6. Klimschgasse 37

Då bussen närmade sig Wiens utkanter, grep vår kördirigent mikrofonen. Eeva -Siri var en imponerande kvinna, såväl i sin konstnärliga kapacitet som i sin fysionomi. Hon hade oproportionerligt långa armar till sin ganska korta kropp, vilket gjorde henne en smula lik en blond gorilla då hon dirigerade. Men en ofattbart begåvad och känslig gorilla. Hon hörde till det fåtal lärare på musiklärarlinjen som faktiskt hade en egenartad och stark relation till Musiken. Eeva-Siri var en lysande interpret; att hon inte hade gjort världskarriär inom körfacket var en gåta som nog bara kunde förklaras med att det som regel är en resa som företas av manliga kördirigenter. I denna stund, i bussen, iklädde hon sig dock motvilligt rollen som reseledare. Mikrofonen tjöt till då hon knäppte på den och genast skrek ett halvdussin sopraner till och höll för öronen. Eeva-Siri rynkade på pannan och backade, så att ljudet från högtalarna inte skulle ta sig in i mikrofonen och orsaka mer rundgång. Hon puffade försiktigt i mikrofonen. Inget tjut. En suck av lättnad från sopranerna. ”Nå. Så vaar det nu så, att vi int’ ännu kunna’ göra klaart listan över sängplatser. Herrar tenoorer och herrar baasar har någo’ problem med den administratiiva siidan av live’. Dessuutom saaknas också Liisa Augen på denna lista. Huru förstående jag no’ är för detta saakernas tillstånd, måst’ jag nu ta saken i egna händer” Brutalt skratt från min granne Bertil, som nu var aspackad. ” Jaa, Bertil, vaar det någo’?” Bertil kikade fram bakom sätena, och höll i hastigheten på att ramla ut i mittgången . ”Näe, internt skämt förstår unga fröken” sluddrade Bertil i ett uppenbart försök att smickra sig ur situationen. ”Bertil. Vi’ femtisex tjänner man sig ännu icke helt ung, men hella’ int’så senil att man int’ kan lukta sig till en baas som haar en olyckli’ fallenhet för att låta sina fantasier tjeena åt det pubertala. Stilla sig. Ingen annan lär taaga på sig den uppgiften.” Nu skrattade hela bussen. Utom Bertil. ”Nå. Rummen på studenthemme’ räcker till nära alla. Anders G. å Mats J. i rum 21, Per och Joonas i rum 22, i fyrbäddsrumme’ num- mer 23, vågar jag placera Bertil, Fredrik, Olle och Alexander (jubel från bussens bakre regioner) -men drick nu int’ hela resan, pojkar. Så i det andra fyrbäddsrumme’ lägger jag Anders S, Mats O, Nicke och Leif. Våran nye andrebaas och Liisa får bo lit’utanför händelsernas centrum. Ni ska bo hos några vänne’ till mig, ett ryskt musikerpaar som komme’ att taga hand om er på ett alldeles förtjuusande vis (vrål från från hela kören) Jag haar till er två också spårvagnsbiljette’. Klimschgasse ligger i Bezirk 3, så ni kan behöva färdtjänst. Bussen släpper er först.” Jag fick Bertils armbåge i sidan. ”Nu jävlar har du chansen. Hon är ju läcker. Tänk på stämmans heder” väste han. Själv tänkte jag nog snarast på hur jag skulle låta bli att tappa ansiktet fullständigt. Lisa och jag! Bo på samma ställe! Äta frukost ihop! Än blev jag alldeles varm av förväntan, än nedkyld av de scenarion jag skisserade upp. Antagligen skulle jag inte ens kunna säga vare sig godnatt eller godmorgon utan att min panik skulle lysa igenom. Fan också. Det här går inte. Jag tittade bort mot platsen där Lisa satt. Två gröna ögon tittade åt mitt håll. Fan också. Jag tittade snabbt åt sidan, bara för att mötas av Bertils fyllesmil. Snuset tycktes ha belägrat hela hans mun. Han hade iakttagit scenen och frustade till. En vedervärdig pust av gammal sprit och tobak fick mig att vända bort huvudet igen, bara för att återigen möta Lisas blick. Hon log. Ögonblickligen hypnotiserad kunde jag inte vända bort blicken. Med Bertils allt vassare armbåge i revbenen, satt jag som likstel och stirrade. Jag kunde inte besvara leendet, ett faktum som gjorde hela situationen än mer pinsam för mig. För Lisa log fortfarande. Inte stelt. Inte ironiskt. Inte ens moderligt, så där som de flesta av de frikyrkliga tjejerna på skolan log. Bara närvarande. Hur förtrollningen bröts kan jag inte redogöra för. Antagligen började Lisa tala med sin stämkamrat, eller så var det Bertils envetna pockande på uppmärksamhet som väckte mig. ”Bergtagen”, tänkte jag. ”Bergtagen. Thomas Mann, för helvete, du med din jävla Mme Chauchat!” Tjut i mikrofonen. ”Nuu var det så dags för våra tjära nytillskott att stiiga aav. Liisa och Aadrian! Jag följe’ med en kort stund för att hälsa. Kan bussen verkligen stå så här?” Efter en kort palaver med busschauffören, vinkade Eeva-Siri åt oss att kliva av bussen. Bussen stängde av hela gatan och tvärs över, pekande i motsatt riktning, fanns en skylt på vilken det stod ”Einbahn”.

