Ond musik.

Ond Musik. Så heter den roman jag skrivit och som inom kort kommer ut på Visto Förlag. En av de frågor som skulle kunna  inställa sig lyder: varför i hela friden skriver en konserthuschef/tonsättare en roman? En följdfråga skulle kunna lyda: Om han ändå skriver en roman varför i hela helvetet skriver han en med titeln ”Ond Musik” (eftersom det tycks kontraproduktivt för en person som förutsätts bejaka alla former av musikyttringar)?

Med lite tur kan de kommande blogginlägen besvara dessa frågor. Frågor som ännu inte ställts, varför man skulle kunna gissa att det inte är jättebråttom med att ge svar. Men det bor en liten irriterande folkbildare i mig. Därför vill jag gärna glänta på dörren till några av de (mestadels) metaforiska rum jag vistats i under skrivandet.

”Ond Musik” är en sorts spänningsroman. Men boken kanske lättare fogar in sig i det mer ålderdomliga begreppet ”skröna”. De som känner mig vet att jag (tid till annan) gett mig in i olika debatter om musiklivet. Om möjlig utveckling. Om det intellektuella läget i vår bransch, och hur detsamma skulle kunna sägas utgöra ett hot mot vår egen existens.

Vi är våra egna värsta fiender, har jag påstått, på längden och tvären.

För att summera, går mina iakttagelser ut på att det i vår bransch finns en frånvaro av reflektion till förmån för en strävan att uppgå i det musikkommersiella världsallt som faktiskt också konserthusen och den klassiska musikvärlden är en del av. Och konserthusen excellerar i att beskriva hur fantastiskt ALLT de producerar är.

Samtidigt, inte långt därifrån, finns en överväldigande majoritet människor som menar att Bryan Adams och hans gelikar ger mer. Och är mer värda, enligt en måttstock som vi förstås ändå inte tycker är relevant för det vi gör.

Betyder det då att populärmusiken har knäckt den nöt som den klassiska musiken ännu inte förmått knäcka? Att vi i vår bransch alltjämt famlar efter att hitta uttrycksmedel som ”fungerar” för en bredare publik?

Ja och nej.

För egen del har jag närmast paniskt arbetat för att etablera ett narrativ i alla de sammanhang jag verkat i som chef för olika musikverksamheter. Att skapa en berättelse har varit (och är) lika viktigt som att musiken spelas i ett för ändamålet bra rum med en dramaturgi som motiverar de skattekronor som läggs på vår verksamhet. Med det sista menar jag att om vi inte lyckas skapa en identitet, en avsändare, med våra program så kommer dessa alltid riskera att uppfattas som (en möjligen förhöjd och definitivt) dyrare variant på spotify-spellistor.

Kanske är det helt okej.

Mina farhågor om konstmusikens framtid kanske är helt knasiga.

”Ond Musik” rör sig primärt i ett svenskt musiklandskap, med utstickare till St. Petersburg och London. Men de geografiska begränsningarna är av mindre intresse. Därför att bristen på varierande vardagsmanus, varierande sätt att tänka om den klassiska musikens existens och potential är lika oroväckande (för mig) oavsett om du går på en konsert i Mumbai eller i Stockholm. Och särskilt om du sedan läser recensionerna. Bilden av att det skulle existera ett facit är något många bekänner sig till, på ett dubbelt vis. Ett förlösande facit. Som visar hur fel alla som inte förstår den klassiska musiken har. Om de bara lyssnade …

Nå. ”Ond Musik” konstaterar att det rör sig om en mer vittfamnande kontrapunkt (så klart).

Här blandas politik och musik, människor och deras tillkortakommanden. Tron på musikens mystiska krafter krockar med mer rationellt lagda speglingar.

Om du känner att du skulle vilja läsa och kasta dig in i ett samtal kring dessa frågor är du välkommen att inboxa (o, märkliga verb) mig.

I nästa inlägg går jag vidare.

