19. Time stands still & 20. ”Charascho”

Vad var det som- i ett plågsamt lågt tempo- höll på att hända? Medan jag försökte somna om efter kvällens osedvanligt konstiga turer, tänkte jag på min dröm. Som bild för hur jag förhållit mig till händelserna runt Lisa, var drömmen alltför tydlig. Jag hade av olika skäl varit passiv och låtit allt ske. Lisa hade fått utkämpa den sista striden ensam. Men nu hade tiden till slut drivit mig till en punkt där jag såg klarare på det som skett och det som nu förmodligen måste ske. Det förfutna hade nu börjat breda ut sig som en gigantisk karta, som jag metodiskt kunde skärskåda. Det var inte långt kvar nu, innan nedtecknandet av historien gett mig de detaljer jag behövde för att till slut också handla.

20. ”Charascho”

Jag hade fått som jag ville. Sömnen hade varit djup och hård, och jag vaknade utvilad. Såg på klockan att den inte var mer än sex på morgonen lokal tid. Eftersom det ännu var en timma kvar innan frukost serverades, kokade jag lite medhavt vatten i rummets vattenkokare, blandade till en pulverkaffe och satte mig på balkongen. Dagens första cigarett kändes mer som en skymf mot livet än vanligt, varför jag fimpade redan efter det första blosset. Ljuset över Kaspiska havet var ovant och obestämbart. Sjön låg azurblå som ett vykortshav, men ljusskiftningarna över land var främmande; ljuset reflekterades mot främmande träd och främmande byggnaders främmande färger. Återigen greps jag av den förnimmelsen av trygghet jag så ofta erfor vid mötet med det okända. Kanske var det detta som drev mig också i mitt konstnärsskap. Ett stilla uppror mot det förutsägbaras diktatur.

