Appell.

Berättelser om sexuella övergrepp väller fram i tidningar och sociala medier.
Viktiga berättelser som talar klarspråk om de maktstrukturer som så länge tagits för givna. Scenkonsten är så klart inte undantagen. 456 scenkonstverksamma kvinnors berättelser publicerades nyligen i Svd. Inledningsvis skriver de bland annat:

”Tystnadskulturen är utbredd i vår bransch. Manliga stjärnor och regissörer geniförklaras och hålls om ryggen av branschen oavsett vad de utsätter sina kollegor för. På grund av deras stjärnstatus får övergreppen aldrig konsekvenser.”

Den manliga genikulten är norm även i den klassiska musikindustrin.
Några modiga operasångerskor – Anna Larsson och Malena Ernman bland de mest namnkunniga – har klivit fram och delat berättelser och initierat debatter. Men symfoniorkestersfären är tyst – detta trots att vi dagligdags jobbar med ljud.

Men det är nog nu.

Vi vet nog alla – om vi tänker efter – att hela vårt system är optimalt riggat för att skapa både risker och tolerans för övergrepp.

Från mästare-lärling-situationen i ungdomen till de hierarkiska arbetsplatserna.
Från lärarens målmedvetna hand mellan benen under bordet på festen efter diplomkonserten till dirigentens uppmaning att gå genom insatser på hotellrummet. Och begåvning tycks förlåta allt möjligt gränslöst beteende och banar ytterst väg för en sexuell jaktlicens.

All den längtan som en ung människa lägger in i sitt övande.
All den professionalism som musikerna levererar dagligen.
All den abstraktionskraft som musicerande på hög nivå avkräver var och en som ger sig på yrket.

Allt det kan i ett slag reduceras genom förment skojiga kommentarer om valet av klänning till Brahms dubbelkonsert.
Eller någon härlig anekdot om vad Brahms själv ska ha sagt om en cellist. Om du är kvinna alltså.
Och från det till synes harmlösa går en rak lina till såväl hierarkierna i orkestrarna, via repertoarvalen och ytterst till den konstnärliga sexuella jakträtten.

Men det handlar i grunden om en missuppfattning.
Gränslöst – och brottsligt – beteende har faktiskt vare sig med konst eller musik att göra.
Vi måste börja med att lära oss skillnaden mellan arbetet och de anekdoter vi götts med sedan musikhögskoletiden.
Anekdoter om tonsättare som är män som gör konstiga och ”roliga” saker.
Anekdoter om kvinnor som är tonsättare eller musiker som gör skrattretande ”dåliga” saker.

Men om Sibelius var ett svin mot Aino, så var det kanske inte roligt egentligen – inte på riktigt.
Varken 1917 eller 2017. Däremot tecknar många av tonsättaranekdoterna ofta bilder av sorgligt jagsvaga människor – inte sällan kryddade med alkoholproblem, som också gärna romantiseras.

Och de råkar alla vara män.

Det betyder inte att Sibelius inte skrivit musik som går att älska; men det betyder kanske att vi i dag behöver problematisera verken och sätta dem i en kontext. För musik har – trots den klassiska musikindustrins ansträngningar att påstå motsatsen de senaste hundra åren – alltid varit kopplad till liv, identitet och makt; till en kontext.
Musiken är kopplad till köttet, blodet och de kommunikativa kollapser som är en del av människans vardag.

Upphöjer vi musiken till Gud, får vi räkna med att denna i grunden oerhört intressanta mänskliga lek delvis kommer att befolkas av människor som också gärna vill räknas till Guds avbild.Eller åtminstone Guds språkrör.
Makten och härligheten, helt enkelt.

Nu vilar ansvaret tungt på alla oss som befinner oss i maktposition i musiklivet.
För vi har möjlighet att ändra beteenden och strukturer. Det är ingen quick fix.
Men vi måste skapa ett musikliv där det är tryggt att vara även om du är en 23-årig flöjtvikarie som råkar vara kvinna.

Vad säger ni, chefskollegor i landet, ska vi jobba med detta på allvar?
Det kommer inte bli lätt. Till och med en ganska ytlig analys kommer sannolikt visa att de sexuella trakasserierna sitter ihop med en rutinmässig tystnadskultur. Som i sin tur sitter ihop med privilegier. Som kommer göra jobbet lite extra jobbigt.

Men vore det inte roligt att tillsammans istället kunna bygga nya anekdoter – berättelser om hur vi tillsammans gör konstmusiklivet till en öppnare och mer samtalsbenägen sfär där konsten inte ursäktar övergrepp?

Fredrik Österling, Konserthuschef Helsingborg

Stefan Solyom, Chefdirigent, Helsingborgs Symfoniorkester

Magnetfestivalen och spridda tankar om orkestrarna [Repris från 2013]

Följande blogginlägg skrev jag 2013. Tycker det alltjämt har viss relevans./F

Ett skrikblått stationshus (eller ”resecentrum” som den moderna terminologin lyder) med en egendomlig multikolorerad applikation på taket möter upp när jag stiger av det lilla tåget på Vara station.

Jag går Allégatan och ser slutligen Vara konserthus materialisera sig. Detta husprojekt var, om jag minns rätt, ursprungligen en idé om en ny skolaula som tog ny fart och växte till ett konserthus. I dag samsas en gymnasieskola med ett konserthus som kan presentera ett brett utbud av musik. Och en festival för nutida konstmusik! På torsdagen kunde jag samma kväll få uppleva Kaffe Matthews och George Kentros intressanta och märkliga installation Vitula Physicata i skolbiblioteket samt Ardittikvartetten i stora salen. Jag föreställer mig att det inte varit lätt att få klarsignal för en festival av det här slaget. Den nutida konstmusiken kopplas sällan i hop med bilden av en gigantisk publik som slåss om de sista svartabörsbiljetterna. Tvärtom – även för en konsertarrangör i Stockholm skulle ett program av det slag som presenterades i Vara kunna utgöra en utmaning. Arktitekten bakom festivalprogrammet, Paul Bothén, har dock tänkt till. I starten på festivalen finns nämligen Göteborgs symfoniker med. Salen är nästintill fullsatt och abonnenterna får veta att de alla är inbjudna att gå på helgens konserter – konserter av väsentligt mer experimentellt snitt än det som GSO bjöd på. Den nya klarinettkonsert av Christian Lindberg som GSO inkorporerat i programmet (förnämligt spelad av Emil Jonasson) blev också en inbjudande och kul introduktion till de mer komplexa relationer till musiken som konstform som den fortsatta festivalen kunde redovisa.