Persongalleriet, och dess eventuella koppling till nu levande personer, behöver presenteras.

Korrekturläsning.

Denna försvarliga hög med papper har jag knåpat med under ett antal år. På tågresor. Flygresor. Efter att barnen har lagts. Nätter då jag på vaknat för att jag grunnat på lösningen av ett problem med texten. Nätter när jag smygande mot datorn trampat på lego och därmed väckt delar av familjen. Åtskilliga middagar då jag med oseende blick svarat på frågor utan att minnas efteråt vad jag sagt. Allt på grund av denna text.

På höstkanten kommer de närmare 500 sidorna ut på förlag. Då tar nästa fas vid. Ska texten hitta sina läsare? Och i så fall, kommer dessa läsare tycka om texten? Eller blir de arga? Kommer de förväxla det fiktiva musikliv jag målar upp i denna skröna med verkligheten? Kommer domen bli hård och handla om skomakare/läst-grejen?

Oklart.

Men definitivt spännande. Men till dess dröjer det ännu ett litet tag. Mellanslag ska kontrolleras. Citat ses över. Omslag diskuteras.

 

 

 

Benny Fredriksson. Några tankar.

Benny Fredrikssons självmord är en tragedi på många nivåer. Mekanismerna i svallvågorna efter är förutsebara. Somliga tvår sina händer. Andra försöker med varierande grad av precision och relevans lägga skulden än här, än där. Den här texten vill inte skuldbelägga. Men kanske kasta ett personligt ljus över några frågor som jag ställt mig efter dödsbudet.

Jag börjar i en nyss avslutad två-dagarskonferens med mitt team på Konserthuset i Helsingborg. Under mycket skratt och igenkänning gick vi genom resultatet av den fördjupade disc-analys alla medarbetare gjort före konferensen. Väl medvetna om risken med att dra för långtgående slutsatser av sådana övningar var vi alla överens om hur väl det hela tycktes stämma. I övningarna och arbetet som följde, lärde vi oss enormt mycket om varandra men också om hur vi bäst går framåt. Jag var antagligen den ende i rummet som förvånades av att min profil hade en kraftig övervikt på det (hårt) drivande, analytiska och innovativa, med en därpå följande (och överhängande) risk att uppfattas som arrogant (och lite konstig) av dem som har andra beteenden. Jag är antagligen korkad, men min självbild var en annan. Och nu började jag se bakåt i skenet av denna senkomna självinsikt. Jag började tänka på vad som sker runt människor av min ”typ”, på Benny och på det som en gång hände i mitt liv när jag avgick från VD-posten på Musikaliska.

Och hur nära det var att jag valt samma väg som Benny i det vakuum som uppstod efter händelserna.

Jag hade vintern 2009 anställts som VD för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och Länsmusiken i Stockholm som då huserade på Dieselverkstaden i Nacka. Blåsarsymfonikerna drogs med ett ackumulerat underskott som under en följd av åt mötts med förskott från uppdragsgivaren. Ganska snart förvärrades läget. Redan min första vecka visade det sig att en hyresgäst skulle försvinna ur lokalerna och organisationen därmed skulle förlora en intäkt på cirka en miljon. Dessutom skulle de hyresrabatter försvinna som organisationen erhållit vid tillträdet. Samtidigt fanns de kulturpolitiska uppdragen som ändå måste uppfyllas. Behovet av synlighet för orkestern var stort – många (däribland även uppdragsgivaren, skulle det visa sig) betraktade blåsorkester som ett uttryck för en förgången tid. Samtidigt hade min konstnärliga verksamhet nått en ny nivå. Jag hade just skrivit klart operetten ”Näsflöjten” efter att ha jobbat nära det centrala kulturpolitiska kraftfältet under ett antal år som utredare, företrädare och debattör. I backspegeln ser jag att jag då antagligen var att betrakta som ”högstatus”. Att det i våra sammanhang antagligen snackades om mig – historier berättades och återberättades. Jag förekom flitigt i olika typer av paneldiskussioner och radioprogram  i frågor som rörde musiklivet. Då, 2009, fick jag snabbt finna ut en strategi för orkesterns överlevnad. I korthet kan man säga att jag kraschade ut orkestern ur det ogynnsamma hyresavtalet, förhandlade fram ett nytt och billigare på Nybrokajen, samt formulerade en programpolitik som fick genklang i orkestersverige. Mitt engagemang visste inga gränser. Jag jobbade i princip jämt. När jag inte förhandlade med externa parter, var jag inbegripen också i organisationens inre utveckling med allt vad det innebär av konflikthantering och konstnärliga utmaningar och sammandrabbningar. Fick jag en stund över på natten skrev jag texter eller musik. Jag var i zonen, helt enkelt.

