12.Crucifixus

Det var ljust utanför hotellfönstret. Datorklockan visade 06.00. Bara tre och en halv timme till dess att genrepet skulle börja. Jag ställde väckaruret på minsta möjliga marginal och dråsade i sängen. En djup och drömlös sömn övermannade mig omgående. Då klockan ringde steg jag upp och bytte hastigt kläder, borstade tänderna i ilfart och nästan sprang ut ur rummet. På vägen ut genom lobbyn tog jag en lokaltidning från högen på incheckningsdisken. Jag vek upp tidningen i farten ute på gatan. På kulturdelens förstasida fanns en liten rubrik som lydde: ”Volvan ska det vara!”. Jag skrattade högt. Inte ens då de fick en andra chans kunde de få till det. Jag läste vidare:

”Om det nu berodde på att u och o ligger så nära varandra på tangentbordet, eller på att skribenten associerade till Snorre, så blev det iallafall fel i gårdagens tidning. Verket Völuspa, av den unge tonsättaren Adrian Svensson, som uruppförs ikväll på konserthuset, bygger på Volvans- inte vulvans- spådom. En viss skillnad!”

”Jaha”, tänkte jag ”det var just en jävla skillnad.”

Inte sällan hade jag som tonsättare haft anledning att fråga mig varför jag ägnat så mycket energi åt att försöka etablera distinktioner. När dessa ändå tycktes gå så spårlöst förbi. Men nu, då jag rest tillbaka i tiden och återknutit de mentala banden med Lisa, så kändes det på ett helt annat sätt. Jag tänkte istället på vad Lisa brukade säga, i ett senare skede -åratal efter Wien: ”Det är närvaron av en högre, artikulativ nivå som spelar roll. Inte den omedelbara förståelsen av den. För utan att den högre nivån finns, så blir det den lägre som automatiskt tar kommando.”

Tre minuter före repetitionsstart kom jag fram till personalingången . En oboeist med svettig panna hade precis ryckt upp dörren. Då han fick se mig komma ångande, höll han upp dörren för mig, bugade lätt och sa: ”Efter Er, Maestro”. Jag tappade tidningen i pur förvåning. Aldrig hade en äldre musiker kallat mig Maestro. Tålmodigt stod han kvar medan jag böjde mig ned och plockade upp tidningen. ”Fint stycke.” Jag tittade upp och såg nog omedvetet frågande ut, för han skyndade sig att tillägga: ”Jag menar det. Verkligen!” Han harklade sig lätt, och fortsatte: ” De börjar med Mozart, så vi kan ta det lugnt båda två. Jag spelar ju tredje, så jag behövs inte förrän i ditt verk.”

Jag tackade så mycket för både komplimangen och informationen. Vi utbytte leenden och nickar, varefter jag stegade jag raka vägen till orkesterchefen. Dörren till orkesterchefens kontor på andra våningen stod öppen, så jag klev helt frankt in. Sven Lagberg satt i telefon och vinkade bjudande mot en av besöksfåtöljerna. Lagberg var en man i 60-årsåldern, med ett långt förflutet på den administrativa sidan av musiklivet. Iklädd en blå skjorta med vit krage, beiga byxor, klocka med guldarmband och en snusnäsduk kokett knuten runt halsen, såg han ut som en misslyckad kloning mellan en bohem och en bedagad Östermalmsyuppie.

” Det låter väldigt dyrt tycker jag. Men jag ska ta en runda till med ekonomichefen så får vi se var vi lägger vårt bud. Men om vi stryker ett av de svenska verken och låter maestro välja något mer ur sin egen repertoar? Bra! Då återkommer vi i frågan! Hej!” Han la på luren, och Lagberg lät det sista ”hejet” gälla även mig. ”Ständigt dessa agenturer. Hur fan tror de att vi ska kunna överleva med de priser de sätter på sina protegéer?” Lagberg vevade upprört med armarna. ”Det är lite därför jag är här” sa jag bistert. ”Igår fick jag höra att man ansåg att det var viktigt att börja med mitt stycke idag, eftersom det fortfarande finns en hel del att jobba på. Dessutom är inleder ”Völuspa” programmet ikväll. När jag kommer hit på morgonen får jag av tredjeoboeisten veta att de ska börja med Mozart. Vad har hänt?” Lagberg skruvade på sig. ”Jo, violinsolisten kom igår. Han är otålig. Du vet hur det är. Det kommer skivbolagsrepresentanter ikväll, och både dirigenten och solisten är måna om att göra så bra ifrån sig på klassikerna som möjligt.” Han rättade nervöst till sina läsglasögon. Men jag tänkte inte ge mig. ”Du Sven. Så här får det bli: om mitt verk inte får den stipulerade tiden idag så ställer jag in. Jag drar tillbaka verket. Så gör vad du kan nu för att vara tydlig med dirigenten, OK?”

”Lugn, lugn.” Han började riktningslöst rota bland högarna av papper som låg på skrivbordet. ”Det finns väl ingen anledning att hetsa upp sig. Orkestern ligger väl bra till med ditt verk? Jag har hört att allt går som det ska.” Han kisade prövande mot mig.

