Tankar om kanon.

”Nämn en kvinna som komponerat en enda sats av en symfoni av Beethoven”.

Så kunde det skämtas bland de unga tonsättare jag lärde känna i 90-talets Europeiska (till övervägande delen manliga) tonsättarkretsar. Skämtet är förstås inte bara ett uttryck för rätt tondöv humor. Den är ett led i ett aktivt osynliggörande av kvinnors musik som pågått i århundraden och ännu pågår. Meningen är också talande för en del av osynliggörandets teknik. Vi får nämligen veta vad som är det kvalitativa måttet. Utan att varaLudwig van Beethoven kan du heller inte komponera som honom. Att sedan tusentals män efter Beethoven haft övermodet att tro att de ska kunna bidra till Den Stora Traditionen är beside the point. Självklart har denna kompakta mur av män (och deras kollektiva besatthet av såväl sina mästares som av sitt eget mästerskap) gett upphov till alternativa strategier för kvinnor som utrustats med musikalisk begåvning och skaparkraft och –lust. Historiskt har de ibland hittat alternativa kanaler, långt från de ståtliga konserthusen. Men ofta inte.

Så kompakt har det aktiva motståndet mot att ge kvinnor plats att man också aktivt skrivit om musikhistorien. En kvinnlig tonsättare med stor europeisk karriär kunde med några enkla penndrag omvandlas till en uppskattad pianolärarinna. Osynliggörandet har också gripit bredare omkring sig. Det har inte enbart handlat om kön. Det har handlat om hela skalan – klass, sexualitet, etnicitet, politik, relationer. Män har ibland ansetts skriva feminin musik, av skäl som har handlat om allt ifrån sexuell läggning till etnisk tillhörighet. Det myller av ganska banala föreställningar om vilka rekvisit som måste vara uppfyllda för att verklig storhet ska kunna erkännas, har fällt krokben för många lysande begåvningar. 

Att tro att det skulle finnas någon form av objektiv och konstant version av det vi kallar ”kvalitet”, och att denna absoluta kvalitet skulle format vår kanon är inte bara naivt. Det är lite grand korkat också. 

Men det är samtidigt, för att vara rättvis, rätt begripligt att generationer av musiker, programråd och konserthuschefer svalt bilden. För det har ju, tills för inte så länge sedan, varit den endabilden som presenterats. Och forskning tar tid och kan vara lite jobbigt, särskilt som det tycks finnas tydliga svar redan. Och det finns dessutom en rätt samstämmig kår av musiker och solister som alla lärt sig älska ungefär samma saker. Bättre då att fromt hoppas på att tiden och utvecklingen ska på något (förvisso svårbegripligt) sätt skapa en större diversitet i utbudet. 

Skulle man kunna tro, alltså.

Som sagt. Många av oss har lärt oss älska det som anses utgöra kanon i den klassiska repertoaren. Men vi glömmer ofta bort att det är just det som skett. Vi har lärt oss. Och berättelserna, narrativet, om tonsättarna och deras musik har bidragit till att bära musiken vidare genom tiden. Men kvalitet är (snarare än en absolut mätbar nivå) en kollektiv och historisk överenskommelse som bygger på att tillräckligt många under en given historisk period ansett att just detta är värt att föra vidare till nästa generation av musiker. Och i en sådan process finns egentligen få ”organiska” eller naturliga urval. Här finns en back-drop av interna maktstrider, skolbildningar, musikvetenskapliga analyser av olika halt och dessutom motsatsen till osynliggörande: upphöjandet. Behovet av hjältar och titaner har också medverkat till att befästa vissa delar av de berättelser som alltjämt återberättas i våra konserthus. 

Och ju mer vi spelar något, desto fler blir vi som lär känna verken. Och vi gillar ju att känna igen saker. 

Ett, tu, tre har vi en verklighet där utrymmet krymper till förmån för det historien sagt oss är oundgängligt och ett måste. Men vad styrker bilden av det oundgänliga, egentligen? Vad är det egentligen som talar för att svaret på varje fråga vi kan ha om konsten, musiken, kärleken och livet måste vara ”Beethoven”? Eller ”Brahms”?

