Blockflöjten och jag.

 

 

Året var 1974. Malmberget var då ett ännu inte fullt lika urgröpt berg som i dag. Tvärtom framstod Malmberget – med sin lite flottare biograf och sitt liksom lite mer civiliserade badhus – som den självklara vinnaren av de två grannstäderna Gällivare och Malmberget. När mörkret lade sig över bergssluttningen lyste samhället som ett stolt evolutionistisk monument, långt ifrån de sockerlådor som en gång utgjort byggvirke för de första bostäderna i gruvbygden. Farsan ledde Malmfältens manskör och deltog aktivt i att sprida kammarmusiken i trakten genom att ta emot bl.a. ryska stråkkvartetter. Jag höll fortfarande på att lära mig svenska igen efter tre år i Paris, 10:e arrondissementet. Från varma och inkluderande sittningar på golv i Paris – gitarrer, skägg och vinglas så långt barnögat nådde – till laestadianskt tysta och värderande möten i pörten där ljudet av farfarsklockan behärskade det mentala luftrummet. En på samma gång skräckinjagande som räddande pulsgivare. För mig, som hade minnen från de första åren i Gällivare, var återkomsten från Paris inte bara en kulturkrock. Jag minns att jag – så liten jag var – såg det välkända med glädje, men med nya ögon och med en ny språklig hemvist. Livet blev nu tolkning och jämförelser. Mina referenser och stödjepunkter hade blivit så annorlunda mot mina kamraters. I Gällivare lekte man inte gärna på franskt vis med ord. Kanske för att ordens specifika vikt blev annorlunda med livsvillkoren. Alla hade ju inte en mamma som målade tavlor och en pappa som be-bopade och skrev symfonier. Men ändå tyckte jag mig tidigt se att några av kamraterna längtade på samma sätt som jag. Efter att utforska. Några av oss började på kommunala Musikskolan och fick varsin blockflöjt. Vår lärare var en äldre herre, som jag minns det. Antagligen inte mer än femtio år gammal (äldre än pappa, men yngre än morfar). Inget omvälvande hände på lektionerna, vad jag minns. Jag minns dock att läraren var noggrann och intresserad. Han ville mig väl. Och han ville instrumentet väl. Intresset han visade – för sättet på vilket jag som åttaåring blåste i flöjten – kändes nästan konstigt. Men han planterade en tanke om att blockflöjten inte bara var en förhatlig träbit. Den var en möjlighet. En klang som skapade nya rum bortom Gällivare. Detta – är jag övertygad om –  gjorde mig mottaglig för mötet med instrumentets Jimi Hendrix, Dan Laurin. Jag får plötsligt möta nya språk som återigen utmanar och försätter mig i ett aktivt tolkningsläge. Genom Dan möter jag Bolette Roed, som beställer en konsert för instrumentet. 2014, fyrtio år efter mitt möte med instrumentet, uruppförs således i Warszawa ett stycke som smälter samman olika delar av historien. Och klickar ni nedan får ni höra den sista satsen, så som den spelades av Bolette och Arte Dei Suonatori på uruppförandet i Lutoslawskisalen.  3. Comme un vol criard d’oiseaux en moi

Lämna en kommentar