Musikreformen som kom av sig

Följande står att läsa på Riksförbundet Arrangörer av nutida konstmusiks (RANK) hemsida:

 ”RANKs NATIONELLA TURNÉSTRUKTUR LÄGGS NED, efter att Kulturrådet avslagit ansökan att driva verksamheten vidare. Från RANKs sida beklagar vi djupt Kulturrådets beslut. Vi har lyft fram goda siffror och starka argument, men nu kan vi inte göra mer. Beslutet slår i ett destruktivt slag sönder ett av de mest framgångsrika nationella musikprojekten som genomförts på många år.”

Tonen är dramatisk och känslosam. Med rätta. För det nationella turnénätverk som RANK skriver om är egentligen en musikpolitisk våt dröm som under några år blev verklighet i form av en kostnadseffektiv hub för nationell samverkan på musikområdet. Idén tog spjärn mot tiden före Rikskonserters nedläggning, när det var tydligt att man letade alternativa lösningar för spridandet av den smala musiken. RANKs turnénätverk var en briljant lösning. Effektiviteten i RANKs arbete var att jämföra med om Rikskonserter under sin tid skulle spottat ur sig 2500 konserter om året. Men det gjorde Rikskonserter inte – man spred cirka 500 konserter/år varav en försvinnande liten del utgjordes av nutida konstmusik.

Så RANKs turnénätverk var således minst fem gånger så effektivt som Rikskonserter om man räknar på antalet statliga miljoner in i verksamheten och antalet konserter som trillat ut. Räknar man på antalet nutida konstmusikkonserter blir effektiviteten hos nätverket såklart ojämförligt stor.

Så hur kan man vilja lägga ned detta?

Det var ju just detta som musiklivet och politiken önskade sig – mer musik för pengarna. Såväl Musikverket som Kulturrådet har också haft möjlighet att samråda i frågan om turnénätverkets framtid. Musikverket som ju har ett långsiktigt strategiskt uppdrag borde ha vinnlagt sig om framtiden för sina investeringar i RANK. De har ju dessutom ett formellt uppdrag att samråda med Kulturrådet om frågor som rör musiklivet. Många frågor inställer sig om den nya ordningens kapacitet att strategiskt handha frågor som rör musiklivets utveckling och infrastruktur. Det är både obegripligt korkat och samtidigt antagligen en naturlig konsekvens av hur systemet har riggats.

Det är sällan man får se sådana uppenbara bevis på dysfunktionalitet – systemen brukar ha tillräckligt med självbevarelsedrift för att undvika fadäser av denna monumentala art. Men systemet tycks i detta fall vara som gjort för fadäser. Dessutom toppat med en ridåhalning av en tjänsteman på Kulturrådet som inte tycks ha förstått vad Kulturrådets uppdrag är.

Jag återkommer till det.

Först behövs dock en back-drop som jag ger er i form av en liten allegori:

En grupp medlemmar av civilsamhällets högsta topp fick en gång i uppdrag att leta efter kulturen. Om möjligt också styra upp den. Och man kom snart fram till en serie förbluffande resultat:

–       Kulturen finns där ute.

–       En till visshet gränsande sannolikhet pekade på att de som hittills haft tolkningsföreträdet på begreppet kultur inte längre hade det. Eller ens kände någon som hade det. Man slog således fast att om någon hade tolkningsföreträdet så var det i vart fall inte de gamla strukturerna. Fram för de nya. Som per definition inte gick att definiera.

–       Man beslöt som en logisk följd av ovanstående att helt enkelt kasta upp penningarna i luften. För då – och bara då – kunde dessa civilsamhällets fanbärare vara säkra på att det skulle landa åtminstone en skärv på någon del av den verkliga kulturen. Vilken den nu var. Återstod att formulera. Eller inte. För kanske det var i det oskrivna som kulturen bodde? Alla visste nu att ingen visste. Troligen. Det möjligas rum låg vidöppet.

–       Strategier befanns vara för puckon som inte förstår att i den nya tidens surdegskulturpolitik jäser det av sig självt i kulturens hipsterskägg. Naturligt och fritt liksom. Alla kan själva!

