4. Märkliga vibrationer

4. Märkliga vibrationer

”Tremolo (”dallring”) är inom musiken en mycket snabb upprepning av en ton, med vissa undantag byte mellan två toner. Hos violinen är tremolo ett vanligt spelsätt för att göra tonen känslosam och hos mandolinen är tremolo det vanligaste spelsättet. Tremolo-teknik utövas även ofta av gitarrister och basister inom den extrema Metal-musiken. Fysikaliskt innebär tremolo en amplitudmodulering av en ton, till skillnad från vibrato som innebär frekvensmodulering av tonen.”

Wikipedia

 

Tre timmar senare satt David fortfarande på sitt arbetsrum. Tiden hade förflutit i en strid ström av telefonsamtal och mejlande. Framförallt medias representanter hade varit ivriga – de närmade sig nu pressläggning och ville vara först med den mest heltäckande och (helst) smaskiga versionen av vad som hänt Joséphine Collart. Agnes Doyle hade ringt honom för att berätta att han inte kunde räkna med att få åka hem innan hon hunnit förhöra honom. Över telefon hade hon också meddelat sitt beslut att David gärna fick tala med pressen, så länge han inte avslöjade någonting av vad han hört eller sett. Dels för att skapa rådrum och dels för att inte avslöja vad utredningen hade eller inte hade koll på. Davids samtal med pressen utgjordes således av en ändlös räcka av ”inga kommentarer”. Nu när klockan var efter fem hade de flesta journalisterna gett upp för dagen, för att med största sannolikhet omgruppera och återvända med förnyad kraft vid åttatiden morgonen därpå. DN:s Asko Schereman gav sig dock inte. Först efter att ha avkrävt David ett löfte om att han skulle höra av sig till Schereman  – exklusivt – så fort några nyheter gick att meddela pressen, gav journalisten motvilligt upp. David hade också talat med landstingsrådets politiska sekreterare, och fått hemläxan översänd på mejlen. Nya underlag skulle fram. Detta skulle normalt sett (om det inte parallellt med säsongsöppningen hade skett ett mord) ha tagit minst två veckor att leverera. Men även två veckor var för lång tid – då skulle konkursen för Musikaliska redan vara ett faktum. David gjorde några fåfänga försök att djupandas och slappna av. Tamejfan om inte hjärtinfarkten skulle vara en befriare…

När mobilen åter ringde, kastade han den helt sonika i en cykelväska som stod lutad mot väggen i arbetsrummet. Cykelväskan hade stått där sedan David i ett anfall av hälsomedvetande ägnat två veckor åt att cykla de 40 kilometrarna till och från jobbet. I frenesin runt invigningen hade det helt enkelt inte funnits tillräckligt med energi åt att upprätthålla föresatsen. David hade valt att återuppta rökningen, som kändes väsentligt mer bekräftande än den treväxlade cykeln.

Han öppnade det halvmåneformade fönstret ut mot Nyboviken och tände en cigarett. Nu skriver väl Anna-Greta ett mejl till Unionenklubben för att be dem kalla till centrala förhandlingar om arbetsmiljön…men det är det fan värt.  Det började redan skymma. Nedanför guppade skärgårdsbåtarna med tända lanternor. Snett över viken såg han Dramaten, vars pelare nyligen fått påfyllning av bladguld. Till höger Svenskt Tenn och finanslegendaren Anders Walls grandiosa våning på Strandvägen. På Stallgatan nedanför stockade sig trafiken, som brukligt vid den här tiden. Varför tutar alltid BMW-ägare i bilköer?

Trots trafiken, avgaserna och Davids cigarett kändes luften utifrån fräsch och underbart höstmättad. Den lätta sjödoften förflyttade Davids sinnen bort från den bisarra form av stress han nu befann sig mitt i. Invigning. Politik. Mord. Livsvalen – och frånvaron av dem under delar av livet – började åter puttra i huvudet på honom. Var det verkligen VD han skulle vara? Bilden av släktgården uppe i norr snurrade runt och blandade sig med strömmen av lösryckta minnesbilder från de senaste tio åren – åren med Katarina. Där han stod i höstskymningen tyckte han sig ana svaret på alla frågor. Det kanske är dags nu. Dags att släppa villan. Dags att vara med barnen. Ta tag i drömmarna. Slippa vara en ständig moralisk vägvisare åt medarbetare som betraktar arbetsplatsen som ett vuxendagis. 

