21. Paris est une blonde

”Vi måste förfina uttrycket!” Lisas ögon brann medan hon vankade av och an i den lilla ettan vid Saint Martin-kanalen som varit vårt hem i snart sex månader. En hel höst hade hunnit förlyta sedan vi flyttade ner till Paris direkt efter min examenskonsert. ”Det är än så länge ett för trubbigt instrument, fattar du!?” Jag stod och såg ned på Rue Bichat. Några hundar jagade varandra skällande mellan bilarna på den trånga gatan. ”Men varför Lisa? Varför ska vi göra det här? Folk som gråter, kräks, svimmar och skrattar hysteriskt. Då kan vi ju lika gärna dela ut psykofarmaka till publiken istället.” Lisa slet tag i min arm. ”Se på mig! Vi är bara i början av något stort, Adrian. Något som står högt över de här ströreaktionerna. Du har ju själv sett och förstått överensstämmelserna; det språkliga i det musikaliska, och den kommunikativa kraften i det klingande. Det handlar om att ge människor en inblick i sin fulla potential!” Jag vred mig loss ur hennes grepp. ”Nu tycker jag du låter som en flower-powerprofet. Är det inte hjärntvätt du pratar om?” Hon suckade. ”Nej, det är det såklart inte. Jag menar bara att det stadium vi hittills har kunnat iaktta innehåller andra möjligheter. Som att riva ned de barriärer som förhindrar en bättre form av kommunikation…” Jag strök henne över håret. ”Utopist” sa jag retfullt. Lisa ryckte till.”Jamen förhelvete, det är klart jag är utopist. Musiken är en levande och verklig utopi. Himmelriket på jorden! Den dagen jag inte är utopist längre får du lova mig att du nödslaktar mig, Adrian.” Jag låtsades chockerad. ”Äh.” Lisa såg trött på mig. ”Fattar du inte? Det musiska språket är mänsklighetens enda räddning. Att få människor att lyssna är det första steget. Sedan måste vi gå vidare och skapa de musikaliska bilder som genererar en positiv riktningsenergi. Om vi lyckas kombinera de här starka emotionella reaktionerna med en intellektuell återkoppling, så måste du väl inse vad som kan hända?”

”Du menar…att musiken skulle kunna verka komplementärt på något vis…”

”Just precis! De mekanismer som hållit musikens utopi och verklighetens pragmatism åtskilda skulle kunna påverkas att befrukta varann; vi skulle kunna skapa möjligheter för människor att själva sammanfoga det som samhället sönderdelat. Ingen hjärntvätt – bara hjälp till självhjälp…” Lisa hade fått små röda fläckar i ansiktet -som alltid då hon blev upprörd. Men jag tyckte mig kunna skönja en ny ton i hennes röst. En vibrerande desperation som som jag visserligen sympatiserade med – men som också var en smula skrämmande. I min värld hade sekvenserna tveklöst också blivit något stort och viktigt. Men jag ville -och trodde mig kunna- behålla distansen. Sekvenserna var kanske för mig mer som en intressant slaggprodukt av det verkligt viktiga: vår kärlek. Eller var sanningen den att jag förskönade mina motiv? Använde jag bara Lisa som en språngbräda för mina egna ambitioner? Kanske var det så att åren på Den Stora Musikhögskolan ändå fjärmat mig från Lisas begreppsvärld. Det som varit så tydligt hade nu börjat bli suddigt i kanterna. Omedvetet hade jag, nu även rent fysiskt, vänt mig bort från Lisa, och stod åter och blängde dumt ned på den smutsiga lilla gatan. ”Du har börjat tveka.” Hon slog mjukt armarna om mig bakifrån. Nere vid kanalen slussades en flodbåt fram i sakta mak. En skrikande konversation mellan slussvakten och kaptenen ekade mellan husen. ”Nej…ja…kanske. Jag undrar nog bara vart det här kommer att leda oss. Hur ska vi kunna styra den här utvecklingen så att den inte exploderar i ansiktet på oss?” Lisa tryckte en kyss mot min hals. ”Det är ju det som är din uppgift, älskling. Du ska bli vår musiska farmakolog; du ska kalibrera och uppmäta doserna så att vi uppnår bara det vi vill uppnå.” Jag vände mig häfigt om. ”Vilka vi?” sa jag surt.

Sedan ankomsten till Paris hade Lisa bestämt sig för att sluta i ensemble Drudenfuss -hon kom inte längre överens med den konstnärliga inriktningen, förklarade hon. Hon försörjde sig nu istället genom att vara ambulerande försteviolinist i Parisorkestrarna. En ojämn och osäker inkomstkälla. Mitt stipendium från skolan började nu att naggas betänkligt i kanterna. Då vi hade pratat framtid hemma i Sverige, hade jag gjort mig bilden av att jag undan för undan skulle ta mig in i det franska musiklivet just genom ensemble Drudenfuss. Ensemblen, med sin blandning av olika konstnärliga uttrycksmedel, framstod för mig som en frisk fläkt i relation till de musik-kotterier som frodades i det traditionstyngda Paris. Den stora kader av tonsättare från hela världen som i små klungor -och med glöd- hävdade olikartade uppfattningar om vad som var musikens enda väg in i framtiden, framstod för mig som offer för en tilltagande akademism. Den typ av akademism som såväl sociologen Adorno som den numera världsberömde tonsättaren och dirigenten Pierre Boulez (med flera) varnat för under den musikaliska modernismens framväxt nära trettio år tidigare. Dessa etablerade, närmast cementerade sammanhang var inte ett alternativ för mig. Riktningslösheten låg och lurade i vassen. Vad gjorde jag och Lisa i Paris om vi inte skulle arbeta ihop? Därför välkomnade jag egentligen det faktum att Lisa nu tog upp tråden igen. Vårt gemensamma projekt hade av flera skäl avstannat på grund av de praktiska problem som flytten och överlevnaden uppställde. Men jag kunde inte låta bli att känna mig utestängd, då hon nu plötsligt verkade ha en färdig plan. ”Hallå! Det är mig, Lisa, du pratar med! Det är inte likt dig att ägna dig åt självömkan…” Hon såg uppriktigt förvånad ut. ”Jamen, det verkar ju som om du nu har bestämt en massa saker utan att jag fått vara med…” Jag hörde själv hur ynklig och patetisk jag lät.”Skärp dig, Adrian, och lyssna i stället. Så här hade jag tänkt. Vi startar en egen ensemble. En musisk kommandostyrka om du så vill, bestående av virtuoser från flera musikaliska genrer och expertisområden. Du står för musiken och gemensamt lär vi oss och dem att rikta sekvenserna för att bäst motsvara de mål du och jag uppställer. ” Energin kom tillbaka till mig med full kraft och alla mina tvivel suddades lika plötsligt som märkligt ut. ”Vilken lysande idé, Lisa! Varför har du inte sagt något förrän nu?” Lisa ryckte leende på axlarna. ”Varför är ointressant. Ska vi eller inte?” Jag svarade med att krama henne hårt och överösa henne med kyssar. Det var som hon med denna enkla idé i ett slag hade fört mig tillbaka till henne, och jag var yr av lycka över att ha hittat hem igen. Återigen hörde vi varandra – andades med varandra. I mina öron ljöd ett mjukt och basigt C; vibratolöst men varmt.

~

Lämna en kommentar