”Bög-tåget”: konserthusen och den normativa fondväggen.

Häromdagen kom ett anonymt brev till jobbet på konserthuset i Helsingborg. Signaturen ”Vi föredrar att vara Anonyma” beskriver först hur ett sällskap avnjutit vad som verkar ha varit en klassisk s.k. bättre middag på Dunkers Kulturhus. Vinet har varit gott. Upplägget smakfullt och maten njutbar. Sedan utspinner sig ett samtal kring bordet, ett samtal som handlar om det skribenten beskriver som ”bögeriet” i kulturlivet. En av middagsdeltagarna beskriver hur den hållit på att kräkas vid mötet med en Pride-parad.  Inte nog med det. Skribenten fortsätter: ”Vi har under många år haft abonnemang på Konserthuset, men när HSO också hoppade på bög-tåget, hoppade vi liksom fler, av besöken.”

Den anonyma formen gör det svårt att direkt bemöta personen eller personerna som står bakom brevet (som ställts till såväl chefen för Dunkers Kulturhus som till mig som chef för Helsingborgs Konserthus). Men självklart måste jag göra några reflektioner. Innevarande säsong har inneburit framförallt en kommunikativ förflyttning för HSO. Ett mer problematiserande tilltal i texterna i vårt säsongprogram är ett av de synliga resultaten. En sammanhållen berättelse har skapats för säsongen. Vi har lyft perspektiv som i konserthussammanhang uppfattas som ovanliga – vissa har rentav uppfattat det som ”djärvt”. En liten grupp i publiken har aktivt valt att protestera. Och det som främst tycks sticka i ögonen – och nu tolkar jag de (ändå ganska få) brev och mejl jag fått – är inte verkligheten (innehållet eller beskrivningarna i sig), utan perspektivförskjutningen. Konserthuset som plats för ”det sköna”, ”det evigt vackra” har möblerats om. Och det nya perspektivet tycks grumla bilden av den klassiska musiken som en kontextlös njutning vars existensberättigande enbart ligger i förmågan att bekräfta status quo.

Även mycket små förändringar skapar förvånansvärt kraftfulla reaktioner hos en liten minoritet av publiken. Jag menar att den här typen av brev är ett oerhört tungt vägande skäl för konserthuset och orkestern att fortsätta den inslagna vägen och processen mot ett alltmer problematiserande förhållningssätt. Att låta musiken kliva ut ur den föråldrat normativa fondväggen måste vara ett av de viktigaste uppdragen för alla oss som arbetar med konstmusik i dag. Genom att inte problematisera avhänder man sig själva det konstnärliga perspektivet på verksamheten och bekräftar istället aktivt en världsbild som författarna av det anonyma brevet omfattar och vill se som norm.

Själv brukar jag påminna mig om de kulturpolitiska mål som Riksdagen antagit och som i grunden är oerhört uppfordrande för oss som arbetar på s.k. institutioner:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.

Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

/Fredrik

3 svar på ””Bög-tåget”: konserthusen och den normativa fondväggen.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.