5.”Il faut faire Proust avant de faire Kafka…”

Jag drömde om jättelika, svävande bakåtvända mördarkepsar. Yo, mothafuckin’ sorry- ass-composah, we’re comin’ to get ya… Klockradion hade stått på i minst en halvtimme. Jag hade glömt ställa in P2 innan jag glidit in i min komaliknande sömn. Det finns inget som kan få mig att försova mig som vissa former av populärmusik. En dynamiskt nivellerad musik som rör sig med samma musikaliska rudiment, om och om igen. Formens implosion. Språkets detronisering. Den här morgonen ville min hjärna inte veta av det fullständigt förutsägbara. Nyans och stimulans, för helvete! Alltså skruvade jag på radion tills jag hittade något med större spännvidd. Ah! Sibelius tvåa. Passande. Nordisk momentform. Granar och snö. Oboer. Finfibrigt men grovskuret. Perfekt för en stunds meditation i duschen före hotellfrukosten. Full volym. Hoppla! Jag sjöng bas med stråket ( do-do-do-do-do di-di-di-da-da-da), i falsett med oboerna (pi-pa-pa pi-pa-pa pi-padidada-daa-da), skränade ”mothafucking composah” som hysterisk kontrapunkt.

Jag var på ett opassande frejdigt humör den morgonen. Något hade hänt – lätthet istället för tungsinne. Kvicksanden kändes långt borta. Jag insåg att det måste ha att göra med beslutet att skriva. En ny möjlighet, som utan att jag begripit det funnits där hela tiden, hade uppenbarat sig. Om man skriver ned orden man tänker, så ser man sina tankar. Och kan förhålla sig till dem på ett annat sätt. Vilket nöt jag var som inte hade tänkt på det förut. Eller var det bara så enkelt att JAG SJÄLV var den enda terapeut jag kunde godkänna…?  Jag skakade lätt av mig alla negativa läsarter av detta mitt välsignade tillstånd, klädde på mig och tog hissen ned till frukostbuffén. En kopp svart kaffe, juice och en smörgås brukade räcka för att dra igång på morgonen, men denna dag hade jag en högst ovanlig aptit. Jag lassade upp bacon, ägg och prinskorvar som travades i en bisarr installation på tallriken. Åt flingor med mjölk och lingonsylt. Rostat bröd med brieost. Mer juice. Mer bacon. Salami. Efter en dryg halvtimmes farligt frossande kände jag mig som Marcello Mastroianni i filmen ”Brakfesten”. Föreställde mig hur mitt ansikte svällt upp, och små pussigt röda fläckar hade spritt sig över ansiktet. Jag knäppte upp byxknappen för att minska på trycket som gradvis uppstått över buken. Till slut reste jag mig -inte utan ansträngning- och hämtade lokaltidningen från bordet vid entrén till buffén. Kollade först Konserthusets annonsering. OK. Ingen bild på mig, men väl på dirigenten. Det är ju så det funkar, tänkte jag. Vi lever i artisternas värld. Vi upphovsmän är liksom inte tillräckligt heta för att kvalificera till det mediala. Dessutom är det mycket lättare att förklara vad en dirigent gör. På ett ytligt plan i alla fall. Men tonsättare! Erinrade mig alla frågor jag fått om yrket. Inget svar man kunde ge tillfredställde den allmänna bilden av hur det borde vara. ”Varför skriver du inte vacker musik? ” eller: ”Vadå..? Artikulera tankar i musik? Eh…”och varför inte:” Musik ska väl ändå njutas!” samt ”Det är en tonsättares plikt att skriva musik som folk gillar!”.

I kulturdelen var en stor bild på mig i full färd med att diskutera med dirigenten. Jag hade inte ens lagt märke till att det funnits en fotograf på repetitionen. Rubriken löd: ”Vulvans spådom i ungdomlig tolkning”.

