23. Ensemble Action Musagète

La Coupole, legendariskt brasserie fullt med målningar av berömda konstnärer, var fjärran från det kulturcentrum dess rykte gjorde anspråk på att vara. Nu var det mest turister som frekventerade stället, men det ägde trots detta fortfarande en sorts 30- talscharm. Josephine Bakers ande kunde med lite god vilja frammanas i tobaksröken. Alla sällskap som valt att boka in en kväll på La Coupole, fick vid entrén en kölapp med ett tonsättarnamn på. Istället för nummer ropades alltså ”Rossini” eller ”Beethoven” ut av en kypare med ansenliga röstresurser då bordet blivit ledigt. Jag och Lisa, som anlänt i god tid, hade just hunnit beställa in varsin öl i baren då kyparen skrek ut ”Stravinskij” – vår tonsättare. Den frackklädde mannen nickade nådigt som tecken på att ölen fick följa med oss till bordet. Lisa hade uppenbara svårigheter med att inte avslöja vad det var för några människor jag skulle få träffa. Hon fingrade på servetten, kliade sig i håret och såg sig omkring hela tiden. Först en kvart efter åtta, dök de första medlemmarna upp. En rågblond fransyska med smala ögon kom tillsammans med en svarthårig och hålögd yngling i blekgul halmhatt. Lisa presenterade dem för mig som Marie-France och Zoltan. Marie-France hade varit cellist i Drudenfuss, men likt Lisa belutat sig för att hoppa av till förmån för andra projekt. Ungraren Zoltan var, deklarerade Marie-France, en av de bästa pianister hon någonsin spelat med. Själv sa inte Zoltan ett knäpp; han emottog Marie-Frances omdöme med ett höjt ögonbryn. Han satt sedan vid bordet och masserade sina långa fingrar med utstuderad långsamhet, medan han noggrant iakttog oss andra. Marie-France, däremot, var en kaskad av interjektioner. Hon reagerade på minsta ljud och registrerade minsta rörelse i rummet. Ögonen rörde sig fort, fort från sida till sida medan hon kommenterade omgivningen, skrattade och rökte om vartannat. Jag petade Lisa i sidan.”Är det här verkligen alla?” viskade jag besviket. ”Nej, för helvete. Vänta du bara. Men de sista kan vara lite sena av sig. Vi beställer mat, tycker jag.” Lisa vinkade till sig kyparen, och efter en liten stund hade vi alla gjort våra beställningar. Marie-France diskuterade vinlistan ingående och affekterat med kyparen. Som jag förstod samtalet handlade det om att hon vägrade ta in något ”massproducerat skitvin”, utan hon ville ha ett som kom från en liten producent, någon som kände sina terroirs och sina jäsningsprocesser på ett intimt vis. Kyparen rullade med ögonen och fäktade defensivt med armarna, men kom till slut med ett förslag som tycktes tillfredställa Marie-France. Medan vi väntade på maten och de övriga ensemblemedlemmarna, höll jag rullen med partiturskisser hårt fastklämd mellan låren, nervöst avvaktande den stund ensemblen skulle vara fulltalig och jag till slut skulle bli tvungen att lägga fram materialet på bordet.

Vi var halvvägs in i huvudrätten, då upprörda röster hördes från garderoben vid entrén. Lisa spanade oroligt bort mot ljudet, reste hastigt på sig och gick bort mot utgången.En stund senare kom hon tillbaka i sällskap med tre män. Den ene var en svart man i kaftan och med ett afrikanskt tumpiano hängande i ett snöre om halsen. Bredvid honom gick en karikatyr av en fransman: stor svart mustasch, röd och svullen finkelnäsa, sliten kavaj över en bredrödrandig tröja, svartblå basker över en förmodad flint, samt ett accordeon på axeln. Längst bak i denna flock ( ängsligt övervakad av vår kypare, som trippade runt och hämtade fler stolar från lediga bord) gick en mycket kort kvinna med mycket små glasögon. Hon var rakad på huvudet, och tillsammans med en överrock i svart läder hade hon sett ut som urtypen för en Gestapo-officer, om det inte varit för det saxofonfordral hon höll i sin högra hand. Zoltan, som ännu inte sagt ett ord, undslapp ett väsande ljud innan han lät hakan falla ned inför åsynen av de nyanlända. Medan de slog sig ned, förklarade Lisa att de först inte blivit insläppta eftersom de tre på olika sätt lyckats täcka in inkastarens alla skräckscenarier för sin restaurang: de såg antingen för sluskiga ut, för utländska eller för ”queer” ut. Ett hat-trick i varningssignaler för den franske vakten. Efter att ha gett sig ut i en tirad av förklaringar om att de var musiker ”-des artistes, des maîtres-” hade till slut Lisas trovärdigt bevekande uppsyn fått mannen i dörren att vekna. Nu satt vi alltså alla vid bordet, som vid det här laget kantades av ett antal instrumentlådor. Det blivande Action Musagète i all sin glans.