Tidigare på dagen hade en debatt kallad ”Orkestern i kristallkulan” ägt rum. Debatten skulle handla om morgondagens förutsättningar för ny orkestermusik. Jag ska inte recensera eller ens referera den visserligen intressanta och livliga diskussionen mellan mig, Helena Wessman (GSO), Christian Lindberg och Malin Aghed (El Sistema). Däremot vill jag teckna ner några reflektioner kring hur de senaste årens orkestersamtal och debatter utvecklats.

För sju år sedan, då vi kunde presentera Orkesterutredningen – bl.a. resultatet av samtal utredningen genomfört med Sveriges samtliga professionella orkestrar – tycktes bilden av musikhistorien vara mer fastlagd än den är i dag. Man uppfattade oftare än i dag skälen till att t.ex. så få kvinnor fanns representerade som tonsättare, dirigenter (även i minoritet då det gällde solister) som historiska och att det speglade en ”verklighet”. Det fanns helt enkelt för få kvinnor i ”omlopp” varför många som uttalade sig för utredningen menade att de hoppades på att en framtida utveckling skulle ta hand om en förändring av denna ”verklighet”. Sju år senare är samtalet möjligen rörligare, men verkligheten i stort sett densamma.

Orkesterutredningen kunde även konstatera att repertoaren de senaste dryga hundra åren krympt i bägge ändar: såväl den äldsta musiken som den nyaste hade stadigt minskat sin andel. Bland skälen fann vi en allt starkare ekonomisering av orkesterverksamheterna. Med detta menade vi bl.a. det faktum att ett antal internationellt verksamma agenturer är medspelare i den globala repertoarutvecklingen genom sina stall av dirigenter och solister. Ur ett ekonomiskt (och även energirelaterat) perspektiv blir det för dessa aktörer intressant att få ut dirigenter och solister till så många orkestrar som möjligt med så lite tidsspillan som möjligt. I ett tight schema blir det trångt om tid för att lära sig vare sig nytt eller musik som ligger utanför den internationella kanon av mästerverk. En naturlig rörelse utifrån ett effektivitetsperspektiv. I senaste numret av Tonsättaren (nr 3 2013) beskriver cellisten och programrådsmedlemman Mats Olofsson hur programrådens inflytande försvagats: ” Agenturerna har börjat få rätt mycket makt över programinnehållet, de ser till att deras klienter utvecklar sin egen repertoar.”

I debatten har dock chefer under de senaste åren ägnat energi åt att försvara agenturernas roll samtidigt som man velat tona ned deras inflytande över innehållet. Detta enligt en relativt lättbegriplig strategi. För den svenska skattefinansierade orkesterverksamheten vill ju så klart framstå som oavhängig utomstående ekonomiska intressen. Därför bättre att beskriva agenturerna som sunda affärsrelationer.

Och jag måste medge att argumenten och försvaret för de egna positionerna har blivit väsentligt smartare med åren. Man beskriver dagens repertoarläge utifrån en ekvation där publiken är i centrum, men där också orkesterns egna utvecklingsbehov finns med. Man talar om den ”musikaliska kostcirkeln” (Stefan Forsberg, Tonsättaren, nr 3 2013). Man har vridit samtalet från statistiska hårklyverier till att tala mer om vad orkesterns ”kärnverksamhet” egentligen är med en tydlig hänvisning till ”kulturarvet”. Man talar om orkestern som en ”undergroundkultur” (förvisso den kanske mest välfinansierade undergroundkultur som finns, men dock). Man anför också speltekniska och idiomatiska skäl. Orkestrarnas kollektiva minne behöver nämligen också underhållas: ”Det är viktigt att vi kommer ihåg hur just vi spelar Mahler.”

Alltså: Kärnan är den centraleuropeiska repertoaren från en historisk tidsperiod som omsluter cirka 70 år. Man bygger nu en argumentation runt status quo som i allt väsentligt delar filosofisk höjd med Mäster Pangloss i Voltaires Candide som menade att vi lever dans le meilleur monde possible (Den bästa av tänkbara världar).

Orkesterverksamheten tycks alltså vara ”natur” och mycket lite går att ändra på utan att det skulle kunna få oerhörda konsekvenser. För publiken, för intäkterna, för spelkvaliteten, för förståelsen, för det interna samtalet, för relationerna med omvärlden, för det internationella anseendet, för…

Och kanske finns det något i sättet på vilket de förändringstörstande kritikerna angriper problemet som är medskapare till orkestrarnas ofta defensiva attityd.

Jag kan inte värja mig för intrycket att samtalet blir för enkelspårigt om man låter det enbart handla om andelar av repertoaren. Om det så handlar om det nyas, gamlas, eller om musiken skriven av kvinnor.

För kärnan i problemet som jag ser det är självbilden. Som jag tycker lider av svåra trovärdighetsproblem. Så fort diskussionen om frånvaron av förändringsvilja hos orkestrarna kommer upp återskapas nämligen bilden av att orkestrarna och deras ledningar i själva verket inte kan göra någonting – eller i vart fall mycket lite. En mängd skeenden utom deras kontroll tycks göra att inte ens drygt hundra miljoner i offentligt stöd kan hjälpa dem att stå emot det ständiga yttre trycket.

Samtidigt finns mycket få exempel på metodiskt genomförda publikundersökningar, metodiskt avsökande av olika möjligheter att presentera nytt innehåll, metodiskt förändringsarbete för att skapa en ny och annorlunda bild av vad en orkesterinstitution kan vara. Också en flagrant avsaknad av konstnärliga risktaganden och skillnader mellan konstnärliga utvecklingsstrategier.

En paradoxal bild framträder: de som har de största ekonomiska och personella resurserna är de som minst av allt kan ägna sig åt att ta konstnärliga risker. Man kan här skönja ett självbekräftande system.

Självklart finns det många och stora utmaningar för alla chefer och verksamheter som vill förändra eller utveckla traditionstyngda områden.

Dessa utmaningar ska inte på något sätt underskattas. Och förändringar tar ofta tid om de ska vara relevanta och hållbara.