På bussresan in till staden var alla tysta och tillbakadragna. Georgiern Ivan satt och såg trumpen ut längst bak i bussen. På stolarna bakom förarplatsen satt Katja och Nikolaj och pratade lågmält med varandra; bakom dem satt Tonja och var nu ännu blekare i förmid- dagsljuset. Något som fick hennes peruk att se än mer absurd ut. Genom fönstren kunde vi se stora fält med oljeborrtorn, och små klungor av människor som uppenbarligen var på väg till fots in till staden. Jag stirrade ihärdigt ut genom det smutsiga bussfönstret, och försökte undertrycka det virrvarr av tankar som hela tiden pockade på uppmärksamhet. Ta in omgivningen, landet och människorna -det andra får komma sedan, uppmanade jag mig själv. Staden Baku uppvisade en märklig blandning av arkitektoniska stilar. Sovjetiska mastodontfasader stod bredvid mer orientaliskt ornamenterade byggnader och enstaka seraljer. Basarer där kvinnor och män från bergen som sålde grönsaker; kostymklädda och mustaschprydda män med guldtandsgarnityr. Och många växlingsställen.Västvaluta var lika eftertraktad här som i andra före detta sovjetrepubliker. Då bussen långsamt rullade genom stadens centrala kom Tonja och satte sig bredvid mig. ”I thiiink biiig mistaake yesterdaay” sa hon med klagande stämma. ”Biiig mistaake…”. Jag ryckte avvärjande på axlarna. Bussen parkerades intill Tyska kyrkan, där konserten skulle äga rum. På den lilla muromgärdade innergården ställde jag mig och rökte, medan musikerna gjorde sig i ordning inne i salen. Medan jag stod där närmade sig en svarthårig, mycket kort och ung kvinna. Hon presenterade sig som Frida Memetova, och förklarade att det var hon som skulle sjunga solopartiet i mitt verk. Med en anmärkningsvärd närvaro registrerade hon mina kommentarer till hennes frågor; jag blev nästan orolig för att hon hörde till den typ av människor som alltid vill verka mer intelligenta och förstående än de egentligen är. Men hennes eftertryckliga nickar och instämmande hummanden på de rätta ställena gjorde mig lugn. Dessutom litade jag helt på Nikolajs konstnärliga omdöme. En man med flottigt hår och paddliknande utseende kom ut och kallade på bruten engelska in oss till repetitionen. Inne i salen rådde med västerländska mått närmast kaos. De spelade på lappade och lagade instrument som såg ut att kunna falla sönder i bitar när som helst. Alla musiker verkade ha sina mobiltelefoner på. Repetitionen avbröts ständigt av små ettriga signaler. Många rökte inne i kyrkan, något som fick vaktmästaren att placera sig vid scenkanten och – i ett fruktlöst försök att hävda sin makt – höja ett varnande finger så fort någon gjorde en ansats att tända en ny cigarett. Dessutom hade Nikolaj transformerats från den blide och frodige musiker jag kände, till ett militäriskt vidunder. Han skällde till höger och vänster, något som emottogs med loja gester och axelryckningar. Men det klingade! Trots att Frida på min anmodan bara satt bredvid och lyssnade ljöd ensemblen som ett levande helt. Nya detaljer, som jag själv bara delvis mindes, framträdde i partituret och fick det att röra sig på ett helt annat sätt än under uruppförandet för tio år sedan. Inga incidenter inträffade under repetitionen. Musikerna tycktes helt opåverkade av de inkomponerade sekvenserna. Tillsammans med Ivan, den georgiske tonsättaren, företog jag efter repetitionen en långpromenad i Bakus innerstad, med flera stopp på några av stadens många kaféer. Överallt spelades turkisk och Azerisk populärmusik från små megafonhögtalare, distorderat och gällt. Samma harmoniska rundgång var tydligen basen för allt populärmusikaliskt skapande i regionen; en fallande ackordisk rörelse inledd av ett mollackord följt av två durackord på heltons avstånd, därefter en halvton ner till dominantackordet. Och så om igen. Vi besökte Jungfrutornet, varifrån en ung kvinna sades ha kastat sig i havet för att hon inte fått förena sig med sin älskade. Utsikten uppifrån tornet var skrämmande och slående vacker. Man såg hela staden breda ut sig längs med Kaspiska havets strand. Stående på toppen av tornet (där inga säkerhetsräcken fanns) tänkte jag att det var precis detta Lisa hade gjort. Som en figur ur en romantisk saga hade hon kastat sig ut för en kärlek som var viktigare än allt annat. Det hade inte handlat om att statuera exempel eller att straffa. Bara att kärleken varit så mycket viktigare. Själv stod jag så nära kanten jag bara vågade, det vill säga inte särskilt nära. Ivan däremot, stod obekymrat rödbrusig på den lilla upphöjning som skilde besökaren och stupet åt och sjöng en georgisk folkvisa för full hals, till de övriga turisternas förtjusta förvåning. Så småningom drog vi oss ned mot hamnpromenaden. Jag slogs åter av mängden av kostymklädda män utan slips, som vore det en azerisk stadsuniform. Vi hade ännu ett par timmar på oss innan konserten skulle börja, varför jag och Ivan (vi kommunicerade nu obehindrat på vår kroppspråkligt uppblandade gibberish) satte oss ned vid havet och åt på en av de tältrestauranter som stod uppställda vid kajkanten. Nygrillad, marinerad stör och té som smakade underbart i vårvärmen vid vattnet. En stor publik hade mönstrat upp vid tiden för konserten. Här var konsertkulturen helt annorlunda. Precis som musikerna gjort under repetitionen, lät publiken sina mobiler vara påslagna under konserten och svarade ogenerat under det att konserten pågick. Ingen tycktes ta någon särskild notis om det. Dessutom kom och gick folk hur som helst under konsertens gång, smällande i dörrar och småpratande på vägen in eller ut. Det fick mig att tänka på hur det måste ha varit på operan under 17- och 1800-talen i Europa, med tärningsspel och försäljning pågående på parkett och i loger. Ett av verken under konserten var nära att framkalla ett anfall. En konsert för kammarensemble och traditionell persisk trumma -tombak -skriven av Ivan, skapade en otrolig resonans i mina öron. Allt ekade och spelades om och om igen i mitt huvud. Men den här gången räckte det med att jag blundade och höll i mig i bänken för att det skulle gå över. Det fanns en förtrolig lojhet i Ivans musik som inte fullständigt lyckades rubba min balans. Så var det då dags för Love; formal aspects, som var det sista stycket på konserten. För första gången kunde jag ostört iaktta publikreaktionerna. Under den första deklamatoriska inledningen spred sig ett svagt sorl bland bänkraderna. Någon fnissade osäkert. En man långt fram i kyrkorummet ställde sig upp och satte sig ned flera gånger i rad, till dess att hans sällskap ryckte honom i kavajen. Flera kvinnor tog fram solfjädrar och viftade frenetiskt med dessa då styckets klimax närmade sig. En man sprang hukande ut ur salen då Frida sjöng sitt briljanta höga D. Efter applåderna, kom ett tjugotal människor fram och tackade mig och ensemblen; en rödflammig och flämtande kompositionsprofessor från Bakus konservatorium kramade om mig i en spastisk manöver som så när fick mig att tappa andan. ”This is a triumph for ensemble AZ, my friend” Nikolaj stod svettig och höll om Frida. ”But now I really have to get some sleep. I am sooo tired! What is it with your music?” Bakom Nikolaj och Frida stod Tonja. Hon darrade lite på underläppen och såg vädjande på mig. Jag valde att ignorera henne. Under festen, som innehöll extrema mängder vodka, magdans (till samma slingor jag hört under dagens promenad) och traditionell azerisk mat, tvingade ensemblens klarinettist in mig i ett rum för att visa något. Ur en svart läderväska drog han fram några pistoler. Han plockade isär en av dem, förevisade pipan och knackade sig mitt på pannan. ”Poff, poff, charaschó!” Efter en stund insåg jag att han försökte sälja ett vapen till mig, som ett uttryck för vänskap. ”I maake you good priiice!” Då jag krånglat mig tillbaka till festen, hade den urartat till ett virrvarr av krossade glas och ömt omslingrade ensemblemedlemmar.Vid kortänden av ett långbord kröntes den kaotiska bilden av en ljudligt snarkande Nikolaj, ännu i drömmen kvar i sin dirigentroll – mellan snarkningarna hörde jag honom mumla korta kommandoklingande ord på ryska. Jag smet iväg. Telefonen skrällringde i samma ögonblick som jag steg in i rummet. Jag drog ur jacket, och satte mig vid datorn.

Lämna en kommentar