5. Check. Blod.


 

 

 

 

 

 

 

Listans första fem punkter:

  1. Zungenstoss
  2. Trill
  3. Dolce
  4. AUSDRUCKSVOLL!!!
  5. Lang gestrichen

 

Problem: att orkestrera listan in i det fysiska livet – eller snarare döden.

Analysera.

Precisera.

Bli konkret.

Hur ska jag kunna göra partituret rättvisa?

Harmoniken.

Kontrapunkten.

Kan jag verkligen vara så förmäten att jag tror mig om kunna det?

Överflödigt att fundera på det. Någon måste försöka. Någon måste ta ansvar.

 

Efter en språngmarsch som rundade Nybrokajens ände förbi Dramaten och in på Strandvägen, nådde de fram till hotell Diplomat – hotellet par préference för de dyrare artisterna. Man kunde ju tycka att eftersom de får sådana jävla gager, kunde de nöja sig med Rica på Hötorget. I höstmörkret utanför det fyrstjärniga hotellet stod redan några polisbilar parkerade i vägfilen närmast hotellet. En polisman hade fått i uppgift att lugna ned och dirigera trafiken i sansad takt förbi polisbilarna. Fortfarande rusningstrafik. David hade en gång fått sitta i bilkö i en timme på den närmare två kilometer långa sträckan mellan Berwaldhallen och Musikaliska. Det tänkte han aldrig göra om. Trots konstapeln och blåljusen tycktes många bilister ta denna nya utmaning för rusningshumöret dåligt. Tutor och upprörda röster genom nedvevade rutor genljöd på Strandvägen som glänste av gat- och billyktornas sken på den duggregniga asfalten.

På vägen hade David frågat Agnes varför han tvunget måste följa med henne till ytterligare en brottsplats. Dessutom en brottsplats som han rimligen inte kunde vara misstänkt för att ha medverkat till att skapa. Han hade befunnit sig i ett omringat och hårdbevakat hus hela dagen. Dessförinnan hade han vittnen ända fram till dess att barnen till slut somnat. Agnes hade tittat allvarligt på honom och menat att det teoretiskt var möjligt att han var inblandad. Om nu tiden för dödens inträde inträffade mitt i natten, hade David definitivt haft möjlighet att ta sig in till sta’n igen och – förutsatt att han förberett sig noga – hinna med att mörda och sätta upp den komplicerade scenen. Mördare, sa Agnes, tog sällan hänsyn till huruvida det var möjligt att få barnvakten att stanna kvar. Eller om det verkligen var lämpligt att lämna två småbarn ensamma i en villa i Tullinge. Men främst – erkände hon – ansåg Agnes att det var viktigt att David nu fick möjlighet att se brottsplatsen så obesudlad som möjligt. Om nu brotten hade med musik att göra, mer än på ett ytligt och uppenbart plan, ville hon ha någon som kunde läsa tecknen med sig. Hon hade beordrat teknikerna att hålla sig till dess att de hunnit se rummet som det var då en försigkommen städerska ignorerat den skylt med texten ”Do not disturb” som hängt på handtaget till Odo van Wesels hotellrumsdörr.

Odo van Wesels svit låg högst upp i hotellet. Agnes och David slussades upp via trapporna av en lång, vithårig man med rödpussiga kinder, pigga ögon och kulmage. ”Nilsson, vakthavande befäl” löd mannens korthuggna hälsning. Polisbefälet stannade till vid något som liknade ett klubbrum i en Woodhousebok – skinnfåtöljer, bokhyllor och en vag cigarrdoft. Det saknades bara ett biljardbord. ”Här sågs offret sitta sent i natt, inbegripen i ett gräl med två georgier som uppgett att de är bilhandlare. Skälet för osämjan är oklart. Personalen uppfattade det som att offret var den som provocerade fram grälet. De georgiska herrarna var uppenbarligen redan vid tiden för grälet i sådant skick att en av dem så att säga skar de sociala kurvorna och kissade i ett tomt ölglas inför öppen ridå, kanske för att han, givet att han brukat de för ändamålet avsedda faciliteterna, riskerat att missa den spännande fortsättningen. Den andre Georgiern lyckades på egen hand och av oklara skäl välta sin öronlappsfåtölj – som han alltså satt i – bakåt, och ådra sig en mindre blessyr på bakhuvudet. Detta alltså återigen enligt personalen. Vi har plockat in georgierna, även om jag bedömer det som osannolikt att de i deras tillstånd skulle kunnat hitta på att göra det som offret utsatts för. Den sortens hokus-pokus som förhandenvarande brott visar prov på ligger enligt min bedömning väsentligen utanför ramarna för vad den genomsnittlige asberusade bilförsäljaren har på sin repertoar. De ligger och nyktrar till just nu, så vi kommer inte höra dem förrän i morgon.”

