår. Då det gäller Statens Kriminaltekniska laboratorier…Snabbheten kan vara ett problem. De är ju en självständig myndighet, men ligger ändå under Rikspolisstyrelsen. Risken för läckor är redan stor. Men vi jobbar på det. Ett av våra departementsråd har inlett informella samtal med chefen.”

”Får jag anställa folk?”

Anna Flanke såg besvärad ut.

”Ja, alltså, du förstår ju själv med vilken typ av förbehåll…Vi kräver av dig att du avkräver eventuella anställda ett tystnadslöfte. Vi gör en lite extra noggrann vandelsprövning med hjälp av de få införstådda på SÄPO.  Lika viktigt är att du själv känner absolut förtroende för personen. Ju färre kopplingar till din förra arbetsplats desto bättre, är jag rädd.”

”Aha. Några andra förbehåll?”

”Ja, ett.”

”Ut med det bara.” Kerstin lyfte kaffekoppen mot munnen.

”Du ska samarbeta med en person vi har valt ut.”

Kerstin ställde ner koppen.

”Vem?”

”En man som jobbat som utredare åt Kulturdepartementet. Bland mycket annat. Han komponerar musik också. David Westerdahl.”

”Det låter bekant. Var det inte något i tidningarna om honom för några år sedan?”

Återigen den där besvärade minen från Flanke.

”Hrm. Jo. Han bråkade lite i pressen i samband med att han avgick från en VD-position.”

”Jag är minst sagt skeptisk. Övertyga mig.”

”Han har förtjänster…”

Kerstin spände ögonen i Flanke. Du är själv skeptisk. Du har förmodligen slagits mot beslutet.

”Vilka då?”

”Ja, han är onekligen en duktig analytiker. God blick för spelet, om man uttrycker sig så. Habil skribent.”

”Okej. Men vad fan ska han in i en polisutredning att göra?”

Anna Flanke tog upp den långa skeden ur latteglaset och slickade av den medan hon uppenbarligen letade efter ett trovärdigt svar.

”Nu är det ju inte tekniskt sett en polisutredning. Men som jag sa involverar Östersjöuppgörelsen flera departement. Alla ministrar har haft möjlighet att påverka utformningen av vår…operation.”

”Jisses. Det här kommer att brisera i media fortare än ni hinner säga nyval…”

”Ja, säkerhetsaspekten är en utmaning. Men vi tror att vi lyckats begränsa risken för läckor. Men åter till Westerdahl. Eftersom hela historien på ett tydligt sätt är kopplad till musikvärlden – Malå var ju trots allt en världsstjärna inom den klassiska musiken – så gjorde kulturministern bedömningen att Westerdahl behövdes. Enligt kulturministern är hans nätverk enormt. Det kan underlätta arbetet. Enligt kulturministern. Enligt hennes uttryckliga vilja.”

En mamma med tvillingvagn plöjde likt en isbrytare förbi deras bord. Stolar skrapade i golvet längs hennes väg som uppenbarligen ledde till några väninnor som tjoade och vinkade åt henne från andra sidan caféet.

Kerstin höll med båda händerna runt sin kaffekopp för att inte det redan kalla kaffet skulle skvimpa ut vid kvinnans framfart.

”Om jag förstår dig rätt är du själv skeptisk. Varför?”

Anna stirrade ut genom fönstret och bet sig i läppen.

”Alltså David och jag… Nå, det hör inte hit.”

Tamejfan om inte vår politiskt sakkunniga rodnar!

”Men om jag ska tala helt uppriktigt med dig tror jag att han kan skapa problem för utredningen. Lika bra att du är förberedd. Han lider av vad jag skulle kalla för integritetsrelaterad Tourettes.”

Kerstin skrattade till.

”Har man utökat antalet neuropsykiatriska diagnoser sedan jag gick i pension? Vad fasen är integritetsrelaterad Tourettes?”

”Hur ska jag beskriva det..? David måste alltid säga sanningen. Eller det han uppfattar vara sanningen. Särskilt om han fått några innanför västen. Och tro mig, hans version av sanningen kan svida ordentligt. Jag vet, jag har…erfarenhet av honom…Han är ibland underhållande men lika ofta är han en social katastrof. Och hamnar han i media vet man överhuvudtaget inte vad han kan ta sig till. Han triggas av strålkastarljuset.”

”Låt mig summera.” Kerstin lutade sig tillbaka i stolen och räknade på fingrarna. ”Ett: ni vill att jag ska ansvara för en utredning som Polismyndigheten inte kommer någon vart med. Ni vill i tillägg att jag ska lyckas med utredningen, d.v.s. ta fast brottslingen.  Två: utredningen ska ske i hemlighet. Tre: halva regeringskansliet känner till att denna konstitutionsvidriga operation ska äga rum, varför punkten två snabbt blir till ett provocerande dåligt skämt och punkten ett blir snudd på omöjlig att genomföra. Fyra: som assistent, och enda professionella resurs ni ansett behöva utrusta mig med, har ni utsett en glappkäftad, socialt oregerlig salongsalkis med häradsbetäckartendenser. Hans enda förmildrande drag tycks vara att han kan skriva kanslisvenska och har läst Macchiavellis Fursten. Har jag uppfattat dig rätt?”

Anna Flanke tittade skamset ner i latteglaset.

”Han kan franska rätt bra också.”