”Det har gått från rena katastrofen till acceptabelt. Och det på ren tur, för ditt repschema har då inte hjälpt till. De behöver v erkligen den här tiden. Inte bara en genomspelning. Är vi överens?” ”Okej, okej. Jag ska göra vad jag kan. Jag går in direkt och tar det med dirigenten i första bästa paus. ” Han reste sig och sträckte ut en hand. Jag tog handen och gav Lagberg en sista uppfordrande blick innan jag släppte den. Jag såg honom försvinna iväg i riktning mot orkesterpodiet, och bestämde mig för att själv också smyga in i salongen. Då jag gläntade på en av sidodörrarna, strömmade A-durkonsertens finalsats ut och in i mina öron. Innan jag hunnit in i salen, började mitt huvud spela igen. Det var något med Mozarts musik som gjorde att den ibland fungerade som utlösare för en helt annan typ av anfall än de vanliga. Det var mer som att hjärnan svarade eller kommenterade de stimuli som togs emot. Det hände inte med alla Mozarts verk. Men A-durkonserten var ett sådant. I ett försök att häva mitt anfall (genom att i en panisk motrörelse försöka stänga dörren samtidigt som jag var på väg in), förlorade jag istället balansen och lyckades ramla rakt in i salen med ett brak . Orkestern slutade spela. Jag reste mig och vinkade avvärjande åt dirigenten som med oförställd förvåning stirrade på mig. Sven stod på podiet och skakade på huvudet vid åsynen. Solisten tog ned violinen från hakan i en obeskrivligt elegant och överseende rörelse. Från orkestern hördes spridda fniss. Sven viskade något åt dirigenten, som i sin tur därefter tog solisten åt sidan. Dirigenten riktade sig sedan mot orkestern och sa: ”Let’s take it from the same place, and play it to the end. Then we will have had enough time on Mozart. After, we start working on Svensson, he may need it.” Orkestern briserade i en skrattsalva. Sven hade tagit sig ned i salen från podiet och lunkade fram till mig där jag nu satt fast förankrad i en av de främre bänkraderna. ”Det gick lättare än jag trodde. Din vansinnesscen i dörren hjälpte nog till… De tror att du är kapabel till vad som helst nu. Hehe.”

”Det gläder mig att jag kunnat underlätta ditt jobb. Det måste vara första gången, va?”

Sven ryckte på axlarna till svar, och smög så ut ur salen, förmodligen tillbaka till säkerheten bakom skrivbordet. Sittande i bänken kunde jag tryggt blunda mig genom slutet på violinkonserten, utan att vara orolig för att ställa till med fler akrobatiska scener. Nu, då jag var beredd, kunde jag nästan njuta av den kontrapunkt som uppstod mellan Mozart och mina cerebrala tics. Repetitionen förflöt till belåtenhet. Det kändes som om konserten verkligen skulle kunna bli bra. Den här gången hade jag kliv it jag upp på podiet och stod som en vakande hök, med partituret i hand, snett bakom dirigenten. Från sin plats bland blåsarna i orkesterns bakre led, satt en rödsprängd och rufsig Göran och log åt scenen. Jag satte gula klisterlappar i partituret på varje spelad takt jag hade synpunkter på, och växlade mellan att diskutera med dirigenten och att ge instruktioner direkt till musikerna. Med Maestros tillåtelse, förstås, eftersom den traditionella hierarkin just i denna orkester var benhård: tonsättaren talar med dirigenten, som i sin tur instruerar instrumentalisterna. Men dirigenten insåg att det i det här pressade läget inte fanns tid för att beakta den sortens oskrivna regler.

Efter repetitionen hann jag bara hälsa kort på Göran – den detaljerade redogörelsen för hur kvällen med de ungerska musikerna och Sture L:son förlöpt fick anstå till senare. Efter att ha gått upp till Sven Lagbergs kontor för att blåsa faran över, skyndade jag mig iväg till mitt lunchmöte med den musikvetare som jag avpolletterat dagen innan. Under samtalet med denne doktorand, kom jag på mig med att gång på gång citera Lisa, eller referera till samtal som förts under tiden med Lisa och det kollektiv vi kallade för ”Action Musagète”. Till musikvetarens oförställda häpenhet sträckte jag ut i en lång beskrivning av Amusernas förtryck av de Musiska. Flera gånger under samtalet greps jag av ett patos jag hade glömt att jag var mäktig. Amanuensen såg nästan rädd ut, och var synbart lättad då vi skakade hand och tog farväl.