Men ändå: skulle det inte vara kul om man i varje större stad med en egen orkester också kunde få se kraftigt divergerande tolkningar av vad uppdraget innebär, hur samtiden och historiebilden tolkas och hur relationen till publiken ser ut?

I dag är likheterna överväldigande och ur ett konstnärligt och dynamiskt perspektiv blir likheterna lite…skrämmande.

Hur skulle det vara om fler orkestrar gick ifrån att agera allmänhetens CD-växlare till att bli konstnärliga institutioner som vågar pröva och utmana traditionen? Där den musikaliska kostcirkeln kan få presenteras utifrån annorlunda proportioner och idéer om vad som är möjligt att servera? Jag vill påstå att det är möjligt också med bibehållet fokus på publiken.

Jag tror det är dags för såväl ledningar som musiker att återta makten över sin egen verksamhet. Ta makten över musikens fulla potential som konstform. För att citera en chef jag träffade under orkesterutredningstiden:

”Om jag tänker efter, har jag nog en del makt i musiklivet.”

Japp.

De fyra årstiderna rullar vidare…

Mitt stycke ”L’estate – Summer from hell”, beställd som en av fyra ”nya” årstider,  får återigen nytt liv, nu snart på en konstinstallation signerad Hans Rosenström i Espoo (se länk) samt SNART på en digital musikplattform nära dig. Åk till Finland. Lyssna på Spotify. De briljanta musikerna Andreas Borregaard, Mikkel Sørensen, Julius Pyrhönen, Peter Friis-Johansson och Jon Mehus spelar.

 

 

Hans Rosenström & Stormglas: Off Seasons

Musikalisk Darwinism

[Introducerar här Stefan Solyom som tillfällig men välkommen medförfattare i bloggen! /Fredrik]

Musikalisk Darwinism

Erik Wallrup beskriver i en artikel i SVD (19/4 2017) en tilltagande tystnad runt konstmusiken. Artikeln är delvis ett eko av förra årets debatt om konstmusiken, den debatt som omgav ett Riksting för Västerländsk konstmusik. Artikeln pekar på några intressanta fenomen, utan att för den skull presentera en lösning.  Vi deltog i förra årets debatt som initierades på känt manér. Det handlade åter om vad vi skulle kunna göra för att motverka de förändringar som nu äger rum. Som svar på detta pekade vi på en annan möjlig hållning, nämligen ”vad kan vi göra för att möta de utmaningar som uppstår genom förändringarna?”

Var står vi nu?

Det tycks som om konstmusikområdet alltjämt anser att förflyttningen bör göras av de andra – publiken, politikerna, skolan och media.

”Den klassiska musiken är döende” är en klagovisa som är nästan lika gammal som den klassiska musiken själv. Dess påstådda mördare har inkluderat den Franska revolutionen (genom sina sociala reformer), Beethoven (genom att vara för avant-garde), skivindustrins framväxt (för att den skulle medföra själlös perfektionism), jazzen (för att den skulle vara ond), den atonala musiken (för att den skulle vara för esoterisk), Rock’n’roll (för att den skulle vara ännu ondare än jazzen), uppfinnandet av CD-skivan (för att den skulle förstöra en massa fina inspelningar), Sovjetunionens kollaps (för att något som var värt att kämpa emot försvann), Beethoven igen (för att inte vara tillräckligt mycket avant-garde). Eftersom den klassiska musiken fortsätter leva oavsett alla dessa potentiella mördare, är det inte utan att man misstänker att det finns ett mönster här. Kanske skulle man kunna kalla det en alarmistisk ådra som löper genom konstmusikens historia.

Självklart finns det utmaningar. Eftersom den klassiska musiken produceras och konsumeras av levande och dynamiska människor, måste den, som allt annat, existera i ständigt föränderliga sammanhang: människor föds, människor dör och människor är dessvärre benägna att ofta ändra uppfattningar. Som ett resultat av detta är behoven hos såväl den faktiska som hos den framtida publiken – delvis omärkligt – ständigt stadd i förvandling.

Överlevnad är beroende av vår förmåga till anpassning – och då i den dynamiska betydelsen av ordet. Förlorar vi den insikten, riskerar vi att gräva ned oss själva i onödiga skyttegravar, utkämpande poänglösa slag emot enkla och grundläggande utgångspunkter för själva livet. Man bör komma ihåg, att även om teknologins utveckling, sociala förändringar och andra underhållningsformer verkligen utmanat konstmusiken, så har förändringarna också resulterat i en rikare, mer diversifierad och mångsidig klassisk musikindustri än vad som var fallet under det Habsburgska 1780-talet eller de aristokratiska salongernas 1840-tal.

Det finns en grundläggande skillnad mellan att vilja bevara den klassiska musikindustrin och att vilja bevara en särskild bild av densamma. Det senare är omöjligt eftersom själva essensen av det man skulle kunna kalla för estetiskt värde (eller mening) är något i grunden subjektivt och byggs primärt av individuella erfarenheter. Att försöka överföra sitt eget värdesystem på någon annan undergräver just det som gör den estetiska upplevelsen mödan värd.

I vårt inlägg i debatten förkastade vi tanken på att konstmusiken måste ”räddas”, helt enkelt därför att konstmusiken inte kan eller bör undantas de förändringar som med självklarhet påverkar resten av världen. Erik Wallrup menade då att vår ståndpunkt utgjorde ett hot mot institutionerna – eller snarare mot Helsingborgs konserthus specifikt (SVD 21/6 2016). Vi menar dock att det tvärtom är just genom att omfamna en anda av pluralistisk tolerans som man kan finna en väg för konstformens överlevnad. Då hållningen medger oändliga möjligheter, tycks det faktiskt vara den enda vägen som medger verklig anpassning (återigen i ordets dynamiska bemärkelse) till omvärldens obevekliga föränderlighet. Lite av en Berget/Mohammed-situation.

Det är i den andan vi nu börjat vårt arbete med Helsingborgs Symfoniorkester och Konserthus, med en uttalad intention att bredda mängden röster på och runt podiet. I arbetet ingår att se till att kanon blir till en väsentligt mer mångstämmig och motsägelsefull berättelse än i dag. Vi menar också att positionerna i rummet – gränsen mellan podium och publik – också måste omprövas.

