10.Putrefactio

När jag nickat mig genom mer än en timmes oupphörligt slippriga historier från Sture, hade jag rest mig upp och lämnat sällskapet, efter en kort överläggning med Göran. Han redogjorde viskande för sin tro på att han i den ungerske jazzmusikern funnit en tvillingsjäl. Jag önskade honom lycka till i sin eviga kamp för världskärleken, och vi konstaterade att vi skulle kunna fortsätta vårt samtal efter konserten kvällen därpå. Jag gick mot hotellet. Det sista jag hörde från Rågers öppna fönster, var ett ylande ”ÄGGÄSCHÄGGÄDRÖ!” från Sture, som nu på allvar återtagit sina plikter som värd. Klockan var väl inte mer än halv elva, då jag åter stod på min balkong och rökte. Av någon anledning fick jag Stagnelius i huvudet. ”Förruttnelse, hasta, o älskade brud […]”. Var de inte de gamla alkemisterna som menade att förruttnelsen, putrefactio, var en förutsättning för uppstigandet till himmelriket? Eller sagt på ett annat sätt: att man måste varit skitig för att kunna bli ren? ”… att bädda vårt ensliga läger”. Jag vet inte, tänkte jag. Man skulle gärna sluppit lite av den andliga förruttnelse livet utsatt en för. Men om slutmålet är en rening, så kanske det finns något gott med det hela. Jag insåg att jag stod där på balkongen och försökte uppamma motstånd mot mig själv. Inte skriva vidare på min historia. Istället stå och tänka på Stagnelii ömkansvärda slut, för att riktigt skrämma upp mig själv. Alkemister och kabbala. Mörka symboler för alltings ouppnåelighet. Ensam på ett hotellrum. ”Förskjuten av världen, förskjuten av gud[…]”. ”Jojo. Nu Adrian börjar du också lukta ruttet” tänkte jag. Självömkan låg och lurpassade, möglande, i min hjärnas skrymslen. ”SKÄRPNING”, ropade jag ut åt gatan, som nu i det närmaste var tömd på människor, så när som på en grupp ynglingar med mopeder, som tittade upp vid mitt utrop. ”Skärp dig själv , gubbjävel!” ropade en av dem tillbaka. Jag fimpade cigaretten och gick in och satte mig vid datorn.

~

Lämna en kommentar