Tonsättare – igen…

Så har jag blivit återinvald som medlem i Föreningen Svenska Tonsättare, efter drygt tre års bortovaro från föreningen. Skälen till varför jag gick ur föreningen är i dag överspelade och tämligen ointressanta, knutna som de var till en specifik tid och ett specifikt sammanhang. Skälen till att jag i våras återigen skickade in en ansökan känns desto mer angelägna för egen del. Förutom att jag har en ganska lång historia med föreningen – dess förbundssekreterare under åren 2001-2004, m fl förtroendeuppdrag såväl här hemma som i norden – såg jag det åter som angeläget att delta i en kollektiv diskussion kring tonsättarskapet och dess miljöer. Jag har ju sedan min tid på föreningskansliet också ägnat mig åt att i andra sammanhang spegla och ibland också aktivt stödja tonsättarna. Bland speglingarna finns Komponisterna i Sverige, en rapport som jag skrev på uppdrag av Konstnärsnämnden.  Även Orkesterutredningen, SOU 2006:34 (för vilken jag var utredningssekreterare), var, menar jag, en väsentlig spegling av läget för de svenska tonsättarna i en miljö som haft en tendens att krympa sitt innehåll i takt med att den offentliga finansieringen vuxit. Sedan: arbetet med Blåsarsymfonikerna, där jag fann det angeläget att hålla en hög profil avseende innehållet. Detta resulterade bl.a. i säsongen Skippa Helskägg där vi spelade 50/50 musik skriven av kvinnor och musik skriven av män. Sedan har jag såklart  skrivit musik under hela tiden. Så tonsättare har jag alltid varit. Nu ser jag såväl positiva som utmanande tecken. Samtidigt som det finns alltfler tonsättare och definitionerna av konstmusiken breddas, verkar tonsättarna alltjämt vara lite udda och främmande fåglar på våra institutioner. Som f.d. chef vet jag vad det vill säga att å ena sidan vara utsatt för ett politiskt intäktskrav och å andra sidan ha ambitionen att ha ett öppet och prövande förhållningssätt till konstformen. Situationen skapar i många fall en försiktighet och räddhågsenhet som riskerar att på sikt urlaka den offentliga bilden av vad konstmusiken är, eller borde vara: ett vitalt kraftfält där man kan både utmanas och uppleva skönhet. Jag hoppas att som medlem i föreningen kunna bidra med några insikter från både mitt arbete inom den kulturpolitiska sfären och från rollen som chef. Nu mer än någonsin bör man aktivt söka gemensamma strategier – mellan institutioner och konstnärer – för att skapa förutsättningar för en vitalare och mer kreativ framtid.