Ledarskap och utmaningar.

Påminns om Benny Fredriksson. Det invigdes i går ett torg som fick hans namn på platsen mellan Stadsteaterns sceningång och Riksbanken. Det här är dock inget inlägg om Benny. Jag har tidigare nuddat vid honom i ett inlägg och tänker att det räcker. Men genom att påminnas om Benny, börjar jag fundera en del på den undervegetation av viskningar som inte sällan omger chefer. En undervegetation som ibland växer sig plötsligt hög och hotande. Beroende på position kan dessa visk-växterkallas ”offentliga hemligheter”, ”skvaller” eller ”lögner”. Dessvärre finns sällan någon skiljedomare som kan avgöra vad som är vad. För dessa växter trivs bäst i skuggiga miljöer, dock frekvent vattnade av människor som också helst håller sig just  i skuggan.

Nu tror kanske någon bland er som läser detta att det här kommer utspinna sig ett försvarstal för chefer generellt. Kanske implicit också för människor med tendenser åt mobbing. Men nej. Min avsikt är att försöka sätta ett lite annat ljus över ämnet. Kanske bidra till en och annan extra reflektion när man ställs inför ett s.k. ”rykte”.

Kanske handlar det här mest om scenkonstbranschen. Kanske finns det likheter med andra branscher. Jag har dock en känsla av att vår bransch har en tendens att oftare skapa sanning av fiktion än i andra branscher. Vi bärs av berättelser på ett sätt som kanske oftare stöter på patrull inom t ex forskningsvärlden. Eller så har jag fel. 

Nå. Jag har identifierat – i min bransch – grovt sett fyra kritikstrategier mot chefskap och strukturer. 

Den första går ut på att offentligt och öppet kritisera antingen personer eller strukturer (då det gäller personer brukar det oftast vara flera som skriver under kritiken). Här finns ofta en blandning av rationella och mindre rationella argument.

Den andra strategin går ut på att i amorf form kritisera något abstrakt (en härlig överlagring!) , utan att bli specifik och sedan avrunda med att mena att mer pengar (eller någon annan svepande rörelse) behövs för att åtgärda vad som nu eventuellt är fel. Här kritiseras egentligen ingen och alla samtidigt. Avsikten är kanske vinna lite ”kritik-cred” samtidigt som man inte bränner några broar. En till intet förpliktigande kritik.

Den tredje strategin är den som lever i skuggsidan. Den handlar om sådant som av olika skäl inte tar sig upp till ljuset. För att den inte orkar eller inte får stöd.  Kanske handlar det om en relevant och djupt känd rädsla för återverkningar – övergrepp, mobbing och trakasserier. Om detta har #metoo, i en helt egen, unik form av kritik vittnat om och gjort till en vardaglig och djupt väsentlig del av arbetet för (vill jag påstå) varje chef inom scenkonsten i Sverige.

Men ibland kanske det också faktiskt handlar om helt andra saker. Den fjärde formen av kritik handlar om vendettor. En vetskap om att anklagelserna inte är möjliga att vare sig styrka eller lagföra. Och det skrämmande är att strategierna för de rättmätigt och begripligt skygga kritikerna ibland liknar de strategier som närs av dem som bara i sin tur vill sätta sig på någon. De är lätta att förväxla. Någon som i förtroende vill berätta något för ett empatiskt lyssnande öra är ibland svår att skilja från någon som vill plantera ett rykte.

Här riskerar de som verkligen varit utsatta för kränkningar och övergrepp ett osynliggörande. Därför att möjligheten till förblandning är så stor. Snabbt etablerar sig grupper som menar att de som rättmätigt höjt sin röst (om än anonymt) i själva verket bara är hämndlystna. Andra menar att alla som höjt sin röst är rättfärdiga. Etcetera. 

Och ja – detta är en gammal diskussion. Det är bevisligen svårt att navigera i sådana frågor. Och rättssäkerheten och rättsväsendet är i sig underkastade mänsklig bearbetning vilket gör dem till långt ifrån den stabila skuldra man skulle vilja luta sig emot.

