18. Thank you for the music

Den beigemålade dörren till hotellrummet slog igen bakom mig. De sista nätternas sömnbrist gjorde mitt avsked i korridoren till de andra aningen mer bryskt och kortfattat än det kunde ha varit. Dessutom gjorde tidskillnaden sitt till; sedan jag landat hade omvärlden tett sig suddig och konturlös. Nu ville jag bara sova. Helst en djup och drömlös sömn. Jag slängde mig på sängen och somnade omgående med kläderna på.

ZANG….! K-GING-P-P-P-SSSSSSSKSCH!!! Jag stod i högt uppe i ett jakttorn och tittade ut över ett hygge med min kikare. Långt där nere såg jag till min förskräckelse Lisa springa i en skyttegrav, hukande, med fiolen skjutklar. Ensam försvarade hon ett litet stycke land mot anstormande horder av kostymklädda herrar och damer. I grupper om tjugo anföll amuserna med skarpladdade vapen; lådvis med regelverk i tjocka luntor östes ned i skyttegraven med sikte på att begrava Lisa. Hon omväxlande duckade, sprang, och anlade moteld i form av välriktade sekvenser som fick flera av de anfallande att ramla ihop i små välskräddade högar som förmultnade i hyperhastighet. Men det var bara alltför tydligt att amuserna skulle vinna – de var för många. I vild panik började jag klättra nedför stegen för att undsätta Lisa. Då jag äntligen kom ner på marken var det som att springa i meterdjup lera. Jag skrek ut hennes namn, och hon vände sig leende om mot mig. Bakom henne såg jag en gigantisk gul traktor komma körande – skopan rågad med utredningar och politiska skrifter. Jag vevade förtvivlat med armarna och skrek åt henne att akta sig. Men hon stod bara och vinkade leende tillbaka med fiolen under hakan. Leran sög mig djupare ned för varje steg; nere vid skyttergraven höjdes traktorskopan långsamt över Lisas huvud där hon stod, nu med en bekymrad min – hon såg min kamp mot leran. Just då skopan tömde ut sitt innehåll vände hon sig om.

RRRRRRRRRRR RRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING.

Alla luntor blev hängade i luften medan Lisa vigt hoppade undan och pilade utmed skyttegraven.

RRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING.

Det ljud hon gav ifrån sig tycktes få allt att stanna upp, eller åtminstone röra sig mycket långsammare. Plötsligt var hon vid min sida, smutsig och vacker, lade ned fiolen och stråken på marken och räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp.

Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!

Nästan i sömnen lyfte jag luren av den röda telefonen på sängbordet. ”Hi, Adrian. She is waaaaiting foor you, you know”. Katja. Det var då själva fan. ”Please, I am trying to sleep; it will be a long day tomorrow. See you. Good-bye!” Jag slängde på luren och försökte somna om, och var nära att lyckas då telefonen ringde ännu en gång. ”What now?!” Jag väste vresigt i luren. ”Calm down, it’s me, Nikolaj!” Jag sjönk tillbaka på kudden. ”Nikolaj, I am really tired. What is it?” Nikolaj harklade sig i andra änden. ”Well, Tonja is really desperate. She’s been calling me and Katja ever since we came to our room. You have to see her. Do what you want; play her some music or something. You don’t have to fuck her.”

”Nikolaj, for god’s sake, I KNOW I don’t have to fuck her. And I won’t. I am going to sleep. If she’s such a pain in the ass, don’t answer the phone. I know I won’t. Good night.” Jag slängde på luren och drog ur jacket.

Långsamt kände jag värmen sprida sig i kroppen och jag sjönk gradvis ned i en halvslummer, fortfarande halvt medveten om rummet och bruset från havet. Ett häftigt bultande på dörren ryckte upp mig ur dvalan. Jag hasade ut ur sängen och vinglade sömndrucket bort mot dörren. På heltäckningsmatten ute i den skrikgult kakelklädda korridoren, stod Tonja, endast iförd badhanddukar. Kring huvudet bar hon en handduksturban, och det låg små vattendroppar på hennes axlar, som om hon nyss tagit en dusch. ”Hello mr Svensson. May I coooome?” Jag suckade och släppte in henne. Värre än att låta henne komma in i rummet hade varit att behöva stå och dividera i korridoren med en nyduschad moskovitiska. Hon log blygt mot mig och satte sig i en av fåtöljerna mitt emot sängen. Då jag frågade vad hon egentligen ville såg Tonja nästan förnärmad ut. ”You nooot think I am beautifuuul?” Jag bjöd henne på en öl som jag köpt på flygplatsen, och förklarade hur jag såg på saken. Hur vacker hon än var skulle inga fysiska experiment äga rum. Däremot sade jag mig vara villig att sitta en stund och prata musik och höra lite vad hon ansåg om ensemble AZ.

Ett lätt uttryck av besvikelse fladdrade genom Tonjas anletsdrag men hon valde att berätta lite om ensemblen, som hon fann ”noooormal”. Efter en kvarts tomt prat plockade jag fram några cd-skivor med min egen musik på och gav dem till henne. Sedan erbjöd jag mig att eskortera henne till hennes rum som låg på bottenplanet. Innan hon stängde sin dörr, hann jag se en skymt av hennes svarta peruk som hängde nyborstad på en krok ovanför sängen. Jag sade god natt, och hon svarade med ett ”thaaaankyou for the muuusic”.

Lämna en kommentar