11.Senza misura & Rites de passage

Masja satt redan till bords då jag och Lisa kom in i köket. Nikolaj agerade värd och visade oss våra platser mitt emot varandra vid det lilla köksbordet. För någon som – likt mig – var van vid att människor i föräldragenerationen på sin höjd serverade scones och te vid den här tiden på dygnet, var den Azarovska kvällsmaten i särklass. Pilmeni visade sig var en sorts ryska ravioli, som dock smakade allt annat än italienskt. På dessa pastaknyten, som med råge täckte tallrikarna, hällde Nikolaj sojasås i riklig mängd. Två glas per kuvert var framställda; i det ena var vodka och i det andra saft utblandad med mineralvatten. Jag tittade på klockan, och konstaterade att klockan redan blivit halv tolv. ”Don’t worry about the time, Adrian” Masja log över bordet.”we will take you to the Konzerthaus tomorrow morning.”

”Well, thank you – Masja, was it?” Masja nickade överseende åt min tvekan. ”But only if it doesn’t cause you too much trouble…” Både Masja och Nikolaj, som nu satt sig vid bordet, gjorde yviga men avvärjande gester. ”You, know, Adrian” -nu tog Nikolaj till orda- ”you mustn’t be so polite. Frankly, we’re the kind of people who say what we think. If we didn’t WANT to take you to the Konzerthaus, we would have said that instead!” Han såg min förlägna min vid detta utspel och började skratta okontrollerat igen. Både Lisa och Masja såg ut att tycka att situationen var komisk. Jag rodnade. Nikolaj dunkade mig plötsligt i ryggen från sin plats bredvid mig. ”Well, now! Eeva-Siri tells me you want to be a composer. Is that right?” Nu rodnade jag ännu kraftigare. Hur visste Eeva-Siri om mina planer? Jag hade aldrig nämnt det för någon på skolan, varken lärare eller elev; det var min ömt vårdade hemlighet. Chocken över detta brutala avslöjande av min förmätna ambition gjorde mig helt stum och svetten bröt fram vid hårfästet. Lisa tittade upp från sin tallrik och såg intresserat forskande på mig. ”You don’t speak much, now do you, Adrian?” Jag harklade mig lite för häftigt, och fick upp en bit pilmeni som lojt landade på tallriken. Nikolajs munterhet visste nu inga gränser; han skrattade så han tjöt och dunkade handflatorna i bordet. Något gjorde att jag plötsligt själv började skratta. Kanske var det för att Nikolajs skratt var både smittande och helt utan skadeglädje över min pinsamma belägenhet. För trots Nikolajs burdusa stil fanns ett stort och varmt välkomnande drag i hans sätt, som gjorde att man förstod att han var en människa som ville en väl. ”So? Will you answer my question?” Nikolaj tittade uppfordrande på mig. ”Well,” började jag,” I guess it’s true. But I have only written two pieces yet.” ”Great! You see, I am a conductor, so I really would like to look through your music. Have you brought it with you?”

”No, I’m sorry” svarade jag moloket. ”I only brought my sketchbook”. ”Then we must look at that- but tomorrow! Good!” Nikolaj gjorde nu en bjudande gest med glaset i hand. ”Now, let’s drink to Music!” Resten av middagen förflöt utan pinsamheter. Jag blev alltmer upprymd både av vodkan och av Nikolajs intresse. Lisa deltog intensivt i konversationen, som kretsade runt ett myller av ämnen; Strauss instrumentationsteknik, det ryska språkets uttrycksfullhet, skabrösa skämt, musikens förmåga att beröra människan på djupet, den svenska körtraditionen – allt i ett flöde som hade en berusande inverkan på mig. Efter vad som måste ha varit flera timmar, reste sig Nikolaj från bordet och beordrade samtliga ut i vardagsrummet. När vi alla gått ut i salongen, gick Nikolaj fram till en trave noter och började bläddra. ”Before we all go to bed, we must play something!”

”Nikolaj!” Masja lät sträng. Nikolaj ryckte på axlarna. ”Fuck the neighbors! They need music badly anyway, just as the rest of mankind. Here!” Han höll triumferande upp ett partitur. ”The pianotrio by Ravel! Masja and Adrian; you share the piano part. Lisa; bring your violin. I’ll start tuning my cello.” Nikolaj såg ut som han just gett order om att storma parlamentet; ögonen lyste av beslutsamhet och glöd. Eftersom det var uppenbart för alla att inga protester skulle hjälpa, gick Lisa och hämtade sin violin, jag och Masja satte oss ned vid flygeln och började titta i stämman.

Att dela på en pianostämma är en ibland vansinnigt rolig lek. För att på två få ihop något som är skrivet för en person- en hjärna och två händer- kan vara väldigt komplicerat och ofta helt omöjligt. Vi bestämde oss för att jag skulle ta basen och vänsterhanden och Masja diskanten/högerhanden. Det låter sig sägas, men vi kunde se problemen hopa sig i ganska snart i notbilden. Stämkorsningar och löpningar som i vår version skulle få allvarliga konsekvenser för Ravels organiska musik. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet åt situationen. När Lisa och Nikolaj stämt färdigt, andades Masja in och började mjukt pulsera fram de inledande ackorden och temat. Jag svarade försiktigt i basen. Nikolaj och Lisa föll in i perfekta samklanger och plötsligt var vi mitt inne i världen enligt Maurice Ravel. Koncentration och fokus omslöt oss alla fyra; all tidigare berusning kändes som bortblåst och hade ersatts av den kollektiva lyssnande, tänkande och kännande aktivitet som musicerande kan vara.”Thank you, and good night! Tomorrow we play the second movement” Nikolaj reste på sig, ställde försiktigt cellon åt sidan, och bjöd till slut Masja armen. Lisa nickade åt värdparet och satt sedan kvar på sin stol och torkade av sin violin med en tygtrasa. Hon såg fundersam ut. Utan att jag efteråt kunde minnas hur, hade vi utan allvarligare in- cidenter tagit oss genom den första satsen. Masja visade sig vara en lysande pianist; då hon kände att jag tvekade, grep hon resolut in och räddade situationen, eftersom hon ju hade stämman i sin helhet i fingarna. Men till största delen lyckade vi faktiskt lösa den befängda uppgiften att dela det odelbara. Det kändes ord som ett smärre mirakel att vi kommit till slut utan att bryta, ett faktum som var helt analogt med den overklighetskänsla jag förnummit i samma stund jag klev in genom dörren till detta hem. Och nu hade denna känsla utsträckts till att omfatta hela mitt väsen. Jag tyckte att jag såg mycket klarare, och kände mig helt enkelt lugn och tillfreds men på ett aktivt och vaket sätt. Nu kunde också hela Lisas uppenbarelse sjunka in i mitt medvetande. När hon satt där och tankfullt torkade sin violin, var hon den vackraste kvinna jag någonsin sett. Med minnet av hennes violinspel ekande i öronen förstärktes den bilden och blev verkligare och mer påtaglig än verkligheten själv. Ett fönster i rummet stod på glänt och släppte in dofter från staden. Så här mitt i natten tycktes naturen ta över den doftmiljö som dagtid dominerades av avgaser; den fuktiga nattkylan bar in doften av daggvått gräs. Lisas axellånga, bruna hår, hennes stora gröna ögon, det lilla röda märket på halsen som hon fått av violinspelet, hennes mjukt välvda mun, händerna med sina långa smala fingrar, näsan som var rak som på en fornegyptisk målning, de långa benen inuti ett par väldigt trasiga jeans, fötterna utan strumpor – allt sjönk in och korsbefruktades med musiken, allt det främmande som jag fått ta del av under kvällen – och den starka förnimmelsen av att vara bland människor som var i besittning av en sanning som jag endast kunde ana. ”Hallå! Vad tänker du på?” Lisa spände ögonen i mig. ”Ingenting särskilt” svarade jag,”jo, kanske förresten. Jag tänkte på hur märkligt det känns att sitta i Wien med dig. Och de här människorna. Masja och Nikolaj. Det känns som om jag alltid har känt dig och dem. Låter det fånigt?”