Ingenting, så klart. Det rör sig i själva verket om en självbekräftande rörelse inom vår egen bubbla. 

När jag och Blåsarsymfonikerna för snart tio år sedan tillkännagav att vi skulle genomföra en säsong kallad ”Skippa helskägg” lät inte reaktionerna vänta på sig. 

Företrädare för orkestrar (som inte var blåsorkestrar) menade då att vårt grepp, att spela 50/50 musik skriven av kvinnor respektive män, inte var möjligt i en ”riktig” symfoniorkester. Det kvalitativaurvalet var helt enkelt inte sådant att det skulle låta sig göras. 

På de tio år som gått sedan Skippa helskägg har man trots allt kommit på att det finns ett gäng kvinnor som är tonsättare och som håller det så kallade måttet. Och mer än så. Vi vet ju i dag att det finns musik av kvinnor som skulle räcka till att fylla åtskilliga säsongsprogram – i flera orkestrar samtidigt, och det utan att det skulle behöva uppstå någon programkrock. Och då talar vi inte ens om den musik som skrivits för de mindre formaten och som skulle kunna orkestreras upp. 

Så vad hindrar oss? 

En tröskel ligger i kvalitetsbegreppet, som i dag kretsar mycket kring amorfa resonemang. En dirigent upplevs ofta på ett (läs flera) sätt av musikerna och på ett annat sätt av publiken. Dirigenten själv brukar ha en tredje uppfattning om hur det har gått. Borrar man i resonemang där det flaggas för ”konstnärliga skäl” finns det sällan något argument som bottnar i fakta, utan snarare handlar det om uppfattningar som långt från alltid delas av andra musiker eller tonsättare. Och när vi möter det nya aktiveras hela vårt områdes gungfly av värdeomdömen. Och då uppfattas traditionen som relativt sett fast mark. VDN-märkt, liksom. 

Och ja, jag har själv åsikter om bra och dåligt hantverk, bra och dålig konst. Dock har jag med åren förstått att min utgångspunkt är summan av mina erfarenheter, och jag ser det centralt att utmana dessa mina subjektiva värdeomdömen. 

Så länge vi läser vårt uppdrag som ett som handlar om att till största delen föra vidare berättelser, bevara en tradition och värna kärnrepertoaren, kommer nog det mesta till slut att uppfattas som ett hot. Det nya är ett hot. Kvinnorna är ett hot. Det oförstående omgivande samhället blir ett hot. Konsten blir också till slut ett hot, om man med konst också menar det subversiva och motvalls. Det som inte i varje ögonblick strävar efter att behaga. Det som kanske till och med förflyttar gränsen för vad vi tycker musik ska vara. 

Problemet är faktiskt alltså större än jämställdhetsperspektivet. Det handlar om vår sammantagna förmåga att hålla liv i det som (på riktigt) skulle kunna kallas konstnärlig frihet. Vår förmåga att problematisera och utmana. Något som faktiskt är möjligt i skyddet av en stark offentlig finansiering med de nationella kulturpolitiska målen i fonden. 

Mästerverksfixeringen är skadlig för konstformen. Den har en tendens att äta upp intellektuell och emotionell rörelseenergi och ersätta dem med ett beskådande som alltid filtreras genom historien och historierna om sagda mästerverk. Och för att detta ska vara en hållbar inställning, förutsätter det att vi tror på att framtidens publik alltjämt kommer att ha denna förförståelse, och vara villig att upprätthålla beskådandet. Och att framtidens musiker och tonsättare fortsatt kommer vilja vara med och leka på de villkoren. De fasader bakom vilka det än i dag sitter män (och kvinnor) och muttrar om hur tråkigt det är att det är så få kvinnor som ”kliver fram”, har skrivit mästerverk, eller kan skriva så ”det klingar” kanske inte egentligen uppfattas som särskilt konstnärligt intressanta av den yngre generationen. Kanske är den magnetiska kraft som den positionen utgör på det växande musiksläktet en smula övervärderad. Som ung musikskapare, kvinna eller man, kanske det inte känns så angeläget i längden att försöka slå sig in i en musikvärld som ändå trivs bäst med att prata om sig själv.