Maestro

”Omständigheter vid inkodning, lagring och framplockning av minnesbilder påverkar tillgängligheten till informationen. [...] För lagring av långtidsminne används i huvudsak tre olika system: det procedurala, det semantiska och det episodiska. Den minnesfunktion som utvecklas först hos en människa är det procedurala minnet, vilket omfattar motoriska handlingar och viss automatik. I det semantiska minnet inryms ordförråd och kunskap av mer allmän natur som är lättillgänglig i minnet. Det episodiska minnet är kopplat till handlingar av en mer sammanhängande helhet, till exempel vad man gjorde på sin bröllopsdag eller på dagen för en vecka sedan. För att nå det episodiska minnet krävs en metodisk sökning där man placerar händelsen vid en bestämd tidpunkt och plats.”

Ur Kognitiv intervjumetodik, Rautio/Söderström

1. Maestro, Berwaldhallen, torsdag 5 september

Konsertsalen i Berwaldhallen, hem för Sveriges Radios Symfoniorkester, var tom. Publiken hade för länge sedan lämnat salen. Det var redan ett par timmar sedan solister, konsertmästare och dirigent tillsammans hade druckit sin segerskål i champagne, följd av ett väl avvägt antal påfyllningar inne i dirigentlogen. Kindpussar. Blandningen av ärligt menade lovord och strategiskt placerade och lismande kommentarer. Motivet till alkoholintaget var ett triumfartat framförande av Berlioz storverk, Symphonie Fantastique. Den femsatsiga symfonin hade föregåtts av Ravels skimrande vackra sångcykel Schéhérazade. De stående ovationerna från den övervägande grå- och vithåriga publiken hade aldrig velat ta slut. Men nu låg salen i det modernistiska betongtemplet från 1979 i halvdunkel. Podievaktmästarna hade dukat av scenen. Notställen och stolarna hade omplacerats inför morgondagens repetition.

Det hade varit festivalens första kväll och Berlioz var centralgestalten på festivalen. Projicerat mot en tillfällig fondvägg framför korläktaren glödde därför fortfarande ett blåtonat porträtt av mästaren. Hårsvall. Sträng blick, och en näsa som skulle utgjort en stolt och stabil utgångspunkt för vilken kunglig ättelinje som helst.

I kontrollrummet lyste ännu en lampa som någon av riksradions producenter antagligen glömt släcka.

Han drog händerna genom sitt världsberömda svarta hårsvall och suckade djupt. Alone at last. Maestro satt ensam kvar i sin loge på nedervåningen, med sina blommor och presentflaskor som enda sällskap. Bland flaskorna – de flesta Kaliforniska rödviner som Maestro rynkade på näsan åt – hade han hittat en synnerligen lovande flaska Calvados som han bestämt sig för att lära känna på djupet. Han sände en tacksamhetens tanke till den annars inte särskilt förtänksamme och empatiske VD:n Ragnar Gyllén.

Gyllén hade till och med lämnat ett signerat kort hängande om halsen på flaskan. Kortet föreställde av okänd anledning chefen själv i ensidigt öm omfamning med Valerij Sjaljapin, den ryske stjärndirigenten. Maestro undrade om han fått flaskan av misstag eftersom Valerij skulle dirigera festivalens andra konsert påföljande dag. Det skulle dock inte hindra honom. Alls. Han tog en penna och klottrade ett långt spretigt skägg på Sjaljapins porträtt. Några horn i pannan fick kollegan på köpet. Den andra handen förde pricksäkert dricksglaset med den gyllene vätskan mot munnen.

Under sitt 48-åriga liv hade Maestro gästat Berwaldhallen och Radiosymfonikerna åtskilliga gånger. En oftast utmärkt orkester, om man frågade Maestro. Men som alla utmärkta orkestrar behövde den möta motstånd för att lyfta. Det gällde att veta hur mycket tygel man kunde ge och när det var dags att hålla samman det hundrahövdade orkesterdjuret.

Maestro harklade sig, ställde ned glaset på det lilla bordet framför sig och sträckte sig efter noterna till kvällens konsert som låg slarvigt slängda på andra sidan bordet. Det tredje glas calvados han nyss hällt över fonden av champagne – som redan skvalpade tryggt inombords – hade framkallat en våg av välbehag som kompletterades med en intensiv värmeutveckling.

Han öppnade partituret. Symphonie Fantastique. Leipzigförlaget Breitkopf & Härtels utgåva. Det var dags för Maestros ritual. Efter varje konsert likadant. Bläddra genom partituret. Aktiv skuldbeläggning. Nu skulle hans egna och orkesterns misstag nagelfaras. Nu skulle han göra bot. Dom skulle avkunnas. Imorgon skulle han överlämna sina anteckningar till Gyllén. För kännedom.

-
”Fan också”
Han hade somnat. Igen.
Tungan kändes onormalt svullen, tryckte och klibbade mot gommen. Tryck också över huvudet och bröstet. Detta var en oproportionerlig baksmälla. Orättvis, ansåg Maestro. ”Jävla Gyllén. Lura på mig billig finkel.”

Allt var trögt och unket. Han kisade genom grusiga ögon över rummet. Dörren. Han visste att han stängt den om sig – han hade inte velat bli störd i sin heliga ensamstund av någon städare eller prestationskrisande nattövande pianist. Men nu var dörren vidöppen.
Till slut hörde han det som förmodligen väckt honom. Ljudet – som av ett märkligt Luciatåg. Ännu osynligt och långsamt skridande. En ofrivillig bild kom för hans inre öga. Luciatåget i Bromma 1975. Gymnastiksalen. Förväntan. Nervositeten inför solot i Staffansvisan. Klumpen i magen hade påmint honom. Det växande obehaget.