”Inte alls. Jag har nog tänkt så också. Men jag känner det som att det finns en sorts logik i alltihop. Du och jag var tvungna att lära känna varandra här. På skolan hade det nog varit omöjligt…med alla…äh. Vi tar det se’n. Ska vi borsta tänderna?” Lisa hoppade upp från stolen, gick fram till mig och tog tag i mina händer och drog upp mig från pianopallen. Vi borstade tänderna tillsammans, något som även det kändes som en märkvärdigt besjälad aktivitet i hennes sällskap. Utan att ta ögonen från varandra stod vi en lång stund och borstade. Innan vi till slut spottade och sköljde, hade jag stirrat så hårt och länge in i Lisas ögon att de tycktes ändra form; de blev större och större och tog så när över hela badrummet. ”Generar det dig om jag kissar?”

”Gör som du vill” sa jag och vände mig bort för att dölja rodnaden på kinderna. Jag fumlade med kranarna och började frenetiskt tvätta ansiktet, och slutade inte förrän jag hörde henne spola. Hon kom fram till handfatet och knuffade milt undan mig, tvättade sina händer och ansikte, och slank ut ur badrummet. Medan jag i min tur ställde mig och pinkade, sneglade jag på armbandsuret. Klockan var nu halv fyra på natten. Senast om fyra timmar skulle vi stiga upp för att hinna till morgonens repetition. Lisa låg redan i en av de två hopfösta sängarna då jag kom från badrummet. Hon hade hittat några värmeljus som hon tänt och ställt på en stol intill sängen. Jag tog av mig byxor och strumpor men behöll t-shirt och kalsonger på, och kröp slutligen ned i den lediga sängen. ”Hej, du.” Lisa låg vänd mot mig och klippte trött med ögonen. ”Hej”, svarade jag viskande. Hon sträckte ut en hand. Jag lade min hand i hennes. ”Jag har så mycket jag vill fråga dig om, Adrian. Och så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Du är en Gnista, Adrian, precis som jag – precis som Masja och Nikolaj. Och Eeva-Siri. Vi får inte låta Amuserna komma åt oss…men mer om det imorgon, Adrian. Vi måste sova. Godnatt.”

”Godnatt…men vad…” Lisa hyssjade åt mig och log sömnigt. Hon slöt ögonen och lämnade mig fullständigt förbryllad. Gnistor? Amuser? Jag låg vaken länge och tänkte på det hon sagt, och på hela denna märkliga kväll. Till slut gled jag in i ett halvsovande tillstånd; drömmen växlade mellan bilden av mig och Lisa besinningslöst älskande ovanpå Masjas flygel, och en flyktscen i vilken jag och Lisa sprang för livet bort från en gråklädd skara människor. Hela tiden spelade huvudet brottstycken av musik – okända instrument och röster som tätt följde drömmens bildväxlingar och dramaturgi. En lätt tryckning på handen. Lisa låg och tittade på mig. Yrvaken trodde jag först inte på bilden, utan blundade hårt, och öppnade åter ögonen. Hon var kvar. Det tycktes strömma värme och tankar från henne och direkt in i mitt blodsystem och min hjärna, som om en stark och ordlös kommunikation pågick. Det kom en svag doft av kaffe in i rummet. Utanför kunde vi höra våra värdar röra sig i lägenheten, morgonbestyr i badrummet, frukostklirr av koppar och fat i köket. Trafiken som utanför redan var i full gång. Och så åter ögon. Efter en lång stund hördes en lätt knackning på dörren till vårt sovrum. Masjas röst: ”Good morning. Breakfast is ready now, but no hurry!” ”Thank you” Lisa svarade utan att släppa mig med blicken.”we’ll be right there!” Störda av att bli återkallade till världen utanför var det som om vi gemensamt satte tillfällig punkt för vår icke-verbala konversation. Jag satte mig upp i sängen, men fortfarande med Lisas hand i min. ”Lisa, du sa något igår som du måste förklara. Det där om Amuser och Gnistor… pratade du i sömnen eller?” Jag lyfte upp hennes hand och sniffade på den. Täcket gled ned längs hennes arm och avslöjade i en glimt att hon var naken. ”Nej. Men jag förstår att du undrar… jag ska förklara…men det kräver mer obruten tid. Kan vi inte ta en långpromenad efter repet idag? De andra ska ju åka med bussen på sightseeing. Kan inte vi göra vår egen? Så ska jag berätta allt. Det är viktigt att du får veta, Adrian.” Lisa sparkade av sig resten av täcket och låg nu helt naken för mina ögon. ”Långpromenad” mumlade jag, ”javisst…” Lisa sträckte lojt ut sig och gäspade intensivt. Så släppte hon plötsligt taget om min hand, rullade av sängen och letade fram en handduk, som hon virade om sig. ”Jag bara måste duscha” sa hon och försvann ut ur rummet. Röster utanför. Nikolajs bullrande skratt. Duschen som sattes på. Jag insåg att det var lika bra att jag klädde på mig direkt. Klockan var redan strax efter åtta. Repetitionen hade lagts klockan nio, för att hinna med sight- seeingen som körens resegrupp planerat. Konserten skulle inte vara förrän dagen därpå i konserthusets Mozart-sal. Jag kände att jag var ordentligt trött i kroppen, men samtidigt fanns en egendomlig och stark energi närvarande som gjorde uppstigningen lätt. Efter en hastig påklädning steg jag ut i vardagsrummet och gick i riktning mot kaffedoften och köket.Intensiteten i samtalet vid frukostbordet tog vid där middagskonversationen slutat. Inget tyst och inåtvänt petande i äggen här inte. Så fort jag kommit in i köket, satte Nikolaj igång med en känsloladdad utläggning om kvaliteten på en orkester från Brno han nyligen dirigerat. ”You should have heard them! The strings seemed like they never had played anything more modern than Borodin, and there I was, trying to play Zimmermann and Henze…” Så småningom uppenbarade sig Lisa i köket och hann precis kasta i sig en kopp te och en smörgås innan Nikolaj drog fram bilnycklarna och skramlade uppfordrande med dem. ”I promised Eeva-Siri to see to it that you get here on time. Let’s go!”

