Vi var tillbaka på Rue Bichat efter julhelgen. Sittande i januariblåsten på en liten bänk invid en av slussarna på Canal Saint Martin, redogjorde Lisa för sina framsteg i att skapa konserttillfällen för ensemblen. Hon hade haft personliga möten med flera programansvariga för flera av de stora musikinstitutionerna i Paris och faktiskt fått napp på ett ställe. Châteletoperan hade på grund av sjukdom fått en veckas lucka i sitt foajéprogram, som de med glädje överlät åt Action Musagète att fylla. Inget gage och inga annonser, men enligt Lisa skulle det gå att få dit publik ändå. Vi fick betrakta det som en offentlig repetition och se till att det kom press. Om vi fick recensenter att nappa, kanske det kunde lossna lite för framtida engagemang. Jag försökte hålla tyst om mina planer. Men efter en stunds babblande om släkt och vänner jag träffat hemma i Sverige, däribland Lisas mamma, kunde jag inte hålla mig. Jag var tvungen att berätta om Länsmusiken. Jag hade haft ett möte med Sture L: son på ett konditori i Stockholm. Han hade först inte kunnat lova något som helst, men vi skulle definitivt bli med i utbudskatalogen. Mina femton budgeterade konserter drog han ned till fem, eftersom han menade att ”oavsätt hur möe vi säljör, så räcket intö subbväntionerna”. Men efter att ha sneglat på ensemblebilderna och lyssnat till vad jag hade att säga om musiken ( jag delgav honom en mycket tillrättalagd version av vad vi sysslade med, med många ord som”gränsöverskridande” och ”världsmusik” insprängda i resonemanget), slog han plötsligt näven i bordet. ”Dätta händer allri. Män nu gör ja’rä! Ja’ har fått lôss utväcklingpänningar från rägionön. Vi har inte vetat va vi skulle göre utå dåm. Skrev änn ansökan sôm va’ littö lufti’ mä sanninga, sörrö. Män dätta blir ju pärfäkt. Hur många naschonaliteter hade du mä i angsamböln saddu? Tre, fyra? Åsså littö fôlkmusik å kônstmusik å jass. Å änna negur! Å dragspel! Fan vettö!” Sture L:son hade rest sig upp så häftigt att han välte ut sin macchiato över byxorna. ”I får tjugö helsubbvänschoneradö konsärör på schlôtt å härräsätön i rägionön, sän avschlutar I mä att spela för kulturpolitikeras konferangs på Schövdö stasshotäll! Ta mäj i hann på dätta, Adrian!”
Lisa jublade.Vi skulle ha två månader av förberedelser på oss. Sedan en vecka på Châtelet och därefter en månadslång turné i Länsmusikens regi. Men det Lisa gladde sig mest åt, var det faktum att vi skulle få spela för kulturpolitikerna.”Då har vi nästan trettio konserter på oss att förfina vårt framförande innan vi slår till med full kraft mot amuserna.” Jag skruvade bekymrat på mig. ”Men Lisa…hur vet man att alla dessa kulturpolitiker är amuser?” Hon begravde huvudet i sina händer.”Men åååååh!!! Man blir ju inte politiker utan att gå med på det amusiska spelets regler. Politik är inte att vilja, det är att upphöra att sträva. Det hajar du väl!?” Återigen skymtade desperationen i Lisas röst. Den desperation som drev henne till omvärldsanalyser som jag i hemlighet uppfattade som förenklingar. På ett metaforiskt plan hade jag inga som helst problem att omfatta bilden av kampen mellan de musiska och amusiska människorna. Och bevisligen hade vi ju hittat en verklig och pulserande musikspråklig åder, som uppenbart påverkade människor på ett mycket ovanligt sätt. Men något i Lisas ton, hennes brinnande aggressiva hållning gjorde mig orolig. Det var skillnad på att skämta om ett musiskt maktövertagande och att faktiskt tro att det skulle vara en realistisk väg. Min ibland manifesterade osäkerhet (som Lisa helt säkert registrerade och ibland också kommenterade) till trots, undvek vi att beröra ämnet på djupet. Vi kände nog båda instinktivt att det hotade vår närhet till varandra. Sanningen var nog att vår i grunden olika hållning, våra skilda drivkrafter, redan fått kommunikationen att halta. Men det hindrade inte oss båda från att bortse från detta faktum. Att hitta tillbaka till den känsla av absolut kommunikation vi upplevat under vår första tid tillsammans tycktes ha blivit den gemensamma energi som band oss samman. Och den här vinterdagen i det gråråa Paris fanns det ändå så mycket att glädjas åt; så mycket att dessa våra skillnader kändes som preciösa futtigheter – något att bara ruska av sig. Vi ringde på kvällen runt till ensemblemedlemmarna, som utan undantag -och med entusiasm- accepterade det nya, intensivare repschema jag och Lisa föreslog. Den natten var det som att vara tillbaka i Wien; återigen andades vi i samma puls, lyssnande och lekande. De få återstående dagarna av ledigheten kunde vi frossa i gemensamhet. Arm i arm gick vi för att köpa morgonbrödet på boulangeriet, vi spelade kammarmusik ihop, promenerade oss genom Paris utspretade stadskärna, arrondissement för arrondissement. Allt vi företog oss gjorde vi tillsammans och allt badade i det mångfärgade skimmer vi kände igen från den första tiden . Symbiosen var tillfälligt återupprättad.
