Ond musik – här kan du låna den!

Glädjande nog har redan över sjuttio bibliotek valt att köpa in fysiska exemplar av Ond musik, och även den nyligen släppta e-boksversionen finns på ytterligare ett gäng bibliotek. Som debutant är det oerhört spännande att kunna följa bokens väg till läsarna. Och för min del är det detta som är poängen med skrivandet – att nå läsare och kanske rentav få en dialog med människor vars intresse för de ämnen som Ond musik tar upp väckts.

Såg att ett Örebro-bibliotek just lagt vantarna på ett exemplar, vilket gläder mig extra mycket, eftersom en hel del av boken kretsar kring Örebro och händelser där under såväl 1980-tal som i nutid.

Här är listan på bibliotek där den lässugne kan hitta Ond musik och samtidigt skänka en tacksamhetens tanke till den (ännu så länge) politiska samsyn som gör det möjligt att ta del av böcker på detta sätt (listan är INTE alfabetisk, något som kan vara irriterande för enstaka personer. Jag har helt enkelt satt ihop listan allteftersom jag fått info.) :

 

Jönköping

Piteå

Boden

Borås

Borlänge

Östersund

Täby

Timrå

Tierp

Ekeby (Bjuv)

Viken

Nyhamnsläge

Klippan 

Ljungbyhed

Åstorp

Jokkmokk

Vuollerim

Luleå

Ängelholm

Bollnäs

Gävle

Hudiksvall

Sandviken

Söderhamn

Lerum

Karlskrona

Nybro

Åkarp

Lomma

Lycksele

Umeå

Hagfors

Hammarö

Hudiksvall

Kristinehamn

Katrineholm

Nyköping 

Oxelösund

Bäckadalsgymnasiet

Göteborg

Götene

Mölndal

Skara

Stenungsund

Sotenäs 

Tibro

Trollhättan

Töreboda

Tranås

Trelleborg

Vetlanda

Västerås

Helsingborg

Ekerö

Kristianstad 

Hörby

Söderköping 

Årjäng

Mariehamn (Åland)

Vinslöv

Kungsbacka

Hästveda

Tyringe

Bjärnum

Mjölby

Säffle

Tjörn

Härryda

Edsbyn

Solna

Kungliga Biblioteket, Sthlm

Örebro

Gagnef

Nacka

Ond musik når ut!

Nu har det gått en vecka sedan Ond Musik blev tillgänglig på boksajterna, t ex Bokus och  Adlibris .

Som debutant i spänningsromangenren är det förstås på ren svenska (Oxymoron. Red. Anm.) skitkul att upptäcka att dryga femtiotalet bibliotek (och någon enstaka bokbuss) – från Nyhamnsläge i söder till Jokkmokk i norr – redan valt att köpa in boken. Och fler beställningar rullar in, hör jag. Detta förstås mycket tack vare en strålande recension i BTJ (gamla Bibliotekstjänst), vars lektörer åtnjuter ett starkt förtroende hos våra kära folkbibliotek.

Nu är det ju förstås inte på denna mängd sålda böcker man bygger sig ett liv som författare.

Det var heller inte planen.

Jag har ju ändå satsat en del krut på att lära mig – och verka i – en helt annan bransch som jag fortfarande tycker är kul.

Icke desto mindre är det något oerhört fascinerande att titta in i en bransch som är lik men ändå så olik musikbranschen. Ytligt sett är bokbranschen oerhört mycket mer kommersiell än den klassiska musikvärlden. Varumärken byggs runt författarskap på ett sätt som möjligen kan påminna om popbranschen. Men för all del också den klassiska scenen, som är långt ifrån okänslig för plötsliga hypes, även om ordet ”plötslig” har en lite annan tidskodning i den klassiska världen. I samtliga fall handlar det om en berättelse som går utanpå den egentliga berättelsen eller verket, en historia som bygger varumärket – författaren, artisten, tonsättaren – och gör denne mer eller mindre okänslig för kvalitativa problem hos själva produkten.