Och många voro de konferensmosigt fnoskiga språkliga ellipser som fick ackompanjera detta nya. Påpassligt nog fogades också just ”civilsamhället” in som en del av denna nya mylla i vilken kulturen (eventuellt) skulle kunna råka befinna sig.

För att övervinna den tilltagande känsla av desorientering bland dem som nu skulle mysa i myllan, stadgade man i sin vishet följande:

–       Den nya kulturen, jästen i degen såväl som grädden på moset, skulle få en form. En struktur.  Ett halvöppet äktenskap i vilket den ena parten (i en sorts prenuptial agreement) måste redovisa sina ärbara intentioner och den andra parten fick göra som den ville.

Allt som börjar på ”Riks” borde försvinna, tyckte den kloka gruppen vidare. Men det var oklart varför, vilket gjorde det svårt att faktiskt få R:en att försvinna. Men man kom på att kombinationen ”Riks” och ”konserter” var särskilt upprörande. Inte skulle väl staten – Riket- sprida musik. Särskilt som man redan kommit på att alla ju kan själva!  För om man inte vet var kulturen befinner sig är ju alla kapabla att sprida den. Potentiellt.

Man slog således fast att Musiklivet kunde själva. Regionerna kunde själva.

Och det de inte kunde skulle de ju få lära sig under vägen. Hur svårt kan det vara.

Jag går nu steglöst från den allegoriska formen in i den inte mindre sagoaktiga verkligheten. Uppsåtet var nog gott: man ville i någon mening åstadkomma en högre ”vakenhetsgrad” i musiklivet, ja, hela det institutionella kulturlivet. Tecknen hade funnits länge, och i fallet Rikskonserter hade också missnöjet jäst en längre tid. Och det är innan Kulturutredningen (som jag just beskrivit) påbörjar sitt arbete som fröet till RANKs nationella turnénätverk sås.

I musiklivet hade vi länge påtalat och diskuterat behovet av en nationell plattform som pragmatiskt kunde skapa lösningar för att sprida den nutida konstmusiken som av många uppfattades som marginaliserad.

Så möttes i Malmö 2008 en stor uppslutning av musiklivet. Där var tonsättare, musiker och konsertarrangörer. Fackförbund och riksförbund. Till och med Rikskonserter var där. Vi talade länge om behovet av en samlad röst. Mötet blev turbulent när det visade sig att Föreningen Svenska Tonsättare var ointresserad av en samlad röst. Man ville samla rösten själv, tydligen. Men den nationella plattformen Horisont bildades ändå, utan FST, och jag blev vald till ordförande.

Horisont blev en think-tank. Tillsammans med styrelsekollegorna Stefan Östersjö (musiker och konsertarrangör)och Sven Rånlund (RANK) drevs arbetet i Horisont mot att bli ett forum där former och strukturer prövades och förankrades på nationell nivå.

Snart formades tanken – delvis efter samtal med Kulturrådet – på att skriva en handlingsplan för den nya konstmusiken. I handlingsplanen skulle en serie konkreta förslag läggas. Vi hade nämligen på känn att Rikskonserter skulle komma att läggas ned. I skärningspunkten mellan det gamla och det nya skulle det kanske finnas en möjlighet att slå in en kreativ kil till konstmusikens fromma.

Så vi plitade och skrev. Förankrade och skrev om.

Lagom till att den nya myndigheten Statens Musikverk skapades låg så vår handlingsplan redo. Den möttes också av intresse från Musikverket. Snart fick en av de bärande tankarna i handlingsplanen – turnénätverket – stöd. Och blev en succé. Sedan Rikskonserter lagts ned och ansvaret för den nya musiken slutligt tagits bort från riktlinjerna för Länsmusiken fyllde RANKs turnénätverk inte bara en lucka utan flera. Genom metodiken som fokuserar på samråd och transparens har också andra perspektiv stärkts: jämställdheten och regional kompetens är bara ett par av dessa.

Men tidigare omtalade vakenhetsgraden lämnar dock en hel del övrigt att önska i det nya strukturella landskapet.

