3. Konkurshot. Henna.

Här kapitel tre. Som vanligt finns inga överensstämmelser med verkligheten vad avser personer eller djur. Endast huset är sig självt.

/Fredrik

3. Konkurshot. Henna.

Allt hade varit kaos de närmaste minuterna efter att den döda världssopranen Joséphine Collart slagit i golvet. David hade sprungit efter Agnes upp på podiet, som en ren reflexhandling. Då Agnes upptäckt honom bakom sig, hade hon med en överraskande hård klang rutit ”stick för helvete till ditt rum och invänta order”. I ett bedövat tillstånd, med ljudet av Joséphines kropp dunsande mot golvet ringande i öronen, tog sig David ner till administrationsvåningen via trapphuset bakom podiet. Korridoren var tom. Personalen var väl antingen i förhör eller hade använt tillfället till att kompa ut efter en chockerande dag. Han kände en plötslig hunger, kroppen var egendomligt dränerad på energi. Efter att ha öppnat några skåpluckor på måfå i personalpentryt hittade han till slut några övergivna chokladkex på en papptallrik. Davids händer skakade så att kexen så när hoppade av tallriken när han låste upp dörren till sitt rum.

Efter att ha dråsat ner i en av de gråa träfåtöljerna, satt David länge med ryggen mot Nybroviken och stirrade tomt framför sig medan han robotaktigt tuggade i sig kexen i en stadig och mekanisk puls. Inuti hans huvud spelade en till synes aldrig sinande räcka melodier som motstämmor till käkarnas rytmiska tuggande. Musikmänniskans förbannelse – alltid rytmisera, alltid fly in i musiken. Men för David hade det oftast haft en helande och samlande funktion. Något han visste att han delade med många musiker. Långtråkiga lektioner i skolan hade räddats av märkliga knäppanden i taket som lekte rytmiskt festligt med knarret i lärarens stol. Tonfall i avlyssnade samtal på bussen som lade sig i spännande intervall mot motorljudet. Detaljer som skapade en känsla av att det existerade en högre logik – en mänsklighetens och världens musik. ”Madamina, il catalog’ é questo”…mobilen punkterade Davids katatoni och ryckte honom tillbaka till rummet. Till tjänsten och uppdraget. VD. Jag är chef. Jag kan inte bete mig som en debil jävla grinolle. Han greppade telefonen som vibrerande rörde sig mot bordskanten.

”David.”

”Tjena. Gammelgård här.”

Styrelsens ordförande, advokat Jan Gammelgård, var en gammal salongsskånsk räv i scenkonstbranschen. David hade lyckats övertala honom att kandidera till att hålla i rodret för det högsta beslutande organet för det nygamla konserthuset. Något Gammelgård haft anledning att ångra vid ett flertal tillfällen under de knappa sex månader som förflutit sedan årsstämman. David å sin sida gladde sig åt att Gammelgård tog sitt uppdrag på största allvar och inte visade några tecken på att vilja lämna sitt uppdrag trots utmaningarna. Ännu. För orosmolnen hopade sig snabbt. Mitt under brinnande invigning, samma dag som Lannerströms olycksaliga recension hade hamnat på frukostborden, hade Landstingsrådet Pia Wahlborg ringt upp styrelseordförande Gammelgård, och meddelat att man med anledning av skriverierna inte var intresserade av att ge några fler förskott. Förskott som var nödvändiga för organisationens överlevnad.  Inga förskott skulle innebära konkurs – och det snabbt. David hade därför efter en lång natt levererat en plan för hur ekonomin skulle fås på fötter och underskotten fasas ut, allt för att beveka politikerna.

”Hej!”

Gammelgård harklade sig lite, något David hade lärt sig fungerade som en sorts uppvärmning inför de tillfällen styrelseordföranden kände sig föranledd att vara lite uppfordrande mot sin VD.

”Ja, David, jag har ju pratat med Pia Wahlborg här. Hon vill dessvärre ha nya underlag.”

”Du – Jan…Vi har råkat ut för en olycka i huset…”

”Jaså?” Gammelgård harklade sig ånyo.

”Ja – vår solist, Joséphine, har hittats mördad. I stora salen.”

Luren var nu så tyst att David för ett ögonblick trodde att linjen dött.

”Jan?”

”Ja, förlåt. Är det sant…Det är ju…Vet ni vem som har gjort det?” Hans röst hade nu tappat all auktoritet.

”Nej. Polisen är här och utreder. Du får nog räkna med påringningar från pressen i dag. Hänvisa till mig eller bara låt bli att svara. Polisen har låtit förstå att jag måste hålla mig tillgänglig.”

Ytterligare en harkling från Jan.

”Ja, David, det här ställer ju till det, förstås…” Han kostade på sig en fjärde stärkande harkling. ”Även om det är olyckligt med ett dödsfall – gud vet hur det kan påverka biljettförsäljningen – så har vi bara denna veckan på oss att övertyga Landstinget. På måndag nästa vecka måste vi annars ställa in betalningarna och lämna in konkursansökan.”