Och kanske är det delvis därför jag dragits till att skriva en spänningsroman, trots att exemplen på (ofta) män som i 50-års åldern plötsligt tror sig bära en bok inom sig förskräcker. Möjligheten att osäkra marken ännu en gång lockar mer än rädslan för ett litterärt magplask avskräcker. Jag har komponerat opera, orkesterverk, kör, kammarmusik och en hel massa saker som inte riktigt fogar sin in i dessa genrebeteckningar. Ett är dock säkert – jag kommer alltid bedömas utifrån den jag formats till i min bransch, utifrån det man tycker sig veta om vilken eventuell ”skola” jag tillhör. Och utifrån vilka som för tillfället tycker sig ha tolkningsföreträdet på vad kvalitativ konstmusik är.

Som regel en mycket liten krets människor.

Kanske är det därför det känns så oerhört roligt att skriva Ond Musik. Mitt yrkesmässiga bagage är incheckat på en annan plats än den litterära. Det ger en befriande känsla av naiv skaparglädje. Kanske kraschlandar denna skaparglädje när den första recensionen i en ”riktig” tidning dyker upp. Men det har det varit värt!

Bilden föreställer mig i ”David-Westerdahl-persona”. David Westerdahl är alltså en av huvudpersonerna i Ond Musik – en oregerlig typ med integritetsrelaterad Tourettes. David har varit en sorts negativ målbild för mitt inre sedan ett antal år tillbaka, när jag först började skissa på boken.

/Fredrik

Foto: Jesper Lindgren

Bokmässa och lite mer om persongalleriet.

I morgon bitti bär det av till Bokmässan. Det är en alldeles ny upplevelse att åka dit i egenskap av författare, så det ser jag givetvis fram emot! Visto förlag håller till i monter B07:39. Där kommer jag sitta och signera böcker till de eventuellt hugade köpare som tar sig dit. I morgon fredag sitter jag där mellan 13.00 och 15.00. På lördag är det 16.15-18.00 som gäller. Välkommen!

Det är ett tag sedan jag skrev något om persongalleriet i Ond Musik. Jag har tidigare beskrivit den pensionerade polisen Kerstin Armfelt och den politiskt sakkunniga Anna Flanke. Nu är det David Westerdahls tur.

David och jag har en speciell relation. I allt väsentligt har han samma typ av bakgrund som jag själv. Tonsättare. Chef. Aktiv i kulturpolitiska sammanhang som tjänsteman. Men det finns en väldigt tydlig skillnad. Westerdahl har en betydligt större kapacitet att ställa till med oreda än jag har. Med oreda menar jag jag i princip på alla plan: relationer, yrkesliv och hälsa är några exempel på områden i livet som David Westerdahl betraktar med (i bästa fall) milt överseende skepsis. I sämsta fall ser han aktivt till att förstöra så mycket av mänskliga relationer och erövrade positioner han hinner, gärna med hjälp av ett lite för välsmort munläder och en icke oansenlig mängd alkohol som stabilt sällskap. Kanske det enda stabila sällskap Westerdahl kan påräkna i sitt kaotiska liv.

Westerdahl är dessutom en arketypisk kulturman. I Ond Musik möter vi honom första gången på väg upp med hiss till högsta våningen på Kulturpalatset i Warszawa. Hans sällskap för dagen, den polsk-svenska pianisten Nadia Kowalska, gör efter ett både imponerande och rättvist anförande processen kort med honom och lämnar platsen. Detta just som David fått in en bekräftande pilsner. Det är då som Justitiedepartementet ringer och ber om hans medverkan i den utredning som ska sammanföra honom med Kerstin Armfelt, Riksmordkommissionens nyligen pensionerade chef. David är, sin vana trogen, både smickrad och fylld av en känsla av att rättvisa på något vis redan skipats. Vem skulle kunna klara upp mordet på den världsberömde dirigenten Antoine Malå, om inte David Westerdahl?