Agnes skrattade till och klappade befälet på axeln. ”Tack, Nilsson. Det är alltid både underhållande och informativt att få ta del av dina lägesrapporter. Något mer vi behöver veta innan vi tittar på brottsplatsen?”

”Nä. Bara att teknikerna är rätt irriterade på att behöva stå och vänta. Se till att visa dem lite respekt och sätt på er skyddskläderna den här gången. Alla åtgärder som kan minimera det patologiska gnället vid morgonfikat är välkomna. Den här vägen.” Befälet Nilsson ledde dem ytterligare en trappa upp. Korridoren var fullt upplyst. Ett antal strålkastare som antagligen var avsedda för att lysa upp själva brottsplatsen till nästintill dagsljus, stod uppmonterade och flödade med skarpt ljus i korridoren.

”Fimpa ljuset!” Nilssons röst slog över i något som liknade ett tjurvrål när han röt till åt teknikerna. Omgående släcktes strålkastarna och endast det varma korridorsljuset återstod. Hans stämma var åter kontrollerad och sammetslen när han vände sig till Agnes och David. ”Brottsplatsen är kolsvart. Att exponera er för extremt ljus innan ni går in skulle göra er totalt blinda längre än nödvändigt. Och dessutom” – detta till teknikerna som stod uppradade vid korridorväggen -”skulle det betyda att ni får vänta ännu längre på att komma hem. God jakt.”

Agnes plockade skyddskläder ur låda som strategiskt var uppställd på en stol vid dörren till sviten, och gav en uppsättning åt David. Efter att ha krånglat på sig utrustningen utanpå sina gångkläder, bad Agnes Nilsson om ett par kraftiga ficklampor, som han ledigt trollade fram genom några barska grymtanden till teknikerna. Agnes lämnade över sin mobiltelefon till Nilsson, och nickade åt David att göra detsamma. En tekniker som stod intill gick sedan fram till dörren och höll upp ett nyckelkort mot läsaren under handtaget. Det klickade till och Agnes, tätt följd av David gick försiktigt över tröskeln. Innan dörren slog igen och lämnade dem i totalt beckmörker, hann David bara uppfatta det som avslöjades av den smala ljusstrimman från dörröppningen. Han såg dock genast att detta inte var ett vanligt rum. Det var en svit. I bakhuvudet mindes han en extraordinär förfrågan i samband med förhandlingen med Odos agentur.

I änden på ljuset hade han hunnit se början på ett formligt slagskepp till dubbelsäng.

”Sätt dig ned på golvet, David. Ta min hand så sätter vi oss samtidigt på stället. Det tar säkert en halvtimme innan ögonen vant sig tillräckligt vid mörkret.”

Hon är galen.

”Varför tänder vi inte bara taklampan? Eller ficklamporna?”

”Därför att jag tror att det finns en poäng med att läsa brottsplatsen utifrån mördarens iscensättning. I det här fallet har han eller hon bemödat sig om att mörklägga rummet på ett till synes omotiverat sätt. Om mördaren bara velat vara osynlig från gatan hade rummets läge räckt. Med lite paranoid rädsla för eventuella lågt flygande helikoptrar eller snuskgubbar med osedvanligt kraftfulla kikare borta på Strand hotell däröver viken, hade enbart de rätt tjocka gardinerna kunnat skapa tillräcklig trygghet. Den här människan har spänt upp mörkläggningsduk för alla fönsternischer, dragit ur nätsladden till TV:n och klockradion, slagit av elementen och AC. Förövaren har också klätt in de vita väggarna i svart intäckningstyg. Bytt ut överkastet i sängen mot ett som inte reflekterar eventuellt ljus som mot förmodan skulle slinka in. Möbler och lampskärmar har också blivit täckta. Då jag fick veta det utgick jag från att det är en del av det språk som mördaren talar – ett för oss dolt budskap. Därför denna övning. Vi måste lyssna till hur mördaren pratar. Jag kan ju tillägga att de här metoderna som jag nu gör dig delaktig i inte riktigt faller i inom ramen för vad de kära kollegorna uppfattar som kosher. Eller ens reglementsenligt. Hehe. ”

Mörkret var kompakt. På ett för David närmast aggressivt sätt. Han kände det som om det på grund av detta nästan blev svårt att andas. Samtidigt rusade andra känslor och tankar genom huvudet. Han satt på ett hotellgolv som var en del av brottsplats. Av svårförklarliga skäl satt han i beckmörker och höll en kriminalinspektör i handen.