Det började långsamt gå upp för honom vad just den här sången skulle betyda.
Han ville inte höra. Inte nu. Det var för tidigt. På tok för tidigt. Han försökte resa sig från fåtöljen men insåg att hans fötter satt fast förankrade i fåtöljens ben, armarna i armstödet. Samma silvertejp som effektivt hindrade hans skri från att höras längre än fram till tröskeln in till dirigentlogen.

O antiqui sancti, quid admiramini in nobis?                                                                      

Verbum del clarescit in forma hominis,                                                                                          

 et ideo fulgemus cum illo,                                                                                                  

 edificantes membra sui pulchri corporis.

 

2. Kerstin, Ploggatan, December

Utanför Sofia skola, som kvällstid fungerade som lokalt kulturhus för den utvecklingsbenägna medelklassen på Södermalm, stod en äldre dam med en djembetrumma av större modell under ena armen, en krycka fastkilad under den andra. Trumman var acceptabelt skyddad mot snöflingorna genom ett brunt tygfodral med ett grönt snöre lindat runt trummans midja. Klockan var strax före tio på kvällen.

Decembermörkret lystes upp av snöprydda gatlyktor vars ljuskäglor bröts upp i ett muntert växlande sken av den ymnigt fallande snön. Det var en sådan där vintervy som fick även de mest hårdföra att smälta och inom sig höra bjällerklang, känna doften av glögg och pepparkakor och med tårar i ögonen fatta beslut om att skänka pengar till en eller annan barnby. Det var ju ändå snart jul. Glädjens och fridens högtid. Inte ens de förbipasserande bilister som i vanliga fall skulle svurit över det låga tempo med vilket den offentligt finansierade snöröjningen arbetade, kunde stå emot den flodvåg av svenskt vintermys som Stockholm nu badade i. Den äldre damen i gatlyktornas sken utanför Sofia skola kompletterade, i all sin ensamhet, bilden på ett förtjusande sätt och fick flera förbipasserande att le. Var annars än på det frisinnade Södermalm kunde man få se en krutgumma med en afrikansk trumma under armen så sent en decemberkväll? ”Krutgumman” i fråga hette Kerstin Armfelt och var långt ifrån på myshumör. Hon var mest förbannad och blängde surt mot en av ingångarna till Vitabergsparken med dess rödmålade träplank. Julkortsvyn med de intilliggande pittoreska trähusen tycktes ge henne än mer anledning till irritation. Jättepitto, tänkte Kerstin och fnös. Hennes ilska berodde nu inte enbart på att den för henne närmast kräksgulliga vyn störde hennes ganska dystopiska världsbild, eller för att idiotiskt stora snöflingor hälldes ned på hennes bara huvud och innanför kragen på hennes kornblå Fjällrävenjacka. Nej, dessa företeelser var bara milt bidragande orsaker till den närmast avgrundsdjupa vrede som vuxit i styrka alltsedan den där olycksaliga dagen i augusti. Den dagen Kerstin Armfelt, kriminalkommissarie med särskild tjänsteställning, tvingats gå i pension. Hon hade hållit ställningarna till sextiosju. Några månader före födelsedagen hade såväl HR-avdelningen som rikspolischefen närmat sig henne för att ta upp frågan om hennes nära förestående övergång till de dagledigas skara. Först försiktigt och respektfullt – hennes heta temperament var välkänt – sedan alltmer ivrigt och närmast desperat. Kerstins envetna vägran att ens besvara mötesförfrågningarna hade skapat avsevärd oro hos de uppvaktande parterna. Till slut hade rikspolischefen sökt upp henne på Salbyvägen i Bandhagen, där Kerstin sedan trettiosex år hyrde en tvårummare. Att Rikspolischefen sökte upp henne personligen i ett för myndigheten tämligen rutinmässigt ärende hade sin förklaring.

Kerstin Armfelts position som mordutredare och mångårig chef för Riksmordkommissionen var ojämförlig i svensk modern polishistoria. Det var inte bara det att Kerstin varit en välsignelse för poliskårens haltande kapacitet att klara upp brott. Hennes personlighet hade skapat vad som närmast kunde beskrivas som en mediahype. Magerlagd, med kortklippt vitt hår, en barsk blick, höga kindben och en envis uppnäsa passade hon för porträttbilder som utstrålade auktoritet och uppfordrande energi. Hon såg ut som en åldrad med långt ifrån besegrad Lilla My från Mumintrollet. Men det var kombinationen av hennes utseende och knastertorra one-liners som raskt gett henne en särskild plats i den svenska brottsjournalistiken. Hennes specialitet var envisa journalister som hon med mordisk lust gärna tvålade till verbalt. Ju otrevligare Kerstin replikerade, desto populärare blev hon.

Detta faktum var något den väsentligt mer politiskt polerade Rikspolischefen aldrig hade fått att gå ihop. Nu hade han dock med ett överraskande dödsförakt lyckats hindra Kerstin från att slå igen dörren framför näsan på honom genom en imponerande snabb fotrörelse. Efter att ha krånglat sin ansenliga lekamen genom dörrspringan och in i den långsmala hallen, hade han hållit ett illa repeterat och nervöst tal om Kerstins förtjänster, alltmedan han nervöst strök sin mustasch: ”… men vi kommer alla till den punkt i våra professionella liv när det är dags att släppa taget. Lägga handskarna på hyllan. Odla sin trädgård och allt det där… Är du med?” Rikspolischefen, som gick under smeknamnet Sheriffen, hade utan framgång sökt ögonkontakt med Kerstin. Hon hade fäst sin beryktat stålhårda blick på en plats strax ovanför Sheriffens tunnhåriga huvud, ungefär där den runda ringklockan i rostfritt stål var uppsatt i hallen. Precis som i de många förhör hon de senaste trettio åren hållit med misstänkta tjuvar och mördare hade hennes uppenbarelse avsedd effekt även på Rikspolischefen. Kerstin noterade i ögonvrån att den hand i vilken han höll ett brunt kuvert börjat darra lätt. ”Okej, Kerstin. Hade jag haft budgetutrymme hade jag självklart kunnat låta dig vara kvar som seniorrådgivare eller nå’t sån’t. Din kompetens…självklart… ojämförlig…Men du vet ju hur det är…”