/Fredrik

Ond Musik. Persongalleriet:2

Anna Flanke är en av  mina favoriter i Ond Musik. Jag har stött på åtskilliga varianter av henne i olika politiskt styrda sammanhang jag jobbat i. Snabb i huvudet. Plikttrogen, men med klar blick för andras tillkortakommanden. Anna är politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet och får i Ond Musik ett uppdrag som både lockar och skaver. Att sätta ihop en utredningsgrupp, i hemlighet och vid sidan av polisens egen utredning, står i strid med hur vårt system är tänkt att fungera. Risken för att hela ledningen för departementet skulle kunna komma att hamna inför Konstitutionsutskottet är överhängande. Anna är irriterande begåvad. Med både juridik och statsvetenskap i bagaget är hon mer än nog kompetent för uppdraget som sakkunnig. Att hon dessutom blivit ett ansikte som återkommande expert i TV:s morgonsoffor har förstås bidragit till statsrådet Mobergs val av henne som politiskt sakkunnig.

Ond Musik: persongalleriet.

Nu följer en serie inlägg där jag presenterar personerna i spänningsromanen Ond Musik, som alltså kommer ut till bokmässan.  Nå. Vi börjar presentationen. Först ut är en av huvudpersonerna, vars entré äger rum i en scen som utspelar sig på Södermalm i Stockholm:

Decembermörkret lystes upp av snötäckta gatlyktor vars ljuskäglor bröts upp i ett muntert växlande sken av den ymnigt fallande snön. Det var en sådan där vintervy som fick även de mest hårdföra att smälta och inom sig höra bjällerklang, känna doften av glögg och pepparkakor och med tårar i ögonen fatta beslut om att skänka pengar till en eller annan barnby. Det var ju ändå snart jul. Glädjens och fridens högtid. Inte ens de förbipasserande bilister som i vanliga fall skulle svurit över det låga tempo med vilket den offentligt finansierade snöröjningen arbetade, kunde stå emot den flodvåg av svenskt vintermys som Stockholm nu badade i. Den äldre damen i gatlyktornas sken utanför Sofia skola kompletterade, i all sin ensamhet, bilden på ett förtjusande sätt och fick flera förbipasserande att le. Var annars än på det frisinnade Södermalm kunde man få se en krutgumma med en afrikansk trumma under armen så sent en decemberkväll?

”Krutgumman” i fråga hette Kerstin Armfelt och var långt ifrån på myshumör. Hon var mest förbannad och blängde surt mot en av ingångarna till Vitabergsparken med dess rödmålade träplank. Julkortsvyn med de intilliggande pittoreska trähusen tycktes ge henne än mer anledning till irritation. Jättepitto, tänkte Kerstin och fnös.

Kerstin är en nyligen pensionerad chef för Riksmordkommissionen. I scenen har hon just lämnat en Djembetrumkurs i vredesmod över det hon uppfattade vara en allomfattande fnoskighet bland de primärt kvinnliga och jämnåriga kursdeltagarna. Att Kerstin alls inhandlat en Djembetrumma, menar hon i sig vara ett tecken på det allmänna mänskliga, fysiska och sociala förfall hon befinner sig i.

Att vid sextiosju års ålder tvingas i pension trots fullständiga kognitiva förmågor, därtill en icke föraktlig erfarenhet och ojämförlig kapacitet att faktisk sätta fast mördare, har skickat Kerstin ner i ett svart hål. Det kanske hade kunnat gå bättre för Kerstins mentala tillstånd om hon inte blivit portad från karatedojon i Tumba, hennes andra hem i decennier. Under ett kumite (fighting)-pass tappar hon fattningen och sparkar av nyckelbenet på en intet ont anande brunbältare från norra Botkyrka. I tumultet som följer går Kerstins knä sönder. Hon kan således inte träna. Frustrationen stiger. En dag ringer den likaledes pensionerade kriminalpsykologen Barbro upp henne och föreslår en kurs i Djembetrumma. Det tar Barbro ett antal övertalningsförsök innan Kerstins allmänna ångest gör att även en djembetrumkurs framstår som ett ljus i mörkret. Av ett snabbt övergående slag, som det alltså visar sig. Föga anar Kerstin att hon snart ska bli uppringd av Anna Flanke, politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet. På tunnelbanan ut till hemmet i Bandhagen kommer Kerstins tillvaro få en ny energi och riktning.

Anna Flanke får ni helt kort möta i nästa inlägg!

/F