Förvisso tar förändring tid. Det arbete vi gjort i HSO de senaste dryga tre åren har handlat om att gradvis öka skärpedjupet i våra berättelser. Gå i närkamp med våra invanda föreställningar. Men också att försöka sätta oss i samband med världen utanför vårt vackra funkishus. Vi har nått en liten bit på vägen, men är långt ifrån framme. Och poängen är nog att det inte finns någon slutpunkt, men att det likafullt måste finnas en rörelse. Och liv.

Om konsten att tänka flera saker samtidigt.

När vi i HSO (Helsingborgs Symfoniorkester) gick ut med beslutet om att från säsongen 2020/21 prioritera solister och dirigenter som väljer att komma till oss med andra färdsätt än flyg, satte en livlig diskussion igång. Nyheten kablades ut över den kända världen. Debatt i Danmark. Debatt i Tyskland. Intervjuer med internationella medier. Kanske för att den klassiska musiken generellt producerar få nyheter. Eller är det för att omvärlden betraktar flyget som en förutsättning för varje neapolitanskt sextackord som spelas i världen, varje koloratur som sjungs och varje cellokonsert?
Oklart.
Men uppmärksammat blev det. Och trots att vi var tydliga med att vi behövde en startsträcka (eller kanske en landningsbana) för vårt beslut, eftersom vi har en ganska lång planeringshorisont, började snart sidoberättelser formas. Som exempelvis den om hur mina anställda reser på semester. Eller hur jag reser privat med min familj.
Anklagelserna om att det hela bara var ett PR-trick lät heller inte vänta på sig.
Det var som om jag plötsligt hade utnämnt mig själv till någon form av den symfoniska världens Greta Thunberg.
Dock är det orätt mot såväl mot Greta som mot vårt projekt att göda den typen av berättelser.
Det som gör frågan om miljön så knepig är att vi alla på olika sätt kan hållas medansvariga för det som nu sker.

Klimatförändringarna. Som sitter ihop med vinstdrivande industrier. Som sitter ihop med våra möjligheter till någorlunda prisvärda semestrar. Det handlar också om geografiska utmaningar och klass. Möjligheten till en karriär. Det kan handla om avtal och förväntningar från samarbetsparter.

Därför är jag den siste att kasta en sten på någon som menar sig vara tvungen att flyga eller köra en dieseldriven bil. Men jag förstår också – av egen erfarenhet – hur knepigt det blir när perspektiven kryper närmre det liv man vant sig vid att leva. Man liksom väntar på att en Deus ex Machina ska trolla bort allt knepigt som hotar vår existens. Man hoppas att politiken ska gå före. Visa vägen, genom lagstiftning och andra insatser genom våra myndigheter på området. Trögheten i våra system gör dock att vi inte enbart kan förlita oss på dessa. Ofrånkomligen kommer en del av ansvaret och ”action” att behöva landa på allas våra späda medborgaraxlar. När den insikten når oss, är det lätt att bli relativist. Lite mellanstadieunge finns nog kvar hos oss alla. Den där mellanstadieungen som alltid menar att någon annan är värre. Och att detta faktum gör de egna handlingarna mindre knepiga.


Vi är nu nere på en nivå där varje kallstart bidrar till att förstärka övertrasseringen av vårt miljökonto. Samtidigt har vi byggt våra liv på alla de möjligheter som förenklar för oss.

Jag har märkt av de där reaktionerna. Utan att ha presenterat något annat än ett inriktningsbeslut som rimmar med stadens (Helsingborgs) egna ambitioner, har jag fått många aktivistanklagelser kastade på mig. Men också närgångna frågor om hur jag själv gör, med undertexten att jag antagligen borde hålla käft eftersom jag lever som jag gör.