Antagligen glömde hon bara släppa handen efter att vi satt oss ned.

”Men du, det var något jag glömde fråga om på ditt kontor. ” Agnes hand gled försiktigt ur hans. David harklade sig lätt.  ”Fråga på bara.” Han saknade redan hennes hand. ”Under vårt första…möte, tyckte jag du beskrev du ditt och Joséphines förhållande som vänskapligt, men i grunden av professionellt slag. Stämmer det med hur du uppfattar det?”

”Ja, jo, så var det. Men eftersom du frågar som du gör antar jag att du har en annan bild.” Vad är hon nu ute efter?

”Nja…jag googlade så klart på ditt och Joséphines namn. Och hittade en del intressant. Exempelvis en video på Youtube från ett kloster i Frankrike. Royaumont. Ringer det en klocka? Om informationen på Youtube är korrekt ska videon ha filmats 2004.”

”Före detta kloster. Jag minns tillfället.”

”På klippet ses först en konsertupptagning – ett antal unga studenter framför en opera eller nå’t.”

”Våldtäkten på Lucretia. Benjamin Britten. Ja..?” Jahaja. Nu börjar det brännas.

”…se’n åker kameran runt och zoomar in publiken på första raden. Där ser man Joséphine med ena handen på ditt…innanlår och i full färd med att vad det tycks, äta upp ditt ena öra. När sångarna tackar för applåderna en stund senare i klippet, zoomar kameran in er två igen. Nu har Joséphine uppenbarligen övergått till försöka käka upp din näsa, för man ser henne bakifrån. Du skymtar där bakom någonstans, även om ditt huvud döljs av hennes för dagen imponerande stora frisyr. Den övriga publiken alldeles nära er tycks inte riktigt veta om det är föreställningen på scenen de applåderar, eller den på golvet. Är det så er ”professionella relation” har sett ut? Du kanske förstår att svaret är relevant för utredningen.”

David förnam mer än hörde att hon rörde på sig. Ännu hade inte ögonen vant sig. Men andra sinnen tycktes ha klivit fram som kompensation. Hörseln var knivskarp. Känseln skrämmande receptiv. Han andades in

”Vad jag än svarar nu kommer det låta som en patetisk undanflykt.”

”Jag älskar patetiska undanflykter. De gör mitt jobb så mycket lättare…”

”2004 hade jag varit tillsammans med Katarina i två år. I maj 2004, när det här hände, hade vi varit gifta i tre månader. Vår första son hade fötts en månad tidigare.”

”Katarina. Aha. Så du tänker dra den där om att du led alla helvetes kval för att du var sexuellt understimulerad med din nyförlösta fru? Det här artar sig.”

”Nej. Fan. Även om det stämmer att jag var understimulerad, så var det inte det. Jag var fullständigt uppe i den nystartade familjen.”

Agnes rörde sig igen.

”Faktum är – och här kommer det – att Joséphine helt enkelt hade utsett mig som sin partner. Och hon godtog inget nej. För första gången i mitt liv förstod jag vad det vill säga att vara kvinna…på en mycket begränsad nivå förstås…jag ville säga till Joséphine att jag inte var den sortens tjej…”

”Kom igen. Du har ingen aning om vad det vill säga att vara kvinna. Du är man. I det läget var du väl lika skrämd som en hemlös som blir hotad med mat och husrum på Grand Hôtel. Dessutom…” Hon skrattade med en överraskande mörk stämma. ”..så var ju Joséphine avsevärt mycket läckrare än du. Objektivt och med all respekt, alltså. Kort sagt är din trovärdighet ordentligt undergrävd…”

David svalde och ignorerade kommentaren.