Vi välkomnar därför helhjärtat allt engagemang, alla samtal, förslag och avvikande åsikter. Vi tror att ett öppet, ärlig och mångdimensionellt samtal är det bästa sättet att frodas i en föränderlig omvärld, och för att möta utmaningarna i den. Vi har nu påbörjat en resa bort från det traditionella sättet att föra fram en av Gud (?) given kanon och till en punkt där nya berättelser kan formas tillsammans med publiken. Under vägen vill vi också diskutera – och omförhandla – en del av de mindre substantiella aspekterna av den klassiska musikindustrin: de rituella, vanemässiga aspekter som inte sällan utgör trösklar för en framtida publik. Vi hoppas innerligt att vägen framåt kommer lysas upp av de diskussioner som nu – förhoppningsvis – följer.

Stefan Solyom                        Fredrik Österling

Maestro

Kroppen bortdomnad. Ögonen omöjliga att öppna. Sprängande, bultande och skriande huvudvärk. Något satt fast över näsa och mun. Anade han ljus bakom ögonlocken? Törstig. Ohyggligt törstig. Det kändes som om varje sekund torkade ut honom. Tick- tack. Tick- tack. En klocka? Ett sådant där väggur från IKEA antagligen. På hösten 1984 fanns väl inte IKEA i Örebro. Han köpte iallafall sina möbler till studentlägenheten på Myrorna. Frälsningsarméns second hand butik. Lägenheten låg på Väster. På rätt sida om Hertig Karls allé. Mysigt. Huset från fyrtiotalet. Kokvrå och sovloft. Gav bra utrymme för den salongsflygel som han hittat hos en gammal dam i Stockholm på vårkanten, när antagningsbeskedet kommit. Den fick följa med till Örebro. Det skulle inte finnas så många övningsrum på Vasagatan hade någon sagt. Det var fel. Eller, snarare, rummen var inte många. Men knappt någon övade. På Musikhögskolan i Örebro skulle man bli musiklärare. Prefekten hade sagt redan på uppropet att ”här blir man inte en bättre musiker, här blir man en bra lärare”. Här skulle han inte bli långvarig. Han visste att han skulle bli musiker. En riktig. Han skulle ta sig till andra skolor. Bättre skolor.  Han övade. Alla dessa frikyrkliga på skolan. De hade andakter i övningsrummen. Han brukade bli arg på det. Bästa flygeln upptagen för att de skulle få kladda runt på Steinwayflygeln med sina poppiga psalmer. Det stramade och smärtade på ett obekant sätt runt munnen när han log vid minnet.

 De hade alla träffats på en fest på skolan. De hade haft så roligt ihop. Hamnade alla i rökrummet på B-våningen. En sådan där magisk afton där allting förklaras utan att kunna beskrivas efteråt. De hade glatt konstaterat att de alla sex var konfessionslösa. Ateister. De skulle sätta upp en lapp i foajén om att övningsrum B12 var upptaget av Andjakt. Ingen Andakt mer. De cyklade sedan tillsammans hem till Hildegard och Clara som delade en lägenhet i Markbacken. Maestro hade somnat på cykeln och kört rakt in i den häck som löpte bredvid cykelbanan. Clara hade försiktigt väckt honom med en kyss på pannan. Gett honom lite vatten att dricka. Så hade de alla vinglat den sista biten till Markbacken tillsammans – ledande cyklarna. Sjungande fyrstämmigt.

Redan den första kvällen bekände de sig alla till musikens enda sanna gud. Men då hette de ännu inte Hildegard och Clara.

 Nej, ingen av dem hade ännu fått sina riktiga namn.

 

 

 

Palac Kultury i nauki, Warszawa, December.

Köandet var över för denna gång. David Westerdahl och pianisten Nadia Kowalska hade äntligen släppts in i hissen som skulle ta dem mot utsikten längst upp i Kulturpalatset i Warszawa. Denna anmärkningsvärt imposanta skapelse hade varit en gåva från Sovjetunionen till Polens folk. Palatset var också en av landets högsta byggnader och således ett must see enligt både Nadia och Lutoslawski-salens chef, vars namn David fullständigt misslyckats med att uttala. David hade vid första anblicken tyckt att tornet var som hämtat ur serierna om Batman. Eller Läderlappen, som David alltjämt envisades med att kalla honom. Men det fanns också en anstrykning av Sagan om Ringen över tornet. Gotham City möter Mordor. Arkitekturen var för David både främmande och skrämmande. Som om en ond kraft tillåtits slå rot och växa okontrollerat utan hänsyn till historia eller respekt för god smak.

Dörrarna slog gnisslande igen om den överfulla hisskorgen som manövrerades av en blond kvinna som satt på en pall vid kontrollpanelen.

”Jaha.” Rösten lite för stark, lite för närvarande och påträngande för hissrummet. ”Man kunde ju gett sig fan på att det skulle sitta någon och ta upp plats i hissen också.” David såg föraktfullt omkring sig i trängseln som till största delen bestod av polska ungdomar från landet på besök i huvudstaden. ”Först köa i en halvtimme för att det indolenta jävla akneansiktet till bodbiträde till slut skulle upptäcka att folk faktiskt ville köpa biljetter. Därefter måste vi passera en glädjelös mupp med väteperoxidhår som tydligen hade till uppgift att nagelfara biljetthelvetet som vore det ett visum till Nangijala. Som den tredje delen av monumentet över polsk effektivitet och visionskraft. måste det så klart sitta en surfitta och vakta på en pall i hissen också. Sitt där, käringjävel. Ta för all del upp två värdefulla platser bara för du ska få trycka på knappen.  Känner du hur det luktar? Ger mig fan på att hon, för att hämnas på de makter som satt henne på den där fuckarns pallen, smyglägger en fuktvarm fis varje gång hon åker ned med tom hiss. Kolla på henne. Ser du det sneda leendet? Hon sitter och njuter av att vi tvingas stå här och trängas och känna doften av hennes nyss avfyrade smatterband. Du kan hårdhaja att det blir minst en pilsner däruppe. ”

Nadia himlade med de ögon som David bara några dagar tidigare förälskat sig i. Han hade då tyckt sig se att hennes ögon innehöll berättelsen om resten av hans liv.  Historien om deras fortsatta liv tillsammans, komplett med hus i förorten och ett rikt socialt och intellektuellt utmanande liv. Nu var han inte så säker längre.