Under promenaden hem till hotellet kom en kort eftermiddagsskur, som bara efter ett par minuter avlöstes av solsken. Måsar kretsade ovanför hustaken. Deras läte, ka-ii-a -ka-ii-a, fick mig alltid att tänka på en förvriden version av Mendelsohns italienska symfoni. Fåglarna lät som om de fastnat i den första takten, evigt dömda till ett liv utan tematisk utveckling. När jag åter trädde in i hotellobbyn, såg jag en välbekant figur stå lutad över disken. ”Lasse!” Mannen vid disken vände sig hastigt om vid mitt plötsliga utrop. ”Adrian, va’ i helvete! Vafan gör du här, din gamla drule!” Vi kramade om varandra hårt, på ett sätt som tydligen uppfattades som rätt spektakulärt av damerna bakom disken; de log och viskade åt varandra. Lasse, eller Lars Lövkull, var en bullrande burdus och bondskt begåvad skådespelare (nu med visst renommé) jag träffat under mitt första teaterjobb, på den tiden jag fortfarande var student, under slutet av åttiotalet. Lasse hade varit den ende på teatern som uppskattat det faktum att min musik inte ville hålla sig i bakgrunden. Istället för de beställda pastischerna, hade jag levererat en kärv stråkkvartettsats för varje scen. Reaktionen blev stark. Skådespelarna upplevde det som om deras revir hade blivit inkräktat och regissören var rasande över den stökiga musiken. Han hade önskat sig hårdrock och hip-hop. Lasse hade då oreserverat tagit mitt parti och storgrälade med regissören, ett gräl som växte till en föreställning under vilken båda aktörerna spelade ut hela sina register. ”Vill du ha intentionslös musik får vi väl sätta upp pjäsen i en hiss, eller på ett snabbköp där det redan finns muzak, för helvete!” hade Lasse till slut skrikit åt då illröde regissören. Med tiden hade Lasse lyckats övertyga såväl regissören som hela ensemblen om att just denna musik var pjäsens räddning. Pjäsen, ”Röda linjen – eller Betongen och jag” , var en nyskriven relationshistoria som utspelade sig i en Stockholmsförort. Texten präglades av politisk korrekthet, ett tröttsamt sökande efter hipfaktor, samt en förutsägbar dramaturgi. Allt detta gjorde att pjäsen snart glömdes bort, men jag och Lasse förblev vänner. De sista åren hade vår kontakt inskränkt sig till julkort och ungefär ett telefonsamtal om året, så jag skrinlade mina planer på att hinna skriva lite före konserten. Istället tog jag Lasse under armen och ledde honom bort till hotellbaren, där jag beställde in varsin espresso åt oss. ”Vad gör du i sta’n?” Lasse spärrade upp ögonen för att förläna lite dramatik åt sin fråga. ”Uruppförande ikväll med symfonikerna. Du då?” Lasse drack lite ur sin kopp innan hann svarade. ”Jaha ja. Då sprack det. Jag har själv premiär ikväll på Stadsteatern. Vi gästspelar med ”Den inbillade sjuke”. Riksteatern producerar. Jävligt mycket ungt folk i ensemblen. Känner mig som en veritabel dinoaurie i jämförelse med dem. Men så spelar jag själva sjuklingen också. Det hade man aldrig trott! Han höjde blicken och slog ut med ena armen i en visionär gest.

”Vilket?”

” Att du och jag skulle stå här, mer än tio år efteråt, och ha varsin premiär, på varsin institution. Va! Vi som skulle spränga skiten. Du for ju dessutom till Frankrike och kom tillbaka med det där jävla gerillagänget. Vafan kallade ni er nu igen?”

”Action Musagète, men…” Jag höjde ett varnande finger mot Lasse.

”Javisstja, känsligt område…Jaja. Det gick visst lite snett där. Det sprack helt enkelt. Men va fan, sån’t händer. Det trista namnet till trots gjorde ni ju jävligt spännande grejer. Och hon tjejen var ju rent lysande. Jag har för mig att jag försökte få henne med i Dra- matenuppsättning senare, men då satt hon tydligen på dårhuset, så det sprack. Dramaten eller tokpaviljongen, det kan ju förresten gå på ett ut. Ja jävlar. Har ni kontakt?”

” På sätt och vis. Men det är lite svårt för mig att prata om det där, faktiskt. Jag håller fortfarande på att fundera på vad det var som gjorde att det blev som det blev.”. Baren låg precis i anslutning till hissarna upp till rummen. Nu öppnades dörrarna, och två kvinnor skred ut i långklänningar och svepte förbi oss. De lämnade oss i ett töcken av parfymdoft. Jag iakttog Lasse, som följde kvinnornas sorti med fuktiga ögon.

”Ja jävlar du.” Lasse försökte nu mödosamt ta sig tillbaka in i konversationen.” Känslor, tankar, reaktioner. Minsann. Absolut. Några nya kvinnor på gång i ditt liv?”

”Nja. Jag levde ett par år med en kvinna, Maria. Men jag insåg kanske att jag älskade mina notpapper mer. Jag hade nog inte kommit över Lisa än.”

”Du var mig en jävel till att vara långsint, det håller inte. Själv har jag hållit ett jävvla tempo på relationsfronten. Men jag verkar bara träffa kvinnor som har en eller annan krämpa. Begriper det inte.”

”Aha. Har du transformerats till den vårdande sorten?”

Lasse hävde upp ett skratt som nästan fick bartendern att tappa shakern. ”Nej för fan. Men så här va. Bettan, hon var tokdiabetiker. På morgonen pratade hon långsamt utav helvete. Då fick man proppa i henne en massa käk. Se’n funkade hon igen. Och så var det det där ljudet då hon injicerade insulin. Det sprack, kan man säga.” Han ryste vid minnet.

”Du låter inte särskilt respektfull, hörru.”

”Respekt? Vafan, jag var ju frikostig. Jag har aldrig snålat, vare sig med min kropp eller med något annat. Se’n var det Kerstin. Det visade sig att hon hade varit spelberoende och gick igenom nå’n form av ekonomiskt saneringsprogam. Så hon blev dyr i längden. Det spack. Efter henne kom Malin, som visade sig vara manode- pressiv. Sprack, sprackelisprack. Åsså va’re Elin. Hon hade sömn- rubbningar. Vaknade av minsta ljud. Huvudvärk hela dagarna. Det sprack hejdlöst. Se’n blev jag ihop med en tjej som fick diagnosen MS bara ett par veckor in i förhållandet. Det toksprack. Och till sist var det Barbara. Hon hade Krons sjukdom. Tarmarna. Sprack satan. It is a tale told by an idiot, för att tala med engelsmannen.”

”Men kärlek då? Känslor du vet?” Jag kunde inte låta bli att skrocka åt hans förfärande litania.

