”Om vi ska förfina uttrycket till den grad att vi helt kan behärska utfallet av sekvenserna, behöver vi specialister vars musik redan är närbesläktad med de olika sekvensernas essens. Annars måste vi ägna för mycket tid åt att lära upp dem.” Vi hade tagit med oss papper och penna och hade satt oss på kvarterscaféet, Le Cigalois. Nu skulle grundstrukturen på ensemblen dras upp. Ensemblen hade vi redan döpt till ”Action Musagète” efter den text som Eeva-Siri deklamerat för snart fem år sedan. Nu skulle vi göra upp önskelistan på medlemmarna. ”Jag håller helt med, Adrian. Men hur strukturerar vi upp det?” Jag bet ihärdigt på min blyertspenna, medan Lisa tuggade på en hårlock. ”Jomen, så här kanske!” Jag tyckte, efter säkert en timmas funderande, att jag hade kommit något på spåren. ”Vi behöver en blandning av olika musikertyper. För att täcka in våra behov, skulle man till exempel kunna ha en instrumentalist som behärskar det rituella; den långa tidens upprepning och uppbyggnaden mot extas. Sedan behöver vi någon eller några som finns i nuet och det förgångna samtidigt; ornamentikerna, de sentimentala utsmyckarna av melodilinjer och harmonier. Dessa måste vi hitta i de traditionella musikformerna -folkmusik! Kanske afrikansk eller arabisk? Till detta lägger vi dig, och ytterligare några musiker skolade i konstmusiktraditionen.” Jag pladdrade på som om jag läste från ett osynligt manus. Lisa höll upp handen för att bromsa mig. ”Men du. Hur ska vi få ihop det då? De här folkmusikerna kan ju ofta inte noter? Har du tänkt dig nå’n sorts klapp-och-klang-verkstad?”
”Ja, kanske det. I värsta fall får vi väl göra repetitionskassetter, som man gör i amatörkörer… Jag tror att om vi bara hittar rätt personer, så kommer de att vara tillräckligt begåvade för att lära sig ganska fort. Du sa ju själv att du har iakttagit variationer i reaktionerna, beroende på hur ni spelade sekvenserna i Drudenfuss. Jag tror att det vi i första hand behöver undersöka, är relationen mellan sekvensens struktur, den tid den behöver för att nå sin fulla kraft och hur man bäst orkestrerar den. Det är den ekvationen vi behöver lösa, och till det behöver vi hjälp av människor som har en direkt tillgång till vissa av beståndsdelarna. Men frågan är om vi någonsin helt kan kontrollera materialet. Vi kanske får räkna med vissa avvikelser, som när de tar fram ett nytt läkemedel…” Lisa skrattade och började imitera en reklamröst: ”Nio av tio människor blir lyckliga med supersekvenserna. När gav du din fru en supersekvens senast?”
”Eller snarare: ” sa jag medan jag tände en cigarett ”när lyssnade du på din fru senast? Supersekvenserna ger dig nya öron…”
Efter att ha lämnat Le Cigalois, fortsatte vi i många timmar att spåna kring ensemblens struktur och hur sekvenserna bäst skulle presenteras. Jag begärde en tydligare målformulering av Lisa. Jag tyckte att ord som ”förståelse” eller ”bättre form av kommunikation” blev för abstrakt. Elliptiska ord och uttryck värdiga ett politiskt parti – men ovärdiga en aktionsgrupp. Om Action Musagète skulle verka som ett musiskt kommando, måste vi ha konkreta mål. ”Okej.” Vi hade hamnat på en parkbänk nere vid kanalen. Små välvda gröna metallstänger bildade staket och avgränsade de små plättarna av grönska vid kanalen från gatans svärmar av småbilar och skotrar. ”Vi har ett antal