Men snart kom det signaler från tjänstemannanivån hos uppdragsgivaren. Man ville inte fortsätta med förskotten. Oklart när, men signalen var att de skulle upphöra. Jag svarade med att presentera tanken om omorganisation för min styrelse. Jag fick veta att jag var för snabb. Att jag skulle ”ta det lugnt”. Det gick en tid. Återigen fick jag en nu lite kraftigare signal, och jag presenterade nu ett färdigt förslag med tillhörande riskbedömning. Ett antal tjänster skulle försvinna och vi skulle därmed på sikt kunna minska förskottsbehovet givet att alla drog åt samma håll. När väl styrelsen godkänt förslaget började en smärtsam intern process, där (med all rätt) organisationens sympati gick till dem vars tjänster nu hotades. Samtidigt var min roll och mitt uppdrag att driva den processen. En bit in i processen kom nyheten att den politiska signalen, i strid med signalen från tjänstemannanivån, var att politiken i Stockholm aldrig skulle medverka till en nedläggning av orkestern eller verksamheten. Detta meddelades mig av styrelsen. Jag fick återigen känslan av att ha gått fram för fort med omorganisationen. Men bollen var i rullning. Strax före semestern 2012 fick jag så ett brev från chefstjänstemannen hos uppdragsgivaren. En detaljerad plan för hur vi skulle möta underskottet krävdes in. Återigen närmade jag mig min styrelse. Jag fick till svar att man efter att ha talat med ”politiken” hade fått försäkringar om att det skulle lösas. Jag uppmanades gå på semester och ”sitta still i båten” efter att ha skickat in äskandet om förskott. Mina instinkter skrek åt mig att det var fel, men instruktionen var tydlig. Jag är medveten om att det går att ha många synpunkter på hur jag agerade där och då.

Jag komponerade i godan ro en accordeonkonsert den sommaren. Väl hemma igen bröt helvetet loss. I ett blogginlägg meddelar den ansvariga politikern det jag och styrelsen några timmar tidigare, en varm höstdag, fått veta. Inget förskott skulle beviljas. Konsekvensen skulle bli att organisationen mycket snabbt skulle hamna på obestånd. Konkursen var nära. Alla var chockade. Styrelsen var i allt väsentligt lamslagen och kommunikationen med ”politiken” var bottenfrusen. Min personlighetstyp triggas dock av krislägen. Jag presenterar en strategi – först för styrelsen och sedan för hela personalen. Den gick i korthet ut på att jag skulle driva en sorts presskampanj och skapa ett tryck på politiken. Samtidigt skulle styrelseordföranden söka dialog. Lite bad cop/good cop, skulle man kunna säga. För personalen beskrev jag också – några veckor innan det skedde – det tänkta scenario där jag till slut skulle tvingas avgå och organisationen skulle överleva om än med ekonomisk hemläxa att följa upp.