Den främmande stadslukten slog emot mig då jag stigit ned på trottoaren. Avgaser och hundskit , bestämde sig näsan för. Benen kändes darriga. I skenet från gatlyktorna öppnade så busschauffören sidoluckorna på bussen, så vi kunde börja rota efter vårt bagage. Inifrån bussen hördes ”Tjuv och tjuv det ska du heta” i en fönsterdämpad version för berusad manskör. Jag tittade upp genom fönstret närmast mig bara för att se Bertil i sitt mest senromantiska esse veva sig igenom Alfvéns arrangemang. Antagligen en liten hälsning. Betydelsen undslapp mig dock. ”Då sköto de efter honom med femton gevär”. Det blev för fånigt. Ännu med huvudet inne i bussens mage hade jag dock inte vågat se på Lisa, som ändå stod bara metern bort, släpande ut sin lila ryggsäck på gatan. Under tiden hade Eeva-Siri tryckt på porttelefonen och talat på en ryska som så vitt jag kunde bedöma var helt fri från finsk brytning. När vi väl fått ut vår packning och vänt oss om hade värdparet redan klivit ut ur porten på Klimschgasse 37.

”Små vänne’, här har ni Nikolaj och Masja Azarov. Det går att tala vilke’ europeiskt språk ni vill med dem.” Eeva-Siri gjorde en bjudande gest mot det leende paret vid porten. ”English?” försökte jag blygt. ”But of course”, svarade mannen som måste vara Nikolaj. ”And hello, by the way!” Jag rodnade i halvdunklet. Fan. Jag kunde ju faktiskt hälsat först. ”Adrian. Pleased to meet you” svarade jag och sträckte. ”Well,” sa Nikolaj, ”You just wait…” tillade han och upphävde ett bullrande skratt som ekade mellan husväggarna, samtidigt som han så när klämde sönder mina fingrar. ”Maria…Masja”. Den lilla kvinna som sträckte fram en likaledes liten hand hade kolsvart hår och en fast blick som talade ett helt annat språk än hennes milda och undergivna ton. En ofattbart lös hand hamnade i min. Plötsligt Nikolajs röst: ”But my dear Adrian. You’re being rude. Why don’t you introduce me to your lovely girlfriend!” ”Men hon..She’s not…I mean…” stammade jag. ”I can introduce myself” sa Lisa snabbt ” My name is Lisa. And since me and Adrian do not know eachother yet, at least not in a biblical way, I should shake his to. Hand, I mean.” Nu skrattade både Masja och Nikolaj medan Lisa tog min hand som nu måste varit lika slapp som Masjas tidigare) och skakade den frenetiskt. ”Nu kommer du inte undan” väste Lisa mellan tänderna. ”Well friends! Take good care of my pupils, and don’t teach them anything too russian, will you! ” Eeva-Siri kramade om värdparet blinkade åt mig och Lisa och smet tillbaka in i bussen, som nu stod nos mot nos med en BMW, vars ägare tutade ilsket. ”Don’t forget dinner tomorrow” ropade Nikolaj efter henne. Hon vinkade bekräftande tillbaka medan bussdörrarna pyste igen. ”Wonderful woman” muttrade Nikolaj Azarov.

Nikolaj greppade resolut tag om samtliga Lisas väskor utom violinfodralet, som hon vägrade släppa taget om . Efter att ha känt på den sammanlagda vikten av hennes bagage, slängde Nikolaj helt sonika på mig ett par väskor. Medan vår värd ledigt ångade uppför trapporna i det vackra 10-talshuset, pustade jag bakom, med både min och delar av Lisas packning. Bredvid mig gick värdinnan som artigt förfrågade sig om resan, samtidigt som hon såg ut som hon skulle brista ut i gapskratt åt mina andtrutna svar. Lisa gick strax bakom oss. Just när jag tänkte några ytterst misogyna tankar om det jämställda i att vi karlar alltid är de som får bära, kände jag två händer som varsamt puttade på mig bakifrån. Inte nog med att väskorna med ens kändes mycket lättare; beröringen kändes dessutom så familjär att den höll på att driva mig till vansinne. Fyra trappor upp bodde familjen Azarov. I två och en halv trappa hade jag Lisas händer på rumpan. Paniken producerade i vanlig ordning en bild kopplad till mitt postgymnasiala vetande: hur skulle det vara att, likt Sisyfos, göra om denna vandring i evighet?