För egen del föredrar jag öppen kritik. Så har jag levt, och så vill jag gärna också få kritiken levererad. För att jag tror på att utveckling är möjlig – också den egna. Men alltså bara om vi kan prata. 

Som chef har jag efter hand lärt mig att det jag säger liksom körs genom en megafon som dessutom är kopplad till en serie effektpedaler (ni vet sådana man ofta såg elgitarrister med). Det jag säger blir inte alltid vidarefört i den form jag hade önskat. Ibland uppstår konspirationsteorier i det lilla, som sällan leder till något gott. Detta har i sin tur lett till att jag försökt hitta nya sätt att kommunicera på. Finna sätt att tala på, nyanser, som fungerar för fler. Men jag tror samtidigt alltså på den öppna kritiken. Och måste således också acceptera reaktioner från människor som är emotöppen kritik, har svårt att tolka den eller helt enkelt väljer andra strategier. För det ligger i korten för varje ledare.

Som chef i min bransch får man lära sig att hela registret från passiv via öppen aggressivitet till ett trevligt och positivt bemötande alltså är ett paket man får leva med, även om man alltid strävar efter att hitta balans i det interna samtalet. Och växlingarna däremellan går fort. 

Men i det dagliga finns också en relevans för den kontrapunkten. Vi är alla olika. Och det ligger i chefskapets natur att vilja och kunna dansa med i dessa djup mänskliga reaktioner på visioner och viljeyttringar. I chefskapet ingår också – förutom att leda och fördela arbetet – att i vissa olyckliga fall sätta ned den beramade foten. Begränsa skadeverkningar av upplevd inkompetens genom att hitta nya arbetsuppgifter om inte kompetensutveckling hjälper. Avskeda om det går riktigt långt, eller om ekonomin så kräver. Jag har förstås varit i alla de situationerna som ledare.

Det som förstås är svårt att bemöta är det som inte kommer upp till ytan. Det som meddelas en lite från sidan. Bara för att belysa det som är en del av min vardag, kan jag peka på några återkommande händelser:

  • Jag väljs till en styrelsepost eller ett företroendeuppdrag. Ordföranden kontaktar mig för att hen i sin tur blivit kontaktad av (låt säga) tre ”sinsemellan oberoende” personer som alla hävdat att jag är en ”misogyn ledare” (som alltså hatar kvinnor). 
  • Flera nära medarbetare, även chefer, kontaktas under åren av personer (kanske samma – oklart) som vill uppmärksamma medarbetarna på att det kan finnas risker med mitt ledarskap, speciellt visavi kvinnor. 
  • Någon råkar av misstag beskriva mig som ett ”monster” i ett kommentarsfält på FB, utan att komma ihåg att vi kan se varandras trådar. En härlig och informativ konversation följer (som även jag kan läsa).
  • Ett antal personer biter sig envetet fast vid juridiskt knepiga perspektiv i sociala medier (och till och med i insändarform) för att i flera olika sammanhang försöka påvisa att jag begår brott, alternativt är snudd på galen.

Jag kan förstå att upplevelsen av makt har många schatteringar och nyanser. Jag har själv varit i positioner då jag upplevt människor med makt missbruka sin ställning på ett sätt som jag uppfattat missgynnat mig – aktivt. Men jag har aldrig inspirerats av vare sig den strategin (att låta upplevelsen definiera mitt liv) eller den som syftar till att genom ryktesspridning utnyttja vår branschs fäbless för berättelser.