Kulturkrockarna började redan under de inledande minuterna. Accordéonisten Jacques Benoit, med sin loja, gatuparisiska accent, tände genast snett på Marie-Frances högspända rive-gauche-manér. I Zoltan hittade den amerikanska tenorsaxofonissan Oswalda Lee en avgrund av misstänksamhet. Hennes breda och volymstarka amerikanska accent i kombination med de lederhosen som uppenbarade sig under läderrocken, var för mycket för den spröde ungraren. Han stirrade surt ned i sitt vinglas. Men också Xhosa, den afrikanske Mbira-spelaren, hade svårt att svälja Oswaldas uppsyn. Efter att ha suttit intill henne och betraktat henne med avsky i tio minuter, tog han resolut sin stol och klämde sig istället ner mellan mig och Lisa, under det att han mumlade några klickljudsbemängda fraser. Men allt eftersom kvällen led, kapitulerade såväl Zoltan och Xhosa som vi andra inför Oswaldas sociala geni. Hon var snabbtänkt och verbal, och skrattade mycket och gärna, medan hon slog handflatan i bordet eller satte en armbåge i sidan på någon av bordsgrannarna. Då dessertvinet skulle väljas, bröts slutgiltigt isen också mellan Marie France och Jacques. De delade åtminstone det brinnande intresset för ekologiskt producerade viner, ett intresse som tvingade oss andra att till slut gå med på att beställa in ett alldeles för dyrt vin. Då efterrätten ätits upp, skickade jag till slut runt mina skisser och förklarade – så noggrant det gick – hur idéerna var tänkta att fungera. Till min glädje fick jag många och ingående frågor, i synnerhet från Zoltan, som intresserat nagelfor varje detalj i mina skisser. Det kändes alltmer som om mitt och Lisas projekt verkligen skulle kunna lyckas. Den osannolika samling människor Lisa vaskat fram hade först verkat som ett dåligt skämt, men nu kändes det som om alla olikheter försvunnit, som om vi nått ett primärt stadium där vi bara såg likheter. Vi satt alla kvar och pratade långt efter att vi betalat notan, och med ens var vi de enda kvarvarande gästerna. Kypare gick och plockade vid de andra borden och sneglade menande bort mot oss. Xhosa reste sig plötsligt upp och slängde servetten med eftertryck på tallriken. Han talade den brutna engelska som automatiskt blivit språket som gällde runt bordet. ”Det var ett jävla snackande. Är vi inte musiker?” Nickningar från alla utom Jacques som lät höra en sorts pysande ackompanjerat av en mycket fransk axelryckning. ”Så låt oss då spela. Det säger mer än allt babblande.” Med detta sagt (varje k-ljud ersattes i hans tal med olika former av klickljud), satte han sig åter vid bordet, tog fram sitt tumpiano, och började spela.