”Riivaa dell såååååll!” ” Pass på de’ sista terssprånge’, de’ blir alldeles för lågt. Väck upp

gehöre’ nu. I synnerhet baasarna. Jag misstänke’ att Bertil hade någo’ annat än saft i flaskan igårkväll .” Vi kom till repetitionen mitt under uppsjungningen. Nikolaj hade kört oss i ilfart till Konzerthaus, rökande och pekande på byggnader, monument och statyer, samtidigt som han extatiskt sjöng med i ”La valse” (Ravel igen) som dånade från kassettspelaren i bilen. Vi släpptes av framför portarna och sprang in i huset. Nikolaj hade själv bråttom till en repetition så han for iväg i en rivstart, gjorde en u-sväng och försvann. Lisa frågade uniformsklädd herre -på tyska- om vägen till Mozart-salen, han pekade obestämt inåt de stora lokalerna. Efter en stunds irrande i det stora kapprummet, såg vi så en pil på vilken det stod skrivet ”Mozart-saal”. Vi hastade uppför ett par trappor och nådde slutligen vårt mål. ”Nå jo, bättre sent än falskt, som jag brukar säga!” Eeva-Siri blinkade skämtsamt åt oss då vi tassade in och ställde oss på våra respektive platser. Ett muntert fnissande spred sig i kören. Jag fick en armbåge i sidan av Bertil. ”Välkomna. Som uppvärmning tar vi vårt lilla svenska extranumme’. ”Kung Liljekonvalje” om ja’ få’ be.” Koristerna bläddrade i sina pärmar, så även jag, och då alla stod klara med blicken på Eeva-Siri, lyfte hon sina armar till ett förberedande slag, andades med kören i upptakten och stycket tog sin början. Jag iakttog henne under de inledande takternas damkörspar- ti. Hon dirigerade stabilt och tydligt, men samtidigt med rörelser som var kongeniala med texten och musiken; sensualism men också en elegisk energi strålade ut ur hennes händer. Jag lyssnade till damstämmorna, och tyckte mig höra Lisas röst som verkade som ett sammanbindande länk i alten. Det var hennes röst som fogade ihop skillnaderna i intonation inom stämman, och gav den dess varma och fylliga klangfärg i de låga lägena. Då herrstämmorna svarade i den uppåtgående frasens vackra linje, hörde jag hur basstämman mycket riktigt inte riktigt var sig lik. Bertil kämpade för att hålla intonationen uppe, men nådde inte riktigt ända fram. Stegen uppåt blev ohjälpligt för små, och nedåt för stora. Själv slutade jag snart att sjunga, efter som det sällan lönar sig att kämpa emot en dylik tendens som grundar sig på rösttrötthet. Eeva-Siiri slog av. ”Ja’ tror att den gode Wikander har rotera’ nog i graven för tillfälle, di har dåligt me’ åksjukepiller därnere i underjorden’. Få se, har vi någo’ som ligger lågt nog för basarna idaa’? Vi får locka upp er den långa vägen. Skäms, Bertil!” Hon blängde med låtsad stränghet på Bertil som uppgivet ryckte på axlarna. ”Nå, vi gör ett försök me’ första satsen i Frank Martin. Kyrie Eleison, när ni behagar!” Gradvis började kören låta bättre. Basarnas och tenorernas whiskeymättade klang löstes efter hand upp i en mer övertonsrik och centrerad klang. De i Martins mässa så frekventa kvintintervallen mellan bas 1 och bas 2 låg till slut stabila och nästan svävningsfria. Koncentrationen hade lägrat sig över kören. Efter att hela mässan sjungits igenom, övades några motetter av Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholms ”Laudi” och avslutningsvis Schönbergs ”Friede auf Erden”. Ett tungt och allvarsamt program. Kören var, efter de avslutande svallen i ”Friede..”, helt slut. Eeva-Siri svettades ymnigt; stora mörka ovaler tecknade sig mot klänningstyget vid armhålorna. Hon hade återigen lockat oss att ge allt, trots att det ännu bara var repetition. Något som koristerna inte sällan klagade över. ”Ska vi inte ha NÅ’T kvar till konserten” brukade det låta på väg ut från repetitionerna. Själv trivdes jag med detta drag hos vår dirigent. Fanns det något jag inte stod ut med, så var det då folk inte försökte göra musik där det var möjligt.

Sopranen Barbro snärtade ihop sina händer och ropade över pladdret och stolskrapandet: ”Bussen väntar utanför! Ni hinner INTE kissa innan. Gå direkt till bussen, den tar oss till ett lunchställe strax utanför sta’n där ni kan förrätta era behov! Knip ihop bara.” Eeva-Siri, som fortfarande stod bakom sitt notställ, tittade bistert på Barbro och mumlade knappt hörbart: ” Om ja’ int’ pissar nu så blir de’ syndafloden på bussen. Han har int’ invärtes vindrutetorkare, saatan.” Därmed tog hon sin hög med noter, plockade upp sin kappa och handväska från stolen bredvid och ångade snabbt iväg mot räddningen. Jag satt kvar på min stol och plockade lojt med mina noter, utan särskild brådska. I ögonvrån såg jag att Lisa hade ungefär samma strategi -låt dem gå ut så smiter vi sedan, löd den tysta överenskommelsen. En spark på smalbenet. Bertil stod lutad över mig, med rödsprängda ögon. ”Ge mig alla detaljer, Svensson.” Jag stir- rade tyst tillbaka.”Satte du på’na?” Jag svarade fortfarande inte.” Va? Hångla’ ni, eller?” Han började flacka osäkert med blicken. ”Nå’nting? Inte? OK. Vi ses på bussen.”

Till slut var det bara Lisa och jag kvar i salen, så när som på en vaktmästare som plockade med notställ och stolar på den lilla scenen. Lisa nickade bort mot ett dörrpar som låg på motsatt sida. ”Ska vi gå?” Jag reste på mig och hoppade ned från scenkanten nästan samtidigt med Lisa. Hon skrattade till åt ljudet, då vi nästan samtidigt dunsade i golvet med fötterna. Då-dånck!. Hon stannade upp och sneglade prövande på mig. ”Ska vi göra om det?”