Problemet med analysen av makten är att den dessvärre alltid går att tolka på olika sätt. Och att det så sällan finns objektiva sanningar att tillgå. Fakta – i den mån de kan hittas- kan alltid vara ett stöd. Framförallt för att undersöka offentliga beslut eller faktiska resultat av exempelvis förhandlingar. Och vår tids mest underskattade pryl – källkritiken – är nog grejen i alla fall. Det, och viljan till ett öppet samtal, kritiskt och konstruktivt.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag absolut inte vill relativisera de problem som finns i vår bransch. #metoo har öppnat en del av ett oerhört knepigt rum. Nä, snarare anser jag att allt bör upp på bordet. Det borde bli utmaningen och hemläxan. Nolltolerans mot schoolbully-fasoner, trakasserier och sexuella övergrepp. Men också ett ”för”. För öppna samtal. För öppen kritik och dess efterspel. För konstens skull.

Stockholm och det fria musiklivet.

Under min tid som chef för länsmusiken i Stockholm grävde jag i frågan om varför det var en sådan obalans i bidragen (läs subventionskraften) för det fria musiklivet i Stockholm jämfört med andra regioner i Sverige. I princip fick då frilansmusiker boende i Stockholm förlita sig på att andra regioner hade kapacitet att lägga turnéer med skälig betalning. Länsmusiken i Stockholm hade i jämförelse mycket begränsade resurser, även om vi gjorde vad vi kunde för att sprida en bredd av musikaliskt innehåll. Vad jag förstår är läget ungefär detsamma i dag. När jag började fråga runt bland dem som borde vetat fick jag först svar som egentligen inte höll streck. Alls. Svaret handlade om att Stockholm skulle ansetts så välförsett med statliga institutioner på musikområdet, så det politiskt sett skulle vara omöjligt att argumentera för en regional musikpeng som exempelvis skulle motsvara Skånes eller Västra Götaland.

Nä. I själva verket visade det sig att det handlade om inte särskilt framsynta remissinstanser – i Stockholm – som vid tiden för länsmusikreformen 1988 menade att Stockholm, genom Rikskonserters placering (och omformande) inte ansågs behöva en struktur som i allt väsentligt var samma ”form” som Rikskonserter fast med ett regionalt istället för nationellt uppdrag. I efterhand har man kunnat konstatera att en stor del av de musikakter som Rikskonserter producerade/importerade också förlades till Stockholms län. Trots detta såg musiklivet i länet ett behov av en länsmusik, och ett antal år efter länsmusikreformen 1988 lyckades Blåsarsymfonikerna med Stefan Forsberg vid rodret, hämta hem ett uppdrag. Problemet var att själva guldmyntfoten, den man mätt finansieringsbehovet mot under reformen 1988, inte längre fanns eller kunde hämtas hem. Basen för det statliga bidraget var nämligen det antal årsverken man vid tiden för reformen hade anställda inom den s.k. Regionmusiken, primärt musiker. Det tåget hade gått för Stockholm. Även för Gävle, som vid reformens genomförande redan gjort sig av med sina regionmusiker. Så Stockholm fick en relativt sett liten peng att hantera. Rikskonserter lades ned, och därmed försvann också den komplementaritet som till en liten del fanns i Rikskonserters utbud.

Och sen då?

Jag är nyfiken på hur de här frågorna drivs i Stockholm i dag. Jag har noterat initiativet Musikens hus. Jag gläds åt att Blåsarsymfonikerna alltjämt har ett uppdrag, måhända med ett oklart politiskt stöd. Jag är också nyfiken på huruvida någon driver dessa strukturella frågor. 1988 förutsåg man inte explosionen av professionella musiker inom en bredd av genrer. Man mätte framtiden mot en box i vilken ingick västerländsk konstmusik samt möjligen lite jazz. I dag vet vi att landskapet utvecklade sig annorlunda. Något som kan vara en del av svaret på orkestrarnas rekryteringsproblem (snarare än nivån på svenska musiker). Många som vill ha ett liv inom musiken, väljer helt enkelt andra vägar i dag.

Samtidigt tänker jag att det fria musiklivet i Stockholm skulle vara betjänt av ett strategiskt stöd från de institutionella företrädarna. De kulturpolitiskt trimmade, som kanske skulle kunna hjälpa till att hitta spjärnpunkterna för att på ett tydligare sätt skapa förutsättningar för växtkraft och stabilitet på området.

