7.Punctus contra punctum (1)

Rumstelefonen. Skit också, jag hade glömt dra ur sladden. Just när jag började kunna känna doften av kokta pilmeni med sojasås. Men nu var det ändå förstört. Illusionen var bruten. Jag svarade. Surt. ”Mm. Adrian…” Barytonklang. ”Tjena fan!” Det var Göran. ”Hej du” sa jag matt, men nu mindre surt. ”Läget? Du låter suicidal på tonen. Är det Beethovenläge i dag? Ta-ta-ta-taa, ta-ta-ta-taa!!” Han basunerade ut den första frasen ur femte symfonin rakt in i örat på mig. Jag sa ingenting. ”HALLÅÅÅÅ!! ” skrek Göran ”Är du lika döv som den käre Ludwig också?” ”Närå” svarade jag, ”satt bara och skrev lite, det tar ett tag för mig att vakna till då, förstår du”. ”Aha! Ett nytt mästerverk.” Göran talade nu med en imitation av salongsskånska, som han alltid gjorde då han ville markera ironi. ”Vem ska nu få lida för din integritets skull?” Jag stönade. Det kändes inte som det rätta tillfället för jargong. ”Ingen, faktiskt. Jag håller på med ett partitur som bara ska klinga i huvudet. Inga instrument”. Jag försökte mig på en poetisk dimridå, för att slippa säga ordet ”bok” och därmed exponera mig för ytterligare skott från studenthöften. ”Jaha. Abstraktionen framförallt! Kan du inte skriva ett verk för ett fotbollslag? Nutida konstfotboll; 14 man på plan. Lite fräckare, lite mer oförutsägbart.Vad säger du, va?” Göran pladdrade på. ”Men du – idag gick det väl bra? Vi tyckte att dirigenten hade spottat upp sig. Igår verkade han bara avlägset professionell.” Jag vevade in minnet av repetitionen, som kändes mer fjärran än Klimschgasse. ”Jo då… eller jag menar visst!” Han harklade sig ljudligt. ”Entusiasm på min ära.” Skärpning Adrian, tänkte jag.”Förlåt. Jag tycks vara helt väck idag. Jag menar förstås att repetitionen gick strålande. Jag är imponerad. Verkligen.” ”Häpp.” sa Göran. ”Det kom från hjärtat hörde jag. Ja, jag ska inte plåga herr komponist med att försöka tvinga ur honom några uppskattande kommentarer om vår hårt kämpande yrkeskår. Verkligen inte. Inte jag inte…Aldrig… ” -konstpaus-”…än mitt flöjtsolo då?” Jag gav upp .”Göran…du vet att du var bra. Men låt gå för den här gången. Du var kongenial med hela idén. Du var stämmans ledarhund, du botade allas konstnärliga impotens, du var en återuppstånden Kristus, vi badade alla i ditt inre ljus, du..” Göran suckade belåtet. ”Ja, jävlar, Adrian, om det inte blir du och jag ikväll, så skulle jag bli mycket förvånad.” Nu var det min tur att harkla mig.”Hrm. Vi har talat om det här, Göran. Jag trivs utomordentligt inne i garderoben. Men du, jag går däremot gärna ut och käkar ikväll. Finns Råger Mår kvar?” Lika plötsligt som oväntat hade jag återfått en del av morgonens lätthet och var nu riktigt sugen på att sitta ned med Göran och tala om allt som hänt sedan sist. ”Råger Mår” hade varit vårt stamställe under studietiden. Dit vi gått efter konserter och lektioner för att ta en rabatterad öl och för att analysera musiken, våra lärare eller kvinnorna – i Görans fall männen. ”Jaa! Där har inte jag heller varit på år och dag. Hinner aldrig gå ut nu för tiden. När jag inte jobbar i orkestern repar jag kammarmusik eller vickar i operaorkestern.” Jag tittade förgäves efter min klocka. Jag glömde ständigt att den var trasig och låg hemma i en skrivbordslåda.”Vad är klockan nu?” frågade jag därför. ”Hörru, hon är redan fem.” Jag förstod ingenting. Så många timmar kunde väl inte ha gått medan jag skrev? ”Jaha. det var fan. Men då kanske vi går ut på en gång, ” sa jag ”genrep imorgon tidigt. Jag skulle gärna känna mig någorlunda fräsch.. hem tidigt alltså.” Göran fnös indignerat. ”Är det du eller jag som faktiskt är med och spelar? Om jag nu ändå är den som drar det tyngsta lasset imorgon, ska jag be att herrn ställer upp på att jag anger nivån på festligheterna”. ”OK.” suckade jag. ”Om en timme på Råger?” Göran frustade glatt. ”Japp. Ses!”