Sakta smekte han fram en vaggande rytmisk melodi som han härmade, som ett eko, med sin röst. Det var som att bevittna ett stilla samtal; melodin var aldrig exakt densamma och klickljuden blev till en egen musikalisk storhet. Musiken förändrades hela tiden, små förskjutningar infördes som nya små berättelser och minneslekar i väven, som på ytan verkade repetitiv. Nu plockade Jaques Benoit fram sitt accordeon. Han klättrade lite förstrött med fingrarna på knapparna, utan att bälgen producerade något ljud. Men så, långsamt, med en knäppning från Xhosa som impuls, crescenderade den sprödaste drill fram. Följsamt och böljande liksom uppstod Jacques accordéon ur Xhosas tumpiano, som små strålar av ljus som letar sig fram från de mest oväntade platser i rummet. Marie-France, som var i färd med att spänna sin stråke, såg bekymrad ut. Men så sken hon upp och började spela. Flageoletter, sköra och isklingande, gled upp från Jacques drillar. Hon växlade mellan dessa klara ljud och ett pizzicato som tycktes härma mbirans klang och melodik; intrycket av eko förstärktes och det musikaliska rummet blev med ens större. Oswalda hade plockat fram sin saxofon. Jag väntade mig ett plötsligt bröl eller ett högt kvidande. Istället kom låga, långsamt vibrerande toner som anslöt till den atmosfär av enhet som etablerats. Jag såg mig omkring i salen. Kyparna hade hört upp med sitt plockande och stod stirrande och såg på oss. Ingen av dem, inte ens den imposante hovmästaren, gjorde någon som helst ansats att vilja tysta ned musiken. Lisa började sjunga. Hennes röst skapade en ny dimension till den musik som nu rörde sig runt sina egna referenser. Hon lade motstämmor till de olika instrumenten, och blev till en musikalisk summa: hon adderade det hon hörde och presenterade ett svar. Musiken började nu beträda nya riktingar; än var det mbiran som ledde stigfinnandet, än var det saxofonen. Men hela tiden bibehölls grundriktningen. ”En klingande celldelningsprocess” tänkte jag där jag satt, intensivt lyssnande. Det här var alltså utgångspunkten. Så här klingade alltså ensemble Action Musagète. Men en röst saknades. Med huvudet fortfarande försjunket i mina notblad, satt Zoltan till synes oberörd av musicerandet omkring honom. Han tycktes leta efter något i nothögen, och rättade ideligen till halmhatten under processen. Jag reste mig och gick bort till hans del av bordet. Han såg upp och gjorde en uppgiven gest mot noterna. ”Jag är ingen improvisatör” viskade han beklagande. Jag plockade upp nothögen och bläddrade samtidigt som jag försökte registrera vad som var på gång i den musikaliska texturen som spelades fram runt om oss. Till slut hittade jag en sekvens som jag trodde skulle kunna passa. Jag klappade Zoltan på axeln och pekade mot pianot som stod vid en pelare en bit bort i salen. ”Jag visar” viskade jag. Sekvensen var indelad i små korta stycken med pauser emellan. Zoltan satte sig vid pianot. Jag balanserade upp notbladet framför honom. Lyssnade. Och så gav jag tecken. Zoltan läste den komplexa strukturen direkt från bladet, utan ett enda felslag. Nyansen var svagast möjliga och med de interfolierande pauserna lät Zoltans spel som ett avlägset fågelkvitter från en hel flock tropiska fåglar som saxats in i denna hyperurbana restaurangmiljö, för att sedan omärkligt försvinna. Men effekten blev också att helheten plötsligt blev mer rörlig, och snart kunde man höra att musiken rörde sig oundvikligen mot en kulmination, med en ny energi som tycktes komma inifrån musiken själv. Gradvis togs hela rummets resonans i anspråk, musiken klingade starkare och starkare, rörligare och rörligare, till dess att allt avstannade. Som på en given signal slutade alla att spela, och kvar i rummet fanns bara efterklangen som för ett ögonblick var det enda som hördes i salen. Först efter en lång stund kunde jag börja urskilja trafikljuden utifrån.

Jag såg på kyparna. De stod fortfarande som fastklistrade. Hovmästaren kom till sans först av dem alla. Han skyndade tårögd men saligt leende fram till bordet och sa: ”Champagne till er alla! Eller kanske lite calvados? Säg bara vad ni önskar, jag bjuder!”

—-

Efter tre veckors repetitioner i källaren på Chez Francis var det dags för ett kort juluppehåll. Det var tänkt att jag skulle hem till Sverige och sondera terrängen för några konserter, och Lisa skulle stanna kvar i Paris för att försöka få några lokala arrangörer att nappa. Insikter och svårigheter hade tornat upp sig under repetitionsveckorna. Ensemblen hade ganska snart delats i tre små läger:

1. Jacques, Xhosa och Oswalda, som inte läste noter eller endast motvilligt ville spela efter dem. För dem innehöll notbilden för mycket information för att de skulle känna sig fria i sitt musicerande.