På en lykstolpe nere vid kajen satt en rovfågel. Ormvråk – vad fan gör den här? En skärgårdsbåt tutade tre gånger som signal för att den nu lämnade bryggan. Ormvråken vecklade värdigt ut sina vingar och började långsamt arbeta sig snett uppåt genom blåsten. Om ormvråken skrämdes av ljudet från båten eller bara var uttråkad gick inte att utröna. Den hörde till kategorin varelser som alltid tycktes röra sig målmedvetet och värdigt. Så som en riktigt VD borde.

”Får jag komma in?”

David ryckte till häftigt, mest för att rösten kom från mycket nära håll. Agnes. Korkskruvslockar.

”Tja…frågan är helt akademisk med tanke på att du redan står så långt in i rummet man kan komma. Men va’ fan…stig in.”

”Tack. Det var inte meningen att skrämma dig. Förresten talar du fortfarande som en bok. Och du borde sluta röka.”

Hon gör det igen. Bryter sig in. Det är definitivt en teknik. Upp med garden David!

Agnes såg på David med ett triumferande leende, som dock inte besvarades.

”OK, Agnes. Ska vi sitta ned? Jag antar att du har lite frågor.”

”Frågor ja. Visst. Jag har en rätt lång lista – hoppas du inte har någon tid att passa.”

David suckade. Medan de satte sig i de knarrande träfåtöljerna, rafsade Agnes runt i sin handväska och plockade till slut fram ett slitet anteckningsblock med rosa hjärtan på.

”Visst är det fint? Tjänsteblocken är så tråkiga, och dessutom överraskar alltid det här mönstret. Särskilt män tycks vaggas in i falsk trygghet av gullegullet.”

Jag visste det. Ha. Härskarteknik rakt igenom!

”Hur funkar det där med sörjande anhöriga till mordoffer?”

Agnes stirrade på David som om han var galen.

”Det fattar du väl själv att jag har ett särskilt anteckningsblock för de tillfällena. Ett mer sobert. Moleskin.”

”Jag börjar undra om du verkligen är polis.” David kunde inte längre undertrycka ett leende.

”Klart som fan att jag är polis, men jag är också estet! Men nu till saken.”

”Äntligen..”

Agnes ignorerade kommentaren och fiskade fram mobiltelefonen. Efter en stunds knappande, tittade hon åter upp och fäste blicken på David, nu med en uppsyn som var på samma gång uppfordrande och respektingivande.

”Det är den andra oktober 2012 klockan arton och femtiotvå.” Tydligen använder polisen sina Iphones som inspelningsutrustning också. ”Vittnesförhör i samband med mordet på Joséphine Collart. Förhöret äger rum på Musikaliska, Nybrokajen 11 i Stockholm. I rummet befinner sig kriminalinspektör Agnes Doyle och David Westerdahl, VD för Musikaliska. David Westerdahl, jag antydde för dig tidigare i dag att brottet verkade ha en koppling till din yrkeskompetens. Inte bara genom valet av offer. Det var något i själva iscensättningen som fick mig att associera till musik. Klassisk musik. Vad är din kommentar?”

David funderade. Visst hade det varit något…bekant över scenen…något som triggat igång associationer bortom den vidriga anblicken av död och ondska…men till vad?

”Hm. Du får ursäkta mig nu – jag kommer med all säkerhet låta ännu mer som en bok än vanligt. Jag måste bara ställa upp detaljerna på ett tydligt sätt.”

Agnes lutade sig tillbaka i sin fåtölj, sprätte av sig skorna och drog upp ett ben under sig.