Så, ni som alltjämt lever i det Stockholmska – fill me in. Hur är läget i dag?

Spår från branschdagarna.


Åter efter ett par intressanta och välarrangerade branschdagar för Svensk Scenkonst, denna gång i Luleå. För mig, som är född i Gällivare, representerade staden under uppväxten civilisationen i så måtto att det där fanns ett (med sjuttiotalets mått mätt) stort utbud av kulturupplevelser att tillgå.

I dag är detta utbud ännu större. Ett lysande exempel på hur 1974 års kulturpolitik spred kulturell nybyggaranda i hela Sverige. Men förstås är det nu andra tider och andra vindar som blåser än de som då omsvepte Sverige i en kulturellt allomslutande, (men ändå rätt så mångsidig) filt.Under branschdagarna fick deltagarna en exposé över det svenska regionala kulturpolitiska landskapet och de där pågående debatterna och konfliktzonerna. 

Anders Rydell, författare och journalist, som bland annat skrivit den kritikerrosade boken Plundrarna, gjorde en snabbanalys av läget. Följande är vad jag uppfattade av hans analys: Med rådande struktur (och kulturpolitiska processer och scenarier regionalt) menade han att tillgängligheten riskerar att minska i delar av landet. Kanske är det bara i storstäderna som man alltjämt kommer kunna få tillgång till klassisk orkestermusik, teater, dans och ett starkt fritt kulturliv. Och kanske inte ens där. 

För när staten, helt enligt planen från den senaste kulturutredningen, intar en stödjande plats på åskådarläktaren snarare än på lagledarplats, har staten bara att hänga med i hur de regionala teamen rör sig. En och annan ytterligare reform som syftar till att balansera skillnaderna i kulturell tillgänglighet över landet kommer säkert lanseras. Men allt kommer handla om hur den regionala politiken förmår navigera i det nya. Hur ska man kunna försvara kulturen när den ställs mot en respirator? Hur ska man väga besöksnäringens behov mot ett eventuellt upplevt behov av en orkester, som i sin tur kommer vägas mot ett upplevt behov av att kunna köpa in mainstreamproduktioner av mer showbetonade akter?

Kanske var hans läsning av kartan en smula dystopisk. 

Men samtidigt inte. 

För teoretiskt och tekniskt så är den riskanalys han målade upp fullt rimlig. 

Systemet medger en utveckling av det slag han skisserar. 

Och skärskådar man den bilden framstår en komplex och minerad kulturpolitisk materia. Men först kan vi ändå konstatera att samverkansmodellen skapat en ny klass av kulturpolitiker. Som regel mer kunniga inom detta lilla politikområde än förr. Mer drivna än förr. Dessutom med ett starkt regional fokus. Vilket var en del av poängen. 

Så långt allt väl. Men för de strukturer som byggts upp – såväl den institutionella infrastrukturen som det fria kulturlivet i spåren av 1974-års kulturpolitik – ser det mer tveksamt ut. För själva essensen av den senaste kulturutredningen handlade om ett (förvisso vällovligt men ändå) riskabelt mål. Att luckra upp en igenslammad bidragsgivning. Få nya aktörer kunde ta sig in i det tidigare systemet. Det fanns heller ingen given reaktion på hur väl en bidragstagare utförde sitt uppdrag. Soffan i kulturministerns väntrum var vid denna tid fylld av chefer för olika institutioner som bett om audiens för att argumentera för sin sak, i tron om att det i huvudsak var ministern och inte dennes stabsmyndighet (Kulturrådet) som var bäst skickad att hantera frågorna. Sofforna skulle tömmas. Konflikterna skulle tillbaka på en nivå där de hörde hemma. Nämligen hos de regionala huvudmännen. De som borde bry sig om hur den kulturella och konstnärliga utvecklingen är ju de som bor där den är tänkt att äga rum. I regionen eller primärkommunen. 