”Jag vill bara ha en tjej som fungerar. Är det för mycket begärt?” Han vände upp och ned på koppen och drack upp den sista kaffeskvätten, torkade sig om munnen. Han reste sig från sin stol. ”Du, kan vi inte ses efter föreställningen? Din konsert är väl klar vid tio åtminstone?” ”Ja, jag skulle tro det. Men det är en liten supé med konserthuschefen efteråt. Du vet, med solist och dirigent. Besegla det professionella förbundet. Vi kan ju höras under kvällen. Har du samma mobilnummer som vanligt? ” Lasse gav mig en björnkram.

”Samma nummer som alltid.Vi bor ju på hotellet båda två, så premiärfesten kanske landar på hotellrummet, ditt eller mitt, va?”

”Vi får se. Lycka till. Eller, fan, det får man ju inte säga till skådisar!” Lasse tog sig för pannan i spelad förtvivlan, men släppte snabbt posen och dunkade mig i ryggen.

”Jag får bara inte ta emot lyckönskningen. Du får säga vad du vill. Dessutom är jag inte särkilt skrockfull, för det håller inte. ” Sedan tog han tag i mina axlar och vred runt mig, så att han kunde måtta en kraftig lyckospark mot min bakdel.

”Aj, satan!” Medan jag gned min onda bak, gjorde Lasse sorti och vinkade storstilat åt mig. ”Farväl, dyre prins!” Jag betalade bartendern och begav mig upp till rummet. Klockan närmade sig fem på eftermiddagen, och det började bli dags att byta om inför uruppförandet. Jag ville vara på plats i god tid för att känna in stämningen i publiken. Dessutom var det lika bra att packa ihop inför morgondagens flygresa till Baku. Jag hade nästan hunnit förtränga det, och insåg att jag skulle få gå igenom det gamla verket ”Love; formal aspects” på planet. Med supé och eftersits skulle klockan bli sen innan jag kom i säng. Jag svor för mig själv. Tänk om jag bara skulle strunta i alltihop? Att skriva om den gamla tiden, de gamla tankarna kändes så oändligt mycket mer lockande nu än det som låg framför mig av handskakningar och kulturpolitiskt skvaller vid ett buffébord. Och uruppförandet. Ja, som alltid så var jag inför ett uruppförandet klämd mitt emellan separationsångest och en krampaktig nervositet för hur verket skulle bli behandlat. Uruppföranden är inte till för tonsättaren, utan för publiken.

Att klä sig inför viktigare framföranden ingick i den ritual som syftade till att bemästra situationen. Efter lång tvekan och provande valde jag ut en orange skjorta, som hörde ihop med en samling om tre andra skjortor i grälla färger. Dessa hade jag fått veckan innan i tackgåva av ett par manliga skådespelare på en landsortsteater där jag hållit musikdramatiska workshops. ”Här får du, så att din färgstarka aura kan återspeglas i ditt yttre” hade de sagt med artiga bugningar, varefter de brustit ut i riktiga hamnsjåarskratt. Om det hade legat någon ironi i deras uttalande, eller om det bara hade varit en förtäckt kritik mot min garderob hade jag inte blivit klok på. Till den skrikiga skjortan fick det bli en brun kostym, för att någorlunda mildra effekten.Då jag var färdigklädd packade jag ihop mina tillhörigheter i resväskan, lade varsamt ihop mina partitur, notblad och CD-skivor i sin separata kabinväska. Balkongdörren stod öppen, jag gick ut och satte mig på den vita plastmöbeln vid det vita plastbordet och tände en cigarett. Det var nu en timme kvar till konserten. I det tidiga kvällsljuset utstrålade konserthuset tyngd. En uppfordrande arkitektur, stram och seren; freskerna i en bård på fasadens övre del förstärkte tillsammans med de doriska pelarkapitälen de klassicistiska anspelningarna. Borta var nu likheten med ett strandat skepp. I det svaga solskenet såg det nu mer ut som ett glödande tempel. Jag satt gott och väl i en halv timme i den ljumma luften och mediterade. Då jag började se bilar stanna framför konserthuset, och se människor strömma till i små och stora sällskap, reste jag mig motvilligt. I lobbyn på vägen ut kände jag det första stora ilningen i maggropen. På gatan som ledde upp till konserthuset betraktade jag avundsjukt , som så många gånger förr, de människor som alldeles uppenbart inte skulle ha ett uruppförande. Barn med glassar, ljusår från alla vuxenscenarier med dess konstruerade komplikationer; taxichaufförer väntande i sina bilar, läsande tidnin- gen.

