8. Im wunderschönen Monat Mai

 

Väl ute på gatan tände jag en cigarett. Jag hade egentligen ganska god tid på mig. Göran brukade alltid komma för sent; han uppskattade dessutom när andra visade samma svaghet som han själv. Men eftersom jag däremot alltid haft ett neurotiskt förhållande till detta med att passa tiderna, så kunde jag sällan tvinga mig att komma mer än fem minuter för sent, oavsett mötets dignitet. Men det här var dagar då saker och ting i tillvaron ändrade karaktär och skepnad. Jag kände inte alls av någon stress. Ingen inre klocka manade på mig, särskilt inte om det innebar att jag sedan skulle bli sittande i en kvart för att vänta in Göran. Jag satte mig på en av bänkarna vid hotellfasaden, rökte upp min cigarett samtidigt som jag iakttog de förbipasserande. Den här vårkvällen hade lockat ut mängder med människor på stadens paradgata. Unga föräldrar med barnvagnar, gamla par som stödde sig på varandra i en stilla, vaggande, kvällspromenad. Unga tjejer som tagit på sig den aningen för kalla vårkollektionen; kort-korta kjolar och linnen som visade magarna. McDonalds hade öppnat sin uteservering längre nedåt gatan. Där satt ett gäng grabbar i skinnjackor och visslade och ropade efter de förbipasserande tjejerna, som på ytan verkade helt oberörda av uppmärksamheten. Vårritualerna var i full gång. Jag reste på mig och började släntra nedför gatan, bakom några tjejer som förmodligen var på väg till McDonalds. Framför mig en kompakt vägg av grälla parfymer, doften av läppglans med hallonsmak och cigarettrök som gjorde det omöjligt att urskilja andra, mer naturliga vårlukter. Jag gick så en stund, men svängde av (före McDonalds) åt höger in på gatan som ledde till Råger Mår. Ännu femtio meter in på denna gata, satt parfymdofterna kvar i näsan, men samsades nu med avgaser och en vinddriven stekosdoft som nog härrörde från det amerikanska snabbmatsköket. Det började bli lite kyligt. Den betydligt mindre trafikerade gata som jag slagit in på tycktes så här på kvällen mest tjäna som länk till – eller bort från –  vårparadgatan. Jag mötte endast enstaka flanörer . Efter ytterligare 200 meter, kunde jag på avstånd se Råger Mårs blinkande skylt. I mitten av skylten, som var omgärdad av kulörta lampor, fanns en bild som på håll tycktes föreställa Roger Moore i sin klassiska 007-pose – på knä, med pistolen riktad framför sig. När man kom närmare, såg man att såväl ansikte som kropp tillhörde en helt annan figur än den världsberömde agenten. En mörkt rödhårig man med tydligt överbett och lätt övervikt hade uppenbarligen poserat för bilden. Vi som kände historien visste att ägaren, som mycket riktigt hette Roger, hade en passion för Bond-filmerna men också en olycklig böjelse för att hitta på nya uttryck för sin särskilda sorts humor. ”Fattaru: Råger Mår. Råger för att, ja, skriv som du talar liksom. Se’n e’re att Råger och alla hans gäster MÅR bra!! Se’n haruju också kopplingen till Roger Moore, fattaru?” Han kluckade förnöjt vid tanken på sin lilla ordlek. Men ingen av oss studenter hade nog riktigt omfattat det verkligt skojiga. Roger tänkte på sitt eget sätt, det stod tidigt klart för oss. Då jag nu bara var ett par meter från krogdörrarna, började mitt huvud spela igen. Jag hade väntat på det. Det brukade vara så då huvudet var fullt; i blixtrande uppenbarelser frambringade min hjärna klingande budskap från gyttret av tankar eller kanske från det undermedvetna. Instrumenterade och klara- men oerhört komprimerade – kompositioner. Dessutom var de ett slags idealverk; en musik som befann sig på en nivå bortom min egentliga kapacitet som tonsättare. Sekundsnabba klipp av akut och allomfattande musikalisk visdom och stringens…onåbara. De kom såväl i vaket som i drömmande tillstånd och gick inte att teckna ned efteråt- därtill var de alltför komplexa och abstrakta – jag använde mig istället av minnet av upplevelsen som metafor för mina komponerade musikaliska strukturer. I huvudet kunde jag återkalla känslan av klangen, rekonstruera så nära det gick vilka instrument, vilka röster som talade – och på vilket musikaliskt språk. Men mina kompositioner förblev alltid bleka kopior av dessa inre, omedvetna processer. Antagligen skulle en psykolog kunna bygga omfattande analyser på detta, tänkte jag, då efterklangen dött bort. Kanske var det en mer hanterlig variant på de schizofrenas befallande röster. Min inre musik var, i allafall till synes, en objektiv klang, som mest gjorde mig nyfiken och fokuserad. Bara undantagsvis skrämdes jag av dessa musikaliska ”petits mals”. Denna gång tyckte jag mig ha hört virvlande stråkar i mellanregister och röster, tjattrande och ropande, skärande men vackra i ett hastigt crescendo.

~

Lämna en kommentar