”Hej.” Jag reste mig från skrivbordet och gick fram till balkongen, drog draperiet åt sidan och kisade försiktigt ut genom den öppna dörren. Solen låg mycket riktigt lägre nu, låg och glödde på ett mjukt sätt över taken. Som midnattssolen, tänkte jag. Hur länge sedan var det jag fick uppleva midnattssolen? Jo visst! Det var den där sommaren. Jag rös vid minnet. Det får jag tänka på sedan. Inte nu. Jag knep ihop ögonen och skakade på huvudet, i ett försök att driva bilderna och tankarna på flykt. Jag gick fram till skrivbordet och bläddrade i min almanacka. Just det; jag hade ju ett par samtal att ringa, det skulle kanske tvinga in mig på nya spår. Jag lyfte telefonluren och slog mobilnumret till konserthusets producent. Hon svarade snabbt, och lät som vanligt skrämmande alert. Hon förklarade att hon varit på väg att ringa mig flera gånger under dagen, för att tala om att hon begärt en rättelse av tidningen. ”Kanske var det så att de associerade till Snorre” sa hon fnittrande ”men imorgon skulle de i alla fall sätta in rätt version. Vi får se det som gratis marknadsföring”. Jag tackade henne och la på. Nästa samtal var till Azerbadjan. Dagen efter uruppförandet av Völuspa, skulle jag flyga till Azerbadjan och huvudstaden Baku. De veckor som återstod fram till sommaren var för övrigt helt vikta åt repetitioner och konsertresor. Först Baku, sedan Brighton Festival. Komponerandet fick anstå till sommaren. När jag fortfarande var student hade jag inte kunnat föreställa mig att den relativa framgång jag nu upplevde, skulle innebära att komponerandet fick stå tillbaka. Nu komponerade jag frenetiskt i luckorna mellan uruppförandena eller på hotellrum. Azerbadjan. Förväntningarna skenade bara av den exotiska klangen i namnet. Med undantag från kriget med Armenien, som nyhetsmedia frossade i under en period, samt en limerick av Hasse Alfredsson, hade Baku inte figurerat i mitt eurocentriska liv tidigare. Nu skulle jag dit och ha ett framförande. Inget uruppförande denna gång, men väl ett krävande stycke, ”Love; formal aspects”, med en väl tilltagen repetitionsperiod, under vilken min närvaro var nödvändig. Det var ingen mindre än Nikolaj Azarov, som hade bjudit in mig. Han pendlade sedan några år mellan konservatoriet i Baku och sin tjänst vid högskolan i Wien, och hade startat en ensemble med musiker ur orkestrarna i Baku. Ensemble Az (Nikolaj meddelade mig förtjust att han hittat på namnet alldeles själv, och uttalade det på amerikansk engelska) led av traditionsbrist. Avskuren från influenser från den västerländska konstmusiktraditionen förvaltade de en repertoar som var antingen från tiden före Azerbadjans inlemmande i sovjetunionen eller (f.d) politiskt korrekt musik komponerad av medlemmarna i den nu upplösta sovjetiska tonsättarföreningen. Nikolaj hade, fylld av rysk-wienskt patos dragit ihop en ensemble med vetgiriga, men odisciplinerade musiker; det första verk han programsatte var ”Pierrot Lunaire” av Arnold Schönberg. Färdigkomponerat 1912, var detta banbrytande verk för den västerländska musikaliska modernismen fortfarande svårtuggat – inte bara i Baku, bör man tillägga. Verket som fått klassikerstatus i övriga Europa ganska snart efter andra världskriget, framfördes mer sällan i Skandinavien. Vilket fördröjde även den nordiska musikens utveckling med några decennier. Men ändå mer sällan fick verket längre sådana reaktioner som i de Azeriska media. Recensenterna i Baku skrek ut sin indignation i pressen dagarna efteråt. Det talades om västerländsk dekadens och imperialism – alla de gamla omkvädena från stalinistepoken aktiverades. Nikolaj hävdade att det varit den bästa start hans ensemble kunde få. Musikmänniskorna var innerligt trötta på den akademiska dominans och förtryck som de kvarblivna ryska kommunistmusikerna fortfarande utövade. De forna neoklassikerna och socialrealisterna hade i de nya politiska vindarna istället omvandlats till amerikanskinfluerade minimalister och lyckats behålla sina positioner inom utbildningsväsendet, men fortfor att fördöma det de alltid hade fördömt. Nämligen den urspårade konst som européerna skapat under 1900-talet. Tendensen var likartad i hela det forna sovjetunionen. Det födde ett motstånd som var kreativt. De gamla musikpolitrukerna var ju bara perukstockar som bet sig fast vid sina tjänster. De hade ju inte längre kvar sina verkliga privilegier och sitt verkliga beskydd. Det fanns inte längre någon anledning att ta dem på allvar. Nikolaj var förvisso ryss, men hade redan under tidigt sjuttiotal flytt till väst under en turné med Leningradfilharmonin, och hade därför hög trovärdighet. Alltså började nu publiken strömma till Ensemble Az konserter. Men skälen var ännu fler. Bland de för publiken nya repertoarverken från Europa presenterades också ny azerisk musik. Traditionella instrument och klanger som komponerades ihop med västvärldens ljud. Utmaning och stark nationell bekräftelse på en och samma gång. Nikolaj hade på detta sätt ytterligare stärkt sin position och sågs nu som den nya musikens banérförare, till de akademiska betongrövarnas fortsatta förtret.På rekordtid hade han byggt upp en tämligen väl fungerande ensemble. Kvaliteten på deras instrument var låg, men spelskickligheten och entusiasmen i ständigt stigande. Jag var otroligt spänd på stämningarna vid Kaspiska havet, vilka möten som resan skulle bära med sig och på att återigen få träffa Nikolaj. Men också att efter snart tio år åter få höra ”Love; formal aspects”. Efter den där sista midnattssolssommaren hade jag dragit tillbaka verket. Nikolaj hade inte en aning, eller så brydde han sig inte. I alla fall ägde han ett partitur och en inspelning och lyckades övertala mig. ”You have to face it. It’s a good piece and it has to be played here. I don’t care if you FEEL that it shouldn’t be played. You shouldn’t FEEL so much. I play it. You come. That’s it.” Han var orubblig i sitt beslut och jag blev allt svagare i mina protester. Jag var ärligt talat nyfiken på vad stycket kunde säga, så här långt efteråt (och smärtan som var förknippad med stycket hade omvandlats till något annat, det var mer som en känsla av längtan eller saknad).