När vi kommit upp till Azarovs dörr, stod Nikolaj fortfarande utanför och väntade. På ryska sa han något till Masja, som strax fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Masja öppnade dörren och vi släpptes in. I den långsmala hallen, ovanför en kaotisk skohylla, hängde brutalt upplysta tavlor, samtliga utförda i någon sorts grov applikationsteknik. Det hängde ut metallskrot, mjölkkartonger och diverse föremål från de målade ytorna som främst gick i illgrönt och skriande rött. Jag som hade väntat mig ikoner, rökelse och röd sammet. Medan vi klädde av oss ytterkläderna, nickade Masja menande åt Nikolaj, som bullrade: ”You must be hungry. Would you like some pilmeni and vodka?” ”Well” började jag, men avbröts av Lisa . ”Oh yes!” sa hon ”Although I must confess I don’t know what ”pilmeni” is. But I do know vodka. So that’s a fair balance between the known and the unknown.” Nikolaj bröt nästan ihop. ”Ha, ha!! Adrian, my friend, if you don’t marry this girl, I will” med en blick på Masja tillade han ”after your death of course, darling”. Masja knyckte på nacken och försvann in i köket. ”Please, come in! I will lead you to your room!. That is, if you don’t mind sharing? Sharing is the best path to knowledge, you know!” Nikolaj frustade åt sitt djupsinne. Jag rodnade igen. Lisa knäade mig på benet och sa ”Gå framåt nå’n gång då!” Jag lydde. Vi gick genom hallen (”to the right is the shower. Please tell us before you take one, so we don’t flush any other taps in the kitchen at the same time. Then you’ll get boiled”) och kom ut i vardagsrummet. Och där hängde ikonerna. Sammetstapeterna var också där. Men ingen rökelse. Högt i tak, en magnifik ljuskrona. En magnifik Steinwayflygel tronade i mitten av rummet. En cello stod på sidan om en stol bredvid flygeln. Ett flertal notställ stod på rad invid ett av fönstren. Ovanför en barockt utsirad byrå vid rummets ena kortsida hängde ett antal oljemålningar; en med ett stort gods som motiv, komplett med hästar och vagnar samt i dem människor i sjuttonhundratalskläder. Nikolaj såg att jag glodde.”My wife is an aristocrat, but not as degenerate as most of her relatives. We got the paintings, they kept the diseases”. Nikolaj kostade på sig ytterligare ett asgarv. ”Here’s the bedroom”. Han pekade inåt ett angränsande rum som såg ut att vara minst lika stort som vardagsrummet. Två sängar, ett skrivbord, piano och en hel vägg täckt av en överfull bokhylla. Tack och lov inga applikationstavlor…”You have two beds that you easily can rearrange into one” sa han slugt leende. ”I leave you to sort out your stuff. The pilmeni are ready in ten minutes. I’ll ring the bell.” Han gick ut. Jag stod villrådig med ryggsäckar och väskor fortfarande i händerna. ”Ställ ner grejerna och hjälp mig att skjuta ihop sängarna då!” Jag tappade taget om väskorna, som dunsade hårt i det stumma stengolvet. ”Men…vi måste ju inte…jag menar” försökte jag. Det här gick verkligen helt utanpå alla förförelsekonstens regler! Det slog back i systemet trots -eller kanske tack vare- den oväntade bekräftelse jag fick kastad på mig. ”Äh, tro inte att jag tänker sätta på dig det första jag gör” Lisa tittade strängt på mig. ”Jag vill bara förenkla för oss. Det är lättare att prata så här. Om vi skjuter ihop sängarna redan nu, så har vi skurit lite i byråkratin…eller?” Hon tog av sig violinlådan som hon hade på ryggen, la den försiktigt ovanpå pianot och började med en uppfordrande min åt mitt håll dra den ena sängen över golvet. När vi under tystnad hade bäddat med de framlagda lakanen, hängt upp konsertkläderna på galgar i den jättelika klädkammaren, hördes en liten klocka pingla från köksregionerna.

Lämna en kommentar