delmål. Slutmålet får nog ännu formuleras löst, eftersom det ju faktiskt handlar om något abstrakt och ännu inte greppbart. Men för att nå fram till en högre form av kommunikation människor emellan, måste vi inrikta oss på två fronter.” Lisa slog beslutsamt sin ena näve mot det snirkliga bänkstödet. Jag gjorde strikt honnör.”Jag hör och lyder, O höga generalska!” ”Sluta skoja, Adrian. Det är allvar det här! Först har vi allmänheten. De som behöver upplysas om klangspråkets möjligheter. Ett pedagogiskt program. Problemet är hur vi ska kunna nå många, och i förlängningen alla människor…” ”Radio, kanske?” försökte jag. ”Går inte. Du har väl själv märkt hur mycket som går förlorat i etermedia? Här är det intim och direkt kommunikation som gäller. Kombinationen av uttryckssätt fordrar liveframföranden. Vi får bygga långsiktigt istället. Först etablerar vi och utvecklar metodiken med Action Musagète, därefter bildar vi skola. Hundratals ensembler som bär på samma budskap.” Jag sträckte armarna mot himlen, ”Allah akhbar! Heligt krig! Det här låter mer och mer som en religiös rörelse.” Lisa gav mig en mörk blick. Jag hejdade moig ögonblickligen. ” Jag vet…allvar var det. Vilken är den andra fronten?” Lisa gjorde en lång paus innan hon fortsatte. Ljuden från staden kom direkt framrusande mot oss. ”Först kulturpolitikerna; både för att vinna dem för saken och för att de ska fås att betala för uppbyggnaden av de kommande ensemblerna. Därefter kliver vi högre och högre upp på politikerskalan…” Jag avbröt henne otåligt. ”Ja, ja. Men vad exakt ska vi få dem att känna då? Och hur? Hur fan ska vi kunna rikta sekvenserna så precist att politikerna gör som vi vill?” Lisa reste på sig och tog tag om mina axlar.” Politikerna ska tvingas -bland dem finns alltför många amuser för att de ska kunna behandlas milt. Odla fram de mest aggressiva sekvenserna, de riktigt mäktiga! Folket däremot ska bara ges möjligheten. De ska upplysas; men med dialogen som utgångspunkt. För dem skapar du de mest mångfacetterade sekvenserna.”
Det absurda i företaget var nog i någon mening uppenbart för oss båda. I en sorts analogi med detta grep vi oss an det med närmast sinnessjuk frenesi. Jag satt i lägenheten och skrev och spelade mig genom ett oräkneligt antal varianter på sekvenser – ett otroligt tröttande arbete, då inte sällan verkan av sekvenserna utlöste kraftiga anfall. Lisa dammsög staden efter lämpliga musiker. Med sina kontakter hade hon snart hittat de som hörde till den konstmusikaliska traditionen. Det var värre med ”folkmusikerna”. Lisa hängde på barer och klubbar, gick på ändlösa promenader genom arabkvar- teren, lyssnande efter något som motsvarade mina beskrivningar. Lisa hade helt gratis lyckats låna en källarlokal under en restaurant, Chez Francis. Innehavaren, Francis Lejeune, var en gammal vän till Lisa som troget hade följt varenda konsert hon medverkat i under hennes första Parisperiod. Som musikälskare hade han sökt upp Lisa efter en konsert på konservatoriet och förklarat henne vara Paganinis sanna arvtagerska. Därefter hade han blivit hennes största fan. Rue Mouffetard var en gata som kantades av fiskafffärer och restauranger. Gatan kröntes av ett litet torg, Place de la Contrescarpe, där vår källare var belägen. Där skulle vi ostört kunna vidareutveckla vårt projekt, så snart ensemblen var fulltalig.