Den polsk-svenska pianisten Nadia Kowalska hade kontrakterats för att uruppföra Davids konsert för piano och orkester i Warszawa. David hade, hemma i Sverige, tacksamt tagit emot nyheten. Tacksamheten kom sig av Nadia Kowalskas inspelningar av fransk pianomusik vilka hade gjort ett mycket starkt intryck på David. Det bådade gott för Davids pianokonsert. Fotot på CD-konvolutet hade också gjort om möjligt ett ännu starkare intryck. Med sitt gula hår, sina sneda bruna ögon, raka näsa och fylliga läppar hade den trettioåriga Nadia ett utseende som slog an flera strängar hos den relativt nyskilde David Westerdahl. Då de senare mötts och hälsat på varandra i Lutoslawskisalens direktionsrum hade han varit väl medveten om den överhängande fara som nu hotade: att han mycket väl skulle kunna råka projicera hela sitt bagage av misslyckade relationer och sina gömmor av uppdämda behov på Nadia.

Och mycket riktigt.

Redan efter den första repetitionen hade han – liksom radiostyrd – frågat henne om hon ville äta middag med honom, med den självklara förevändningen att diskutera hennes tolkning av hans pianostämma.

Davids fyrtioåtta år hade präglat honom i den takt och med den intensitet som de framlevts. Han ansikte såg inte en dag yngre ut. Högt – mycket högt – hårfäste. Efter en särdeles nedslående titt i badrumsspegeln några år tidigare hade han utan krumbukter rakat av också resten av håret.  För David var omvärldens bild av honom central. Varför visste han inte, och hade inte för avsikt att fundera djupare över. Men viktigt var det.  David ägnade mycket tid åt sitt utseende – faktiskt nästan all den tid som inte ägnades åt komponerande eller ”analytiska studier från helvetet som endast en kabbalistisk-katolsk mor kan älska”, som han själv uttryckte det. Frågade man David så var han definitionsmässigt ful. Men han skulle också påstå att hans fysiska uppenbarelse räddades av hyfsat balanserade proportioner, vilka dolde det faktum att han aldrig tränade. Davids ville signalera klassisk tidlöshet. Han frossade gärna i italienska kostymer, franska skjortor och handgjorda engelska skor. En scarf lojt slängd över axeln var också en del av hans signum. Genom alla dessa attiraljer siktade han på att inkarnera begreppet distingerad. Men David gjorde sig samtidigt inga illusioner. Han visste att han befann sig i ett utseendemässigt limbo: för ung för att egentligen kunna framstå som distingerad. För gammal för att kunna göra anspråk på det ungdomens tolkningsföreträde som i hög grad gällde i den samtid han nu en gång för alla levde i. Han visste också att hans sporadiska mänskliga charm alltid var beroende av munlädret men lika ofta kunde den tillintetgöras av samma verbala flöde.

Nadia hade dock visat sig fullständigt resistent mot allt vad statusrelaterade frikort hette. En briljant personlighet som dessutom själv ägde ett munläder som väl matchade hans.  Hans fåfänga uppfattades av Nadia som en humoristisk krydda – utan att David kände att han tappade ansiktet, något han noterade med inre patriarkal tacksamhet. Det fanns så många saker med Nadia som bekräftade Davids självbild.

Hon var precis så vacker och precis så ung som det ideal David hade drömt om. Hans sarkasmer och ofta brutala humor landade alltid bra hos henne. Hon fick honom att känna sig smart och begåvad. Och själv var hon en musikalisk begåvning långt över genomsnittet. Hon hade helt enkelt överträffat alla förväntningar. Gradvis hade David känt kontrollen glida ur hans händer och över till hennes.

Dagarna hade flugit fram i en rusigt lycklig dans – underbara repetitioner, glada och intresserade musiker, förstulna kyssar i Nadias brunbetsade solistloge. Fingrar som mjukt tvinnades i hemlighet i Lutoslawskisalens i övrigt glädjelösa kantin. Fantastiska kvällar, fyllda av spirituella samtal ackompanjerade av kindziuka. żurek, sill med lök, saltgurka,  bigos med svamp. Och mängder med vodka. Polish white wine. Nadia lärde honom säga ”Snälla, ge mig lite vodka” på polska med darrande underläpp och hundlika ögon. David gjorde bejublade framträdanden med den korta monologen på åtskilliga restauranger intill paradgatan Marszalkowska. Uruppförandet av pianokonserten blev också en triumf. Direktsändning i radio. Stående ovationer. En förvirrad men lycklig David som kramade om en förskräckt vaktmästare istället för dirigenten under applådtacket.

En kväll, färgad av vodkamättad eufori, medan Nadia rituellt kissade in sitt revir bakom ett elskåp vid den irländska puben i Staro Miasto – Wasrzawas återuppbyggda gamla stadsdel- utförde David en egen liten ritual, mättad av romantisk mystik och passionerad patetik.

”Nadia”, sade han högtidligt till sig själv, ”berör mig på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt”. Nadia. Han tog fullmånen till vittne, och ylade:

”Nadia börjar där alla andra slutar”. Han hade bokat om sina flygbiljetter och sitt hotellrum för att kunna stanna ett tag till. Vara med Nadia. Bada i Nadia. Vackra Nadia.

I själva verket var det redan över. Dagen efter uruppförandet av pianokonserten hade han börjat bete sig som en dysfunktionell tonåring. Allt enligt det mönster han så väl kände igen. Gnällde över småsaker. For ut i långa haranger av konspirationsteoretisk natur. Vevade runt i bitterhet över dolkstötar som han tagit emot under hans brokiga professionella liv. Kedjerökte. Talade om sin permanent dåliga privatekonomi. Drack alltmer under deras gemensamma utflykter.

Strategin – om än delvis omedveten – var tydlig. Genom att framställa sig som en fullständig idiot skulle han slippa ta ansvaret för det uppbrott han oundvikligen såg komma. Och hade sett komma i alla sina kärleksrelationer.

Det blåste hårt och oförsonligt decemberkallt längst uppe på Warszawas kulturhus. Skyltar – uteslutande på polska – berättade om utsikten. Hur det sett ut förr. Historierna som doldes bakom och under de moderna skyskrapor som förändrat Warszawas sky-line. Nadia översatte. David muttrade något om hur det polska folket skulle kunna berätta sin historia effektivare om de valde att kommunicera på något annat språk än just polska. Svenska till exempel.