”Jan – du behöver inte påminna mig. Jag hade väl kanske hoppats att du hade haft möjlighet att vara lite stand-by i det här läget. Att handskas med pressen och polisen, samtidigt hålla masken för medarbetarna om den ekonomiska krisen OCH sitta dygnet runt med konsulterna kan till och med för mig kännas lite utmanande.”

”Ledsen, David. Men du är VD. Jag har inte utrymme för att kliva in operativt i det här läget. Du får väl plocka ut lite ledigt om vi kommer över den här puckeln.”

”Jag menar inte att du ska bli ”operativ”, Jan, bara att styrelsen ändå har ett ansvar i det här läget. Varför inte ett litet extramöte med styrelsen för att uppdatera dem och få dem på banan? Organisationen är inte riggad för att ta alla dessa olika krisnivåer samtidigt – i synnerhet som jag bara är en enda person. Du vet ju att det inte går att delegera arbetet med underlagen till Landstinget. Däremot skulle det vara fint att få lite avlastning med pressuppbådet, till exempel.”

”Det finns ingen anledning att oroa styrelsen i det här läget. Inget tjafs. Se nu till att göra ett bra jobb, imponera på oss, så blir du hjälte se’n. Du – nu måste jag springa in till Tingsrätten. Ring landstingsrådets politiska sekreterare så får du detaljerna runt underlagen. Hej!”

Jävlarsatan. David reste sig hastigt ur fåtöljen, och stötte till bordet med den samlade kraften av sin frustration. I vredesmod höjde han mobilen över huvudet och måttade mot vitrinskåpet i hörnet, bara för att i nästa sekund hejda sig – det knackade på dörren.

Utan att vänta på svar, öppnade någon dörren. Det visade sig vara marknadsassistenten Lena som nu med ett lite osäkert leende stack in huvudet i rummet.

”Ursäkta David, gomorron…Förlåt, god DAG…Stör jag?”En mycket tyst och mjuk röst med latinamerikansk brytning. Du har just öppnat dörren utan att vänta på svar, visat prov på en anmärkningsvärd brist på elegans, klart du stör, fan! ”Ingen fara, Lena, kom in du bara.” David försökte tänka bort den rodnad som den plötsligt uppflammande vreden ordnat med i hans ansikte. Lena Covarrubias var bra i kontakter med de skolor och förskolor som ofta utgjorde publik för mindre konsertproduktioner – gladlynt och trevlig. Då det gällde det interna arbetet, behövde hon mycket ledningstid och bekräftelse, inte minst därför att hon närmast kom från trävarubranschen. Då hon delade växeltelefontjänst med två andra, hamnade hon ofta i budbärarläge visavi David. Som sådan var hon i Davids tycke övernitisk på gränsen till påfrestande. Ett enkelt besked att den eller den hade ringt, följdes upp inte bara av ett koppel påminnelsemejl utan också av lappar i facket, post-its på dörren samt som i detta fall – ett besök på arbetsrummet.

”Vad hemskt det är…mord…och hon som var så vacker…”

Ok. vi måste dansa oss fram till ärendet…

Ja. Hemskt och ett fruktansvärt slag för musikvärlden” David nickade bekräftande mot Lena.

Nu kan det räcka.

”Var det något du ville. Lena?” Lena såg på David med en min som sa att han i hennes värld bara var ännu en empatistörd gubbe.

”Javisst. Självklart. Annars skulle jag inte knackat. MASSOR med journalister söker dig. Jag förstår om du inte hinner riktigt. Jag tänkte att kanske Jacques…”

”Nej!” David lät bryskare än han hade tänkt, men att låta den olyckan Jacques ta hand om mediapådraget vore som att be om ytterligare frågetecken runt projektet Musikaliska. Det kunde räcka med ett mord.

”Förlåt för att jag tog i Lena. Jag menar bara att det nu är mycket viktigt att alla förstår att vi måste kunna hålla en rak linje i kommunikationen med media. Jag ber Louise göra ett utkast till pressmeddelande som vi stämmer av med polisen. Vidarebefordra alla samtal till min mobil.”

”Men…svarar du då? Annars får jag bara tillbaka dem till växeln, och de är så otrevliga…”

David drog irriterat efter andan.

”Tyvärr är det så Lena, att de måste vänja sig vid att inte alltid få sin vilja genom, och du kommer helt enkelt få lära dig att avvisa dem vänligt men bestämt.”

”Jag har inte fått någon utbildning för sådant. Då tycker inte jag att jag ska behöva…”

Davids tinningar bultade, men han överraskades ändå över den relativt milda ton han presterade då han avbröt Lena. Lenas frustration tycktes till och med större än Davids.

”Lena – i en krissituation får vi alla göra sådant vi inte är utbildade för. På min chefskurs talades det till exempel aldrig om mord och hur man ska hantera dem.”

Lena nickade plötsligt upphetsat.

”Jamen det var därför jag tänkte på Jacques, hans morfar blev mördad under andra världskriget, så han kanske har erfarenheter som …”

”Tack Lena, nu gör vi som jag sa – alla samtal till mig utan undantag. Hänvisa till den kommande kommunikén från Louise om de blir irriterande.”

Hon vände på klacken så fort att hennes långa hästsvans av hennafärgat hår piskade i dörrkarmen. Dörren for igen med en markerad men inte alltför våldsam smäll.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.