På trappan upp till konserthusets portar stod redan fullt med folk och småpratade och rökte, bland dem många välkända ansikten i det svenska musiklivet. Då jag banade min väg genom folksam- lingen såg jag åtminstone tre recensenter, av olika dignitet, som stod och spejade med blicken i fjärran. För trots att vi var bekanta för varandra till utseendet, hörde det till kutymen att recensenter inte beblandade sig med föremålet för skriverierna. Av dessa tre herrar var det bara en, Anders Ylikoski, som jag läste med någon behållning. En människa som var, med Lisas ord, ”verbal på ett musiskt vis” och med en äkta kärlek till musiken. De övriga två, Fred Rutgren och Lars-Ove Holzberg var sanna provinspekoralister med revanschistiska drag i sin pennföring. Fred Rutgren företrädde dessutom en svensk estetisk inriktning som kallades ”Transparent musik”, och hade sin egen förening som drev konsertverksamhet i västgötska Mullsjö. Där, och ingen annan stans (hävdade riktnin- gens tillskyndare) skapades och hördes den verkligt sanna musiken, som i deras tappning var en sjunde- och åttondefiltrering av den amerikanska neoorientalism som bland andra företrätts av John Cage. Det som från början varit en kamp för de subtila värdena, de små ljuden, hade i föreningen Transparent Musiks tappning reduc- erats till ett räddhågset bortskalande av musikaliska intentioner. Och argsint försvarade de sina musikaliska husgudar, vilka alla ofta utgjordes av enstöringar och kufar . I sin roll som recensent var Fred Rutgren därför förutsägbar. Han missade inte ett tillfälle att lyfta fram de tonsättare som hörde till klanen kring konserterna i Mullsjö, men missade heller inte tillfället att på sin magsura prosa döma ut de som inte tillhörde de upplystas skara. Alltsom oftast skällde han gärna dessa olyckliga för provinsiella, eftersom de inte snappat upp den sanna konstens anda, den transparenta musikens rena själ. Som bodde – i Mullsjö.

Jag skyndade mig in i huset och insåg att jag precis skulle ha tid att dricka ett glas vin uppe i baren. Det kändes i detta pressade läge som oundgängligt. När jag väl hängt av mig ytterrocken, hastade jag så uppför trapporna mot min artificiella räddning. Runt foajébaren var det redan trängsel. Jag klämde mig in emellan ett par smokingkädda herrar som artigt lyfte sina glas högt i luften för att kunna släppa fram mig. Då jag fått mitt glas rödvin och just hade höjt det för att dricka den första munnen, daskade någon till mig i ryggen. Det skvimpade ut en försvarlig mängd rödvin på min orangea skjorta. ”Äggäschäggädrö, Adrian!”

”Sture. Det ante mig” jag nappade ilsket åt mig en pappersservett och började förgäves försöka rädda skjortan. ”Dä går aldrig dätta. Häll på salt, vettu! Hur känns dä? Sketiböx? Ä dä möcket erotik i dätta styckät?” Han skrattade ett skratt med korta snarkliknande ljud.

”Du får väl lyssna, så kan du berätta för mig efteråt om du blev tillfredsställd.” Jag blängde surt på honom.

”Du drog tidi’t igår. Det vart ett sjujävvla hallaballoo sän. Vi drog vidare hem te mäj å kröka upp min tjugiåri’a vissky. Gött som fan. Lite ont i hårät i da’ dö! Du, fan, har än gräj på gång. Du måste haka på, vettu.” Han klev ett steg närmare och tittade sig konspiratoriskt omkring.

”Turné i sömmar, vettu. Fämton gig bokade på sjukhäm och kammarmusikföreningar. Åsså hoppar dän jävvla ansambäln av. Jag hade glömt skriva kontrakt, så vi kan inte stämma dom. Åsså tänkte jag, fan, Adrian, hade inte Adrian en egen jävvla ansambäl med dän där bruden? Musaction ällä va fan i hette?”

”Action Musagète menar du. Det var ingen ensemble i egentlig bemärkelse. Mer ett konstmusikkollektiv. Vi upplöstes för ett antal år sedan. Så om du tänkte att vi skulle hoppa in, så är det tyvärr omöjligt.” Jag drack upp de kvarvarande dropparna vin och längtade plötligt intensivt efter att klockan skulle ringa in till konsert. ”Dra ihop bandät igen vetja! The bänd, Älmore, the bänd, som dä heter i Blues-braddärsfilmän! Ring mäj i nästa väcka. Bra pröjs vettu!” Innan han försvann in i vimlet dunkade han mig hårt i ryggen och kväkte:”Good löck, då, Adrian!” Jag tittade ned på min skjorta. En mörk fläck sträckte sig i en oval från översta knappen till den nedersta. Jag knäppte kavajen om eländet och gick in och satte mig på min plats i mitten av salen. Då de tre ringningarna signalerat att dörrarna skulle stängas, kunde jag konstatera att salen var full.Det blev snabbt väldigt varmt i salen, svetten pärlade redan från hår- fästet på mig. Till slut blev jag tvungen att knäppa upp kavajen, för att ínte vara fullständigt sjöblöt lagom till applådtacket. Jag uttalade en inre förbannelse över Sture L:sons ”bäste-bror”-manér som orsakat olyckan.

Orkestern påbörjade stämmandet. Oboisten gav ton. Konsertmästaren tog upp A:et och gav det till stråkarna. Så till slut kom maestro insvepande. Med ett brett leende och en bjudande gest åt publiken bugade han sig, och vände sig efter en lång applåd om mot orkestern.