Jag tänkte därför redovisa hur det ser ut för egen del. Syftet är inte att skuldbelägga någon annan eller skapa en känsla av otillräcklighet (vilket en läsning nog kommer visa). Snarare handlar det om att visa på att det går att tänka två saker samtidigt. Det beslut vi fattat i HSO handlar om säsongen 2020/2021. Inte för att vi inte fattar att det är mer bråttom. Utan för att vi sitter med skrivna avtal. Lite så fungerar det också på individnivå. Vi är alla del av en mängd överenskommelser som skapar förutsättningar för hur livet, som vi känner det, ska kunna fungera. För egen del har jag förstås kortare bromssträcka än en symfoniorkester. Men även jag sitter med olika typer av överenskommelser och avtal. Önskningar och drömmar. En hel del av dessa har alltid suttit ihop med möjligheten att kunna resa.

Icke desto mindre beslutade jag mig för att ta rygg på de beslut vi fattat i HSO och faktiskt föregripa säsongen 20/21. Jag bestämde mig för att försöka minimera mitt yrkesrelaterade flygande under 2019, för att helt fasa ut det till säsongsstart 2020. Några halvmesyrer har det blivit. Som t. ex. när jag ville åka tåg t.o.r till branschdagarna i Luleå. Ett antal möten som ”inte gick” att skjuta på gjorde att jag flög upp, för att sedan ta biogasbuss + tåg ned. Redan här ställdes jag inför ett dilemma som kommer bli allt mer frekvent. Dilemmat handlar om prioriteringar, förstås. Givet övertrasseringsläget för miljön är ju egentligen väldigt få saker viktigare. Men återigen – vi lever i en spindelväv av förväntningar och överenskommelser om hur man bör agera. Att ställa in ett i allt väsentligt glädjelöst möte är kanske ingen stor grej globalt sett, men blir definitivt en grej om du har uppdrag att nätverka och utveckla en verksamhet.

Dock har jag ändå i allt väsentligt klarat att minimera flygandet i år. Två professionellt relaterade långflygningar, kopplade till (återigen) ingångna avtal och överenskommelser återstår under hösten. Ambitionen för 2020 är att styra projekt och det sätt på vilket jag jobbar med dem i en riktning som inte fordrar flyg. Än så länge möts jag av förståelse och entusiasm när jag föreslår andra vägar att mötas.

Och privat då.
Vi kan börja med mitt ursprung.
Född i Sápmi, Gällivare. Sommarviste i Tornedalen.
En bit från Skåne, där vi nu bor. Men det räcker inte med det.
Jag har tre barn i Stockholm som jag åker till varannan helg.
Dessutom är min fru från Irland och vi vill förstås gärna att de nya barnen ska bli en del också av den kulturen.

Här tjorvade det förstås ihop sig med ambitionerna om att föregripa HSO-säsongen.
Men. Till Tornedalen kommer vi tåg- och bussledes.
En förstående chef medger arbete på tåg de helger jag åker till Sthlm.
Ett priviligierat utgångsläge. Vad gäller Irland är det alltjämt en tidsfråga.
Samtidigt är vi medvetna om att vår tidsutmaning väger lätt. Så snart sitter vi på färjan över.

Jag måste också besinna det faktum att jag, i min position, har fler valmöjligheter än många andra. På samma sätt tror jag det är viktigt att man besinnar och behärskar sin inre mellanstadieunge.

Vi måste kunna tänka flera tankar samtidigt.

Möjligheterna till skuldbeläggande är oändliga i det scenario som nu utvecklar sig. Särskilt som faktiskt ingen kan friskriva sig från skuld.
Bara genom att finnas till har vi skrivit under på en del av övertrasseringen.
Det positiva är att vi tillsammans kan göra skillnad.
Även om det klingar som en klyscha är den icke desto mindre sann.
Och möjligheten att reflektera över valen vi gör är en gåva.
Precis som möjligheten att sätta sig in i andra människors liv och deras förutsättningar för att göra just de val som vi uppfattar som ”korrekta”.
Så.
Jag hoppas på – utifrån ett branschperspektiv – att vi snart får igång samtal om hur (rent praktiskt) vi ska kunna bidra till en hållbar utveckling. Hur vi ska kunna skapa hållbara turnéstrukturer i Sverige och Europa. Och så hoppas jag att vi slutar låtsas om att vi alla inte är en del av problemet.