”Mästarkursen hade varit oerhört kul. För en gångs skull var jag inbjuden som tonsättare – eller snarare interpretationspedagog – och inte som byråkrat. Jag och Joséphine hade hittat en bra gemensam utgångspunkt för arbetet med studenterna. Det var väl en klassisk konferenssituation såtillvida att vi var på annan ort, jobbade intensivt tillsammans och en av oss fick för sig att det skulle blir mer än jobb. Det som möjligen skilde sig från den gängse konferensförnedringen var att vi i musiken hittade den där…särskilda överensstämmelsen. Det är som när man bara vet att den andra förstår och upplever på samma sätt. Som att komma hem… Så självklart var det frestande…Två musiker som upptäcker att de tänker lika om musik är livsfarliga för varandra. Risken är överhängande att musiken blir till den stora förföraren som stör ut alla varningssignaler man normalt sett skulle uppfatta. Musiken kan hela. Men också bli till ställföreträdande liv som saboterar det andra livet.”

”Så du knullade med henne?”

David suckade djupt.

”Klart jag gärna hade gjort det. I en annan tid, på en annan plats hade det säkert blivit så. Där och då blev det hela för banalt. Dumt. Efter applådtacket serverades champagne och folk kom fram och gratulerade vokalcoachen – Joséphine. Jag såg min chans och sprang in till mitt klosterrum. Och låste dörren. Jag tillbringade sedan kvällen och natten åt att inte svara i telefon, inte öppna dörren när det knackade samt dricka upp det förråd av vin som jag skulle överraskat Katarina med.”

”Som gammal katolik gläder jag mig åt att även protestanter kan finna skydd i den heliga moderns helgedomar. Som utredare ska jag inte uttala mig i det här läget. Men jag lovar att betrakta det du sagt så…holistiskt som möjligt. Hej förresten. Ser du mig?”

Gradvis hade mörkret under deras samtal börjat ordna sig i en gråskala som gjorde det möjligt att urskilja former – om än suddiga.

”Ja…jag ser något som antagligen är konturerna av ditt hår.”

En rörelse.

”Nu då?”

David kunde känna hennes varma utandning mot sitt ansikte.

”Ja. Jag ser dig.”

”Bra. Då börjar vi.”

Agnes tog åter Davids hand och drog upp honom  på fötter.

”Det intressanta ska visst vara vid sängen. Håll dig tätt intill mig.”

Hon knyckte med handen för att mana David närmre. Långsamt, långsamt gick de längre in i det som nu kändes som en mörk tunnel. Former som inte riktigt eller bara med knapp nöd gick att identifiera gled förbi Davids ögon. Hans balans var helt avhängig Agnes styrfart och kontroll. Utan henne hade han ramlat. Hon stannade.

”Vad tänker du?”

”Att det är mörkt.”

”Vad tänker du som musiker? Vad hör du?”

”Att det är jävligt mörkt.”

”Kom igen…”

”OK. Jag ger upp. Vad vill du? Just nu är jag bara skrämd.”

”Jag vill att du, hur new-age-artat det än kan verka, ska omtolka det du upplever här till musik.”

”Alla konstnärer är inte synestetiker…Jag kan inte bara omtolka hur som helst. Dessutom – musik är mycket sällan entydig. Den lämnar som regel alltid flera tolkningsmöjligheter.”

”Jamen om du skulle komponera något på det du ser då?”

”Att läsa det som…en scenanvisning till en opera? Eller som en text? Då skulle jag konstatera att den som skrivit scenen verkligen vill vara övertydlig med mörkret och ångesten. Jag skulle fråga mig om mörkret är allomfattande också som undertext, eller om musiken kanske kunde skapa en kontrast till svärtan och natten – ibland blir det mer effektivt om man i musiken går emot det entydiga. Ett banalt exempel: ofta associerar ju folk en dur-tonart med ”glädje” och moll med melankoli, längtan eller rentav sorg. Om man gestaltar ett tragiskt skeende – säg en mor som förlorar sitt barn – med Gånglåt från Äppelbo, kan effekten bli rent fruktansvärd i sin styrka, eftersom summan rör upp så många motstridiga känslor.”

”Ok. Men hur skulle det här mörkret låta i din variant då?”

”Det här totala mörkret får mig att associera till Bibeln…eller romantikens dramatiska motiv. Det saknas nämligen något – en kontrasterande motbild. Mot det här mörkret behöver man ställa ljus – som när vi kom in från korridoren. Jag skulle nog använda en stor orkester – murrigt romantisk och ödesmättad som mörk fond. En bländande start – full orkester – ljusskimmer. sedan en gestaltning av det vi just genomlevt – beckmörker och det gradvisa framträdandet av konturer.”

