Statlig blåsmarinad

 

Jag tror det var 2006 som jag första gången kommenterade hoten mot Marinens Musikkår. Det var i SVTs kulturnyheter, och jag minns att jag pekade på det märkliga i att ett såpass stort kulturpolitiskt beslut skulle kunna fattas av försvarsmakten.

Jag minns att jag då tänkte att detta bara var ett första försök att lägga ned dem – en sorts test av opinionen – och att man skulle komma att fortsätta försöka.

Sedan dess har frågan mycket riktigt bubblat upp ett antal gånger. Även blåsarna i Göteborg har i olika omgångar varit hotade. För att inte tala om den lilla orkestern på Gotland. Östgöta Blåsarsymfoniker har också utretts och förslag har ställts om att förändra verksamheten.

Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, hos vilka jag själv arbetade som chef, genomlevde ett (ur kulturpolitiskt perspektiv) fullständigt unikt stålbad baserat på politisk beröringsångest och aktiv ovilja till dialog.

Trots allt orkestern gjort på området (alltjämt uppmärksammade) banbrytande repertoargrepp och varit den första orkester att spela jämnt (i en säsong kallad Skippa Helskägg), valde man att beskriva orkestern som exponent för en dammig kultur som endast älskades av ett fåtal tillfälligt utsläppta från geriatriken.

En nedläggning av detta slag kommer ofta i skov – man flyttar gradvis fram positionerna till det oundvikliga slutet. Först ett test. Sedan ompositionering och nya tag.

Många protesterar mot hoten mot Marinens Musikkår- till och med Horace Engdahl. Frågan beskrivs också ur en mångfald perspektiv.

Nu har Kulturministern kallats till interpellation för att svara på frågan om vad hon kan göra. Kan man utreda frågan om ett nationellt grepp kring orkestern, orkesterformen och genren?

Jag vill lyfta ett perspektiv som jag var inne på i Orkesterutredningen.

Vi pekade då på den nationella betydelsen av närvaron av professionella musiker ute i landet. En närvaro som på blåssidan minskat dramatiskt sedan 1970-talet, då Sverige hade en stor mängd professionella blåsensembler, primärt knutna till försvaret. De flesta har i dag försvunnit.

I olika finansieringsväxlingar och reformer (bl.a. länsmusikreformen 1988) har blåsare blivit till lönemedel som i sin tur blivit till grund för beräkning av statsbidrag. Man kan konstatera att – parallellt med de många blåsarnas försvinnande och den svenska blåsorkestertraditionens utarmning – intresset för traditionella blåsinstrument minskat i kulturskolan.

En slump? Antagligen inte.

Närvaron av professionella musiker i regionerna ger nämligen ringar på vattnet. Grannen, som spelar tuba, inspirerar dottern till att vilja lära sig. Det är konkret och rätt enkelt. Syns man, finns man.

Men också på den professionella nivån är det viktigt med antalet orkestrar. En orkester är också ett kärl för kunskapsöverföring musiker emellan. Här förs en ständig debatt i klingande format om det bästa sättet att spela på – vården av traditionen och den specifika orkesterklangen är en sträng lärare som fostrat och fostrar musiker på hög nivå. Orkestern blir en plats där man anropar traditionen men också prövar det nya.

Det klingande kulturarvet är en sinnrik arktiektur, bestående av levande människor och relationer mellan människor. Ett ständigt pågående samtal om det gemensamma bygget av musiken.

Det orkestrarna gör i sin kulturarvsgärning är en klingande motsvarighet till att få se Uppsala Domkyrka byggas upp på nytt – varje dag en ny variant och med en ny belysning. Detta är en del av musikernas profession, och det är också det som gör summan av orkestrar viktig. Det är svårt att definiera hur många orkestrar man minst behöver för att få till ett kvalitativt utvecklande sammanhang. Men blåsmusiken är nu nära en kritisk massa räknat till antalet.

Frågan om nedläggning (av vilken orkester som helst) är alltså en fråga som förgrenar sig vitt i politikområdena – den rör utbildningspolitiken, konstnärs – och kulturpolitiken. I marinens fall även försvarspolitiken. De osynliga trådar som triggar musiker till allt högre nivå (i en serie spin-off-effekter) är en del av ett skört gods.