2. Zoltan, som kategoriskt vägrade att improvisera; tvärtom såg han ner på blotta begreppet improvisation. För honom innehöll min skissartade notbild på tok för lite information.

3. Marie-France och Lisa, som inte hade några problem vare sig med notläsning eller improvisation, växlade mellan dessa båda lägen; ibland var det för lite information, ibland för mycket.

Själv hade jag snart upptäckt att min roll fick bli att hitta olika språk för samma saker, beroende på vem jag riktade mig till. Jag hade blivit både uttolkare, guide och diplomat. Dessa var roller av vilka kanske bara uttolkarens var den naturliga för mig. Men svårigheterna kändes ibland oöverstigliga. Att säga ”crescendo” till Xhosa genererade bara ett frågande leende. Inte ens då jag förklarat begreppet ville han utföra det förrän han förstått varför musikens volym skulle öka; han hade ett behov av att förstå den musikaliska processens grundläggande aspekter som till slut ledde fram till crescendot. Zoltan, å sin sida, kom ständigt med intressanta strukturella frågor, men som också tenderade att irritera resten av ensemblen, eftersom han räckte upp handen som en skolpojke vid varje avbrott i repetitionerna för att ställa dessa långa, invecklade och svårbegripliga frågor på en skyhög abstraktionsnivå. Han fick oftast nöja sig med ganska knapphändiga svar, alternativt effektiva haranger från Jacques, avsedda att tysta honom. Delar av vårt arbete var att betrakta som vita fält, varför varken jag eller någon annan kunde svara på ”varthän” eller ”varför” i alla lägen. Kort sagt var alla, inklusive jag själv, tvungna att göra avsteg från det vi var vana vid att göra.”Improvisatörerna” fick låta bli att sträcka ut i långa solon på ensembleklangens bekostnad. Tonsättaren – jag – fick också svälja det faktum att kompositionerna faktiskt ibland bäst förklarades av någon annan…De ”notbundna” tvangs in i ett läge där det krävdes att de skulle hitta något bortom notbilden, som inte klart gick att uttrycka i noter; en sorts utbyggd interpretation, uttolkning, utan att det övergick i ren improvisation. Eftermiddagarna ägnades åt att anteckna detaljerna i de större musikaliska former som vi med utgångspunkt från mina skisser skapat under dagarna. Under dessa stunder kom också frågor inte bara om musikaliska detaljer utan också frågor om syftet med ensemblen. Svårigheten med att hitta konkreta och tydliga svar började till slut tära också på min egen övertygelse om relevansen i vårt arbete. ”Men varför ska vi spela folk bortom sina sinnen, Lisa? Gör inte det oss till amuser också, om vi försöker driva människors medvetande till en specifik punkt, en specifik insikt?” Lisa rättade till fiolfordralet och blängde trött på mig. ”Någon måste. Se dig omkring. Nästan alla där ute hör, men snudd på ingen lyssnar. Amuserna har nästan lyckats ta över världen. Det är dags att ge igen, återuprätta balansen. Nu ska vi fästa människornas uppmärksamhet på musiken igen. Och på mänskligheten och kommunikationen. Snälla Adrian, tappa inte greppet nu. Jag orkar inte med om du också ska börja tvivla. Vi har ju dragit argumenten för och emot i så många omgångar redan, du och jag. Vi kan inte veta hur det här slutar, men jag är helt säker på att det är viktigt och att vi måste.” Jag nickade och lät mig tystas av detta. Svårigheterna under repetitionerna hade påverkat hennes tålamod likaväl som mitt eget. Inte minst med mina återkommande litanior över hur den ena eller den andra musikern hade missförstått mina intentioner. Motståndskraften mot det riktade innehållet i sekvenserna var generellt sett god hos musikerna i Action Musagète, liksom hos mig och Lisa. Men alla hade vi, efter att ha exponerats så mycket för den sammanlagda kraften i det klingande materialet, känt av en tilltagande trötthet. Denna extrema trötthet som både jag och Lisa märkt av redan under våra tidigare experiment, var den enda reaktion som vi kunnat iaktta under veckan. Jacques hade på måndagen agerat som en narkoleptisk redan vid lunchen, då han somnade mitt under det att han beställde in sin soupe á l’oignon. Liknande reaktiva mönster kunde iakttas bland oss övriga. Tydligen var det så att erfarna musiker, åtminstone då de spelade själva, liksom var avskärmade från de allra kraftigaste reaktionerna; allt som återstod var tröttheten. Mina och Lisas första starka upplevelser, måste ha berott på att vi samtidigt varit kraftigt påverkade av vår förälskelse – något som måste ha försvagat det naturliga skydd som musicerandet normalt skulle ha gett oss. Men utan denna lucka i skyddet, hade vi heller inte ”upptäckt” potentialen i sekvenserna. Men nu, på lördagkvällen efter en sexdagarsvecka med repetitioner i den stekosdoftande lokalen, kunde vi – trots motsättningar, frustrationer och annat- ändå vara nöjda på ett mer pragmatiskt plan. Vi kunde skönja embryot till våra två planerade konsertprogram; ett ”folkbildande” och ett ”attackprogram” . Dessutom var engagemanget i ensemblen stort; trots frågor och ifrågasättanden gick det inte att ta miste på glöden hos samtliga.