”Vi har alltså – ett – en världsberömd sångerska. Två: hon är mördad på ett utstuderat sätt i en konsertsal där hon kvällen innan gjort succé. Tre: mördaren har arrangerat det hela med diverse rekvisita. Ett vinglas. En fuskluta. Därtill har han eller hon riggat ett maskineri som med hjälp av trådar fästa på Joséphines kropp skapade en sorts dramatisk höjdpunkt på scenen. Det hela är mycket riktigt en sorts iscensättning. Kanske kopplad till musik. Men iscensättning av vad och hur skulle det vara musikaliskt – förutom de uppenbara kopplingarna?”

”Du glömde noterna. Och notstället. Och filten.”

David skrynklade ihop pannan i flera fundersamma veck. ”Nej…det såg jag inte. Var låg de? Det var ju ganska mörkt runt den belysta delen av podiet. Vad var det för noter?”

”Bachs lutsviter, om det säger dig något. Och vad sa du…fuskluta?”

”En lutgitarr, borde jag ha sagt. Sex strängar som på en gitarr. Visserligen har vissa luttyper haft sex strängar, men man ser på halsen och…stuket på instrumentet att det är en lutgitarr…lång historia, minst sagt…Och Bach…tja…det är ju världsberömd musik. Även om det väl inte är helt säkert att de någonsin var ämnade just för luta. Men det hör knappast till saken.”

”Det kan visst vara relevant – det vet vi inte än. Men…”

Dessa envisa lockar

…för att börja någonstans…Kan du sätta just lutsviterna i samband med något du vet om Joséphine Collart? Kan lutan säga oss något om mördaren? Kan valet av musik säga något om motivet – eller vad som helst som är användbart?”

David tog fram ytterligare en cigarett. Efter en skarp blick från Agnes drog han sig ånyo bort mot fönstret.

”Bach och Joséphine…tja, barockmusik var inte hennes grej. Hon gjorde väl antagligen en del av hans kantater och passioner som solist i början av hennes karriär. Men annars var Joséphine en utpräglat ”modern” sångerska – alltså hon fokuserade på musik från 1800-talet och framåt. Det är vad som kallas modernt i de här klassiska sammanhangen. Vad jag förstår hade hon heller inga andra kopplingar som jag vet om till barockmusik. Hennes far var, såvitt jag vet, repetitör på Opéra Garnier i Paris. Mamman var musikteorilektor på Consérvatoire Nationale Supérieure de Paris. Jag tror inte jag har fel om jag påstår att Joséphine till och med såg ”barocknördarna” som lite av musiklivets rättshaverister. Ständigt proklamerande hur musiken egentligen lät på Bachs tid. Hur sångarna på den tiden egentligen lät mer som Michael Jackson på rökheroin än som dagens operasångerskor. Barockpoliser, brukade hon kalla dem. ”

Agnes trummade lätt med fingrarna på det rangliga bordet. Vad mer kan man säga om valet av musik?” En rastlös blick på klockan. David drog ett djupt bloss.

”Tja…jag antar att om man är riktigt nördig skulle man kunna titta närmare på lutan. Om den är stämd. Hur den är stämd. Det borde kunna ge en bild av mördarens…detaljkunskaper…om man nu kan anta att lutan hanterats av mördaren. Man kan också kolla vilka strängar som sitter på lutan. Stålsträngar, nylon eller sensträngar? Om han eller hon har spelat på den i samband med mordet borde lutan också krylla av DNA-spår. Man kunde titta närmare på notbilden. Är det noter i faksimil, en transkription eller ett arrangemang? Beroende på valet kan man kanske gissa mer om människan bakom.”

”DNA-spåren kollar vi as we speak. Men hur menar du – vad skulle valet av noter kunna säga om förövaren? Förutsatt att han eller hon gjort de olika valen medvetet…”

David tvekade och fimpade cigaretten i en mugg med gammalt kaffe.