Allt gick enligt plan. Jag bloggade. Debatterade, även om den ansvariga politikern inte villa ställa upp i direktsänd debatt med mig. Organisationen kärleksbombades från alla håll i musiklivet. TV rapporterade. Jag hamnade på DN Kulturs förstasida i en bild som andades avgrund och katastrof. En dag ringde en oppositionspolitiker i nämnden upp mig. Personen beskrev hur mina blogg- och debattinlägg fått hen att svänga. Det beslut som fattats kunde rivas upp.

För ett ögonblick tänker jag att processen kunde landas utan att jag behövde avgå. Då, samma dag, ringer min ordförande och berättar att styrelsen nu gjorde bedömningen att jag inte kunde fortsätta. Han ber mig avgå. Efter en stunds argumenterade, där jag presenterar några andra tänkbara scenarion, accepterar jag dock. Jag hade ju själv presenterat min avgång som en tänkbar del av det politiska priset för organisationens överlevnad, även om jag i detta fall inte fick välja tidpunkt. Allt var förberett. Radio och tidningar kallades till Musikaliska direkt efter att jag informerat personalen.

Där stod jag ensam kvar. Med en puls som inte riktigt kunde komma ner i viloläge. Högvarvet i hjärnan försökte hela tiden producera nya analyser, nya sätt att möta hoten. Men jag hade ju ingen roll längre. Styrelsen utsåg en t.f. VD som snabbt stängde ner min jobbmejl. Man räknade fram att man av misstag betalat ut för mycket semesterersättning som återkrävdes. De tre månadslöner som jag skulle erhålla krympte. Nyskild som jag var insåg jag att jag snabbt måste dra igång en försäljningsprocess av min villa. Tystnaden från min gamla arbetsgivare upprörde mig. Jag hamnade i polemik med ordföranden som till slut röt att jag var ”min egen värsta fiende”. Något stöd kunde jag inte påräkna från dem. Det kändes som ett oerhört svek. Återigen är jag medveten om att det här kan finnas olika bilder av vad som skedde. Men då var upplevelsen av ensamhet akut. Jag satte genast igång med att söka andra jobb. Svaren jag fick var alla av samma slag: man vågade inte ens kalla mig till intervju med tanke på det mediala race jag varit en så synlig del av. Ingen bjöd in mig till paneldebatter längre. Ingen ringde och bad om min åsikt i någon som helst fråga. Jag fanns inte.

Tiden gick. Försäljningen av villan drog ut på tiden. Besiktningen visade vattenskador. På jobbfronten intet nytt. Mycket få gamla ”vänner” hörde av sig. Och samtidigt var hela mitt DNA fortfarande inställt på leverans. Till slut började jag tänka att allt – min hela karriär – nog hade varit någon form av avancerat vårdprogram. Jag var helt enkelt inkompetent och allt som skett var konsekvensen av en livslögn. Den mentala ”loop” som matade på om min inkompetens var extremt svår att bryta, och smärtade oerhört.  Jag ska inte gå in på hur livet tedde sig vid den här tiden, men det var varken vackert eller skulle göra sig som en moraliskt uppbygglig berättelse. En enda gammal bekant från mitt tidigare liv hörde av sig och bad mig skriva lite konvolut-texter till en CD-skiva. Jag fick en stunds distraktion från mitt ältande och kastade mig på arbetet som dock inte skulle hålla mig flytande – den personliga och mentala konkursen kom allt närmre.

Så ringer en person som företräder den mytomspunne Benny Fredriksson. Ett möte bestäms.

Jag träffar Benny, som börjar med att prisa mig. Peka på det jag gjort i fråga om att utveckla verksamheten på Blåsarsymfonikerna. Han talar om det han kallar för mitt ”mod” att kliva ut i hetluften som jag gjorde. Benny sa att han för egen del aldrig skulle vågat göra detta. Han hade gjort till sin livsuppgift att tjäna politiken och leverera det de begärde. Långt om länge utkristalliserades samtalet till ett uppdrag. Det handlade om att hjälpa Benny att ”skriva fram” en strategi för verksamheten på den organisation som snart skulle skapas – Kulturhuset/Stadsteatern. Uppdraget skulle hållas lite ”under radarn” med tanke på att Bennys politiska ledning vid den här tiden var på samma politiska planhalva som dem jag gått i clinch med. Men jag känner mig närmast frälst – i bemärkelsen räddad.