Kerstin var allergisk mot den typen av bekräftelseargumentation. Självklart ”visste hon hur det var”. Men hon vägrade acceptera det faktum att hon trots sin intakta professionalitet och kompetens skulle behöva ge upp sitt jobb bara på grund av en godtyckligt fastställd åldersgräns. Till slut – men inte utan ett förhörsliknande samtal där hon roat sig med att få Rikspolischefen att så när börja gråta av befattningsrelaterad otillräcklighet- hade hon resignerat. Tagit emot de formella papperen och kvitterat blanketten som angav den sista avtalade arbetsdagen med sin namnteckning. Först efter avtackningen, som hållits med blommor och tal i polishusets matsal, hade det verkliga helvetet börjat. Kerstin hade känt det som om hon berövats nära nog allt som gjort livet värt att leva. Lägenheten, som under hela hennes professionella liv – också åren då dottern bott hemma – framstått som en trygg och varm oas, kändes snart som en fängelsecell. En trång och unken garderob som hon gjorde allt för att undvika.

Räddningen blev karaten. Hon hade i hela sitt liv tränat mycket. De senaste åren hade, trots tilltagande ålder, inte varit något undantag. Kerstin var med alla kända mått extremt vältränad. Tre gånger i veckan satte hon på sig sin gi, karatedräkten, och tog bilen till dojon söder om Stockholm. Sedan karateklubben startat på 1980-talet, hade den varit ett andra hem och dess medlemmar blivit det närmsta en familj Kerstin hade kommit – näst efter dottern. Efter ödesdagen då hon lämnat in ID-brickan och tjänstevapnet hade träningen blivit närmast manisk.

När hon inte tränade själv coachade hon, ledde grupper och sålde korv i cafeterian till väntande föräldrar. Framåt tiotiden, när den sista gruppen troppat av bugande in mot dojon, dammsög hon golvet och inventerade caféet och utbudet av overaller, fightinghandskar, tandskydd och benskydd som klubben hade till försäljning i väntrummet. Klubbens grundare, Sensei Göran, hade med viss oro sett denna dramatiska utveckling hos Kerstin. Visserligen hade hon alltid varit envis, fokuserad och målinriktad – egenskaper Göran värderade högt och som han såg som viktiga beståndsdelar i karatefilosofin. Men i samma filosofi ingick också att utveckla förmågan att hitta ett centrum av fysiskt och psykiskt lugn, en bas av trygghet. Detta centrum stärktes av de moment man ständigt återvände till och finslipade i katorna, där man i detaljkoreograferad och stiliserad variant tränade självförsvarssteknikerna. Göran var ständigt vaksam på tecken på bristande självkontroll hos sina adepter, och tyckte sig ha sett något nytt och oroväckande i Kerstins ögon. Med Kerstins svarta bälte följde också en förväntan – inte bara på teknisk nivå – utan också på ansvarstagande och en form av mental närvaro. Kanske var det bara något i precisionen med vilken Kerstin utförde sina olika rörelser. Kanske var det bara tempot med vilket hon talade – en knappt märkbar hårdhet som smugit sig in i röstens klang. Sensei Göran hade lärt sig den hårda vägen att han som ansvarig för klubben måste vara extremt lyhörd för små skiftningar av detta slag. Konsekvenserna kunde annars bli svåra. En aldrig så liten kontrollförlust i de stundtals rätt hårda fightingövningarna kunde resultera i allvarliga skador. En ung man som tog med sig sin frustration över ett förlorat jobb in i dojon kunde bli livsfarlig.

En höstlördag fick Sensei Göran sina vaga farhågor besannade. Under förmiddagspasset fick Kerstin sparra mot en nybliven brunbältare. Stolt över den nya värdigheten ställde sig Johan, en storvuxen och skäggig medlem i ett fredligt MC-gäng från Norra Botkyrka, i position framför Kerstin. De hälsade med en bugning och började cirkla runt varandra. Johan inledde med några välmenade men tekniskt ofullgångna försök att få in en träff på Kerstin. Hon dansade ledigt och kontrollerat undan och behövde inte ens blockera slagen som hon sett komma redan i sättet på vilket Johans högra fot hade rört sig. Efteråt kunde Kerstin inte redogöra för vad som gjort att hon plötsligt släppt loss en blixtsnabb slagserie som hon avslutade med en mae geri – en hög spark – som landade stenhårt på Johans axel, vilken kort efter syntes hänga slappt i en onaturlig vinkel. Så långt var det hela inom ramen för sådant som med lite otur kunnat hända vem som helst under kumite, kampträningen. Det var dock anmärkningsvärt att Kerstin, med två streck på sitt svarta bälte, visade prov på en sådan brist på kontroll. Men det var vad som sedan hände som gjorde att Sensei Göran satte sig i snabb rörelse tvärs över dojon, mot hörnet där Kerstin och Johan stod. Efter sin attack hade Kerstin vigt och snabbt backat tillbaka i position, allt enligt principen ”in och försvinn”. Men det fanns inget lugn i den ställning Kerstin stod i. För den som likt Sensei Göran lärt sig att läsa situationer som denna, var det lätt att se att Kerstin nu laddade om. Hon var på väg att placera en avslutande spark på Johan som nu hukande stödde sig på sin enda fungerande arm. Johan var redan satt ur spel.