”Visst” svarade jag. ”Men kan vi inte göra det från andra änden och så hoppar vi längs med hela scenkanten?”

”Jaaa!” ropade Lisa,”Då blir det ju som en hel komposition!” Inför den stackars vaktmästarens nu tallriksstora ögon hoppade vi och klättrade upp, hoppade och klättrade upp. Efter att halva scenkanten var avverkad, la Lisa till ett illvrål med hysteriskt vibrato som fyllde ut den tid det tog att klättra upp på scenen igen för ett nytt hopp. Då-dånck- Aiiiiiiiiiiiiiiiiiii- då-dånck- Aiiiiiiiiiiiiiiiiii… Den sista sträckan blev ett accelerando; vi klättrade snabbare och snabbare och närapå kastade oss ned på golvet, till dess att vi nådde slutet, då vi ramlade ihop i en liten hög nära dörrarna, tjutande av skratt. När vi slutligen rest oss, vinkade Lisa till vaktmästaren som stod med öppen mun och stirrade efter oss. ”Grüß Gott!” hälsade hon, med ett överdrivet artigt tonfall. Vaktmästaren var för chockerad för att svara. Vi sprang skrattande nedför trapporna, ut i garderoben och förbi biljettkontoret. Lisa tvärstannade framför ytterdörrarna för att långsamt och försiktigt glänta på dem och kika ut. Hon viskade: ”De har inte åkt än, men det verkar som om alla är ombord på bussen- den står till höger en bit bort på gatan. Det är bara chauffören som står utanför och röker. Jag räknar till tre, så springer vi åt vänster. OK?”

”Jag är med” väste jag, helt i linje med Lisas konspiratoriska tonfall. På hennes signal gjorde vi så en tjurrusning ut på gatan till vänster. Lisa tog ledningen, korsade gatan och sprang över på den andra sidan. Vi fortsatte springa, fram till en större gata där spårvagnar körde på var sin sida om en häst-och-generalstaty. In till höger och rakt fram sprang vi, till dess att vi kommit in i ett smärre gytter av gränder och smågator. Vi saktade ned och gick under tystnad bredvid varandra medan vi hämtade andan. ”Varför heter du Adrian?” Jag hade så när gått rakt in i Lisa, som tvärstannat framför en vacker men sliten portuppgång. Hon vände sig om och tittade glatt undrande på mig. ”Min farsa läste mycket Thomas Mann. Romanen”Doktor Faustus” kretsar kring en tonsättare som heter Adrian. Adrian Leverkühn. Därför fick jag heta Adrian L. Det är lite som att heta Ludwig van Karlsson.” Lisa rynkade på näsan. ” Jag har läst boken. Jag tycker inte namnet passar dig alls. Hur kan man döpa ett barn efter en så’n romangestalt? Det är ju som att önska sitt barn ett olyckligt liv!” ”Jag tror inte pappa tänkte så. Han förklarade en gång att han såg benämnandet som en besvärjelse; genom att ge mig det namnet hoppades han kanske att jag skulle nå framgång utan att behöva ge min själ åt djävulen…”

”Äh!” sa Lisa, ”Så fungerar det inte, bara. Namn är för viktiga för att man ska ägna sig åt så’na visserligen lärda, men jävligt ologiska saltomortaler.” Hon såg djupt bekymrad ut. Själv hade jag alltid betraktat historien som lite festlig; ett uttryck för min fars studentikosa men på samma gång kärleksfulla läggning. ”Jamen” försökte jag, ”han ville väl kanske bara ge mig en bit odödlighet på vägen, som jag alltid skulle ha med mig oavsett hur jag lyckades i livet. Du vet, som att döpa sitt barn till Alexander eller Viktor.”

”Namn ska vara en potential. Inte ett facit.” Lisa tog sig för pannan.”Men du, förlåt… Jag hör själv hur dum jag låter…du kan väl inte rå för vad dina föräldrar bestämde åt dig…Vad snackar jag om, som heter Lisa. Jag önskar att jag kunde fått heta nå’t mer spännande…Adriana kanske! Kom så fortsätter vi en bit!” Ganska snart visade det sig att vi promenerade i kvarteren kring den berömda Stefanskyrkan, där Wolgang Amadeus gift sig med sin Constanze. Kvarter som formligen ångade av musikhistoria. Men jag och Lisa gick helt planlöst; bara i förbifarten noterade vi inskriptioner och monument. Ändå föll historien och dess genier in i talet. Bröt sig in. Det kändes som om Schubert, Beethoven och Mozart -till och med Gluck och en handfull besökande pianovirtuoser- gav näring åt det samtal som redan hade en specifik riktning. Kanske var det bara min inbillning, men jag hade en tydlig förnimmelse av att jag och Lisa tog in staden Wien – dess bilder och historiska konnotationer – i exakt samma puls. I olika rytmiska underdelningar, men med samma puls och med kompletterande nyanser. Men den tematik som i huvudsak genomsyrade vår vandring var inte musiken och de musikhistoriska storverk som teutoner och titaner vridit ur sig. Utan att sätta ord på just det – och det berodde inte på blygsel – så var det snarare sättet, formen för samtalet som var det brännande och intressanta. Sättet på vilket Lisa betonade ett ord ( så att det i mina öron exploderade av betydelser -både ordliga och musikaliska), hur hon rynkade på näsan och gjorde en gest för att visa att hon samtidigt noterat skylten med inskriptionen ”Mozarthaus” -allt gav mig rysningar av välbehag. Samtidigt som det provocerade mig till svar som i sin ambition och utlevelse egentligen låg långt bortom min 19-åriga förmåga. Men jag kände mig hemma, välkomnad av hennes bemötande som på samma gång var allvar och lek, sensualism och intellektuell stringens. Men inte en gång under vår promenad berörde vi mer än flyktigt våra historier, vår bakgrund. Tiden före ”nu”-uppväxten, föräldrarna- tycktes genom en outtalad konsensus ha placerats i facket för ”tillfällighet- er”; det var inte viktigt just nu -kanske senare.

Därmed inte sagt att det förflutna var frånvarande; för vi pratade mycket om vändpunkter, tillfällen i livet som gett ny riktning och lett fram till den punkt vid vilken vi nu befann oss.Vårt samtal var på många sätt som ett stycke musik, där dåtid, nutid och framtid var ständigt närvarande, och stakade ut en väg som var summan av dessa olika tidsskikt.

