Pressklipp

Jyllandsposten, 2012, uruppförande av accordeonkonsert.

”Akkordeonklange for fuld udblaesning

[…] Herpå fulgte et sandt vanvidsridt, hvor helten transformeredes fra melankoliker til feststemt Don Giovanni. Der var sprudlende Stravinskyrytmer, udholte fraser, blid kvitren og iltre dialoger med orkestrets soloinstrumenter. En basklarinet trykkede tonenrne af i bunden, en gruppe musiker brød ud i sang, og pianisten hamrede til sidst et orkanagtigt uverjstema ud på flygelet […]

Musicweb-international, 2011:

Mondays may be problematic to some people and Fredrik Österling’s aim with Lundi seems to be an analysis of this. Here Dan Laurin is the featured guest soloist. I imagine that this is another candidate for the standard work list. After a fast, virtuosic opening movement – lucky those who wake up on Monday morning in such high spirits! – the second movement introduces us to a person with quite opposite inclinations. He moves slowly, like someone laboriously trying to climb a mountain, step by step, slower and slower, on the verge of giving up altogether. I have met this person! Maybe the third and final portrait is the most common Monday person: he starts out filled with energy, but soon relapses into half coma, then he recovers, then – after another cup of coffee – a bout of energy … It goes without saying that Laurin is superb here – as are his three string playing companions. […]Österling’s compositions have that little extra that makes me want to hear them again soon.”

HiFI Musik 2011. Om Porträtt-CD Narcissus

Betyg: 5 av 5

”Underbar orkestermusik” ”Attraktiv och starkt gripande!”

DN 2002 (Året då Ö hade två operapremiärer – S@una Subtil och Elin/Helena):

”Den ena sidan av Österling är pragmatikern, som älskar att vara nära den sceniska processen, andas teaterluften och skriva direkt för rösterna. Det är inte överraskande att han studerat för Lars Johan Werle, den svenske operatonsättare som mest radikalt flyttade in komponerandet i teaterrummet och som trots flotta uppdrag för nationalscenen aldrig förlorade lusten till att göra bruksopera för scenskolor. […] Båda operorna är tillkomna i tät relation med utövarna och till spelplatsen. Det är inga chansskott från någon isolerad kammare. […] Sin skicklighet visar Österling redan i ouvertyren som är konstruerad likt en motor med olika drivhjul – som senare får de olika förloppen att växla fart och karaktär. Och hur han på exakt rätt ställe lägger in ett stillestånd, en långt utdragen andhämtning.  […] Här  finns också förbindelsen till den andre Österling, den sofistikerade lingvisten och språkfantasten, som i ett flertal verk sökt sig till sonetter och canzoner för att experimentera med fonetik och retorik.”

DN 2001 :

“Det är nordiskt och jag tänker på Nielsens ludenhet, Sibelius resonanser men också på Mahlers nattscener. För även om naturmetaforerna ligger nära till hands finns här ett skälmskt och förvridande drag; genomfarande glissandofigurer som varnar för att ta saker och ting för givet. Österlings scenerier liknar snarare ett slags obestämbara ”dagrar”. En fransk touch som även får den stundtals glödande stråksången att låta som en – om ni nu kan tänka er något sådant – ung och kåt Allan Pettersson på galejan i Paris!”

DN 2007 (Om operan Shit också! på Folkoperan):

Opera som visar hjärtat

[…] Österlings raffinerade tonspråk ger sig överlag texten och dramat i våld utan att be för sig. Hans tidigare erfarenhet av workshopliknande operaprojekt har säkert spelat roll för hur oförskräckt han här tonsatt de mest oförmedlade uttryck, ibland komprimerade till ett enda övergivet skri. […] I ”Shit också! anar man en nästan besinningslös vilja att få opera att tala till oss och visa hela hjärtat. Och till att få den att framstå i hela sin makalöst sammansatta egenart. Som en scenkonst här och nu. Att denna nydanande urpremiär sammanföll med Kungliga OPerans premiär på en trettiotvå år(!) gammal brittisk produktion av en klassiker är något av en ödets ironi. Som väl motiverar uttrycket ”Shit också!” även i huset vid Gustav Adolfs torg.”

