Magnetfestivalen och spridda tankar om orkestrarna [Repris från 2013]

Följande blogginlägg skrev jag 2013. Tycker det alltjämt har viss relevans./F

Ett skrikblått stationshus (eller ”resecentrum” som den moderna terminologin lyder) med en egendomlig multikolorerad applikation på taket möter upp när jag stiger av det lilla tåget på Vara station.

Jag går Allégatan och ser slutligen Vara konserthus materialisera sig. Detta husprojekt var, om jag minns rätt, ursprungligen en idé om en ny skolaula som tog ny fart och växte till ett konserthus. I dag samsas en gymnasieskola med ett konserthus som kan presentera ett brett utbud av musik. Och en festival för nutida konstmusik! På torsdagen kunde jag samma kväll få uppleva Kaffe Matthews och George Kentros intressanta och märkliga installation Vitula Physicata i skolbiblioteket samt Ardittikvartetten i stora salen. Jag föreställer mig att det inte varit lätt att få klarsignal för en festival av det här slaget. Den nutida konstmusiken kopplas sällan i hop med bilden av en gigantisk publik som slåss om de sista svartabörsbiljetterna. Tvärtom – även för en konsertarrangör i Stockholm skulle ett program av det slag som presenterades i Vara kunna utgöra en utmaning. Arktitekten bakom festivalprogrammet, Paul Bothén, har dock tänkt till. I starten på festivalen finns nämligen Göteborgs symfoniker med. Salen är nästintill fullsatt och abonnenterna får veta att de alla är inbjudna att gå på helgens konserter – konserter av väsentligt mer experimentellt snitt än det som GSO bjöd på. Den nya klarinettkonsert av Christian Lindberg som GSO inkorporerat i programmet (förnämligt spelad av Emil Jonasson) blev också en inbjudande och kul introduktion till de mer komplexa relationer till musiken som konstform som den fortsatta festivalen kunde redovisa.

Tidigare på dagen hade en debatt kallad ”Orkestern i kristallkulan” ägt rum. Debatten skulle handla om morgondagens förutsättningar för ny orkestermusik. Jag ska inte recensera eller ens referera den visserligen intressanta och livliga diskussionen mellan mig, Helena Wessman (GSO), Christian Lindberg och Malin Aghed (El Sistema). Däremot vill jag teckna ner några reflektioner kring hur de senaste årens orkestersamtal och debatter utvecklats.

För sju år sedan, då vi kunde presentera Orkesterutredningen – bl.a. resultatet av samtal utredningen genomfört med Sveriges samtliga professionella orkestrar – tycktes bilden av musikhistorien vara mer fastlagd än den är i dag. Man uppfattade oftare än i dag skälen till att t.ex. så få kvinnor fanns representerade som tonsättare, dirigenter (även i minoritet då det gällde solister) som historiska och att det speglade en ”verklighet”. Det fanns helt enkelt för få kvinnor i ”omlopp” varför många som uttalade sig för utredningen menade att de hoppades på att en framtida utveckling skulle ta hand om en förändring av denna ”verklighet”. Sju år senare är samtalet möjligen rörligare, men verkligheten i stort sett densamma.

Orkesterutredningen kunde även konstatera att repertoaren de senaste dryga hundra åren krympt i bägge ändar: såväl den äldsta musiken som den nyaste hade stadigt minskat sin andel. Bland skälen fann vi en allt starkare ekonomisering av orkesterverksamheterna. Med detta menade vi bl.a. det faktum att ett antal internationellt verksamma agenturer är medspelare i den globala repertoarutvecklingen genom sina stall av dirigenter och solister. Ur ett ekonomiskt (och även energirelaterat) perspektiv blir det för dessa aktörer intressant att få ut dirigenter och solister till så många orkestrar som möjligt med så lite tidsspillan som möjligt. I ett tight schema blir det trångt om tid för att lära sig vare sig nytt eller musik som ligger utanför den internationella kanon av mästerverk. En naturlig rörelse utifrån ett effektivitetsperspektiv. I senaste numret av Tonsättaren (nr 3 2013) beskriver cellisten och programrådsmedlemman Mats Olofsson hur programrådens inflytande försvagats: ” Agenturerna har börjat få rätt mycket makt över programinnehållet, de ser till att deras klienter utvecklar sin egen repertoar.”

I debatten har dock chefer under de senaste åren ägnat energi åt att försvara agenturernas roll samtidigt som man velat tona ned deras inflytande över innehållet. Detta enligt en relativt lättbegriplig strategi. För den svenska skattefinansierade orkesterverksamheten vill ju så klart framstå som oavhängig utomstående ekonomiska intressen. Därför bättre att beskriva agenturerna som sunda affärsrelationer.