Vulvan?… Jag hade döpt mitt stycke till ”Völuspa”; en allusion på Snorres Edda. Men den verkliga inspirationskällan till verket var de rytmer som mjukt dansades fram i min danska vän Lones koreografier. Jag läste vidare. På tre ytterligare ställen i artikeln stod det ”Vulvans spådom”. Samt referenser till min ungdom. ”Ja jävlar” tänkte jag. Det är inte alla 36-åringar som behandlas som ungdomar. ”Man kanske ska vara tacksam” grunnade jag vidare, ” Hade jag varit i popsvängen hade jag väl kallats rockfarfar vid det här laget. Men det är klart.” Jag rynkade pannan.” Vi tonsättare har ju som regel en utbildning bakom oss på kanske 6-10 år. Åldersskalan förskjuts väl kanske då. Man går ut musikhögskolan skolan tidigast som 25-åring; det tar några år innan musikerna vet vem man är och innan de törs beställa musik av en. Så där är väl en differens på gott och väl tio år mellan låtmakaren och tonsättaren. Vid trettio är man således som tonsättare att betrakta som tjugo. Och en popartist är att betrakta som trettio vid tjugo. Alltså borde vi kanske acceptera deras mediala företräde, om inte annat så med ålderns rätt?…” Jag hämtade mig en kaka. ”Nu får du sluta Adrian”, sa jag till mig själv ” Det där är helt enkelt för dåligt. För låg nivå. Bli popsnöre då, om det är så jävla ball med uppmärksamhet”. Just det. Jag såg framför mig hur jag sprang in på en arenascen, gitarren på ryggen, tre ackord på repertoaren och ett helsickes folkligt tilltal i texterna. ”LÅÅT MIG FÅÅ DIG NUU, DU ÄR JAAG; JAG ÄR DUU. Undra på att de också blir begivna på både det ena och det andra. Med så mycket mental överskottsenergi som bara måste genereras, när yrket ju verkar bestå i att agera helt intentionslöst… Pang. Nu gjorde du det igen Adrian. Undra på att det går som det går. Carl hade rätt. Tonsättare skall skriva musik. Annars blir det bara litanior och skrivkramp. Missriktad energi. Stop it. OK?”

Men det där med Vulvans spådom beslöt jag ta upp med konserthusets producent. En rättelse måste väl ändå vara på sin plats? Tänk om farmor läste det. Hon som ändå ringer och frågar om jag fortfarande skriver för ”denna världen”. Hon skulle gå i taket på det sätt som endast djupt troende kan: milt och med årtusenden av ackumulerad förebråelse i blicken. Jag vek ihop tidningen och stoppade den i innerfickan på kavajen. Jag gnolade mig tvekande ut i solskenet och småsprang över stadens paradgata för köpa mig ett paket cigaretter. Väl framme hade jag bestämt mig för att slå till på en dosa snus också. Förmiddagen hade många rökfria punkter på dagordningen. Först repetition med orkestern kl. 10.00-10.30, därefter träff med en musikvetare som ville diskutera min medverkan i en föredragsserie på institutionen. Mina idéer om musik som en dramaturgisk-taktil förlängning av språk, retorik och experimentell fonetik hade börjat skapa intresse och frågor bland teoretikerna. ”Dä blir säxti kronör jämt, dä” En värmlänning mitt i alltihop. Jag räckte över pengarna och sa, ofrivilligt härmande dialekten: ”Vaschögood. Va finnt sola lyser, va?” Han sken upp. ”Kallsta?” frågade han. Jag nickade bara till svar för att inte avslöja mitt bedrägeri genom något idiomatiskt felsteg, tog mina droger och gick. Att man har sjunkit så lågt, tänkte jag. Lura ett kioskbiträde. Jag hade inte ett spår värmlänning i mig, men ägde en ibland obetvinglig drift att härma dialekter. ”Ofelia, gå i kluster”, tänkte jag på min väg upp till konserthuset, i en högst ofrivilligt studentikos vändning..

[Kluster, dessa tonklungor av kromatiskt hopbuntade ackord. Dissonanser som inte alltid bara negerar det tonala. Men oftast upplevde jag dem som brutala och riktningslösa, eftersom så många tonsättare i de modernistiska mästarnas efterföljd sällan kunnat placera in klustren i sina idéers kärna. De blev alltför ofta bara en stilmarkör. ”Jag är en modern tonsättare. Alltså lägger jag armen över pianot, så här, och vips samt abrakadabra har ni ett estetiskt uttalande”. Samtidigt var det kanske just det jag behövde göra. Gå i kluster alltså. Mina språkligt-musikaliska kopplingar hade en tendens att kunna bli alltför esoteriska, eller för filigransartade; rentav preciösa. I vissa verk hade jag känt att kontrollen närmade sig kvävningen.]