”Ja. Jag tror att dramaturgin är noga genomtänkt. Mördaren har föreställt sig just en sådan här scen – utredare som kommer från ljuset in i mörkret. Vi går lite.”

Ett lätt tryck på handen. Efter några steg dök plötsligt sängen upp i synfältet. David urskilde konturerna av an gestalt sittande på sängen mot huvudänden. Känslan av att vara i ondskans närhet var överväldigande. David kände sig med ens frusen och tryckte Agnes hand, kanske mest för att känna att det fanns liv i rummet.

”Agnes…”

”Ja?”

Han

”Kanske kan mörkret ha en annan förklaring än en musikalisk.”

”På vilket sätt?”

”Jo: Odo var en otrevlig jävel. Dryg och narcissistisk. Ryktet säger att han dessutom skydde ljuset. En del kallade honom för Greve Dracula. Det finns en hel del anekdoter om hur man förmodade att han la sig i en kista på dagen för att kliva upp på kvällen, spela konsert och därefter gick ut på stadens gator för att få sig ett skrovmål…jag menar bara att om något av det är sant – inte vampyrdelen, självfallet – men mörkret…”

David kunde nu se Agnes ansikte som ett svartvitt fotografi som hängde i luften alldeles nära. Lite färg och hon är en målning av prerafaeliterna…fan också…

”Du menar att han skulle ha mörklagt rummet själv? Det kan vi nog utesluta. Städerskan som hittade honom hävdar bestämt att den här riggningen inte fanns på plats i går kväll. På ett sådant här hotell tittar städerskorna in lite då och då för att se om ett lakan behöver sträckas eller så. Om han gjort det själv har han i så fall gjort det mitt i natten eller under dagen. På natten var det ju redan mörkt och med tanke på att han skulle ha checkat ut vid tolvsnåret verkar det inte logiskt att han skulle ha gjort sig allt besvär. Däremot kanske de där skrönorna om honom kan ligga till grund för delar av iscensättningen kanske…Låt oss titta närmare på Odo van Wesel.”

Agnes ledde David, som trots att han nu hade mer än ledsyn villigt lät henne fortsätta hålla hans hand. Hon stannade till vi huvudänden av sängen. Odo satt i lotusställning. Istället för att ha händerna vilande på låren, var de knäppta som i bön, omslutande ett till brädden fyllt vinglas. Ansiktet var förvridet i en bisarr grimas – munnen var formad som ett stort mörkt O. Ögonen var vilt uppspärrade. Hans tidigare så välkammade hår var en stripig röra. Huden verkade onaturligt vit. På bröstkorgen satt något som såg ut som papperslapp. ”Okej, Agnes, jag tror att du får ta mig härifrån nu.” David kände magen vända sig. Hans frusenhet var nu borta – istället svettades han rejält.

”Nej. Vad är det han har i munnen?”

Agnes tryckte hans hand som för att överföra styrka. David lutade sig motvilligt över liket, med ben som nu var ordentligt darriga.

”Jag ser inte färgerna riktigt. Något sitter fast som är mörkt längst ut och ljust längre in. Det verkar vara…Nä…det kan det väl inte…”

En hårdare tryckning nu.

”Vad?”

”Det ser fanimig ut som…en trumpetsordin…nedkörd i halsen.”

Där David stod kände han en stank som så när fick honom att kräkas rakt över den döde; urin, avföring, alkohol och nattstånden herrparfym. Han såg nu också vad papperslappen var för något. Det var en bankcheck från Musikaliska som uppenbarligen spikats fast. Mörka stråk hade runnit nedför Odos sidenpyjamas.

”Försök komma ihåg den här bilden och stämningarna runt den. Jag har en känsla av att det har betydelse. Jag kommer nu tända ficklampan. ”

David hade dolde instinktivt ansiktet med händerna då ljuskäglan brutalt skar genom mörkret.

”Kolla på det här.”

David blinkade några gånger i det kraftiga skenet från ficklampan.

Agnes tog tag i högerärmen på Odos pyjamas och drog den mycket försiktigt bakåt så att inte vinglaset skulle välta. En armbandsklocka skymtade på handleden. Glaset var sönderslaget och sekundvisaren stod still.

Lämna en kommentar