De satte sig ner i det inglasade caféet. David beställde en öl och ett glas vodka. Nadia beställde ett glas vatten. David sa något sarkastiskt om hennes val av dryck – men halvhjärtat och utan sedvanlig spirituell knorr. Nadia tittade på honom med klar och rak blick. Munnen stilla och allvarlig. Hon är ändå oerhört vacker.

David anade att hans egen blick var grumlig. Ögonen blodsprängda springor. Andedräkten troligtvis en motbjudande blandning av polska papyrosser och flygplansbränsle; summan endast mildrad av en överdos Aqua di Gió, generöst sprayad över kroppen efter en timslång förmiddagsdusch.

”David, sluta.”

David tittade undrande på Nadia.

”Jag kommer inte göra slut med dig. Och vet du varför?”

David hade inte en aning.

”Därför att det här inte är en riktig relation.  Man kan inte avsluta det som egentligen aldrig påbörjats. Vi har haft en stunds verklighetsflykt. Och det har varit härligt, det förnekar jag inte. Dessutom tycker jag verkligen om din musik. Men du behöver sannerligen inte förminska dig själv med att bete dig så här.”

”Hur då så här?”

”Lägg av.”

Nadia strök tillbaka en hårslinga som trillat ned framför ögonen, som kort blixtrade till av frustration. Bakom dem torkade en servitris av borden i det i övrigt folktomma caféet. Nadia reste på sig.

”Jag går.”

Hon log uppgivet. David fick inte fram ett ord.

”Det verkar som David Westerdahls berömda munläder har torkat ihop fullständigt.”

David harklade sig och gjorde en fumlig ansats att resa sig och välte ölglaset i rörelsen. Servitrisen närmade sig redan med stormsteg, en trasa i högsta hugg.

”Sitt, David. Jag ska ge dig en kortfattad analys av läget. Du blev förälskad. Du trodde – antagligen inte för första gången – att det betydde att du måste lova mig en massa saker. Har jag rätt?”

Nadia inväntade inte något svar. Inget svar var heller på väg; David satt och fånstirrade på Nadia med halvöppen mun. Medan servitrisen – muttrande – torkade av bordet rann små rännilar av öl från bordet ned på betonggolvet.

”Och med din högt utvecklade fantasi levde du antagligen genom en hel relation och ett liv ihop med mig. Fast alldeles på egen hand. En morgon vaknade du och var liksom färdig. Du visste hur allt skulle gå och hur allt oundvikligen måste sluta. Jag kunde se det i dina ögon. Tråkigt tyckte jag. Inte för att jag inte fick uppleva det där livet med dig. Utan för att du lät dig bäras iväg av nå’n sorts luftslottsbygge, stackare. Klart du fick svindel däruppe. I ensamheten. Inte sant?” Den kompakta tystnad som följde fick servitrisen att stanna upp och betrakta de två. ”Klassiskt”, tänkte hon och fortsatte torka av den beigefärgade plastduken. Nadia gick fram till David, böjde sig framåt och kramade om honom ömt.

”Hör av dig om du vill bygga små legohus istället för förortsvillor. Vi kan lägga varannan bit, till och med.”

Davids telefon, liggande på bordet med några ölstänk på displayen, ringde. Han hade gjort en ringsignal av sin favoritinspelning av operan Don Giovanni. Katalogarian.

Peter Matteis röst klingade smärtsamt vacker och klangfull i caféet.

David tog – med en dyster och självömkande blick på Nadia – upp telefonen och svarade.

”Westerdahl”

Han såg Nadia försvinna om hörnet bort mot hissarna.

En halvtimme senare var han själv på väg till hissarna. Hans liv hade genom telefonsamtalet tagit en ny och plötslig vändning. Han kände sig upprymd. Närmast kvittrande glad trots den förvåning och märkliga melankoli han ändå kände över Nadias farväl. Det hade varit Anna Flanke som ringt. Hon hade skickligt manövrerat samtalet förbi de blindskär som deras gemensamma historia utgjorde och istället lyckats hålla en professionell ton. Själv var han ännu förstummad av scenen med Nadia och hade utan ansträngning lyckats avhålla sig från att kasta ur sig de för honom annars så typiska sarkasmerna.

Annas ärende var bisarrt.

Assistera i en mordutredning.

Hemlig till på köpet.

I takt med att Anna Flanke berättade historien vaknade intresset. David visste mycket väl att det sätt på vilket Anna presenterade historien var ägnat att smickra hans självkänsla och aktivera hela hans professionella fåfänga. Men David sket fullständigt i de bakomliggande och lätt genomskinliga motiven för Annas presentation. Uppdraget var nämligen för bisarrt, för utmanande och för omöjligt för att David inte skulle vilja kasta sig över det med hull och hår. Och mer än gärna två gånger på en söndag.

Uppdraget skulle innebära möjlighet att finnas i de politiska konspirationernas absoluta mitt. Han skulle bli tagen i anspråk på den nivå han ansåg att han befann sig. Han skulle antagligen få kombinera såväl erfarenheten som utredare som kunskapen om det musikliv han ägnat hela sitt liv. Och förtroendet kom från självaste kulturministern. Först nu insåg han hur mycket han hade saknat det. Ända sedan han avgick från sin post som VD på Musikaliska, det äldsta konserthuset i Stockholm, hade han känt sig isolerad från händelsernas centrum. Som genom en tyst överenskommelse tycktes den fina värld han tidigare självklart tillhört, ha vänt sig bort från honom. Uteslutit honom. Men nu: revansch. Sist men inte minst skulle uppdraget ge ett välbehövligt tillskott i kassan. Han hade sedan några år levt i en ekonomisk osäkerhet som inte var kompatibel med hans aptit på livet och längtan efter materiella ting. Hans första order i detta nya uppdrag var helt enkelt att snabbast möjligt packa sina tillhörigheter, checka ut från hotellet och ta första bästa flyg – business class– hem till Stockholm. Allt betalt – inklusive minibarnotan – av Nordic Security Holdings AB. Redan på Arlanda skulle ett första möte med Kerstin Armfelt, f.d. chef för Riksmordkommissionen, äga rum. Gode Gud…samarbeta med en riktig kriminalare…Nu du, David… David var ensam passagerare i hissen förutom hissoperatören, den blonda kvinnan som alltjämt satt tryggt posterad på sin pall.

David lutade sig mot hissväggen och trummade glatt med fingrarna mot låren.

När dörrarna gick upp vinkade han ett uppmuntrande farväl till kvinnan.

Hon bligade surt på honom från pallen.