Tystnaden lägrade sig, kompakt och spänd. Endast några spridda hostningar störde den koncentrerade energi som strålade ut från orkesterpodiet. Dirigenten höjde armarna, gav en snabb impuls och satte med ett kraftigt nedåtslag igång orkestern. Ett smällande pizzicato i kontrabasarna utlöste en löpning uppåt i det låga träblåset. Rörelsen fortplantades upp i registret, tillsammans med harpan, genom cello- och violastämmorna. Det hela gav inledningsvis intryck att vara förutsägbart. Till det moderna orkesteridiomets vanligaste arsenal hör just den masseffekt som en välorkestrerad snabb uppåtrörelse ger. Men jag hade skrivit mig medvetet bort ifrån det förutsägbara. Mitt i rörelsen hejdades orkestern; en attack från slagverket fick allt att avstanna. Kvar låg en sordinerad trumpet, som enda efterklang, skorrande i pianissimo. Så vältrade sig hela orkestern på; bleckblås och slagverk i täten, tremulerande stråkar som understöd. En kort konvulsion i starkast möjliga nyans – och så bort, lämnande kvar en svajande flöjt i piano pianissimo. Så var idén presenterad. Stycket var byggt som ett sorts skuggspel där de stora klangerna och effekterna tjänade till att skapa fokus och belysning på de små, närmast kammarmusikaliska händelser jag hade komponerat. Små, mjukt tjattrande partier i flöjten. Hårda attacker i bleckblås och slagverk som gav relief åt de skira efterklangerna från stråk och vibrafoner. Och så rytmen; den rytm som jag baserat på en uppläsning av Völvans spådom, löpte genom hela verket. Denna manande språkrytm framträdde i förminskat och förstorat format i alla stämmor, tranformerades till ett svängande och glidande unisont parti i cellostämman, blev till en poetisk tablå med oboer och engelsk horn i trio, eller en skimrande regnskur med harpa och höga violiner, med enstaka droppande toner från ett piano. Jag hade byggt dramaturgin på sambanden mellan de olika rösterna i ett sorts abstrakt samtal. En harmonik som var både öppen och kärv, som utvecklades i ett böljande scenario; komprimerades och expanderades i samklang med den samtalets dramaturgi jag föresatt mig att skapa.Bågarna som spändes mellan formdelarna växlade energi hela tiden, så att det gradvis byggdes upp en intensitet som lyssnaren inte riktigt skulle kunna förklara var den kommit ifrån. Den infann sig som en summa av de ingående musikaliska elementen, och det rituella mummel som kom från de låga lägen, i tuba och kontrafagott, och långsamt, långsamt steg mot flöjtens extrema register. Alla mina sinnen var på helspänn. Jag såg partiturbilden för mitt inre, och följde med varenda insats, kände varje attacks specifika vikt och höll andan inför varje svårspelat parti. Så släpptes till slut hela orkestern lös. Tyglad men otyglad på samma gång slets alla verkets olika beståndsdelar mot varann i en jättelik och furiös virvel. Och så tystnad. Innan öronen hunnit med att ställa om be- fann sig lyssnaren plötsligt i ett vagt upplyst landskap: flöjter med långsamt vibrato, sordinerade stråkar och vibrafon. Svagt och sakta växlade harmoniken färg i en följd som bestämdes av ur-rytmen. I ett tre minuter långt efterspel lämnades lyssnaren åt att skapa sin egen upplösning i vågsvallet som kulminationen skapat. Drypande av svett sänkte så dirigenten pinnen. Publiken satt blickstilla och helt tyst. Inte en hostning hördes. Efter nära en minuts tystnad, vände sig maestro om mot publiken och bugade. Det utlöste en växande våg av applåder. Bugningar. Orkestern reste sig på tecken från dirigenten och tog emot applåderna. Maestro spanade ut i publikhavet och kallade med en gest upp mig på scenen. Applåder. Bugningar. Det susade i mina öron. Med blommor i händerna tittade jag ut från podiet med oseende ögon. Jag hörde applåderna och de spridda bravoropen som ett fasförskjutet regn på ett plåttak. Dirigenten ledde efter en lång stund ut mig mig genom sidodörren. Applåderna fortsatte. Maestro ledde in mig igen, och tillsammans bugade vi en sista gång för publiken innan vi gick tillbaka ut, där solisten stod redo för att gå på. ”Fabulous piece!” sa han leende, med violinen under armen. Dirigenten nickade allvarligt.”Yes, we can expect a lot from this. Nice orchestration.” Därute tycktes applåderna inte mattas. Men jag vinkade avvärjande då dirigenten gjorde en ansats att dra ut mig igen. Istället lämnade jag dem åt att börja med omladdningen inför Mozart, och gick upp till musikernas bar. Däruppe var stod en teve på som visade en fotbollsmatch. En pensionerad rödbrusig hornist, som jag kände igen från studietiden, stod och torkade bardisken med en trasa. Jag gick fram till honom och bad om ett glas vin. ” Du är tonsättaren va’?” ”Ja det stämmer.” ”Gick det bra?” ”Jo, orkestern spelade väldigt bra, men jag måste nog smälta det här lite först, innan jag kan säga något begripligt om hur det gick.” ”Fattar. Här har du en fin rioja som passar bra till att smälta intryck med! Huset bjuder.” Han slog upp vinet i ett stort glas och sköt glaset över till min sida av bardisken. ”Tack.” Jag gick och satte mig i den lilla rökburen i änden på rummet. Tände en cigarett och drog ett djupt halsbloss. Det susade fortfarande i öronen. Medan jag läppjade på vinet, spelade jag upp konserten i huvudet. Backade och tog om vissa partier. När glaset var urdrucket, bestämde jag mig för att konserten hade gått över förväntan. Vikterna hade fördelats på rätt sätt av dirigent och musiker. En lätt knackning hördes på glasdörren. Därutanför stod Carl, med ett snett leende på läpparna. Han öppnade dörren på glänt. ”Jag vissTE att jag skulle hitTA dig här. Kom för helVEte UT därIfrån. Jag BÖRjar hosta så FÖRbannat AV rökEN.” Trots den rökridå jag anlagt i det lilla rökutrymmet kunde jag känna den skarpa doft av av gammal fylla som kom ur hans mun. ”Carl! Jag såg dig inte nere i salen. Vad roligt att du kunde komma.” Jag reste på mig och gick ut ur rökburen. Vi slog oss ned vid ett av de utställda caféborden framför bardisken. Carl vände sig om mot bartendern/hornisten. ”NissE, ger du MIG en dubbEL whiskey!” Bartendern log. ”Visst maestro! Kommer på stubinen.” Carl lutade sig fram mot mig. ”JävLA fin hornIST en gång i TIden. Fick en smäll RAKT övER munnen för ett PAR år se’n, så han fick SLUta spelA.” Carl tystnade tvärt då Nisse kom med whiskeyn. ”Utan is, va? Är det inte så du vill ha den?” Carl tog tag i Nisses hand och kramade den hårt och gammelmansartat i sina händer. ”Du MINNS. INGen vattenSKAda i min SPRIT!” Han höll krampaktigt kvar Nisses händer. Den före detta hornisten log blitt mot den gamle tonsättaren. ”KOMmer du ihår BERlin-turnén sextioSEX? Fan vad kul vi HAde !” Med sin lediga hand klappade Nisse ömt om Carls axlar. ”Ja du Carl. Det var verkligen tider!” Carl släppte taget om handen och bligade på mig. ”Det var PÅ den tidEN vi tonsättarE fortFArande brydde oss OM FORMen. Då VAR du väl knappt född, AdriAN?” Nisse smög försiktigt bort till sin bardisk. ”Är du missnöjd med min insats ikväll Carl?” Jag fingrade på mitt cigarettpaket i väntan på den dom jag förstod skulle komma. ”JaMEN VAfan, Adrian. DU jobbar med FÖR komplEXa nivåER. Du måsTE ge PUblikEN något MER att hålLA sig i.” Han började bli synbart upprörd, och grep efter whiskeyglaset. ”Hur menar du då?” ”SPEla inte DUM. EN jävligt LIstig kompOsition, MEDges. Läcker Yta, ingET fel på ORKestreringEN. Men ATT låta INnehål- let på DETta sätt SPEla mot sin Egen yta gör folk FÖRvirradE. Det blir FÖR subtILT. MEN du har ALLtid varIT en JÄvla språkFJOlla. Lite gammalDAGS hederlIG pedagoGIK hade VArit på sin PLATS.” Han svepte glaset och ställde ner det med en smäll. ”Du pratar om publiken, Carl. Vad tyckte du själv då?” Carl slog uppgivet ut med armarna.