Jag hade fått ett förtroende när jag som allra mest behövde det. Inom kort vände lyckan. Jag kunde börja ta emot den kärlek som visades mig från mina nära och kära. Jag fick energi att renovera köket och villan såldes, om än med förlust. Jag hittade en andrahandslägenhet i stan och började hoppas igen.

Under en serie möten den våren fick jag möjlighet att lyssna av Bennys visioner. Han uppehöll sig mycket vid en för honom oerhört viktig fråga: varför skulle just han vara värdig förtroendet att leda en av nordens största kulturinstitutioner? Jag kunde känna igen mig i det sätt på vilket han nalkades ansvaret. Engagemanget var äkta och djupt och förtroendet både en nåd och ett villkor. Jag fick under samtalen känslan av att den klassresa han företagit var ständigt närvarande i varje steg han tog – han bars av den resan och det gradvisa förtroende han erövrat i sin profession. Jag fascinerades av Bennys driv. Jag såg mycket i honom som var som en sorts spegelbild av min egen chefspersona. Kontroll, men samtidigt: hastighet och skärpa. Och plötsligt befann jag mig också i andra änden på allt det där som jag själv också varit: svår att nå, många inställda möten, plötsliga vändningar och turer som konsekvens av det starka drivet.

Vi sågs inte mycket efter den våren och sommaren. Jag vet inte ens i vilken utsträckning Benny  använde sig av det jag skrev. Hans Kulturhuset/Stadsteatern, vars sammanslagning var ett resultat av ett politiskt drivet uppdrag, sjösattes. Jag kom gradvis tillbaka till arbetsmarknaden men höll mig medvetet ”i lä” – långt borta från de mest synliga positionerna som ändå ännu inte var nåbara för mig. Jag befann mig fortfarande i sorts såväl yrkesmässig som emotionell karantän. Men samtidigt hade det ”undercover-uppdrag” som Benny gett mig puttat mig tillbaka och gett mig självrespekten åter. Och det är en energi som är långt mer fruktbar än den jag befunnit mig i vid tiden närmast efter min avgång.

Det jag var med om kan inte på något sätt jämföras med det Benny fick vara med om. Och jag är övertygad om att han med lätthet kunnat rida ut den mediala stormen på ett personligt plan. Men om han likt mig upplevde att hans yrkesmässiga kompetens var starkt ifrågasatt och om han likt mig på något sätt upplevde att hela hans livsresa företagits på falska grunder så förstår jag varför han tog den väg han gjorde. För många av oss – om inte de flesta – som på olika sätt driver förändring är leveransen allt. Det är också fundamentalt att känna och få förtroendet. Att de som anställt en markerar förtroende när det blåser. Starka ledare uppfattas som bra att ha i många lägen. Men de som anställer starka ledare måste också besinna att med styrkan kommer också en baksida. Lika starkt som en sådan person kan leda när den bärs av en våg av förtroende, lika starkt och exekutivt kan samma människa ansätta sig själv om upplevelsen av att ha tappat allt är för överväldigande. Makthavare som anställer människor av det här slaget bör därför vara medvetna om att ansvaret vilar tungt i händelse av en ”skilsmässa”. För en person vars hela liv är inriktat på leverans och utveckling är vakuum och tystnad ett våldsamt och snabbverkande gift.

Jag inser att många som var delaktiga i min process tyckte att de gjorde rätt. Precis som jag själv tyckte att jag gjorde. På samma sätt uppfattade nog många det som att den sammanlagda kritiken mot Benny var rättfärdig. Hans person tycktes ju representera så mycket makt att han uppfattades vara osårbar.

Så var inte fallet.