”hm. Det är lite svårt att förklara. Men så här, kanske: Musiker och musikmänniskor finns – som alla kategorier av människor – i en uppsjö av varianter. Men gemensamt för många professionella musiker är ett högt drivet kontrollbehov. En annan sak vi delar är en hög känslighet för sådant vi uppfattar som fel. Det kanske låter som samma sak…men kontrollbehovet är en mer aktiv historia som grundar sig i allt arbete man som musiker lägger ner på sitt instrument. Kroppen och hjärnan ska samtrimmas in till sina minsta beståndsdelar för ett enda mål – att leverera musik på högsta möjliga nivå. Ju mer komplex musik, ju mer krävande sammanhanget i vilken musiken ska framföras är, desto mer triggas det här kontrollbehovet. Man ställer sig inte och spelar utan att man har full kontroll över sitt uttryck och sin teknik. Och helst ska det dessutom framstå som att det föds i stunden och verkar lekande lätt för lyssnaren. För att komplicera det ytterligare vet de flesta musiker att den kaotiska och okontrollerbara delen av hjärnan – reptilhjärnan – också måste ha visst spelrum för att musiken ska bli till…Den här typen av satsning liknar alltså till en del elitidrottarens. Största skillnaden är kanske att musikern också förväntas berätta något om hur det är att vara människa genom sitt spel. Lägga till en andlig dimension. Själen. Det ligger inte bara i de publika förväntningarna – själva traditionen är också genomsyrad av föreställningen om att det är musikerns och musikens mål. Det uppstår på så sätt en koppling mellan en förväntad själslig storhet eller särart och yrkesrollen. En koppling som gör att musikern – i vart fall den klassiske musikern, men lika ofta jazzmusikern – ibland utvecklar en reflexartad intolerans för allt som hon uppfattar som…okontrollerat, oformat och helt enkelt på för låg nivå. Och detta riskerar att slå genom i fler delar av ens personlighet och världsbild. Jag har varit med om musiker som stormat in till mig, fulla av hat mot en vikarie som haft fel färgnyans på träet i sitt instrument. Vi har haft slagsmål utanför huset mellan anhängare av olika kammarmusiktraditioner – traditioner som för den vanlige musikälskaren inte skiljer sig särskilt mycket åt, men som för dess utövare representerar avgrundsdjupa, snudd på dödligt allvarliga konflikter. Det finns helt enkelt en risk för att den ofta nödvändiga hårdsatsningen utvecklar en intolerans mot allt som avviker från det man uppfattar som sant och äkta.”

En kraftig rynka hade framträtt på Agnes panna.

”Gud vad du kan snacka…Men om du skulle försöka sammanfatta det här visserligen intressanta men för oss vanliga dödliga lite…experimentella resonemanget? Vad kan alltså valen förövaren gjort betyda rent konkret?”

David tittade spelat förstrött ner i cigarettpaketet och fiskade upp ytterligare en giftpinne.

”Jo…om man är av just den här sorten som jag nyss beskrev, då kommer det att märkas. Valet av fuskluta kan vara medvetet. En subtil markering av att sammanhanget kanske är lågt stående. Att Joséphine skulle vara del av en förljugen värld, kanske. Vad vet jag. Man kan också förvänta sig att en sådan fullblodsnörd – om det är en sådan- skulle ha svårt att låta bli detaljerna. Valet av Bachs lutsviter i kombination med en fuskluta skulle kunna antyda att förövaren, kanske till och med omedvetet, vill visa upp sin kunskap för hela världen. Att han…”

”Eller hon…”  Agnes kvävde en gäspning.

”…eller hon – vill visa att hon/han besitter kunskap om att lutsviternas äkthet är ifrågasatt, det vill säga om de verkligen skrivits för luta eller inte. Oklart förstås varför man skulle plantera sådana märkliga spår…och i så fall vad det har med Joséphine att göra…”

”Eh..jaha…Jag frågade efter något konkret…” Agnes såg alltmer uppgiven ut medan hon kratsade planlöst med pennan i sitt block.