Lisa berättade under vår vandring att hon mycket riktigt hade studerat violin i Paris. Hon hade återvänt till Sverige för att hennes mor, som hela sitt yrkesverksamma liv varit repetitör på operan i Stockholm, blivit allvarligt sjuk. Hon hade lämnat Stockholm och Operan och bosatt sig i barndomshemmet i den lilla staden -i väntan på döden. Lisa hade snabbt bestämt sig för att flytta hem igen. Mamman ville dock inte veta av att Lisa avbröt en lovande solistkarriär för hennes skull, men med spelad övertygelse hade Lisa berättat om sitt nyfunna kall. Som täckmantel för sina omsorger hade Lisa nämligen sökt in på fortbildningen på musiklärarlinjen, som liksom av en slump fanns i den lilla staden. Modern, som ansåg att en musiker inte kunde ha nog med trygga reträttvägar (till vilka musiklärarbanan kunde räknas ännu på 80-talet) accepterade därmed både läget och dotterns omvårdnad.

”Men ärligt talat Adrian, så undrar jag verkligen om det var ett så klokt beslut. Jag borde ha hittat på en annan ursäkt för att flytta hem, även om just den här ursäkten fungerar väldigt bra för mamma. Dessutom så visade det sig ganska snart att hennes dödliga sjukdom inte var så dödlig alls. Jag tror att hon bara ville ha hem mig, även om hon påstår motsatsen. Hon är rädd och ensam. Det kan också vara dödligt, ju.” Vi hade till slut satt oss ned på ett café. ”Varje dag på den där skolan är faktiskt en ren plåga.” Lisa skrattade till. ”Men jag har ju valt det själv, och jag kan ju faktiskt sluta när jag vill, så varför klaga?”

”Jag tycker absolut att man har rätt att klaga. Det finns ju fan ingen musik på den skolan.” Jag kände hur irritationen steg vid tanken.

”Just det. Men man måste försöka förstå.” Lisa rörde förstrött om i sin kopp. ”Det amusiska sättet att leva är ju det förhärskande. Musiken, den riktiga, den som lever om och bråkar med våra invanda föreställningar, kan ju inte tillåtas något stort utrymme på en skola som är till för att utbilda lärare. Lärare ska ju i sitt jobb bekräfta strukturerna, inte ifrågasätta dem. Det är kanske det som lockar så många frikyrkliga till skolan.” Hon fnissade förtjust.

”Nu sa du det där ordet igen. Amusiskt. Amuser. Igår kväll kallade du mig för en ”gnista”. Vad menar du med det?” Jag försökte få ögonkontakt med Lisa, men hon tittade ner i koppen, med håret hängande framför ögonen. Hon tog en god stund på sig innan hon svarade:”Amuser, det är begränsarna. Människor som inte kommit i kontakt med den kommunikativa kraft och energi som finns i musiken och konsten. Den kraft som har en potential att göra oss till bättre människor, mer kärleksfulla, mer toleranta men också mer vid liv, mer närvarande. För det musiska livet är inte ljumt. Det har mer av allt…utom en sak. Och det är begränsning. Det finns sans och vett – men absolut inte begränsning!” Lisa spände ögonen i mig; jag log ett snett leende, som kom sig av att jag inte visste vad jag skulle tro. Skojade hon med mig? ”En ”gnista”, eller ”eld”, förstår du, är en del av min lilla konstnärstypologi” Nu spelade ett leende i mungiporna på henne, och jag blev övertygad om att det här mysticistiska resonemanget bara var ett skämt, visserligen med allvarliga undertoner, men ändå ett skämt. Hon fortsatte: ” Så här, va: Amuserna står för en negativ kraft.” Lisa fick nu en docerande klang i rösten. ” Själva negationen av allt som är riktning och liv. De har inte valt det själva, utan de har av tusen olika skäl tvingats att bli amuser. Det är mycket viktigt att komma ihåg att ingen föds så’n. Men jag kommer till det. Som positiv motkraft finns då de musiska människorna, de som inom sig har lyckats bevara insikten om musikens kommunikativa kraft och utvecklande potential . Dessa människor delar jag upp i fyra typer. Jag gav dem namn efter de fyra elementen: eld, jord, vatten, luft. Eller ännu finare -på latin: Ignis, Terra, Aqua och Aer. Alla de här typerna är otroligt viktiga delar av Balansen, och representerar tillsammans alla sorters musikaliska förhållningssätt; all musikalisk och konstnärlig möjlighet finns inbakad i dessa fyra element och i deras inbördes förhållanden. Ignerna- eldarna, eller gnistorna som jag säger -är de som amuserna tycker sämst om.”. Jag log. ”Och vad kännetecknar då de här olika kategorierna?” ”Jo förstår du, min käre discipel,” Lisa rättade till ett par imaginära glasögon” så här är det: Terranerna, eller Jordisarna, är de mest trögrörliga. De är kreativa, men inte utan att det stoppas något i dem och vattnas på dem. Men likafullt är de extremt viktiga, för de är också förvaltare av alla de musiska konsterna. De fordrar dock som sagt att någon finns där för att plantera. Och vattna.” Nu var jag tvungen att bryta in. ”Lisa, hörde du möjligen Bertils lilla föreläsning i bussen om körens inre mysterier?” ”Självklart. Men alla likheter får hänföras till slumpen. Detta är gammal visdom, inte något som mixats i en fickplunta. Var var jag? Jo: Jordisarna. De är ofta musikvetare, musikteorilärare eller skivsamlare. Men kan också vara utövande musiker. Som sådana är de ofta fackligt aktiva, eftersom orättvisor, eller möjliga orättvisor, är något som verkligen provocerar dem. Men oftast sitter de bara där med sin kunskap. ”Och se’n då?” ”Se’n kommer Blötisarna eller Aquerna. Det är besvärliga rackare. De är besatta av flödet. Musiken formligen rinner ur dem. Men för att det riktigt ska kunna flöda, måste musiken vara lika transparent och lättrinnande som vattnet självt. Och då blir det ju inte mycket till musik; den svalkar en stund, men innehåller ingen näring. Därför behöver de egentligen blandas med Jordisarna för att det ska kunna bli nå’t. Flödet och fukten kan nämligen provo- cera fram riktigt intressant musik i kombination med jorden. Och Jordisarna i sin tur ger Aquerna det motstånd de behöver för att inte bara hälla ur sig riktningslöst hela tiden. Problemet är att Aquerna gärna beblandar sig med vad som helst. Till och med amuser. Dessutom tycks det som om själva deras natur motsätter sig att beblandas just med Jordisar. Synd. Blötisarna är ofta popmusiker eller romantiker i största allmänhet.”