/Fredrik

Oboe concerto to be premiered by Thailand Philharmonic

On august 2 & 3 my oboe concerto ”Máttáráhkka” receives two premiere performances by the Thailand Philharmonic, under the baton of their principal conductor Alfonso Scarano. Soloist is the amazing Arnaldo de Felice. The concerto dives deep into sami mythology. Máttáráhkká is the ancestral mother of all. Currently I am proof-reading parts that are eagerly awaited by the orchestra…

OPUS om orkestrarna och miljön.

Stockholm och det fria musiklivet.

Under min tid som chef för länsmusiken i Stockholm grävde jag i frågan om varför det var en sådan obalans i bidragen (läs subventionskraften) för det fria musiklivet i Stockholm jämfört med andra regioner i Sverige. I princip fick då frilansmusiker boende i Stockholm förlita sig på att andra regioner hade kapacitet att lägga turnéer med skälig betalning. Länsmusiken i Stockholm hade i jämförelse mycket begränsade resurser, även om vi gjorde vad vi kunde för att sprida en bredd av musikaliskt innehåll. Vad jag förstår är läget ungefär detsamma i dag. När jag började fråga runt bland dem som borde vetat fick jag först svar som egentligen inte höll streck. Alls. Svaret handlade om att Stockholm skulle ansetts så välförsett med statliga institutioner på musikområdet, så det politiskt sett skulle vara omöjligt att argumentera för en regional musikpeng som exempelvis skulle motsvara Skånes eller Västra Götaland.

Nä. I själva verket visade det sig att det handlade om inte särskilt framsynta remissinstanser – i Stockholm – som vid tiden för länsmusikreformen 1988 menade att Stockholm, genom Rikskonserters placering (och omformande) inte ansågs behöva en struktur som i allt väsentligt var samma ”form” som Rikskonserter fast med ett regionalt istället för nationellt uppdrag. I efterhand har man kunnat konstatera att en stor del av de musikakter som Rikskonserter producerade/importerade också förlades till Stockholms län. Trots detta såg musiklivet i länet ett behov av en länsmusik, och ett antal år efter länsmusikreformen 1988 lyckades Blåsarsymfonikerna med Stefan Forsberg vid rodret, hämta hem ett uppdrag. Problemet var att själva guldmyntfoten, den man mätt finansieringsbehovet mot under reformen 1988, inte längre fanns eller kunde hämtas hem. Basen för det statliga bidraget var nämligen det antal årsverken man vid tiden för reformen hade anställda inom den s.k. Regionmusiken, primärt musiker. Det tåget hade gått för Stockholm. Även för Gävle, som vid reformens genomförande redan gjort sig av med sina regionmusiker. Så Stockholm fick en relativt sett liten peng att hantera. Rikskonserter lades ned, och därmed försvann också den komplementaritet som till en liten del fanns i Rikskonserters utbud.

Och sen då?

Jag är nyfiken på hur de här frågorna drivs i Stockholm i dag. Jag har noterat initiativet Musikens hus. Jag gläds åt att Blåsarsymfonikerna alltjämt har ett uppdrag, måhända med ett oklart politiskt stöd. Jag är också nyfiken på huruvida någon driver dessa strukturella frågor. 1988 förutsåg man inte explosionen av professionella musiker inom en bredd av genrer. Man mätte framtiden mot en box i vilken ingick västerländsk konstmusik samt möjligen lite jazz. I dag vet vi att landskapet utvecklade sig annorlunda. Något som kan vara en del av svaret på orkestrarnas rekryteringsproblem (snarare än nivån på svenska musiker). Många som vill ha ett liv inom musiken, väljer helt enkelt andra vägar i dag.

Samtidigt tänker jag att det fria musiklivet i Stockholm skulle vara betjänt av ett strategiskt stöd från de institutionella företrädarna. De kulturpolitiskt trimmade, som kanske skulle kunna hjälpa till att hitta spjärnpunkterna för att på ett tydligare sätt skapa förutsättningar för växtkraft och stabilitet på området.

Så, ni som alltjämt lever i det Stockholmska – fill me in. Hur är läget i dag?