Den fråga som Gunilla C Carlsson ställer till Kulturministern kan dock gissningsvis inte leda till några hoppingivande svar. Frågan om regionala institutioner som ska in eller ut ur det kulturpolitiska stödssystemet är inte längre en fråga regeringen förfogar över, efter den senaste reformen på kulturområdet (den s.k. samverkansmodellen). Det är regionerna som äger frågan. Budskapet kommer peka på att det är Blekinges ansvar. Om Blekinge vill betala, kan staten kanske bevekas ge sig in genom kulturbudgeten.

Man kan säkert utreda frågan. Det är kanske inte så troligt dock att en sådan utredning lyfter fram de ovan redovisade perspektiven och inrättar ett Statens Fastighetsverk för våra skört tvinnade (och i högsta grad levande) orkesterbyggen med månghundraåriga rötter. Den nuvarande inriktningen är ju att statens ska (och har) backat från möjligheten att påverka beslut av denna dignitet.

Missförstå mig inte – jag sätter inte likhetstecken mellan orkestrar och gamla hus. Jag försöker visa på vissa tankemässiga ojämnheter då det gäller synen på kulturella värden.

Hus ska bevaras till varje pris. Men partituren som skrevs för 2-300 år sedan (och även den nya musiken) är liksom ingenting utan att de får kropp, materialiseras genom kompetenta musiker och orkestrar.

Kanske är det för att man inte riktigt ser hur det som byggts upp skapar näring och luft åt så mycket mer än bara fasta kostnader. Musikens slott och kojor med skyddsvärde är ju så abstrakta i förhållande till hederlig marmor.

Eller kanske inte? Kanske nästa steg är att låta regionerna själva bestämma över alla historiska byggnader i Sverige?

Koppla bort Riksantikvarieämbetet och låt underhållskostnaderna bestämma huruvida ringmuren ska få vara kvar eller ersättas av ett mer kostnadseffektivt plank med vidhängande betalparkering.

Vem vet.

Janus – de sociala mediernas revolutionär

I dessa tider är politik allt viktigare.

Allt viktigare blir också förmågan att styra rätt bland blindskären när du bär ett politiskt förtroende. Det är några av retorikens grundpelare:

Känn den du talar till. Känn ditt ämne. Och var sann mot din berättelse.

Att försvara regnskogen eller rättvisa för Nordafrikas folk samtidigt som du sitter i oljebolagsstyrelser med råa kapitalistiska värderingar är inte trovärdigt. Inte heller är det speciellt konstruktivt för dig som ”aktivist” eller ”revolutionär” med humanistiska rättvisevärderingar som grund att parallellt verka för oppression och tystande av debatt.

Jag ska berätta historien om Janus.

Janus är poppis hos den ström av människor som nu söker efter hjältar som står upp för rättvisan.

Jag hör själv till denna ström av människor.

Är själv en frukt av 60/70-talsuppväxtens dubbla budskap: ”tänk kritiskt…men hylla kollektivet.”

Men jag ser i dag, efter uppgörelsen med 70-talets lätt radiostyrda metaforer och ideologiska måsten, en poäng med att finnas med i strömmen.

Den goda strömmen.

Så länge den också medger den där Life of Brian-grejen.

Närhelst någon säger: ”You’re all individuals”, och massan svarar med EN mun ”We’re all individuals”, ja, då vill jag kunna säga: ”I’m not.”

Och det ska kunna vara OK.

Då kan man få kraften ur sammanhanget och styrkan i dynamiken.

Men jag gillar Janus.

Han som samtidigt med hjältemodiga utspel har förmågan att på ett konstnärligt sätt bära en historia och göra en kul grej av sitt motstånd.

Sin aktivism.

För vi behöver bra berättelser.

Vi behöver goda förebilder.

Därför gillar vi när Janus dyker upp och är frustrerad eller irriterad.

Eller varför inte allt på en gång: frustrerad, irriterad OCH offer för maktens övervåld. Rättfärdig, liksom.

Och det går bra för Janus.

Man gillar hans upptåg.