Jag kunde inte hålla tillbaka ett skratt. ”Fuktskadade popmusiker, ja jävlar…hehe” Lisa tittade mycket strängt på mig och höll upp ett varnande finger: ”Respekt för din lärare, om jag får be! Med en lärjunge av din kaliber som förebild, hade hela den klassiska Dialogen varit omöjlig. Tyst och hör upp nu!”

”Ja, mästare!” Jag bugade lätt ned mot min mugg. ”Aererna. Dessa Luftisar, som virvlar och viner. De tror ofta att de är losskopplade från Balansen, för att de i sin konst inkarnerar just Balansen. De är den fysiska kontrollens ojämförliga mästare. Ofta är de dansare, men inte sällan instrumentalister och virtuoser. Men om de transformerats till amuser så är de idrottsmän eller kicksökare i största allmänhet. Eller chefer.” ”Vadå, kan alla kategorier förvandlas till amuser?” ”Det är det som är grejen, eleven min. Det är den stora, allt överskuggande faran. Ingen går säker, och de som är helt rena från amusisk smitta är lätträknade. Det finns ett oräkneligt antal permutationer och varianter. Grader i helvetet, helt enkelt!” ”Okej. Gnistorna då?” ”Ignerna, Adrian, är de som aktivt söker att återuppväcka den musikspråkliga medvetenheten. Alltså, jag tror så här; urspungligen kommunicerade människan med ljud och tonfall, rytmer och gester. Som tal, fast mer musiklikt och mer allmänmänskligt och gemensamt. En kommunikationsform som på något sätt befann sig mitt emellan abstrakt och konkret. Så började långsamt det talade språket utvecklas. Saker fick sina namn och handlingar fick sina benämningar. Fördelarna var uppenbara. Men snart började en del människor också kunna se nackdelarna. För i takt med att det män- skligt gemensamma sättet att kommunicera gradvis byttes ut, uppstod också svårigheter med att tala med andra än de som hörde till samma språkliga grupp. Språket blev alltså något som, på samma gång som det kunde vara en praktisk hjälp, byggde murar. De som ännu förvaltade det Musiska språket, hänvisades till rituella sammanhang, där de också fick konkreta uppgifter. Att bygga upp extas, elda upp folk. Eller vara länkar till andevärlden. Den språkligt kommunikativa delen av det Musiska fick alltså stå tillbaka för, och tjäna, en struktur som bara erkände det konkreta och det pragma- tiska. Och i det perspektivet kunde musikspråket bara tilldelas en roll som kunde beskrivas utifrån det begränsade livet.”

”Jag är inte säker på att jag hänger med…” Min förvirring var nu i nivå med min nyfikenhet på vart resonemanget skulle leda Lisa.

”Jo men så här då: först fanns ett språk som var gemensamt. Sedan kom man på att man kunde göra överenskommelser om benämningar för att kunna göra saker mer effektivt. Gott så. Men så började representationen-ordet- bli viktigare än det beskrivna. Då blev språket också ett maktmedel. Och då kunde inte musiken, resterna av det Musiska språket, tillåtas verka fritt, eftersom den kunde väcka insikter som låg bortom det pragmatiska och skar genom maktstrukturer. Man behöll musiken som en representation, som ett ord för ”känsla”. Ett fält som fick utvecklas bara under sträng bevakning.”

”Mmm…lite snurrigt tycker jag fortfarande att det är.”

”Ja ja! Men ha lite tålamod med mig, hur ofta improviserar man en språkets historia?”

”ja..jo. Men jag undrar en sak: vad var det som var så bra med det Musiska språket? Varför övergav man det om det nu var så bra?” Lisa rynkade pannan.

”Hm. Jag tror att det var så här: det var nödvändigt för mänskligheten att utveckla det talade språket. Men det Musiska språkets fördelar låg just i att det var både mer intimt och universellt på samma gång. Man var tvungen att, för att förstå varandra, utveckla förmågan att ta in hela bilden. Ljud, minspel, gester var en summa som man tränades till att omtolka. Ett sådant språk duger inte till att bygga pyramider eller skapa dynastier, men det duger till ett fullödigt mänskligt möte. Utan orden var likheterna också mer tydliga för människorna.”

”Men musik är ju också representationer av liv och verklighet!”

”Ja, men du föregriper min föreläsning. Det är här Ignerna kommer in. Ignerna var människor som inte var nöjda med den plats de Musiska tilldelats, och inte heller med den låga musikspråkliga nivå som tilläts i samhället. Man började alltså att skapa musik efter eget huvud. Först improviserande, men snart började man experimentera med olika notationssystem för att kunna bevara de musikaliska tankarna, och för att kunna börja tänka musikaliskt i längre tidsflöden. Man insåg att här fanns en artikulativ potential som låg bortom språkets. En möjlighet att beskriva liv, glädje, kriser, paradis och helveten på ett sätt som det talade språket aldrig kunde komma i närheten av. På så sätt kunde musiken också bli en högre form av representation av livet än ordet någonsin kunde bli. Att höra på musik, insåg man, kunde vara som att gå en guidad tur i det mänskliga psyket. Men också något som alltid gav människan en möjlighet att välja fredliga lösningar på konflikter, genom den känsla av ett växlande mellan Jaget och Alltet som musiken förmår skapa. Insikter helt enkelt, riktiga och allomfattande insikter. Du ler, Adrian, men hör upp nu!” Jag nickade lydigt. ”Musikens kraft blev uppenbar för alla. även för de som redan var uppslukade av det amusiska synsättet, och just därför ansågs den vara farlig. Därav den eviga kampen mellan amuserna och musiken. Länge fanns dock tillräckligt många mäktiga beskyddare för att musikspråket kunde få fortsätta utvecklas. Många furstar och kyrkliga potentater stödde aktivt utvecklingen. Problemet var bara, då som nu, att man ansåg att folket måste skyddas från konsten och musiken, eftersom man annars lätt kunde förlora kontrollen över massorna. Ett typiskt amusiskt synsätt. Åt folket gavs fortfarande bara den roande eller uppeldande musiken, allt eftersom vad makthavarna ville använda folket till; om de skulle manas till krig eller bara hållas nöjda. Men Ignerna insåg, att det var bättre att bita sig fast i maktens närhet, eftersom musiken, och det aktiva musiklyssnandet, faktiskt kunde påverka samhället. Antagligen hade världshistorien varit mer än dubbelt så blodig om inte Ignerna hade utvecklat musik åt makthavarna. Så småningom började man kunna urskilja början till en balans. Den pragmatiska strävan efter makt i den ena vågskålen och den abstrakta men lika starka viljan till en högre form av kommunikation i den andra.”

”En jävligt skör balans, va?”