Och jag måste medge att argumenten och försvaret för de egna positionerna har blivit väsentligt smartare med åren. Man beskriver dagens repertoarläge utifrån en ekvation där publiken är i centrum, men där också orkesterns egna utvecklingsbehov finns med. Man talar om den ”musikaliska kostcirkeln” (Stefan Forsberg, Tonsättaren, nr 3 2013). Man har vridit samtalet från statistiska hårklyverier till att tala mer om vad orkesterns ”kärnverksamhet” egentligen är med en tydlig hänvisning till ”kulturarvet”. Man talar om orkestern som en ”undergroundkultur” (förvisso den kanske mest välfinansierade undergroundkultur som finns, men dock). Man anför också speltekniska och idiomatiska skäl. Orkestrarnas kollektiva minne behöver nämligen också underhållas: ”Det är viktigt att vi kommer ihåg hur just vi spelar Mahler.”

Alltså: Kärnan är den centraleuropeiska repertoaren från en historisk tidsperiod som omsluter cirka 70 år. Man bygger nu en argumentation runt status quo som i allt väsentligt delar filosofisk höjd med Mäster Pangloss i Voltaires Candide som menade att vi lever dans le meilleur monde possible (Den bästa av tänkbara världar).

Orkesterverksamheten tycks alltså vara ”natur” och mycket lite går att ändra på utan att det skulle kunna få oerhörda konsekvenser. För publiken, för intäkterna, för spelkvaliteten, för förståelsen, för det interna samtalet, för relationerna med omvärlden, för det internationella anseendet, för…

Och kanske finns det något i sättet på vilket de förändringstörstande kritikerna angriper problemet som är medskapare till orkestrarnas ofta defensiva attityd.

Jag kan inte värja mig för intrycket att samtalet blir för enkelspårigt om man låter det enbart handla om andelar av repertoaren. Om det så handlar om det nyas, gamlas, eller om musiken skriven av kvinnor.

För kärnan i problemet som jag ser det är självbilden. Som jag tycker lider av svåra trovärdighetsproblem. Så fort diskussionen om frånvaron av förändringsvilja hos orkestrarna kommer upp återskapas nämligen bilden av att orkestrarna och deras ledningar i själva verket inte kan göra någonting – eller i vart fall mycket lite. En mängd skeenden utom deras kontroll tycks göra att inte ens drygt hundra miljoner i offentligt stöd kan hjälpa dem att stå emot det ständiga yttre trycket.

Samtidigt finns mycket få exempel på metodiskt genomförda publikundersökningar, metodiskt avsökande av olika möjligheter att presentera nytt innehåll, metodiskt förändringsarbete för att skapa en ny och annorlunda bild av vad en orkesterinstitution kan vara. Också en flagrant avsaknad av konstnärliga risktaganden och skillnader mellan konstnärliga utvecklingsstrategier.

En paradoxal bild framträder: de som har de största ekonomiska och personella resurserna är de som minst av allt kan ägna sig åt att ta konstnärliga risker. Man kan här skönja ett självbekräftande system.

Självklart finns det många och stora utmaningar för alla chefer och verksamheter som vill förändra eller utveckla traditionstyngda områden.

Dessa utmaningar ska inte på något sätt underskattas. Och förändringar tar ofta tid om de ska vara relevanta och hållbara.

Men ändå: skulle det inte vara kul om man i varje större stad med en egen orkester också kunde få se kraftigt divergerande tolkningar av vad uppdraget innebär, hur samtiden och historiebilden tolkas och hur relationen till publiken ser ut?

I dag är likheterna överväldigande och ur ett konstnärligt och dynamiskt perspektiv blir likheterna lite…skrämmande.

Hur skulle det vara om fler orkestrar gick ifrån att agera allmänhetens CD-växlare till att bli konstnärliga institutioner som vågar pröva och utmana traditionen? Där den musikaliska kostcirkeln kan få presenteras utifrån annorlunda proportioner och idéer om vad som är möjligt att servera? Jag vill påstå att det är möjligt också med bibehållet fokus på publiken.

Jag tror det är dags för såväl ledningar som musiker att återta makten över sin egen verksamhet. Ta makten över musikens fulla potential som konstform. För att citera en chef jag träffade under orkesterutredningstiden:

”Om jag tänker efter, har jag nog en del makt i musiklivet.”

Japp.

Lämna en kommentar