 Svd 2009:

”Och till skillnad från månget pliktskyldigt operaprojekt känns Näsflöjten som ett helgjutet samarbete, där textförfattare och kompositör brottats med materialet till sista blodsdroppen av ren och mordisk lust. ”

Norrbottenskuriren, 2009:

”Näsflöjten rockar!

Från början sitter jag dock och undrar varför opera? Vore det inte enklare och bättre med talteater, med tanke på all text, all byråkratsvenska. Men så sjunger Stasi, Maria Matyazova, en aria om att all kultur borde göras i Stockholm, det är ju ändå ”där dom bor som kan sin sak” och efter det är alla invändningar som bortblåsta. Musiken tar plats, tillför, fördjupar, lättar upp – framfört av Norrbotten Neo under ledning av Petter Sundkvist med samma precision och värme som sångarna.”

NSD 2009:

”Näsflöjten: en opera i tiden

Kritikerna har överlag varit positiva till föreställningen och kommenterat innehållet och operans sparkar åt höger, vänster och mitt emellan, och mot journalister och kritiker.
Något man däremot talat mindre om kring den här uppmärksammade är musiken. Den bubblar, puttrar och svänger kring absurditeterna som pågår på scenen, gör lån från Mozart i en katalogaria över kulturbidrag, snattar från bluesen och populärmusiken.”

DN 2010:

”De kreativa och destruktiva krafterna är sammantvinnade med en sådan energi att detta skulle kunna vara en roadmovie om vilket kärlekspar som helst i dag – för vilka drömmen om den stora kärleken kolliderar med det egna självförverkligandet. Något som får sitt klimax när alla tre rösterna mot slutet svetsas samman i ett extatiskt: ”Küsse mich in Deiner alten Liebe!” (”Kyss mig som du gjorde förr!”).”

Records International, 2011:

”Robert und Clara is a striking neo-romantic work of significant emotional impact.”

DN 2012:

Uruppförandet av Fredrik Österlings ”Robert och Clara” för sopran, mezzo, baryton och symfoniorkester i Helsingborgs konserthus för ett år sedan var en stor stund för svensk nutida klassisk musik. Ett stormande intensivt verk om kollisioner mellan drömmen om den stora passionen och det egna självförverkligandet.”

Helsingborgs Dagblad 2010:

”Med utgångspunkt från Schumanns ”Frauenlibe und Leben” bygger Österling upp musiken, som först känns lite motsträvig men som raskt blir oemotståndlig, tar tag och drar in lyssnaren i handlingen och den musikaliska utvecklingen. Det är klangrikt och fantasifullt och orkestern verkade finna sig väl tillrätta i skiftningarna mellan det änglalika i musiken och tidens rytmiska oro under ledning av Tobias Ringborg. De tre solisterna fungerar utmärkt, särskilt Elisabet Strid, sopran, som med himmelska toner gestaltar Clara. Mycket säker och pregnant är också Natalie Hernborg, sopran, som sjunger Roberts ”skuggröst” – en briljant idé. Robert och Clara är ett av de mest fängslande uruppförandena i Helsingborgs Konserthus på länge.”

 

Der Tagesspiegel (Berlin 2001):

’Die ewig gleichen Seufzer zwischen Lust und Schmerz, die in “Love; formal aspects” höchst gewitzt aus Madrigalfragmenten entwickelt, gleiten als prickelnde kleine Schauer, in sanfter Ironie, als Verzweiflungsschreie in abgründigen Höhen und Tiefen über ihre Lippen, entfalten hochdramatischen Gestenreichtum. ”

 

Music Web International (2006):

”Fredrik Österling was inspired in this work by Petrarch’s Canzona No.363, which is printed in full and translated into English in the booklet. The piece is superbly crafted and equally well performed. There is an incredible amount going on here – from unison alarm calls, subtle timbre and breath effects, intensely through-composed counterpoint and considerable rhythmic virtuosity. Simplicity and complexity are juxtaposed in a piece which is anything but thin sounding, and with this trio’s immaculate intonation it is easy to be fooled into imagining that there are more than three players at work.”

 

Klassik Heute (2006):

“Musik von großer Eindringlichkeit und lyrischer Kraft, vom Trio Paradox kongenial musiziert.”

 

Comments are closed.