”Jo du! Och under hela historien har alltid vågskålen lutat till förmån för makten och amuserna. Men musiken har alltid lyckats bibehålla en stark position, så det har aldrig vägt över fullständigt. Författare och skådespelare, målare och skulptörer har också aktivt hjälpt till att sprida minnet och medvetenheten om det Musiska språket, vilket har gjort att de allra flesta människor kunnat bevara en liten del inom sig som inte blivit amusifierad.”

”Men varför har inte Ignerna tagit makten, tillsammans med alla de andra kategorierna du pratar om?”

”Det är ju själva grejen! Det är ett språk som inte vill makt, det verkar genom tid och den fria viljan! Samtidigt som detta är det Musiska språkets villkor, så är det också det största hotet mot dess fortlevnad.”

”För att det alltid finns språk och beteenden som tar för sig i dess ställe, menar du?”

”Japp. Lisa kastade huvudet bakåt och skrattade. Jag log och fingrade lite på kaffeskeden.

”Men menar du att det Musiska språket borde ersätta det talade språket?”

”Nejje!” Lisa slog ut med armarna i en upprörd gest. ”Har du inte förstått att det handlar om en komplementaritet? Det talade språket är en absolut nödvändighet, ett led i en naturlig utveckling för människan, men bara en av flera möjliga utvecklingslinjer för det kom- munikativa. Men tillsammans med utvecklandet och förståelsen av det Musiska språket blir tillvaron så mycket rikare och den mänskliga potentialen så mycket större, fattar du inte det?” Plötsligt såg Lisa allvarlig ut. En rynka framträdde mellan hennes klara ögon som blixtrade av patos – men snart återtog hon det lättsamma ansiktsuttryck hon haft under större delen av sitt ”anförande”. Hon andades ut ljudligt och fortsatte: ”Det är nog så också, att för att riktigt förstå det talade språkets möjligheter så måste man erkänna och se dess musiska ursprung. Likaväl som man i det utvecklade Musiska språket måste kunna se dess talspråkliga aspekter. Ignerna, Gnistorna, dvs såna som du och jag, har alltså en uppgift.” Hon vinkade till sig den elegant uniformerade kyparen och bad att få in notan. Både jag och Lisa började rota efter våra pengar.

”Nå? Vilken är vår mission? Kom igen, jag håller på att förgås av nyfikenhet!” Vi hade betalat och promenerade åter längs en (för oss namnlös) gata i Wien.

”Äh, Adrian…jag tycker vi lägger ner den här leken för tillfället. Ska vi inte passa på och se något när vi ändå är här? De andra är ju fortfarande ute på sightseeing, och konserten är inte förrän imorgon. Vi kan ju gå på Staatsoper.Tycker du om opera?”

Jag hann knappt höra vad Lisa sa, förrän det small till i huvudet.Så starkt hade jag dittills aldrig upplevt min ”inre musik”. Istället för sin vanliga, i stort sett abstrakta gestalt, klingade nu den ena välkända stilen efter den andra i ett rasande tempo. Växlingarna i föredrag var så dramatiska så att de gjorde mig illamående. När jag återfick sansen stod jag lutad med huvudet mot en husvägg inne i en gränd. Nedanför mig på trottoaren låg en spya. En bit därifrån stod Lisa och tittade bekymrat på mig. ”Hur mår du? Vad var det som hände egentligen?” Lisa gick några steg närmare mig och strök mig över kinden. Jag backade hastigt undan från den mångfärgade sörjan, av blygsel och skam över att min kropp betedde sig så här inför Henne. Jag vände bort huvudet från Lisa och torkade mig om munnen med en servett från caféet. ”Jag vet inte hur jag ska förklara” började jag, med ansiktet fortfarande bortvänt.

”Jag är mest orolig för att du skulle vara sjuk, så ansträng dig inte för att hitta några vetenskapliga förklaringar!” Lisa hade gått runt mig för att kunna se mig i ögonen. ”Jag är så vitt jag vett, helt frisk” sa jag. ”Fysiskt iallafall. Lova att du inte tror att jag är galen om jag berättar!” Hon tittade på samma gång roat och oroat på mig. ”Pröva mig.” Det kändes som om det räckte som försäkran från henne, så jag bestämde mig för att dela med mig av hemligheten om mina musikaliska ”anfall”. Anfallen hade börjat efter en tids hög feber då jag var sju år. Jag mindes det första anfallet som något fantastiskt. Jag låg i mina föräldrars säng och hörde plötsligt en musik sjungen av en röst, fjärran från alla röster jag intill dess hade hört. Sedan hade anfallen återkommit med ojämna mellanrum. Under uppväxten kom de nästan uteslutande i samband med stark sinnesrörelse, men samma ljud, samma klanger återkom aldrig två gånger. Mina föräldrar hade tagit mig till både läkare och psykologer, och en mängd prover togs på mig. Ingen hittade något fel, och eftersom dessa anfall varade så kort tid och inte medförde några kramper (eller någon direkt fara för mitt liv) nöjde sig läkarna med att förklara att jag iallafall inte skulle få köra bil, om attackerna höll i sig.

Vi hade tagit oss bort från gränden och hunnit gå en stund under det att jag berättade, och vi hade nu hamnat vid en sorts torg. Ett groteskt monument stod i mitten av det avlånga torget; dödskallar och kroppar som vred sig om varandra i en oformlig klump. Lisas reaktion på vad jag sagt blev allt annat än den jag väntat mig. ”Adrian! Det här bara bekräftar allt jag sagt. Det finns inte längre några tvivel om att du är en Gnista. Jag har också anfall. Mycket vagare och kortare än vad du verkar ha, men de finns där. Jag tror att det är urspråket som gör sig påmint, det som finns lagrat hos alla; hos oss är det nog bara så att det bjuder motstånd och försöker tala om att det finns. Din uppgift är kanske att förädla det du kan minnas av anfallen. Vad tror du?” Det började susa lätt i huvudet, det var som en efterklang av anfallet låg och vibrerade längst bak i hjärnan.

”Jag vet inte, Lisa. Det är så mycket som känns konstigt just nu. Jag vet inte om jag klarar mer. Hur kan det kännas så här?” Jag var nära att börja gråta och åter bli den rädde tonåring jag varit bara dagen före.

Lisa ställde sig helt nära mig och lade sina armar runt min midja. Med läpparna alldeles intill mitt öra stod hon så och bara andades. De lätta pustarna kittlade mitt öra i en långsam puls som tycktes fortplanta sig i min kropp. Det kändes som om ett stort men levande lugn spred sig inifrån och ut. Vi lyssnade på varandra utan att prata. Efter vad som verkat vara en evighet släppte vi båda taget om varandra. I tystnad gick vi bort över torget. Jag tyckte hela världen gick i helt nya färger. Luften var lätt att andas. Mina frågor var inte färre nu, men frustrationen över att inte kunna omfatta vidden av deras svar var som bortblåst. Och Lisa. Denna kvinna som förvandlats inför mina ögon. Hon var inte längre inkarnationen av mina hemliga drömmar. Närheten oss emellan hade blivit för stor för det. Lisa hade blivit verklig för mig, blivit en verklighet som jag inte tryggt kunde lägga i något avståndsskapande mentalt fack. Det var inget annat än en befrielse.

