KVAST

Jag har blivit invald i föreningen KVASTs styrelse!

För er som mot förmodan inte känner till föreningen, står akronymen alltså för Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare. Föreningen tar dock – som ni förstår – också emot manliga medlemmar. Föreningens syfte är enligt stadgarna:

– att öka andelen kvinnliga tonsättare på repertoaren

– att öka kunskaperna hos programråd om vilken repertoar som finns av kvinnliga tonsättare samt

– att öka medvetenheten om genusperspektivet i repertoarvalet över alla tider och geografiska gränser.

Då jag var chef för Blåsarsymfonikerna fick vi ta emot Guldkvasten – en utmärkelse som föreningen delar ut till den orkester som på bästa sätt lyft fram kvinnliga tonsättare på repertoaren. Mitt och orkesterns projekt ”Skippa helskägg” hade fått stort genomslag. Samtalen blev många – likaså de hätska gliringarna. En förening (av ett helt annat slag) hotade till och med att polisanmäla oss för diskriminering…

Arbetet som KVAST utför är oerhört viktigt och jag är stolt över att ha blivit invald i styrelsen.

I de olika roller jag haft –  tonsättare, ”företrädare”, utredare, VD, m.m.- har jag kunnat konstatera att historien inte skrivit (eller skriver) sig själv. Det låter självklart. Men den musikhistoria vi känner i dag har formats av en oräknelig rad av mer eller mindre synliga händer. Som valt och valt bort. Musikvetare, förlag, dirigenter, orkesterledningar och finansiärer. Det är inte några naturlagar som byggt monumenten.

De senaste cirka hundra åren har också agenturerna lagts till de händer som formar repertoaren och därmed bilden av ”kanon”. Och tendensen har varit att kanon krymper. Färre verk som görs på fler ställen (tack vare jet-åldern).

Så KVASTs arbete är inte endast ett jämställdhetsarbete (viktigt nog).

Det är också ett arbete till stöd för våra orkesterinstitutioner, som inte alltid har det så lätt med att hitta in i den samtida repertoaren – än mindre den som är skriven av kvinnliga tonsättare. Det kan vara lätt att halka dit på bilden av musikhistorien som något som bara består av de kanoniserade mästerverk som i dag cirkulerar.

I den världen är det nya en främmande (och kanske lite skrämmande) fågel som man då och då lite förvånat upptäcker kvittrande i det täta Beethoven-Brahms-buskaget.

 

Som jag ser det handlar KVAST om att – lite uppfordrande – uppmana orkestrarna att släppa ryggmärgsreflexerna i valsituationerna.

Erfarenheten från arbetet på Blåsarsymfonikerna var att det (genom genusglasögonen) öppnades också andra samtal i programrådet.

Samtal om dramaturgi och musikaliskt innehåll, där det inte längre dög att välja mindre angelägna verk bara för att tonsättaren råkade vara en världsberömd och av musikhistorien kanoniserad man.

Ny platta med NEO (och nej…jag är inte med…)!

En kompis (vars namn jag inte ska avslöja) höll en gång en vansinnigt underhållande monolog om det omöjliga i att på riktigt glädjas åt kollegors (läs: konkurrenters) framgångar. Han menade att den verkliga glädjen endast kunde infinna sig om konkurrenterna misslyckades – t ex genom en dålig recension, eller varför inte bara ett uppenbart katastrofalt dåligt arbete. Att jag själv skrattade gott åt hans monolog tyder på att det dessvärre ligger något i den inte särskilt smickrande bilden av konstnärernas empatiska oförmåga.

Och mycket riktigt.

När jag accepterade att skriva verkkommentarer till NEO:s nya platta, var det nog en liiiiten del av mig som såg fram emot att bada i lite skadeglädje. Eller i vart fall doppa stortån. Jag andades djupt och såg framför mig hur jag nu skulle bli ett storsint instrument – ett förklarande membran – för andras tillkortakommanden. Jag tänkte mig att med ledig penna skriva fram något som skulle kunna göra skivan lite mer attraktiv utanför den omedelbara kretsen av medverkande tonsättare.

Att ensemblen var av världsklass visste jag ju. NEO medverkade som operakapell i min och Magnus Lindmans operett Näsflöjten. Har också glatts åt NEOs versioner av bl.a. fransk musik från den s.k. spektralskolan. Under min tid som chef på Musikaliska skapade vi ett samarbete där Musikaliska fick bli en plattform i Stockholm för ensemblen (en idé som nu tagits över av Konserthuset – varsågod, Stefan!).

Så jag börjar lyssna. Min skeptiska och av milt överseende skrynklade panna fick omgående hitta nya, mer glatt  överraskade poser. Kollegorna representerade på skivan – André Chini, Per Mårtensson, Madeleine Isaksson, Anders Eliasson m.fl – bländar med poetisk lyskraft och…begåvning.

Fan då.

Men erfar plötsligt (mitt under André Chinis dionysiskt frustande, livsbejakande och mångbottnade verk La Princesse de Babylone) en ny känsla som min kompis (ovan) antagligen skulle vifta bort.

Känslan av ett delat språk och ett pågående samtal som äger rum utan avseende på stilistiska barriärer. Och det spelat på en nivå som borde göra alla tonsättare (oavsett om man själv blivit spelad av NEO eller inte) stolta och lyckliga över att sådana musiker och sådana tonsättare finns i Sverige. Så när plattan med NEO (kallad New Sweden – Diptychon) kommer ut inom kort: se till att skaffa er den. Fort.