När Kerstin med full kraft släppte iväg en spark som av allt att döma skulle demolerat även Johans andra axel, var sensei Göran redan framme. Infallsvinkeln var inte den bästa, men med en utifrån sett elegant vridning på kroppen gled han in framför Johan precis när Kerstins ben vecklade ut sig i sin fulla sträckning. Blockeringen kom lite för snabbt och lite för hårt, något Göran senare skulle gräma sig över. Ett kraftigt knäppande ljud hördes från Kerstins knä innan hon kvidande av smärta segnade ned på dojomattan.

Händelsen markerade slutet på karateträningen för Kerstin.
Åtminstone för de månader det skulle ta för hennes knä att läka efter operationen.

Sensei Göran hade, när han besökt Kerstin på avdelningen på Karolinska sjukhuset, beordrat Kerstin att hålla sig hemma under konvalescensen. ”Fundera över vad du vill med din karate, Kerstin. Om du ska komma tillbaka kommer du behöva jobba på din trovärdighet som förebild. Har du någon att prata med?” Kerstin hade ljugit och svarat jakande på frågan – mest för att hon nu ville bearbeta sin skam på egen hand, utan inblandning av välmenande men ovälkommen uppmärksamhet. Vid sidan om dottern, vars liv och medvetande var till brädden fyllt av barn och familj, fanns det mycket få människor Kerstin ”pratade” med. Inte heller dottern pratade hon särskilt ofta med – tvärtom fann hon dotterns ständiga omsorger om sin man och sina barn som lätt beklämmande och rentav plågsamma att bevittna.

Kerstin hade nog för egen del aldrig sett fördelarna med att dela ens innersta tankar med andra människor. Som Kerstin såg det, innebar varje utdelat förtroende ett möjligt svek. Dotterns far, som hon nästan hade känt sig nära under en kort period i början av 1980-talet, tyckte hon hade varit ett strålande exempel på det.
Sveket finns alltid om hörnet. Och karaten, som ändå hade försett Kerstin med en känsla av tillhörighet, visade sig lämna ett gigantiskt tomrum som lades till det som skapats av pensioneringen. Hon kände sig nu dubbelt övergiven, gammal och oönskad. Vintern och mörkret kröp tätt inpå, lägenheten som varje kvart skakade av förbipasserande tunnelbanetåg, tycktes krympa i takt med att Kerstins inre tomrum växte. Meditationen, som hon under hela sitt vuxna liv använt som ett sätt att hitta tillbaka till fokus, tycktes inte längre fungera. Om möjligt gjorde den henne nu ännu mer rastlös och olycklig. Men hon tvingade sig att varje dag ta kryckan och halta sig ned för trapporna mot Bandhagens glädjelöst beiges centrum där hon köpte en tidning och det i matväg som rymdes i en påse.

En kväll, när ensamheten kändes som ett tryck över bröstet och frustrationen närmade sig en nivå som ingen meditationsteknik i världen hade kunnat råda bot på, ringde Barbro. Den pensionerade polispsykologen Barbro Helander hade länge utgjort en källa till irritation för Kerstin. De hade börjat ungefär samtidigt, och trots deras olika roller hade de haft en hel del med varandra att göra. Kerstin hade å sin sida aldrig förstått vurmen för att blanda in psykologer i riktiga polisutredningar. Inte minst historien runt den självutropade massmördaren Thomas Quick, menade Kerstin, hade visat på hur befängt det var att lyssna på dessa kvacksalvare som påstod sig veta något om det mänskliga psyket.

”Människor som är fjärrstyrda av ett gäng syfilitiska – och döda – psykogurusar från Österrike kan man inte ha kladdande i professionella utredningar” löd Kerstins hårda dom. Och Barbro förkroppsligade alla de fördomar Kerstin hade om psykologer. Hennafärgat hår. Vida, färgglada kjolar från Gudrun Sjödén. Ett sätt att lägga huvudet på sned och med en tillgjort mjuk och dalmålsdignande röst säga ”jag förstår” eller ”hur kände du då?”. En skarp doft av någon form av rökelse som hängde kvar i luften minuter efter att hon lämnat ett rum. Barbro utgjorde för Kerstin själva definitionen av ordet skitjobbig. Tills en dag. Mitt under en särskilt krävande utredning rörande ett mord på två små barn och deras mor hade Barbros insikter visat sig avgörande för lösningen av fallet.

Hon hade dessutom på ett övertygande om än finkänsligt sätt visat att Kerstin stirrat sig blind på spår som hotade att leda utredningen i helt fel riktning. Det hela hade kunnat bli pinsamt för Kerstin om hon inte valt att lyssna på Barbro den gången. Dessutom hade Barbro inte med ett ord låtit den övriga gruppen förstå vad som hållit på att ske. Från en dag till en annan hade Barbro därför i Kerstins medvetande uppgraderats till riktig polis. Någon att åtminstone delvis lita på, trots hennes fortsatt irriterande choser. Det hade känts oförklarligt skönt att Barbro ringde. Hon hade varit sig lik – pladdrat på om örter och dekokter som hon påstod skulle hjälpa Kerstins knä. Men i Kerstins nuvarande tillstånd var inte Barbros infernaliska pladdrande längre irriterande – istället kändes det trevligt och välbekant.