Vi tycktes båda känna behov av att låta tankarna vila, men långsamt började vi prata igen. Som genom en överenskommelse höll vi en lättsam ton; kommenterade stadens atmosfär, stannade till inför något av de många exemplen på Jugendstilen. Hungern gjorde sig plötsligt påmind. Klockan närmade sig sex på kvällen, och tillsammans med kaffet var frukosten hos Masja och Nikolaj det enda vi fått i oss på hela dagen. I ett gathörn hittade ett gatukök, som vi kastade oss på. Vi måste ha utstrålat akut hunger, för korvgubben såg förskräckt ut och exekverade våra beställningar i ett rasande tempo. Efter korv med Sauerkraut tog vi åter upp tanken på att se en operaföreställning. Lisa, som varit i Wien med en ungdomsorkester flera år tidigare, styrde oss vant fram till Staatsoper. Teaterfasaden var behängd med jättelika tygschok som annonserade att kvällens föreställning var Puccinis ”Turandot”. Reklambilden föreställde den grymma prinsessan, stirrande ned på betraktaren med isig blick. I bakgrunden kunde man se den Förb- judna staden med gator indränkta i blod. Utanför Staatsoper skock- ades redan mycket människor; taxibilar och limousiner stannade och släppte av folk som på ett löpande band. ”Tror du verkligen vi får några biljetter?” frågade jag modstulet. ”Vi tar reda på det, va? Kom vi springer” Lisa satte iväg med mig efter. Vi trängde oss in genom dörrarna och banade oss en väg mellan alla de finklädda människor som stod i foajén. Lisa stegade resolut fram och ställde sig i kön till biljettkassan. Väl framme vid luckan talade Lisa kort med mannen bakom rutan, halade fram några mynt, och fick två biljetter i handen. ”Du ser, det gick! Det fanns bara ståplatser. Vi måste skynda oss upp för att muta in dem, det är rena huggsexan om de bästa platserna!” Vi sprang uppför de många trapporna till läktarplatserna, och efter att ha visat upp biljetterna kunde vi klämma in oss vid ett av räckena som delade av ståplatssektionerna. Utsikten var svindlande, teatern magnifik; från vår upphöjda plats kunde vi långt där nere i orkesterdiket se de världsberömda Wienerfilharmonikerna, som stämde sina instrument. Redan nu kunde jag höra att akustiken var strålande. Teatern fylldes sakta men säkert till bredden. Ståplatserna var redan fullbesatta, och bland de många finklädda syntes också människor som såg ut att ha kommit direkt från arbetet. Rakt nedanför oss, på nästa ståplatsrad, stod två äldre damer i träningsoveraller, som beredda för ett gympapass. Stämningen var tät och förväntansfull och gradvis steg temperaturen i rummet. Så släcktes till slut salongsbelysningen och dirigenten kom in. Efter en kort bugning mot publiken vände han sig om mot orkestern, och det 11 takter korta förspelet smällde igång, medan ridån hastigt gick upp. Efter föreställningen promenerade vi sakta mot spårvagnshållplatsen och diskuterade föreställningen och musiken. Då tjänarinnan Liú dött för sin kärlek (och för sin vägran att avslöja namnet på sin älskade för prinsessan Turandot) hade både jag och Lisa gråtit. Men genom hennes död, försvann också den enda levande karaktären i operan. Jag frågade Lisa om Turandots inte särkilt trovärdiga förvandling i sista akten (från grym prinsessa till kärleksfull kvinna) skulle blivit möjlig att förstå om Puccini själv hade fullbordat den. ”Jag undrar det” sa Lisa .”Efter att ha låtit halshugga så många friare är det snudd på omöjligt för vilket geni som helst att återupprätta någon form av förtroende för den karaktären.” Hon skrattade till. ”Men om man istället lät Liú på något spektakulärt vis ta livet av Turandot, till folkets jubel, kanske den där operan kunde få en dramaturgi som fungerade. Eller i vart fall inspirerade.” Hon tog min hand i sin. ”Vi kan väl gå hem istället för att ta spårvagnen?” Jag nickade, och hand i hand gick vi långsamt hemåt. När vi till slut kom fram till Klimschgasse, hade klockan hunnit bli tolv. Masja hade redan gått och lagt sig, men Nikolaj satt lutad över ett partitur vid flygeln. Han förbrådde oss milt för att vi inte kommit tidigare, så att vi kunnat spela genom andra satsen på Ravels trio. ”Tomorrow we won’t have the time for such pleasures. It’s your big concert day!”

Han önskade oss god natt och tog sitt partitur under armen och smög in i parets sovrum.

Mellan den här natten och den föregående hade min värld hunnit ställas på ända. Förbryllad och omskakad låg jag, medan Lisa var i badrummet, och funderade på vem hon egentligen var. Var jag innerst inne kanske lite rädd för henne? Hennes intellektuella såväl som emotionella närvaro var så stark och växlade tempo på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare. Och så var det allt det här med Amuserna och kategorierna. Jag kunde inte längre avgöra om det var allvar eller inte. Men hennes skämtsamt teoretiska utläggning hade definitivt vidrört något hos mig. Kanske var det bara mitt bekräftelsebehov som gjorde att jag ville bejaka tanken på en utvald skara med uppgift att bekämpa Amusernas grepp om världen. Eller låg det kanske något i idén om det Musiska språket? Det började snurra i huvudet igen, och jag beslöt att inte tänka mer på det den natten. Svaren på alla mina frågor skulle kanske komma av sig själva med tiden.

Lisa kröp ner bredvid mig. Fönstret stod på glänt, och rummet doftade friskt och rent. Lyssnande med fingertopparna på varandras kroppar. Länge låg vi omslutna av våra egna ljud, de smekande händernas sus, suckarna, de korta flämtningarnas fina svallvågor. Vi smakade och luktade oss fram, täckte varandra gradvis helt. När vi inte stod ut längre fångade vi in varandra, gled ihop, och allt böljade. I efterdyningarna låg vi och lyssnade till pulsslagens avtagande styrka och hastighet. ”Ligg kvar i mig, Adrian. Vi kan väl sova så här?” Jag strök henne lätt över ansiktet till svar. Länge lyssnade jag till Lisas andetag innan jag också somnade.

~

Comments
One Response to “11.Senza misura & Rites de passage”
  1. Mattress guides skriver:

    Glad to read this blog! Keep it going!

Lämna en kommentar