/Fredrik

Året var 2005: Hur ett Stockholmsbesök aktiverar minnet.

”Departementsrådet [xxx] var moderator och framhöll inledningsvis att hearingen inte var att betrakta som ett förspel till en nedläggning av Rikskonserter. Frågan om Rikskonserters existens låg trots detta inbäddad i många av eftermiddagens inlägg som bland annat handlade om Rikskonserters anpassning till dagens musikliv, gammaldags centralism kontra modernt nätverkande och fasta eller fria resurser.”

Året var 2005. I augusti, noga räknat. Musiklivet hade under en längre tid (och i olika konstellationer) inbjudits till departementet för mer eller mindre informella samtal kring Rikskonserter och dess verksamhet och – specifikt- dess ändamålsenlighet. Självklart var det en föråkare till nedläggningen. Men processen landade först flera år senare, efter ett majoritetsskifte och efter långdragna samtal och förhandlingar med musiklivet. För att göra en lång historia kort, lades Rikskonserter ned (med en förlust av närmare 300 internationella musikakter/år i bl.a. Stockholms län som följd) och ett nytt Statligt Musikverk såg dagens ljus. Rikskonserters producerande uppdrag försvann från den statliga nivån – ett ideologiskt schackdrag, som (rätt eller fel) handlade om att frånta staten möjligheten att vara med och konkret formulera innehåll på musikområdet, något som dock alltjämt sker på teaterområdet (Riksteatern) och länge fortsatte på utställningsområdet (Riksutställningar). Huruvida schackdraget på musikområdet lät sig göras för att dåvarande Rikskonserterchefen inte inbegreps i utredningsarbetet till skillnad från dåvarande Riksteaterchefen ska jag låta vara osagt.

Hearingen 2005 var i många stycken tydlig. Musiklivet (det s.k. ”fria”), i den mån det var representerat där på Rosenbad, ville ha produktionsstöd och lösa pengar. Hjälp att komma ut med sin musik. Möjlighet att bygga en långsiktig verksamhet likt de fria teatergrupperna. Man menade att varken länsmusik eller Rikskonserter kunde svara mot de behov som fanns. Ett skäl till det jämnt fördelade missnöjet var förstås att man från statlig nivå försökte fördela gracerna mellan de olika påtryckargrupperna. Tonsättarna och nutida-musik-falangen. Folk- och världsmusiken. Jazzen. Kort sagt skulle alla de då kulturpolitiskt prioriterade grupperna få varsin del av kakan. Abrakadabra så hade ett system skapats där alla var ungefär lika missnöjda.

Man byggde alltså sedermera ihop en reform som kallades Statens Musikverk – en gammal myndighet med nytt namn och delvis nya uppdrag. I samspel med andra myndigheter och aktörer på området – t ex Statens Kulturråd, konsertarrangörer och länsmusik – skulle det fria musiklivet gå en ljusare framtid till mötes under parollen ”Musiklivet kan själv”. Och ja. i teorin är allt egentligen riggat för att allt som är bra för det fria musiklivet ska kunna hända. Alltså ett system där musiken och dess fria utövare kan få växa efter förtjänst. Förordningarna finns på plats i en form som medger rörelsefrihet för dess uttolkare. Pengarna finns i stort sett, även om teatersidan alltjämt har ett försprång som rimmar illa med mängden publik som det fria musiklivet uppbådar.

Så besöker jag Rikstinget för Västerländsk konstmusik i Berwaldhallen. Jag hör den briljante Jörgen Pettersson ge uttryck för samma frustration som fanns i rummet under hearingen på Rosenbad 2005. Självklart funderar jag på vad som kan ha gått fel. Strängt taget finns ju nämligen verktygen. Att göra överenskommelser över flera år (under förutsättning att erforderliga budgetbeslut fattas etc) är redan en möjlighet på många nivåer i vårt land trots budgetlagstiftningen. Musikerna och tonsättarnas arbete är alltjämt kreativt och kvalitativt intressant. Så varför missnöjet?