Janus får också priser, för att makten sedan tidernas begynnelse alltid gett tillstånd till häcklande, åtminstone på All fools’ day.

Janus gillar att berätta parallella historier. Det är historien om hans ursprung. Det är historien om hans aldrig sinande motstånd mot orättvisan. Historien om de andras (som är häpnadsväckande många) dåraktighet, impotens och förtryck.

Janus är i de hippa sammanhangen oberörbar.

Jag tänker ofta på Mugabe när jag tänker på Janus.

Mugabes fru Sally var på besök i vår familj på 1970-talet, när Robert satt i fängelse.

Ursäkta denna plötsliga namedropping.

Jag blev dock tagen av berättelserna.

Min far blev också tagen och skrev en vacker och uppfordrande kantat baserad på deras brevväxling.

Och sen.

När Robert fick makten efter åren i fängelse.

Makten och Dåraktigheten.

 

Åter till Janus.

Den gälla rösten hörs i många sammanhang.

Ofta är ingången den klassiska narrens.

Han retas tills folk blir galna.

Och då får han svaret han sökt.

Förtryckaren visar äntligen sitt rätta ansikte.

Förtrycket manifesterar sig ungefär på samma farliga sätt som i förskolan – som när ett barn av olika skäl, med uppmärksamheten som mål, upprepar alltmer högljutt att någon är ful.

Till slut reagerar någon.

Oftast fröken.

Och som av en händelse handlar då det korrigerande samtalet om…Janusponken.

I vuxen ålder är det istället polisen som får vara fröken, bli makten och förtryckaren.

Men det är inte alltid som fröken har fel.

Men våra applåder hyllar alltid Janus.

För han är cool.

Janus historia säger något om dubbelheten i den mänskliga naturen.

Janus är i grunden en god människa som bara råkat korrumperas lite av applåderna.

Han söker dem utan att söka efter sambanden mellan de höga ideal som driver hans val av politisk genre och den intellektuella och emotionella hederligheten.

 

För Janus är ett narcissistiskt politiskt djur.

 

Janus är självklart föreningsaktiv.

Och där vet han precis vad som fordras av honom.

Han har även i dessa sammanhang hög status.

Han använder sin status gärna. Det ger lite extra tjatutrymme. Han trycker här gärna till sina meningsmotståndare.

Eller bara ryter till om han blir otålig, vilket han har en tendens att bli om inte samtalet handlar om hans egna bravader.

Han säger åt folk att sluta snacka, med hög röst.

Han säger att ”det här är en stämma, inte en debatt” och ler ironiskt åt sina oftast mycket devota bisittare.

För Janus har makt.

Men liksom lite alternativ makt.

Och han gillar det.

Men man måste ändå ge honom att han går ”all in”.

Om det så är när han kämpar för rättvisa eller emot.

 

Däremot kan det – även för en sådan hyvens kille som Janus – ibland vara nyttigt att fundera över i vilken utsträckning de aktivistiska beteendena egentligen är längtan efter makt.

En längtan efter att vara i ”zonen”, för att mildra bilden lite.

För jag tänker att Janus, ehuru cool och bärare av mycket av det jag och många andra tycker är sant, påminner mig om något annat och mindre…politiskt och mänskligt önskvärt.

Det dubbla ansiktet är inte synligt för alla.

Men ge det makt, och det framträder.

Och det är rätt likt Mugabe.

 

 

Läs kommande Symfoni!

”Ett av fältropen under förarbetena för den senaste kulturutredningen var: ”Töm kulturministerns soffa”. Det ansågs nämligen att Kulturministerns tid i allt för hög grad upptogs av uppvaktande representanter för vårt spretiga och tämligen bråkiga kulturliv […]”

Symf (Sveriges Yrkesmusikerförbund) skickade ett initierat frågebatteri till politikerna frågor inför valet. Jag fick äran att analysera och kommentera deras svar.

Vilka partier verkar ha mest koll på effekterna av de pågående reformerna?

Vilka partier är mest orkester- och musikervänliga?

Grabba tag i närmsta Symfanslutna musiker, ring Symf och be om en tidning, gå in på ett välsorterat bibliotek eller knacka på hos någon närbelägen institution som brukar ha tidningen i ställen, så får du svaren!