Givet de tendenser vi ser i dag, där staten visat prov på hur den (inte minst i Skåne) är reaktiv på beslut om nedskärningar (med statliga motsvarande nedskärningar) finns det anledning till eftertanke. Dels för de civilrättsliga parterna på kulturområdet. Men också för dem som för tillfället har möjlighet att påverka inriktningen på den statliga hållningen.

OM det är så att man alltjämt önskar en stark och livaktig orkestermiljö i Sverige och OM man tror att en tillgänglighet i hela landet för en bredd av kulturella uttryck är viktig, är det hög tid att börja föra konstruktiva samtal om hur detta ska kunna landas och bli verklighet i en framtida decentraliserad kulturpolitisk diskurs. 

Som jag ser det, utifrån mitt perspektiv (som är musiklivets) är det hög tid att samlas kring strategiska överlevnadsfrågor. Och då inte utifrån ett offerperspektiv. Det handlar snarare om samspelet mellan det fria kulturlivet och det institutionella. Om Statligt respektive regionalt ansvar och hur det eventuellt skulle behöva fördelas i framtiden. 

Och för staten finns anledning att fundera över hur man ska förhålla sig till de växande konstnärliga och kulturella skillnaderna (avseende tillgänglighet) som med stor sannolikhet kommer att förstärkas i landet. Ska staten formulera sig tydligare, med stöd av regleringsbrev och (in i det beramade kaklet) särskilda riktade stödformer?  Eller ska staten ta ett mer samlat arkitektoniskt grepp och åter bli en aktiv motpart i det strategiska bygget av den kulturella tillgängligheten i Sverige? 

Oavsett vägval kommer de bli oerhört viktiga och få konsekvenser för den institutionella och den fria kulturella infrastrukturen. Det blir intressant att följa vägvalen. 

Rädda musiklivet (del 1)!


Här kommer en liten berättelse. Den handlar om Musikaliska. Ni vet, Stockholms första konserthus beläget på Nybrokajen 11. Som alla berättelser kommer den att kämpa mellan viljan att bli berättad och minnets generellt utmanade situation i världen. Och förstås kommer berättelsen att å ena sidan slåss mot min egen vilja att upprätthålla en sorts stringens och rationell bana i min egen berättelse. Och å den andra sidan får berättelsen (oavsett form) en pigg motståndare i  musiklivets egen kapacitet att hemfalla åt grundlösa konspirationsteorier, en favoritsport som föredras till och med framför att faktiskt göra något aktivt till musiklivets fromma. Men som ingress till historien, och med tanke på det relativa underhållningsvärde den (kommer det visa sig) bidrar med, fogar jag ändå in följande aktuella citat från Kungliga Musikaliska Akademiens preses: 

– Vi tycker att staten här missar en unik möjlighet att inrätta ett ”musikens hus”, tillgängligt för alla genrer och generationer, menar Susanne Rydén. Vi har blivit kontaktade av många representanter för musiklivet som söker såväl konsertlokaler som kontorsmöjligheter och där lokalerna på Nybrokajen skulle vara den perfekta lösningen för det stora behov som så uppenbart finns. Vi är dessutom naturligtvis mycket bekymrade över att akademiens egna lokaler på Blasieholmstorg också ingår i försäljningen. Det är inte för sent för regeringen att göra om och göra bättre!

Med lite andra ord, men definitivt med samma huvudsakliga innehåll, påbörjade jag för nu tio år sedan arbetet för att ta över Nybrokajen 11, som var det varumärke huset då löd under. Då i rollen som chef för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och Länsmusiken i Stockholm. Det som var incitamentet var inget mindre än ett paradigmskifte i svenskt kulturliv. Det hade aviserats att Stiftelsens Svenska Rikskonserter skulle läggas ned. Formellt handlade det inte om en nedläggning, utan om ett strypande av statliga medel. Det betydde att konserthuset vid Nybrokajen snart skulle stå utan verksamhet. Genom Rikskonserters försvinnande försvann också en försvarlig mängd internationella produktioner över en bredd av genrer från det svenska utbudet. Men sett till antalet konserter förlorade Stockholms län mest.