Den sista veckans repetitioner avslutades med att vi, som tack för lånet av lokal, spelade en konsert för stamgäster och inbjudna på Chez Francis. Vi passade på att prova det ena av våra två program; det som var avsett att öppna öronen och sinnena för det musiska språket och dess möjligheter. Eftersom vi tidigt under våra diskussioner kring utformningen av programmen, hade insett vikten av att redan från början etablera en sorts förhöjd närvaro hos de lyssnande, fick Xhosa inleda med det han kallade för en ”sinnesvärmning”. Han kommenderade upp publiken i stående och bad dem, med låg och långsam röst, blunda. ”Anslut era fötter till marken. Andas. Känn hur ni är förenade mellan er själva och jorden. Andas. Låt tanken långsamt vandra uppför anklarna, knäna och låren. Andas. Känn hur armarna hänger fritt. Andas. Bålen, magen, axlarna och huvudet i balans. Andas. Ta nu in ljuden omkring er. Lyssna efter bordsgrannens ljud, efter hans andning. Lyssna på livet omkring er, trafiken utanför. Andas. Öppna nu ögonen långsamt . Sitt eller stå som ni önskar. Välkomna.” Vid dessa ord, som åtföljdes av applåder från restauranggästerna, bugade sig hela ensemblen djupt mot publiken. Då Action Musagète långsamt reste sig igen, hade alla i ensemblen omärkligt plockat upp varsitt rytminstrument. Musiken rann ut över publiken. Konserten/föreställningen var utformad så att den gradvis förde publiken in i allt hetare miljöer, likt ett musikaliskt romerskt bad. Xhosa fick inledningsvis leda ensemblen i de sekvenser som gick under samlingsbeteckningen ”repetitiva och rituella”. En kraftigt markerad puls spelades fram och splittrades gradvis upp, omvandlades till små rytmiska celler som endast försiktigt närmade sig de komplexa sammanhangen. Detta var basen. Tidens utmätande och uppstyckande. Lång och kort tid. Därefter leddes musiken gradvis in i de ”rumsskapande/klangliga” sekvenserna. Fortfarande fördes publiken mjukt och förföriskt in i olika stadier av lyssning. Vackra, dunkla eller skira klangrum uppstod liksom omärkligt; instrumenterat på ett sådant sätt att man ibland inte visste vilket eller vilka instrument som spelade. Ett till synes aldrig avstannande och skiftande färgspektrum
Från min position vid pianot och Zoltan, där jag hade den kombinerade uppgiften att vända blad och att ibland dirigera mer komplexa partier, kunde jag glimtvis uppfatta de förändringar som publiken vi matborden genomgick. Det strömmade en stark energi från auditoriet – under de två första formdelarna av konserten gick de från dansant upprymdhet till intensiv uppmärksamhet. Inget slamrande med bestick. Inga klirrande glas. Bara ögon, intensivt fästade på obestämda punkter i rummet, som om de försökte se tonerna, rytmerna och klangerna. Jacques började plötsligt attackera sitt accordéon med en helt oförberedd frenesi, tecknet på att den avslutande formdelen hade inletts – de ”artikulativt språkliga” sekvensernas formdel. Med ens lösgjorde sig de olika instrumentens röster ur det som fram till dess varit en kollektiv rörelse. De tidigare presenterade musikaliska elementen var fortfarande närvarande, men ilade nu förbi i ett allt mer stegrande tempo. Nya element lades till hela tiden, Lisa sjöng till sin fiol, Marie France eldade på sin cello, Xhosa växlade mellan kalimban, sin marimba och sina trummor, Zoltan var en enda vågrörelse över sitt piano, Oswalda spelade än smeksamt, än hackigt och kaotiskt. Så fort tempot tycktes stegra sig, så saktade det plötsligt av. Trots de snabba skiftningarna, de hastiga färgbytena, kunde man som i en långsamt cirklande rörelse uppfatta att helheten rörde sig mot ett klimax. Och plötsligt var det över. Musiken försvann och lämnade bara Lisas violin hängande på ett fyrstruket A, som bara kunde uppfattas först då efterklangen av det våldsamma crescendot hade lagt sig. I tystnaden efteråt blundade vi alla i ensemblen, som på outsagd överenskommelse. Svettiga, trötta och med dunkande hjärtan stod vi där. Länge.
Och så kom det. Folk skrek, applåderade, sprang fram och började likt en fotbollspublik slita tag i oss. Xhosa bars flera varv i gullstol runt lokalen.
”Merde, jag har aldrig upplevt musik på det här sättet!”
”Jag känner att jag vill göra något! Jag vill skapa!”
”Jag älskar dig, Yvonne!”
Folk ropade ut sina innersta önskningar, krävde att få prata om vad de upplevt, de begärde förklaringar till varför de inte fått vara med om något liknande tidigare. Som en spegling av musiken blev resten av aftonen ett rus av diskussioner och utlevelser. Francis ropade med bölande röst över kakofonin av reaktioner att han bjöd alla på vad de ville ha att dricka. Först framemot femsnåret på morgonen kunde Francis äntligen stänga restaurangen, och ensemble Action Musagète kunde till slut få sin välförtjänta sömn, efter sin stora debut på den lilla restaurangen.
~