Flera telefonsamtal senare befann sig Kerstin vara ägare till en medelstor djembetrumma som inhandlats på musikaffären på Folkungagatan. Hon hade också lydigt – om än inte entusiastiskt – inställt sig till sin första lektion på kursen Barbro rekommenderat. Nu stod alltså Kerstin med en västafrikansk trumma under armen i snöfallet intill Vitabergsparken. Det hela hade förstås varit ett misstag. Ett fruktansvärt misstag. Hon hade visserligen sluppit sitta på golvet. Vare sig Kerstins knä eller hennes integritet hade tillåtit ett sådant tilltag ändå. Inte utan karatedräkt. Men sällskapet. Gode gud. I rummet hade närmare femton kvinnor samlats – kvinnor som alla var i ungefär samma ålder. Några var yngre. Men alla har nog fanimig hormonplåster, tänkte Kerstin. Kerstin kände sig med ens obekväm. Barbro, däremot, passade som hand i handske och log ikapp med de övriga tanterna som ivrigt betraktade den drygt tjugoårige kursledaren som vid varje slag på trumskinnet lät sina dreadlocks flyga i en poetisk båge. Pablo, som kursledaren hette, hade förevisat de tre grundslagen för en andäktig församling. De hade fått härma rytmer. Snart ångade rummet av musisk förståelse och allomfattande kärlek på ett sätt som gav fullt utslag på det Kerstin brukade kalla för sin fnoskometer. Mitt under en särskilt krävande del av seansen, då damerna i tur och ordning skulle improvisera runt en rytm som Pablo njutningsfullt levererade med extraordinär feeling, ställde sig Kerstin mödosamt upp. Församlingen tystnade. Barbro tittade skarpt och förebrående på henne. Kerstin plockade upp sin krycka och tog djembetrumman under andra armen.

”Tack för i dag. Måste gå. Ska hem och porrsurfa.”

Minnesbilden av de olika former av skrattretande bestörtning hon kunnat läsa i ansiktena på gruppmedlemmarna var det enda som just nu lättade upp Kerstins annars genomusla humör. Hur hade hon kunnat tro att ett sammanhang som detta skulle kunna fylla tomrummet inom henne? Hon hade ringt på en taxi. Små droppar av iskallt smältvatten föll ner från håret ner i nacken. Taxijävel. Om den dröjde länge till skulle Barbro hinna komma ut, och Kerstin skulle bli tvungen att prata om det som hänt.

Hon såg för sitt inre hur Barbro skulle lägga huvudet på sned och på sitt falsksjungande dalmål säga ”Hur upplevde du situationen, Kerstin?” D:et i ordet du skulle produceras med tungan lite för långt bakom tänderna så att den där extra kladdiga lokalfärgen kunde frammanas. Hon rös till vid tanken. En man som höll en anmärkningsvärt liten vit hund i famnen pulsade förbi och hälsade artigt på Kerstin. Han fick bara en fnysning till svar av damen med trumman. Kerstin bligade istället på hunden och identifierade den som ett skrämmande resultat av genetiska experiment. Förbjud skiten. Mengeles arvtagare hela bunten. 

Telefonen vibrerade i Fjällrävenjackan.

”Armfelt.”

”Är det Kerstin?”
”Ja?”
En harkling hördes i luren. Kerstin tyckte att rösten i andra änden av linjen hade en viss professionell klang. Polis? Kerstin valde sin vana trogen att inte aktivt delta i några som helst sociala krumbukter över telefon. Hon väntade istället på att motparten skulle förtydliga sitt ärende.
”Ja, jag kanske ska presentera mig. Vi har faktiskt träffats.”
”Och presentationen?”
”Jo, ja, förlåt.” Ett litet fnissande ljud hördes. Kerstins fnoskometer gav små pulserande utslag.
”Jag heter Anna Flanke. Jag jobbar som politiskt sakkunnig på deppet. Förlåt, justitiedepartementet.”
”Jaha.” ”Deppet”, minsann. Kerstin tänkte inte ge henne en millimeter gratis. Med viss sadistisk tillfredsställelse lät hon sin irritation över trumtanterna och pedagogen Pablo hällas rakt in i luren. En taxi körde upp och stannade på andra sidan gatan. Kerstin, som nu hade ena handen upptagen av telefonen och den andra av djembetrumman hade måst luta kryckan mot kroppen. Hon vinkade med telefonarmen till chauffören. Han vinkade leende tillbaka, men gjorde ingen ansats till att svänga runt och möta upp Kerstin. Det var då själva helvete. Motvilligt placerade Kerstin luren mot örat igen.

”Vad sa du?”

”Jag sa just att jag hörde er på ett seminarium för två år sedan. Rosenbad. Festvåningen. Det handlade om riksmordkommissionens arbete och vad mordet på Anna Lind inneburit för metodiken vid brott som är kopplade till rikets säkerhet.” Anna Flanke andades in djupt och ljudligt. ”Vi hälsade och jag ställde lite frågor.”

”Jaha.”

Vad fan gör olyckan? Taxin hade till slut mödosamt knarrat runt hjulen i den decimeterdjupa nysnön men rullade nu till Kerstins bestörtning lugnt förbi henne utan att bromsa in. Taxin krypkörde bort längs med Ploggatan och svängde lojt ned till höger på Bondegatan.
”Men vad i helvete!”
”Förlåt?”
”Nej, det var till taxin. Som jag just missat på grund av dig. Fortsätt bara. Nu har jag all tid i världen.” Kerstin kände sig nöjd med den sarkastiska ton hon lyckats frammana. ”Okej. Ursäkta, jag menade verkligen inte. Jag menar…vilken otur.” Rösten lät plötsligt ynklig, ett faktum som inte bekom Kerstin det minsta.
”Ja?”
”Ja, just det. Mitt ärende. Ni kanske noterade att det ägde rum ett mord under Östersjöfestivalen i höstas? Antoine Malå? Dirigenten – brutalt mördad?
”Jodå. Det ringer en klocka. Det var dagarna efter jag gick i pension” Kerstin fick ordet att låta som en förebråelse riktad mot världen i allmänhet och mot justitiedepartementet i synnerhet.
”Ja, jo, det kan stämma, jag vet ju inte.”
”Och mördad? Själva kroppen återfanns väl inte?
”Nej, men man hittade ju…”
Anna Flanke tvekade, vilket gav Kerstin möjlighet att med sadistisk precision peta in den information som hängde i luften.