Sedan hade en lång period av faxande och e-postande vidtagit. Det skulle skickas kopior på passfoton, verkkommentarer och biografier. I flera omgångar, därför att Nikolajs producent lyckades slarva bort de översända faxen och det var problem med datorerna. Det sista som behövde göras nu var att bringa klarhet i visumfrågan. För trots att jag skickat in alla papper och foton, så hände inget. Jag ringde alltså upp Nikolaj, och hoppades att konserthuset skulle betala räkningen för hotelltelefonen. ”Nikolaj” svarade en sömndrucken (eller kanske bara drucken?) röst. Vad var egentligen klockan i Azerbadjan? ”Hi, it’s me, Adrian” Harkel. Och så: ” Hello, Adrian! You’re not sick, I hope? You’re still coming?”

”Yes, it’s just that I have no visa yet..”

”Not to worry, you old elk-eater you, we’ll solve that at the airport , in Baku”

” Are you sure? I wouldn’t want to have to turn back immediately…”

”No, no, no! Trust your old uncle Nikolaj. They will let you in. Be sure to bring some 200 dollars, though. If not, you may well have to return on the next flight back to Stockholm.” ”All right, I’ll trust you on this one. Sorry I can’t speak for long, I’m calling from my hotel room”

” Ah! Expensive! That reminds me of when I had telephone sex from a hotel in…”

”Later, Nikolaj! See you soon then!” ”OK!”

Jag la på. Typiskt, tänkte jag. Ännu en resa på lösa boliner. Det kunde antagligen gå hur som helst med visumet. Jag satte på radion. Schumann. Ur Frauenliebe und leben. Först Strauss och sedan det här. ”Seit ich ihn gesehen”. Lisamusik. Eftersom jag fruktade ännu en emotionell störtdykning, skruvade jag om till P1, där samefrågan diskuterades. Jag stängde hastigt av radion och gick, lite planlöst, in till badrummet. Tittade mig i spegeln, och kunde konstatera att rakning var av nöden. Jag tvålade in hakan, tog en av de gula engångshyvlarna och började skala fram mitt ansikte igen. Medan jag höll på, stack jag ut huvudet i rummet för att titta på klockradions display. Klockan var snart halv sex. Snart skulle det bli lagom att i maklig takt promenera till Råger Mår.

(Klicka på länken för att höra fjärde satsen ur Love; formal aspects. Spelar gör Ensemble SoNoR, Baku) Love; formal aspects 4

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.