”Ha en bra dag, skitstövel” sa kvinnan lugnt på klingande svenska med endast en svag återklang av polsk brytning.

Han kunde känna hur livet rann ur honom. Dödsångesten fanns där, men mest som en långsamt hävande vågrörelse i medvetandets utkanter.  Han undrade istället över platsen. Det var viktigt.

Befintligheten.

Var finns min kropp?

Antagligen inte i Örebro.

Örebro var en stad nästan utan kropp. Där fanns bara minnet av kropp. Den gamla skostaden. Skoindustrierna fanns inte kvar ens då. Minnet av skor. Den gamla Wasaborgen stod där. Residens för landshövdingar.

Mer eller mindre korrupta.

När började leken? Kanske redan våren det första året. De vilda associationerna på Konditori Wasa. Bredvid Nicolaikyrkan den gråa med fåglarna flaxande runt tornet. Tänk om man kunde…Tänk om musik i själva verket var …Om man spelade en viss skala, så skulle man påverka människor till…

De spelade ölbrännboll i Stadsparken. Bara de sex. Spela och drick! Drick och spela!

Låg på gräset utanför Wadköping och kedjerökte och spekulerade om musikens kraft. Skvallrade om de andra studenterna. De som inte övade. Som inte kunde se musikens mångspråkiga och komplexa rörelser, som innehöll så mycket sanning. Leken började handla om identitet. Vilken musik är du?

Antoine – eller Tony som han egentligen kallades då – döptes högtidligen till Ludwig.

Han var stolt som en tupp. Ludwig. Efter Ludwig van Beethoven, minsann. Inte människan. Musiken!

 Ceremonin var vacker.

Fullmåne. De hade tagit sig ned alldeles till vattenbrynet vid frimurarholmen och lånat livbåten som låg förtöjd alldeles ensam. De skämtade om det. Att den behövde sällskap. Ensam med halva kroppen nedsänkt i Svartåns strömmande vatten utan någon att guppa med. De hade pratat länge om vilken musik som skulle användas till dopet. Det logiska kanske hade varit Beethoven. Men ingen av dem tyckte det fanns något av honom som var ceremoniellt på det sätt de önskade. Hildegard – som blev Hildegard först senare – hade en bra och vacker idé.

Men ssssch…berätta inte för någon…

Tick-tack.

Tick-tack.

Anna Flanke

Justitieminister Arvid Moberg tittade upp över den tjocka bunt papper som han tycktes närstudera när Anna Flanke – ganska raskt – stegade in i rummet. Han satt med ryggen mot det stora vackra fönstret som dominerade hans arbetsrum på Rosenbad – en bra dag betydde det att besökarna fick ett skarpt dagsljus rakt i ögonen. De lätt bländade besökarna – inte sällan politiska meningsmotståndare – blev då som regel en smula osäkra, något Moberg inte hade något som helst emot.

Han gör vad som helst för skaffa sig förhandlingsövertag.

”Anna. Vad bra. Och du har fortfarande inte lärt dig knacka.”

Han log förbindligt och sköt upp läsglasögonen mitt på sin leverfläckiga flint som omgärdades av en vit hårkrans.

Han kör den farbroderliga grejen i dag. Varför tog jag det här jobbet? Fan. Here goes

”Slå dig ner, Anna. Snygg klänning! Men vänta…jo…ta mej tusan…säg inget! Du har gjort något med håret!” Moberg pekade triumferande med ett krokigt finger på henne.

Anna hade inte gjort vare sig några klädinköp eller besök hos frisören det senaste halvåret, i huvudsak på grund av de arbetstider Arvid Mobergs politiska utspel krävde. Hon valde att spela med.

”Du missar då ingenting, Arvid” sa Anna och sprack upp i ett leende som förevisade alla yttre tecken på hjärtlighet utan att bottna i någon som helst inre motsvarighet.

Arvid Moberg kontrade med ett snabbt smil som Anna visste markerade slutet på uppvärmningen.

”Nå, Anna. Hur har det gått? Alla med på tåget – eller borde jag säga: med på noterna, hehe?”  Han tittade ner på skrivbordet och rumsterade om bland papper och de många reservoarpennor vilka utgjorde en av hans välkända laster. Rättsrådet Jansson hade hörts säga att Moberg var den pelare på vilken den döende marknaden för reservoarpennor vilade. Pennorna gifte sig också på ett bra sätt med Mobergs övriga uppenbarelse. Guldbågade glasögon. Oklanderligt knuten slips, alltid i sällskap av en kostym av det vida fyrtiotalssnitt som medgav stort spelrum för kroppsligt generös kurvatur. Han brukade pendla mellan kritstrecksrandigt och helsvart. Denna dag bar han kritstrecksrandigt. Genom empiriska studier av sin chef, hade Anna slutit sig till att han bar svart när han ville signalera ”tydlig chef” och kritstrecksrandigt när han ville visa för sina underlydande att världen minsann var en komplex historia.

Men Anna Flanke visste bättre än att reducera sin chef till en fråga om klädval. Moberg var en hänsynslös politisk spelare när han så önskade. Till synes storsint och empatisk när det förväntades av honom eller fyllde någon annan funktion. En säker och välartikulerad retoriker i internationella sammanhang. Uppsluppet skarp under interpellationerna i Riksdagen. En grabb bland grabbar i den egna valkretsen. Arvids politiska motståndare fruktade honom bara något mindre än vad hans egna partikamrater gjorde. Det hade tagit Anna Flanke några månader in i sitt arbete som politiskt sakkunnig – pol.sak -innan hon till slut förstått att Arvid Moberg antagligen var en fullfjädrad sociopat.

Anna hade blivit överraskad då partiet frågat henne om jobbet. Samtalet hade kommit samma dag som valsegern var ett faktum. Flanke var visserligen medlem i partiet, men hade inte jobbat centralt eller för den delen på annat sätt positionerat sig i den interna maktkampen. Anna, som hade en gedigen akademisk karriär som både statsvetare och jurist bakom sig, hade – fyllda trettiofem – beslutat utmana sig själv och startat egen konsultfirma.