”JAG tyckTE mycket om DET. Men FAN om jag förSTOD hur du FUNgerar. Du måSTE ju tänka på KARriären. OM folk blir osÄkra, så kan du GE dig PÅ att beställarna BLIR det också. VarFÖR kunde DU inTE bara skrivit ett RAFFlande stycke, en RIKtig applådkniPAre, VA?”

”Men jag tyckte nog att publiken verkade nöjd. Eller?”

”JA men det ÄR skillnad PÅ applåDER och APPlåder. DET här var de trängDA OCH förvirrade människorNAS applåd, intE de berUsade och GLAda människORnas.” Carl blängde ilsket och uppfordrande på mig. Han, som i sitt yrkesverksamma liv aldrig hade gett efter för vare sig beställares åsikter eller publikens förmenta vilja, gjorde nu allt för att jag skulle välja en helt annan väg. Jag försökte leta efter svaret i hans blodsprängda ögon, hans ryckiga tal och darriga rörelser. Bortom spefullheten och ironin kunde jag spåra bitterheten över ett liv i konstnärlig motvind. Kanske var det den väg som var utstakad även för mig. Alkoholism och bitterhet verkade vara en avlägsen omöjlighet. Men hur skulle jag kunna veta vilken väg mitt liv skulle ta? En dag, då jag inte längre kunde hitta kraften att komponera, kanske jag likt Carl skulle ta till flaskan, och undan för undan låta ruset och abstinensen omöjliggöra skaparkraftens återkomst. Kanske skulle spänningsfältet mellan de musikaliska visionerna och bekräftelsebehovet ta ut sin rätt även på mig. Varje tonsättare värd namnet äger de verktyg som behövs för att locka fram specifika reaktioner hos en publik. Men den verkliga utmaningen ligger i att driva sig själv bortom verktygen, till konstnärliga nivåer där man själv blir osäker, där valen känns livsviktiga. Friktionen och spän- ningen mellan det privata och det allmängiltiga är ett nödvändigt kraftfält för att det konstmusikaliska skapandet. Men ofta uppstår ett känslomässig avgrund mellan övertygelsen om musikspråkets egna premisser och behovet av personlig bekräftelse. Ett gap som konstnärer fyller på olika sätt. I Carls fall stod hans aptit på sprit i proportion till hans en gång så starka drivkraft att komponera musik. Lika uppslukande som hans konstnärskap varit, lika dominerande var nu hans alkoholberoende. Carl hade aldrig haft några varaktiga relationer. Inga barn. Komponerandet hade periodvis avlösts av stormigt passionerade kärleksaffärer med en eller annan sångerska eller dansös, men under trettiofem år av sitt liv hade hans huvudsakliga umgänge bestått av stora partiturark som gapat tomt och uppfordrande mot honom varje morgon. Gradvis hade han förlorat förmågan att omvandla sina klangliga idéer till kompositioner. En dag hade han inte kunnat mer. Jag undrade plötsligt hur Carl hade hanterat livet om, med Lisas ord, samhället hade dominerats av det musiska, och inte av det amusiska? Om det artikula- tiva, musikspråkliga fältet hade uppfattats som en självklarhet? ”Carl. Jag uppskattar dina råd och tips. Men du vet ju hur det är. Man kan bara komponera det man kan komponera. Hur gärna jag än skulle vilja så har jag bara tillgång till den jag är just nu.” Carl signalerade med två fingrar i luften åt Nisse, som genast sträckte sig efter whiskeyflaskan för att fylla på.