The times they are a-changin’…

I dag är det nobelprisutdelning. Vi ( jag, chefsdirigenten Stefan Solyom och delar av HSO) gjorde en liten hälsning – måhända metaforisk – till pristagaren. Följ länken, bara.

Today the Nobel prize ceremony takes place in Stockholm. We (myself, principal conductor Stefan Solyom and parts of the HSO) decided to pay tribute to the laureate. Follow the link…

https://vimeo.com/195016660/f2fab65fc3

Efter ”Skippa helskägg”

Häromveckan åkte jag upp till Statens Kulturråd för att delta i ett rundabord-samtal om repertoaren i de svenska orkestrarna. Frågan som Kulturrådet fått i uppdrag att tillsammans med Musikverket undersöka var förstås jämställdheten. Propån och uppdraget hade kommit från Kulturdepartementet. Ett stort gäng företrädare för orkesterområdet var samlade runt bordet på Gärdet i Stockholm och vi redogjorde en och en för utmaningarna, planerna och förhoppningarna.

Jag drog mig till minnes ett annat samtal från 2006, när orkesterutredningen först lyfte problematiken med den låga representationen av musik skriven av kvinnor. Ett delvis annat gäng, men med samma uppdrag – att utveckla och levandegöra orkesterverksamheterna. Resonemangen då rörde sig primärt kring hur svårt det var att, som man uttryckte det ”ändra på historien”. Musikhistorien var vad den var. Man fick helt enkelt sätta sin lit till framtiden och de kommande kvinnliga tonsättarna. Fast man kan ju inte heller bara göra nutida konstmusik, ett fält där man menade det fanns flest tonsättare som var kvinnor, för då skulle publiken fly. Och till syvende og sidst handlade det ju om kvalitet, menade många.

Det var därför enormt glädjande att på Kulturrådet få höra att man nu uttryckte sig med en större bredd och med en mer mångfacetterad syn på historien – den komprimerade berättelsen om (valda delar av) en svunnen tid.

Tioårsperspektivet har legat och malt i några veckor i mitt huvud sedan detta senaste möte. För på många sätt är det en mycket intressant process som man kan lära mycket av. Saker som då sades med lätthet och utan en tanke på ett minimum av intellektuellt tuggmotstånd sägs inte längre. Vad beror det på?

Delvis handlar det om att verkligheten utanför konserthusen gjort sig påmind.

Många samtal om frågan har också hållits i musiklivet sedan 2006. KVAST bildades 2008. Men jag tror också att en del av de ändrade tongångarna beror på att man nu märker en viss otålighet från de olika bidragsgivande myndigheternas sida – ytterst också de kommunala och regionala ägarna och förstås även Kulturdepartementet. För även om det händer saker är tempot lågt. Festina lente – skynda långsamt – tycks åtminstone ha varit branschens motto, lånat från bland andra kejsare Augustus. Och kanske finns det en poäng med det? Jag återkommer i ett försök att svara ja eller nej på den frågan lite senare i texten. Först ytterligare en spegling av processen som den såg ut några år efter 2006.

2009 började jag som VD för Blåsarsymfonikerna, då som nu en av de lägst finansierade orkestrarna i Sverige. Jag ville prova en idé jag haft som handlade om att utsätta konstruktionen som många orkestrar accepterade som sanning – nämligen musikhistorien och vilka historier som var möjliga att berätta – för prövningar. Det blev en säsong som jag kallade Skippa Helskägg. 50/50 musik skriven av kvinnor respektive män. Vägen dit kantades av hårt arbete, i synnerhet för programrådet med klarinettisten Lena Haag i spetsen. ”Skippa Helskägg”- säsongen 2010/11 – blev unik i svensk och faktiskt global orkesterhistoria. Alltså unik som i ensam i sitt slag – inte unik på det sätt ordet nu används i daglig promotion-lingo. Som ni märker är jag alltjämt ohyggligt – kanske missklädsamt – stolt över såväl säsongen som den rörelseenergi som organisationen utvecklade under den tiden. Det handlade om ett förändrat synsätt på såväl innehåll som dramaturgi. Ett nyfiket prövande av det (oftast) oprövade. Omorkestreringar. Beställningar.

Säsongen fick mycket uppmärksamhet. Och så långt var allt fantastiskt roligt. Kritiken var först obetydlig och kom från väntat håll. En gruppering av typen Mannens rätt i samhället (minns inte vad föreningen hette, vilket kanske är bra) hotade med att polisanmäla oss för att vi ”diskriminerade” män.