Det hade gått bra; bara efter ett par år kunde hon lyfta en lön som motsvarade det hon förut hade haft på universitetet – vilket inte var mycket, men gott och väl motsvarade Annas krav. Inför valet hade hon kallats in som analytiker i media. TV-soffor. Radio. Kolumner i dagspress med olika partipolitisk färg. Hennes utseende gjorde sig bra i TV – med sitt halvlånga, mörkblonda hår, sina stora grå ögon och ett uttryck i ansiktet som skvallrade om både humor och intelligens, hade hon fått mycket uppskattning av såväl programledare som TV-tittarna. Hon var inte dummare än att hon nu insåg att det var denna bild av Anna Flanke som Moberg intresserat sig för snarare än den äkta varan. Akademikern och den skarpa politiska analytikern Anna Flanke var helt enkelt inte vad statsrådet frågade efter.

Istället för den roll som politisk spin doctor med nära relation till politikens epicentrum hon sett framför sig blev hon inkastad i att värdera inkomna skrivelser som registrator skickade upp. Flanke fick vaska och sortera i materialet och sedan lämna ifrån sig det hela till fortsatt bearbetning av statssekreteraren.

Beredningsmötena med departementspersonalen var oundvikligen statssekreteraren Janna Sölvgårds show. The chief whip. Flanke var bara bisittare och en i allt väsentligt överbetald springschas. Inte ens när media hängde i departementets hasor var hennes råd efterfrågade. Alltmer frustrerad över att behöva ägna dygnets vakna timmar åt okvalificerade arbetsuppgifter blev hon därför först själaglad över att få förtroendet att leda ”Operation Berwald”, som statsrådet i sin visdom kallat det hela. Hela återstoden av dagen efter att hon kallats in till Mobergs arbetsrum för att ta emot instruktionerna hade hon jublat invärtes. Hon hade till och med unnat sig en halv flaska vitt vin till middagen, som intagits i ensamhet sent hemma i trerummaren på Hägerstensåsen. När hon den kvällen skulle släcka sänglampan, efter att ha följt sin rutin med att beta av en del av den drös av PM och utredningar som alltid tornade upp sig på hennes nattygsbord, gick det till slut upp för henne. På något sätt, trots det läckra spionthrillerliknande upplägget, fanns det en hake någonstans. Oklart vad. Men hon var övertygad. Här låg en hund begraven. Men trots hennes mycket väl utvecklade känselspröt för konspirationer och hennes kunskap om såväl global politisk historia som juridiska spetsfundigheter, förblev hennes aningar bara en otydligt skorrande dissonans.

Hon kunde gå med på att det fanns en viss, om än inte överhängande risk, att oppositionen (i den mån den faktiskt var formerad) kunde välta regeringen på grund av ett misslyckande i östersjöuppgörelsen. Sant var också att överenskommelsens status var omtvistad också internt i regeringen. Risken för att det hela skulle implodera låg lika väl hos koalitionspartierna som i riksdagen. Men varför skulle Moberg riskera hela sitt politiska anseende på att kringgå sin egen myndighet? Dessutom med hjälp av säkerhetspolisen? Det verkade helt befängt.

Hon hade nu också börjat oroa sig för sin egen inblandning. I processen hade hon lämnat mängder av spår omkring sig. Spår som kunde användas emot henne. Därför hade hon skickat ett SMS till Kerstin Armfelt som kopplade ihop kontakten också med statsrådet. Men det skulle inte räcka. Han skulle lätt avfärda det i ett KU-förhör.

”Ja, jo. Westerdahl är på väg hit. Han landar om ett par timmar. Jag åker ut och möter upp tillsammans med Armfelt.”

”Utmärkt, utmärkt.” Moberg gnuggade händerna av förtjusning.

”Några invändningar, tveksamheter hos våra vänner? Känslor, tankar, reaktioner?”

”De verkar båda…pigga på uppgiften.” Anna svarade dröjande. ”Armfelt är den som mest kommer med funderingar kring upplägget. Rimliga professionella frågor, kan jag tycka.”

”Som vilka då?”

”Som… exempelvis hur vi törs dra å vår egen myndighet

sen till skratt. Vad i helvete pågår?. Rimliga professionella frågor, kan jag tycka.”rmfelt. De verkar bådvår egen myndighet vid näsan.

Och hur vi kan tro att vi ska kunna hålla locket på i den här sidoutredningen.”

”Ja, ja. Precis. Bra, bra. Helt riktigt.” Han lät road, på gränsen till skratt.

Vad i helvete är det som pågår?

”Inget mer?”

Återigen gnuggade han händerna. Förväntansfull som en femåring på julafton.

”Nej”

”Inga kommentarer från Westerdahl?”

””Jo,…han sa: ”En alldeles ljuvlig liten klamydiahärva”.”

”Jaså det sa han! Ja men det är ju utmärkt!”

Moberg såg ut att nästan spricka av spjuveraktig munterhet – ett tillstånd som var så långt ifrån hans normala uppenbarelse man kunde komma. Han

gick runt skrivbordet fram till Anna och lade sina händer på hennes axlar.

”Anna. Du ska ha tack för att du bidrar med din kompetens så generöst. I min gamla förvaltning i Nyköpings kommun brukade vi säga att medarbetarna skulle ge mer än förväntat. Det hände dessvärre mycket sällan. Men du, Anna, du gör just det.”

Anna visste inte vad hon skulle göra med de plötsliga lovorden, som i sammanhanget kändes tämligen omotiverade. Hon hade gjort sitt jobb.  Eller i vart fall någon form av jobb. I stället för att svara, gjorde hon ett lika oförklarligt som tafatt försök att klappa Moberg lite grabbigt på axeln.

Jävla överslagshandlingar.

”Då ses vi på beredningen i morgon, då!” Moberg log ett leende som försvann lika snabbt som det kom. ”Och du – rapportera om du noterar några…konstigheter. Och förstås om de hittar några spår.”

”Absolut.”

”Hejdå!”

Innan hon ens hunnit öppna dörren, hade Moberg vänt ryggen till – redan i färd med att slå ett nummer på mobilen.

I korridoren blev hon stående en stund i förbryllad kontemplation. Vad hade egentligen hänt därinne?

Moberg log för sig själv när medan han slog numret. Han vände sig om för att se dörren gå igen efter Flanke.

En på det hela taget jävligt bra dag.

”Jag vill tala med Rikspolischef Arnesson, tack.”

”Dröj ett ögonblick.”

”Arnesson.”

”Tjena Berra.”

”Men hallå, Moby! Hur går det?”

”Allt är riggat och klart. Det här blir bra. Oerhört bra. Hur går det för dig?”