”Det är inTE likt dig ATT hållas MED truISMer. MEN du har nog RÄTT. JAG orOar mig mest för ATT jag kännER igen mig SJÄLV i dig. PASsa dig för KRAMpen.” Från högtalarna som hängde på väggen bakom bardisken kunde vi höra att konserten nu närmade sig slutet på Tjajkovskijs ”Pathé- tique”. Snart skulle musikerna välla in i baren. Carl förklarade att han skulle skynda sig hemåt, eftersom han ville undvika att stöta ihop med konserthuschefen, den beryktade David Recherche. Carls sista stora orkesterverk, ”Prisma”, hade uruppförts av orkestern ungefär samtidigt som jag tagit examen. Carl hade varit krävande på repetitionerna och Recherche hade till slut tröttnat på de ständiga gnabben. Uruppförandet hade blivit ett fiasko. Dagen efter de ganska nedgörande recensionerna hade Carl gått ut i rikspressen och förklarat att stadens konserthus var ett av landets lägst konstnärligt stående. Under mer än tio år efter uruppförandet av ”Prisma”, hade därför inte ett enda av Carls verk spelats av orkestern. Varje gång programrådet tagit upp något av hans verk på förslag, hade Recher- che lagt in veto. ”Är det inte dags att ni sluter fred nu?”

”Äh. INtegriTET, det är DYRT det. SMAkar det så KOStar det.”

”Ja, själv ska jag ju gå på supé med Recherche, så jag skulle ju kunna göra en insats för den globala förståelsen…” Carl kraxade fram ett bittert skratt.

”GE fan i DET du. HAN är på VÄG att överLEva sitt egET rykTE, preCIS som jag, så STRAFFet komMER, var så SÄker, HEhe.” Carl reste sig vingligt från sin stol. Han vinkade till Nisse i baren och kramade om mig hårt innan han utan vidare kommentarer småsnubblade iväg mot den stora hiss som normalt brukade användas för att transportera stora instrument mellan husets olika våningar och repetitionssalar.

Jag reste mig och gick tillbaka in till rökrummet, för en cigarett och kraftsamling inför supén. Den sista tiden hade jag på dylika till- ställningar funnit det allt svårare att delta i konversationen. Fåfängt satt jag inte sällan och önskade mig ett förbehållslöst samtal. Istället blev dessa sittningar till en bekräftelseritual, där alla gäster skulle få sig en släng av ”fantastiskt”-sleven. Att efter en konsert -som innehållit musik som strävat efter en nära kommunikation- gå in i ett cigarrdoftande rum och ägna sig åt sofistikerad yta, kändes bara som ett uttryck för dubbelmoral. Höll jag på att bli asocial? Eller var det istället så, att det började bli allt viktigare att ta konsekvenserna av det jag tänkt och upplevt, agera på mina impulser? Jag förstod att mitt skrivande, de nattliga tankarna på tiden med Lisa, började ta en allt större -kanske för stor- plats i mitt medvetande. Men det kändes allt mer som en tvingande nödvändighet att lyfta upp den tiden till nuet, och låta mitt nuvarande jag få brottas med detta som en gång känts som det enda riktigt verkliga och sanna. Hårdhänt fimpade jag min cigarett och skyndade mig, driven av en plötslig impuls, ut ur rökrummet. På avstånd hörde jag prat och skratt från musiker som i sina omklädningsrum var i färd med att byta om till vanliga kläder. Jag nickade ett tack till Nisse och klev ut i korridoren. En dörr ledde in till musikerfoajén med alla loger. Bakom en annan fanns en trapphall som ledde förbi notbib- liotekets våning och ner till en bakdörr ut mot en mindre gata. Efter en kort tvekan valde jag att fly. Redan i trappan fumlade jag fram min mobiltelefon och knappade in ett meddelande med en ursäkt och ett tack, och sände det till Recherches mobil. Sedan stängde jag av telefonen. Ingen skulle störa mig nu. Den ensamme uniformsklädde man som bevakade bakdörren tittade undrande på mig, men tryckte ändå villigt på en knapp för att släppa ut mig i friheten. Jag småsprang över gatan och ställde mig under ett träd, dit gatlyktornas sken inte nådde mig. Härifrån kunde jag i säkerhet betrakta konserthuset. Ur den ena änden strömmade publiken ut. På övervåningen i den andra änden kunde jag se ljus tändas och serveringspersonal i vita uniformer bära på brickor med champagneglas. Jag rös till, och fortsatte min språngmarsch i riktning mot hotellrummet.

Efter att ha sagt till i receptionen om att jag inte tog emot vare sig meddelanden eller besök tog jag hissen upp till rummet. Jag hängde en ”Stör ej”-skylt på rumsdörren och låste om mig. I en målmedveten frenesi åkte konsertklädseln av; den solkiga orangea skjortan hamnade i en hög på golvet tillsammans med kostymen. Endast iförd kalsonger satte jag mig vid datorn igen. Sömnen fick lov att anstå till den långa flighten till Baku.

Lämna en kommentar