Det blev förstås nya debatter och panelsamtal i svallvågorna efter ”Skippa helskägg”. Och här kunde jag tydligt märka att tilltaget trampat flera än föreningens Mannens Rätt i samhället på tårna. Arrogansen i att (till synes svepande lätt, dessutom med en klatschig rubrik som ”Skippa helskägg”) angripa den rådande definitionen av musikhistorien var mer provocerande än till och med jag själv hade trott. Förutom de sedvanliga påståendena om att musikhistorien talade sitt tydliga språk, kom nu också uttalanden om att det möjligen lät sig göras i blåsorkestersammanhang, eftersom formen var yngre(!), men definitivt inte i symfoniorkestersammanhang. Och i alla händelser rörde sig tilltaget om en förenkling av verkligheten. Jag invände att vi i själva verket hämtat mycket material just från den klassiska symfoniska repertoaren som vi omorkestrerat för blåsorkester. Vid ett flertal tillfällen uppstod post-debatt-debatter, där jag blev åthutad av prominenta ledare. Ibland rakt av utskälld. Vårt ”tilltag” hotade liksom samsynen på musiken. Det blev helt enkelt en internpolitisk fråga som skavde mot en position man argumenterat hårt för genom årtionden.

Långt senare, i samband med att jag tackade jag till att ånyo ge mig in i orkestervärlden genom rollen som Konserthuschef i Helsingborg, kom jag att tänka på denna process igen. Självklart ville jag innan mitt återinträde värdera huruvida branschen, miljön, utvecklats. Vilken resonemangsnivå skulle jag möta? Och skulle jag själv göra samma värdering som när det senast begav sig?

På de tio år som gått sedan jag och Astrid Assefa lämnade in orkesterutredningen till statsrådet Pagrotsky 2006, har mycket hänt. Det politiska landskapet och debattklimatet är ett annat. Den globala utvecklingen visar att vi nog inte kan förlita oss på en konstant tillförsel av en äldre publik som är intresserad av klassiska konserter såsom vi känner dem i dag.

Det visar sig nämligen att denna tillförsel hänger samman med ett samhälleligt kontrakt som är i upplösning på många håll. De äldre blir moderna. Vill välja olika saker. En försvarlig del  (vissa studier hävdar att det till och med är den minsta gemensamma nämnaren mellan abonnenter) av dagens publik har själva spelat ett instrument. Den generella rörelsen mot krav på hög flexibilitet, valfrihet och individualitet tillsammans med det faktum att andelen instrumentalelever sjunkit markant över de senaste trettiofem-fyrtio åren gör det mer än sannolikt att vi står inför en typ av utmaningar som redan drabbat ett antal amerikanska orkestrar.

På Island häromveckan hördes LA Phils chef Deborah Borda tala om den resa orkestern gjort efter ett gigantiskt tapp av abonnenter som skett över en femårsperiod. Den resan handlade om att omdefiniera orkestern. Återupprätta ett ”socialt kontrakt” med sin omgivning. Skapa berättelser som har många möjliga ingångar, även för dem som inte har förkunskaper. ’

Jag tror att det är den väg vi också behöver gå.

Och jämställdheten är för mig en självklar och grundläggande plattform.

Men om vi berättar historien på ett sätt som alltjämt i allt väsentligt liknar den gamla, utan att titta på dramaturgi, relevans eller kontext, utan att reflektera över också ritualernas relevans – eller brist på relevans – för musiken, och utan att på allvar fundera över hur vår relation till samtiden ser ut tror jag vi kan vara hur jämställda vi vill och ändå plötsligt upptäcka att omvärlden rest till en annan plats än den där våra konserthus står.

Kanske kommer då de internationella varningsklockor som klämtat och de nationella äggklockor som burrat bli till reella hot mot orkesterverksamheterna.

Avseende jämställdheten på repertoarområdet finns inga ursäkter längre i vårt offentligt finansierade landskap. Men det är oroande att processen skvallrar om en tröghet i systemet – en tröghet som inte bara handlar om jämställdheten i sig. Det handlar på ett generellt plan om en rädsla för förändringar och troligast också om makt. Och om att våga ta diskussionerna, ifrågasätta våra invanda självbilder och vårt sätt att se på berättelserna om det vi gör.

När jag slår upp tidningen ”Musikern” från 1925 – ett nummer som ägnas uteslutande åt panegyriska texter om Sibelius i samband med hans 60-årsdag – slås jag av flera saker. Dels över hur historiemaskinen aktivt skrivit fram storheten hos enskilda tonsättare. Samtliga svenska statsunderstödda orkestrar presenterade program som hyllade Sibelius på längden och tvären det året. Ska man tro tidskriften fanns det ingen – säger ingen – aspekt av Jean Sibelius (den då ännu levande)  som inte tycktes vara ett monument över konstnärligt hjältemod.

De mekanismerna har bidragit till dagens kanon, förstås. Men jag ser också annat i de program som presenteras i tidskriften från 1925 och de program (från åren 1913 och framåt) jag hittar i HSOs gömmor. Här blandas högt och lågt. Nytt och gammalt. Populärt och okänt. Kort och långt. Helt och halvt. Vilda omstuvningar i besättningar, något som var en verklighet i de flesta orkestrar i alla delar av landet. Den unga orkesterkulturen i Sverige letade. Försökte hitta sin publik. Påstod med kraft saker om musiken på ett för det moderna ibland ögat märkligt vis. Jag tror att den rörelseenergin är central för vår konstforms utveckling (snarare än överlevnad). Och frågan om hur vi berättar historien om våra verksamheter kommer bli avgörande för framtiden. Och för vem – och med vilka – vi berättar historien. Festina lente? Kanske inte ändå.

OM FREDRIK ÖSTERLING

Jag heter Fredrik Österling. På den här sajten kan du läsa mer om mig och mitt arbete med musiken. Min ambition är att så ofta som möjligt också säga en och annan självupplevd sanning om musiklivet på min blogg – så håll koll på den!