Då vi under tystnad åkt tunnelbana och gått upp för de många trappstegen till lägenheten på Rue Bichat, kastade sig Lisa på sängen och somnade nästan omedelbart. Själv satt jag uppe en stund och bläddrade förstrött i mina noter och anteckningar för att planera måndagens repetition. Jag kunde redan höra Lisas snarkningar, som jag först misstog för en geting. På mitt skrivbord kunde jag se telefonsvararen blinka under ett ark notpapper.. Ett meddelande. Då jag tryckte på knappen ven det, klickade till och sprakade innan en svensk, nasal stämma ljöd i lägenheten. Jag kastade mig fram och sänkte volymen på maskinen.

”Hallå i lådan! Dätta ä Sturä Ällsånn från gamla svedala. Hur ä lägöt nere i Grodätarland? Vi sågs på dänn dära avgångskonsärön du haddö. Ja, ällör, vi hällsa allri, män ja’ satt längst fram å sôv bröve än lirarö från Stôckhôlm sôm änna jôbba på dän Rikstäckandö konsärorganissaschonön. Han sôv han mä. Män du…ja’ tänktö att du å dän dära brudön skullö va’ mä i Länsmusiköns utbudskattalåg te vårön. Bra betålt vettu. Skicka program, buddjätt å billdär, jerna littö säcksia så der, de’ gillar arranschörörna…Äh…Ring mäj sänn, ja’ har nummör …” Jag såg i ögonvrån hur Lisa vred på sig i sängen och stängde av . Om jag hade förstått saken rätt hade vi just blivit erbjudna att ståta med våra ansikten i Länsmusikens årliga bilderbok, kallad ”utbudskatalog”, där artister och musiker kunde få exponeras med en prislapp och en produktionstitel av typen ”Från Tibro till Taube”. Målgrupp var kammarmusikföreningar och andra kulturbärare och konsertarrangörer ute i regionerna. Medverkan i utbudskatalogen innebar naturligtvis ingen garanti för att det skulle generera faktiska jobb för de artister som medverkade; garantin bestod av att färgtrycket gick ut till arrangörerna, varefter dessa efter eget gottfinnande beställde de mest attraktiva och subventionerade kulturpaketen. Men hade denne länsmusikproducent sovit så hårt under min konsert att han inte ens märkt att jag komponerade modern och nutida musik? Sådan musik som a priori ansågs som osäljbar av de flesta marknadsavdelningar på länsmusikstiftelser i Sverige, och för den delen de flesta konserthus? Nåväl, tänkte jag, kanske skulle detta ändå kunna vara en början för Action Musagète. Ett färglatt foto med Xhosa och Lisa i förgrunden; skönhet och mångkultur, sida vid sida. En produktionstitel anspelande på det politiskt alltmer korrekta uttrycket ”gränsöverskridande”. Kanske skulle vi rentav kunna få till en liten turné i länet, och äntligen få prova ut vårt material på en riktig publik?

Innan jag lade mig bredvid Lisa den kvällen, hade jag skrivit ihop en text om ensemblen, bifogat ett antal instamaticbilder på ensemblen samt en budget för femton konserter och lagt alltsammans i ett kuvert adresserat till Länsmusiken. Det här kunde bli en fin över- raskning till Lisa.

Lämna en kommentar