I våra, oftast nattliga, samtal om sekvenserna utgick vi från idén att det som präglar människan starkast är just ljuden. Det var ljuden som för oss var den första mänskliga orienteringpunkten, inte bilderna. Genom hörseln finns kanaler till hela människan. Balansen, språket, revirbeteendet, försvarsbeteenden, njutningen. Just därför hade sekvenserna en sådan kraft; de letade sig in i själva ursprunget på ett komplementärt vis. Därför kunde man också uppleva sekvenserna så olika. Hos dem, vars musiska språkcentrum var otränat, vällde sekvenserna in med full kraft och satte igång formliga kedjereaktioner. Hos de övriga letade sig sekvenserna in bakom de eventuella försvar som uppställts mot alltför starkt emotionella eller intellektuella reaktioner och orsakade mer specifika och i viss mån förutsägbara beteenden. Men gemensamt för alla lyssnares olika utgångspunkter, var att alla reaktioner var också en funktion av tiden – det fordrade en initial närvaro hos publiken, och en beredskap att vilja delta i den tidsliga process som sekvenserna utgjorde. Ljuden kunde också beskrivas som friktion; luftens vibrationer når ju trumhinnan, huden och kroppen i form av mer eller mindre subtila beröringar. Bilden och det visuella, verkade plötligt som ett mycket mer trubbigt instrument än klangerna och rytmerna. Ljuset kan blända eller i framkalla epileptiska anfall om det blinkar i en viss hastighet. Men ljudets finare verkningar – på så många nivåer – framstod som alltings nav. Bilden och rörelsen förblev ett ackompanjemang till det musiska språket i våra resonemang.
Det ”summaspråk” av ljud och rörelser, som vi ansåg oss med lätthet kunna läsa av, var dock långt svårare att på ett målinriktat sätt sända ut . Det musiska språket var undflyende, skiftande och sökande till sin karaktär. Kanske var det just i mångfalden snarare än i begränsingen av uttryck vi skulle söka svaren? I stället för att renodla sekvenserna började jag istället komponera motstämmor. Till enkla melodiska linjer lade jag små reptilsnabba rytmiska förskjutningar, till rena harmoniska förlopp lade jag skärande dissonanser. Jag började arbeta med motsatser, men också skalan emellan polerna. Det gällde, insåg både jag och Lisa, att hitta den version av sekvenserna, den blandning, som möjliggjorde en följsamhet. En version som gick att modulera i stunden, allt eftersom vi registrerade publikens uppmärksamhetsnivå.
En dag kom Lisa hem ovanligt tidigt från sina exkursioner, med ett soligt leende på läpparna. Alla hennes promenader hade gjort henne brunbränd och om möjligt ännu vackrare än vanligt. Denna skönhet stod i skarp kontrast mot min fördjupade blekhet, framodlad över mina papprena, metronomen och det lilla pianot.
”Det är klart!” Lisa sjöng orden i en låtsasaria, upprepade dem som om det var en dödsscen i en opera. ”Deeet ä-hä-ä-här kla-ha- haaaaart!” Jag glodde dumt på henne, förvirrad av den plötsliga scenförändringen. ”Adrian, är du med? Knack-knack! Hallå? Ensemblen! Jag har hittat dem!” Jag reste mig -lite för snabbt- och lyckades välta det lilla skrivbordet jag suttit vid över ända. Jag halkade fram till Lisa över papprena som alla hamnat på golvet. ”Satan. Jag menar…underbart! Berätta, vilka är de?” Lisa viftade med ett finger i luften.””Sakta i backarna! Det får bli en över- raskning. Jag har beställt bord på La Coupole till ikväll. Då får du träffa allihop. Har du material som du kan ta med och visa?” Jag såg mig omkring över golvet och nickade. ”Visst, jag tror jag har hittat några användbara former…några problem är nog faktiskt helt lösta.. men om jag inte får veta vilka instrument, så vet jag inte vad jag ska ta med och visa upp…” ”Du får fila på det sedan. Jag vill bara att de ska få en bild av musiken.” Hon kom och gav mig en mjuk och varm kram. Hennes hud doftade utomhus och solsken. ”Adrian…äntligen kan vi börja på riktigt…det här kommer våra barn att bli stolta över…” ”Barn?” mumlade jag genom hennes hår. ”Ska vi ha barn?” Lisa fnissade och stack ett pekfinger i sidan på mig. ”Men det är väl klart! En så där sex-sju stycken. En egen liten ensemble…” Lisa tycktes alltid vara steget före mig – konstnärligt, emotionellt- ja, i snart sagt alla avseenden. Eller så hade vi bara olika tempi. Två metronomer som slog puls i olika hastigheter. Tanken på barn med Lisa, uppenbarade sig nu för mig som en självklarhet, något jag antagligen alltid sett fram emot. ”Ska vi börja träna redan nu?”