”Jag berättar bara hur knepiga musiknördar kan vara. De lever i en starkt symbolanknuten värld där musiken är gud och där de betraktar sig själva som apostlar. En sådan nörd skulle också kunna ge sig på att byta strängar på fusklutan bara för att markera hur han tycker att instrumentet egentligen borde vara. Kanske också kompletterat med en oklanderlig stämning av instrumentet. En sådan där fuskluta skulle typiskt sett vara försedd med nylonsträngar eller stålsträngar – som på en gitarr, och stämd som en sådan också. Nörden kanske skulle kunna tänkas ha ersatt dem med sensträngar och använt någon av de olika kända stämningsvarianterna som finns för renässanslutan .”

”Ok. Jag tror jag fattar. Det låter lite som början på en gärningsmannaprofil. Så här långt kan jag från mitt perspektiv – och utan dina utläggningar – se att det rör sig om ett noga överlagt mord. Jag kan också se att det troligtvis rör sig om en människa med ett extremt kontrollbehov. Läroböckerna i kriminologi – och min erfarenhet – säger mig också att ett sådant här mord inte är ett debutmord. Det finns inget oöverlagt i mönstret. Den märkliga mekaniska anordningen som med hjälp av någon form av timer släppte ner liket ryckvis…trådar fastsydda på kroppen…Men du behöver nog fundera lite mer på de musikaliska kopplingarna. Just nu känns det lite trevande, även om jag anar att du är något på spåren. Jag vill be dig komma över till Kungsholmen i morgon. Om du får titta och fundera på brottsplatsbilderna kanske dina resonemang klarnar…Vid det laget har vi också de första resultaten från obduktionen. De kanske kan öppna några spår.”

Vaddå klarnar…glasklart resonemang, ju…varför är hon sarkastisk..?

Agnes började stoppa ner sina saker i väskan och krånglade därefter på sig skorna.

”När vill du att jag kommer? Jag ska hämta på skola och dagis i morgon, så det måste bli före fem.”

”Det räcker om du kommer efter lunch. Ett blir bra.”

En tystnad lägrade sig i rummet – den där sortens stillhet som laddar för uppbrott och avsked. Agnes och David hade stått och sett på varandra ett uns för länge, när Agnes mobiltelefon ringde. Hon slet upp telefonen och svarade rappt och med all professionell redlighet man kunde förvänta sig av någon som arbetade för kriminalpolisen. Under tiden som Agnes samtal pågick, kom David att tänka på sin egen mobiltelefon. Han stegade bort till cykelväskan vid rockhängaren och rotade fram telefonen. Tjugotre missade samtal. Tio från Katarina. Tretton från ”Okänd”. David ringde upp röstbrevlådan medan han sneglade på Agnes som var inbegripen i ett samtal som till största delen tycktes betyda aktivt och spänt lyssnande. Fyra meddelanden från Schereman. De övriga okända – förmodligen också journalister –  hade inte bemödat sig om att lämna meddelanden. Katarina däremot hade vinnlagt sig om en tydlig dramaturgi på telefonsvararen. I en alltmer upprörd ton och med ständigt nya variationer upprepade hon vikten av att David kontrollerade att barnens väskor verkligen innehöll allt hon skrivit upp på listan hon överlämnat vid terminsstarten.

”Jag vill inte behöva komma till dagis och be om ursäkt för att mössan inte är med. Jag hoppas du förstår att du får fixa det här i kväll. Jag hinner inte köra förbi dig i morgon bitti. Dessutom har jag inte lust. Pojkarna sa förresten att de hade haft barnvakt igen… Jag tyckte vi sa att du skulle fråga mig först.”

David la på och stängde sedan – med en närmast rituellt överdriven gest – av telefonen.

Agnes iakttog honom med ett spänt uttryck.

”Okej David. Sätt på dig rocken. Vi ska ta en liten kvällspromenad. Odo van Wesel har hittats död på Diplomat. Han har inte dött en naturlig död, för att uttrycka sig…diplomatiskt. Kom. Snabba dig. ”

Lämna en kommentar