Jag får en känsla av att det hela springer ur samma källa som förr. Tårtbitssystemet. Ett system som bygger på en form av konstnärligt gisslantagande. Arbetsgrupperna på Kulturrådet och, i Musikverkets fall, det konstnärliga rådet rekryteras ur en rimligt representativ bas av svenskt musikliv. Här företräds olika genrer och ståndpunkter. Men i allt väsentligt konserveras här den tidigare konstaterade inlåsningseffekt som uppstod inom Rikskonserter. Samtidigt tycks ledningarna på de olika myndigheterna inte avkrävas några särskilt skarpa strategier. Alla är således alltjämt lika missnöjda.

Kanske är det så att det behövs något nytt.

T ex:

  1. Skarpare val och strategiska beslut från myndigheternas sida.
  2. En vassare analys från musikernas och tonsättarnas representation i samtalen med myndigheterna.

”Bög-tåget”: konserthusen och den normativa fondväggen.

Häromdagen kom ett anonymt brev till jobbet på konserthuset i Helsingborg. Signaturen ”Vi föredrar att vara Anonyma” beskriver först hur ett sällskap avnjutit vad som verkar ha varit en klassisk s.k. bättre middag på Dunkers Kulturhus. Vinet har varit gott. Upplägget smakfullt och maten njutbar. Sedan utspinner sig ett samtal kring bordet, ett samtal som handlar om det skribenten beskriver som ”bögeriet” i kulturlivet. En av middagsdeltagarna beskriver hur den hållit på att kräkas vid mötet med en Pride-parad.  Inte nog med det. Skribenten fortsätter: ”Vi har under många år haft abonnemang på Konserthuset, men när HSO också hoppade på bög-tåget, hoppade vi liksom fler, av besöken.”

Den anonyma formen gör det svårt att direkt bemöta personen eller personerna som står bakom brevet (som ställts till såväl chefen för Dunkers Kulturhus som till mig som chef för Helsingborgs Konserthus). Men självklart måste jag göra några reflektioner. Innevarande säsong har inneburit framförallt en kommunikativ förflyttning för HSO. Ett mer problematiserande tilltal i texterna i vårt säsongprogram är ett av de synliga resultaten. En sammanhållen berättelse har skapats för säsongen. Vi har lyft perspektiv som i konserthussammanhang uppfattas som ovanliga – vissa har rentav uppfattat det som ”djärvt”. En liten grupp i publiken har aktivt valt att protestera. Och det som främst tycks sticka i ögonen – och nu tolkar jag de (ändå ganska få) brev och mejl jag fått – är inte verkligheten (innehållet eller beskrivningarna i sig), utan perspektivförskjutningen. Konserthuset som plats för ”det sköna”, ”det evigt vackra” har möblerats om. Och det nya perspektivet tycks grumla bilden av den klassiska musiken som en kontextlös njutning vars existensberättigande enbart ligger i förmågan att bekräfta status quo.

Även mycket små förändringar skapar förvånansvärt kraftfulla reaktioner hos en liten minoritet av publiken. Jag menar att den här typen av brev är ett oerhört tungt vägande skäl för konserthuset och orkestern att fortsätta den inslagna vägen och processen mot ett alltmer problematiserande förhållningssätt. Att låta musiken kliva ut ur den föråldrat normativa fondväggen måste vara ett av de viktigaste uppdragen för alla oss som arbetar med konstmusik i dag. Genom att inte problematisera avhänder man sig själva det konstnärliga perspektivet på verksamheten och bekräftar istället aktivt en världsbild som författarna av det anonyma brevet omfattar och vill se som norm.

Själv brukar jag påminna mig om de kulturpolitiska mål som Riksdagen antagit och som i grunden är oerhört uppfordrande för oss som arbetar på s.k. institutioner:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.

Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

/Fredrik