Rikskonserter opererade efter en sorts tårbitsmodell. Varje genre skulle få en bit av den statliga kakan. Också varje intresseorganisation värd namnet skulle få del av den stugvärme en rikstäckande konsertorganisation kunde erbjuda. Huset vid Nybroviken huserade vid denna tid även rent fysiskt en mängd aktörer på musikområdet, som alla fick del av en kraftfull hyresrabatt. Allra mest rabatt fick Kungliga Musikaliska Akademien, som gratis kunde nyttja stora salen och andra delar av huset enligt överenskommelse. Situationen för Rikskonserter hade gradvis blivit ohållbar. Mycket därför att de flesta som fick en av kakan var missnöjda med storleken på tårtbiten. Strategin att försöka på korporativt vis balansera och förankra sig in i hjärtat på svenskt musikliv hade misslyckats. Alla var ungefär lika missnöjda, istället för lagom nöjda. Snart sagt alla i musiklivet medverkade därför under en långsam process till att bygga bilden av Rikskonserter som ett fullständigt misslyckande. Och Nybrokajen 11 ansågs sakna, trots de relativa finansiella muskler Rikskonserter representerade, konstnärlig styrfart och tydlighet. 

Kommen så här långt i skrivandet inser jag att den här texten egentligen inte alls handlar om Musikaliska. Den handlar om musiklivet självt och vår kapacitet eller kanske snarare oförmåga att hjälpas åt att få saker att utvecklas och (med en otidsenlig bild) ”flyga”. Jag ser i dag en repris av slagorden från för tio år sedan. En ny Facebookgrupp för att rädda huset, som i dagsläget inte är utsatt för ett reellt hot, bara ett teoretiskt. Vi slåss åter för lokalen. Återigen figurerar bland stödpersoner och chefer en tro på att staten ska kunna agera Deus ex Machina, trots att alla kulturpolitiska spår ger vid handen att den tiden är över sedan länge. När det i själva verket är innehållet och viljan att utveckla och driva fram innehåll och finansieringen av desamma som borde vara föremålet för en Fb-grupp.

Susanne Rydén var inte preses den gången jag ”provspelade” inför Kungliga Musikaliska Akademiens inte särskilt uppmuntrande styrelse i ett försök att få dem med på att stödja Blåsarsymfonikernas övertagande av det som vi senare döpte till Musikaliska. Då var man mest intresserad att fortsatt få hyresfrihet för nyttjandet av stora salen. Samt av någon som kunde förvara och ”underhålla” talarstolen mellan högtidssammankomsterna. Säkert fanns tungt vägande skäl för en sådan position. Man var öppen med att man helst såge en annan lösning än Blåsarsymfonikerna. Man ville ha en organisation med ”mer muskler”. Någon som rent ut sagt kunde bjuda KMA på hyran. Därmed fick heller inte Blåsarsymfonikerna någon draghjälp i arbetet från detta håll. Samtidigt ville Kungliga Musikhögskolan ta över lokalerna. Dåvarande chefen såg i Nybrokajen en möjlighet att husera primärt orgelstudenter under de år som den nya musikhögskolan skulle byggas. Jag försökte få till ett samarbete. Varför inte en härlig blandning av proffs och studenter – en öppen verksamhet sida vid sida med en utbildning. Svaret från KMH var kanske typiskt för de då så vanligt förekommande positionsrelaterade neuroserna i det myndighetstäta Stockholm: ”Vi kan prata samarbete när vi har kontraktet. Men det är osannolikt att vi kommer finna det angeläget.” Trögheten var stor. Det var tydligt att många gärna hellre försvarade en position från vilken det fortsatt skulle vara möjligt att välja att både förkasta utvecklingsförslag och beklaga frånvaron av utveckling.  Samtidigt.