Musikverket har själva (utanför sin instruktion) definierat en bortre gräns för de projekt de stödjer. Så efter tre år är det slut. Denna gräns är förstås flyttbar, och bör vara det. Hur ska annars Musikverket kunna agera strategiskt långsiktigt – vilket ju är en del av uppdraget? Men man ser sig visst bunden av att begreppet ”projekt” känns som om det betyder två eller tre år. Det skulle kunna kännas som om det betyder tio eller tjugo, men uppenbarligen gör det inte det. I tillägg kommer också att Musikverket utvecklats till en myndighet som arbetar med en sorts projekt-tombola. Det finns nämligen inga strategier för bidragsgivningen annat än den som momentant uppstår genom bidragsbeslut. Så det är inte förvånande att man har svårt att bestämma om sig. Men trist.

Så bollen gick till Kulturrådet som också har ett uppdrag att verka strategiskt och långsiktigt. De varslades i god tid av RANK om att ansvarsbollen skulle rulla till dem. Sven Rånlund har uppvaktat järnet. Skrivit glasklara ansökningar och inlagor. Svaret från rådet? En liten ökning av grundbidraget, som medger att strukturen RANK får konstgjord andning, men inte har råd att driva turnénätverket och residencemodellen Artists In Motion vidare. De läggs ned direkt.

Tjänstemannen som förklarar beslutet skriver följande:

”Många av era medlemmar och de artister/grupper ni arbetar med i er turnésamordningsmodell har själva bidrag från Kulturrådet. Vi gör bedömningen att det är viktigt att prioritera fortsatt stöd till dessa aktörer därför har vi inte möjlighet att prioritera ett högre bidrag till er i denna bidragsfördelning. Vi väger också in den totala statliga bidragsgivningen när vi bedömer ansökningar varför subventions-modellen i sig är svår att prioritera just med de företecken att staten finanserar både artisterna och arrangörerna. ”

Det tokroliga i svaret är att hela stödet till scenkonsten och musiken ju bygger på olika grader av seriell subventionering. På gott och ont. Men att göra detta till grunden för beslut om annan prioritering är bara rent fnoskigt. Likaså befängt att ställa turnéstödet emot stödet till de fria grupperna och arrangörerna. Man frågar sig oroligt om det ens existerar någon intellektuell töjmån på myndigheten, eller om bruket av den är reglerat på något vis.

Så. Två myndigheter har fått lukta på glöggen men valt att inte smaka. Man frågar sig vad som krävs för att dessa två myndigheter ska erövra den vakenhetsgrad som behövs för att kunna identifiera verksamheter som likt RANKs turnénätverk möter så många av musiklivets behov? En reform till?

Alla förordningar som är tillämpliga i detta fall medger för såväl Musikverket som för Kulturrådet att gemensamt eller var för sig ta ansvar för detta exempelprojekt. Men man gör det inte.

När nu en liten del av musiklivet visar sig faktiskt kunna själv är det rent hårresande att inte vare sig Musikverk eller Kulturråd förmår göra de nödvändiga omprioriteringarna. Man har haft tid på sig att agera.

Men här kommer kärnan i systemets problematik.

Staten måste nämligen vilja något.

Som det nu är riggat tillåts såväl rådet som verket flumma bort sina viktiga uppdrag genom att jumpa mellan prioriteringsflaken och gömma sig bakom oklara och ofärdiga tolkningar av instruktionerna. Och man anar att det finns en god dos konflikträdsla bakom.

Precis som i fallet med ”Kulturen” i min lilla allegori blir systemet ohållbart – närmast absurt – om inte staten formulerar sig skarpare och tydligare om vadan och varthän. Regionerna behöver en stark medspelare som med hög vakenhetsgrad bryr sig om vad man utvecklar. Musiklivet behöver en strategiskt kapabel medspelare för att ”kunna själva”.

Med en ledningsmetafor skulle man kunna säga att den statliga organisationen saknar ”push” från sin egen ledning. Rådet och verket har verktygen, men ingen påtalar att de inte använder dem.

 

Länk till Handlingsplanen som nämns i texten: http://rankmusik.se/sites/default/files/Horisonts%20Handlingsplan.pdf

Lämna en kommentar