Stödet hittade jag istället hos Fastighetsverkets mellanchefer. Och hos det fria musiklivet. Mer om det senare.

Min egen grundskiss pekar på att den energi som i dag åter riktas mot att slå vakt om ett hus, hellre och bättre skulle ägnas åt att ge energi åt Stockholms fria professionella musikliv – en konstnärlig skattkista som hela landet och världen i dag öser ur. Och hur skulle det se ut om man gemensamt försökte ge de nuvarande hyresgästerna den kraft de behövde i sina processer för att kunna skapa utveckling?

Betyder det att jag inte älskar Musikaliska? 

Nä. Tvärtom. Jag vill gärna bevara allt som är vackert. Men givet premisserna för huset är jag väsentligt mindre bekymrad över dess framtid än över hur musiklivet i staden i dag finansieras. 

Och man kan konstatera att om man önskar att Musikaliska ska förbli ett levande musikhus så kommer svaret inte vara en statlig intervention. Med mindre än att förutsättningarna för det svenska kulturpolitiska systemet ändras så är det inte där vi kan vänta oss handling.  Snarare ligger svaret i den kanske mindre upphetsande dynamiken mellan stat och region. Och det fria musiklivets kapacitet att tala med om inte en röst, så i alla fall i en begriplig kontrapunkt. Och här finns många möjligheter att ta spjärn emot hur systemet faktiskt är tänkt att fungera. 

Det saknas bara lite … arbete.

Jag återkommer i frågan.

Ond musik – här kan du låna den!

Glädjande nog har redan över sjuttio bibliotek valt att köpa in fysiska exemplar av Ond musik, och även den nyligen släppta e-boksversionen finns på ytterligare ett gäng bibliotek. Som debutant är det oerhört spännande att kunna följa bokens väg till läsarna. Och för min del är det detta som är poängen med skrivandet – att nå läsare och kanske rentav få en dialog med människor vars intresse för de ämnen som Ond musik tar upp väckts.

Såg att ett Örebro-bibliotek just lagt vantarna på ett exemplar, vilket gläder mig extra mycket, eftersom en hel del av boken kretsar kring Örebro och händelser där under såväl 1980-tal som i nutid.

Här är listan på bibliotek där den lässugne kan hitta Ond musik och samtidigt skänka en tacksamhetens tanke till den (ännu så länge) politiska samsyn som gör det möjligt att ta del av böcker på detta sätt (listan är INTE alfabetisk, något som kan vara irriterande för enstaka personer. Jag har helt enkelt satt ihop listan allteftersom jag fått info.) :

 

Jönköping

Piteå

Boden

Borås

Borlänge

Östersund

Täby

Timrå

Tierp

Ekeby (Bjuv)

Viken

Nyhamnsläge

Klippan 

Ljungbyhed

Åstorp

Jokkmokk

Vuollerim

Luleå

Ängelholm

Bollnäs

Gävle

Hudiksvall

Sandviken

Söderhamn

Lerum

Karlskrona

Nybro

Åkarp

Lomma

Lycksele

Umeå

Hagfors

Hammarö

Hudiksvall

Kristinehamn

Katrineholm

Nyköping 

Oxelösund

Bäckadalsgymnasiet

Göteborg

Götene

Mölndal

Skara

Stenungsund

Sotenäs 

Tibro

Trollhättan

Töreboda

Tranås

Trelleborg

Vetlanda

Västerås

Helsingborg

Ekerö

Kristianstad 

Hörby

Söderköping 

Årjäng

Mariehamn (Åland)

Vinslöv

Kungsbacka

Hästveda

Tyringe

Bjärnum

Mjölby

Säffle

Tjörn

Härryda

Edsbyn

Solna

Kungliga Biblioteket, Sthlm

Örebro

Gagnef

Nacka