”Gå i kluster. Måste tänka noga på det. Släpp lös draken, både musikaliskt och mänskligt…Vi får väl se”, tänkte jag medan jag gick in genom personalingången på konserthuset. ”Vi får verkligen se”.

Dörren slog igen. Jag hälsade på receptionisten, skrev in mig i besöksboken, släntrade iväg genom korridoren som ledde mot salen. En lätt knackning på axeln.”Tjena, maestro di vulva!” En släpig baryton med en dos överklass. Det var Göran, en flöjtist jag kände sedan skoltiden. ”Du har inte funderat på att skriva musik till porrfilmer? Med den här artikeln i ryggen har du ju ett introduktionsbrev av guds nåde. Då kan du ju både tjäna pengar OCH samtidigt få en publik…” Han skrattade hysteriskt (-musikervänner älskar att få tag i historier som kan hjälpa dem att hantera sin egen yrkesmässiga frustration. Eftersom frustrationen ofta är ömsesidig i umgänget mellan tonsättare och musiker, är det inte sällan ett gnabbande och pikande. Ibland hjälper jargongen att sätta sig över känslan av att sitta i samma samhälleligt oangelägna båt.)

”Det har jag gjort” svarade jag. ”Har redan skrivit kontrakt för filmen ”Kugelschreiber-sex”. Behöver faktiskt en flöjtist till projektet. En som har ambis alltså. Och inte måste andas mitt i fraserna, det stör nämligen till och med i porrfilm. De kommer liksom ur rytmen”

Han tittade surt på mig. ”Vilken sida har du vaknat på idag då? Jag skojade ju bara.” Jag log. ”Jag med. Hinner vi fika innan det drar igång?” Han hade redan hämtat sig från skottväxlingen och nickade, nu brett leende. ”Jag har några frågor om stämman. Vi kan väl ta dem över kaffet, så slipper vi ta tid från hela bandet?” ”Det är jag oerhört tacksam för” svarade jag bistert. Repetitionstiden var ju redan minimal, så alla intitiativ av den här typen kändes nödvändiga för att rädda konserten.

Vi gick upp i fikarummet, där en stor bild på Bartók tronade bredvid kaffeautomaten. Vi fick ut varsin mugg efter att ha skramlat ihop växel. ”Det är då fan att vi inte ens får kaffet gratis längre” sa Göran. ”Sedan kaffebolagets VD var här med en grupp colombianer och lyssnade på Mahler, förnyades inte sponsoravtalet. Och så får vi stå här och räkna mynt.”

(Klirr i maskinen.)

”Menar du att han tyckte Mahler var dålig för affärerna?”

(bzzzzzz från maskinen)

”Tror fan det” svarade Göran. ”Mahler är för modern, så här hundra år efter. All musik som inte bekräftar den självbild som företagen vill projicera, är ju värdelös konst. Tack och lov har vi ännu inte sett en alltför hög grad av anpassning till den verkligheten. Men det är klart. Betongklassikerna dominerar ju som du vet. Vi är ett porträttgalleri för en döende bourgeoisie.”

(Kaffet klart.)

”Ta inte i så du spyr” sa jag.”De finns väl legitimitet i att spela Mozart och Brahms också. Det konstmusikaliska fältet behöver sin historia. Du är ju för fan en värre modernist än jag”

”Kanske det. Men du slipper sitta på podiet varje vecka och spela mindre betydande verk av betydande tonsättare. När vi kunde göra tvärtom.” Han rotade i sin väska.”Men skit i det. Nu är du här i alla fall. Adrian L Svensson, vår egen lilla kulturpolitiska gisslan. Ska vi titta på stämman?” Vi gick igenom de frågor Göran hade. Som rutinerad kammarmusiker med stort intresse för den nya konstmusiken, var hans frågor av tämligen retorisk art. Ur sin stämma hade han plockat fram alla grundkaraktärer; nu ville han bara höra om han tänkt rätt

”Det står ”slow vibrato” här. Menar du ditt vanliga, sjukligt oscillerande vibrato?”

”Alldeles riktigt” svarade jag.

Göran bläddrade. ”Takt 36. Kan jag få göra en liten dragning i den fallande rörelsen?”

Jag nickade. Göran fortsatte:

”Jag uppfattar takt 302 som en förberedelse för höjdpunkten i takt 400. Är du med på att flöjterna lägger på lite extra, inte i volym, men väl i intensitet just där? Jag tror att det kan stärka storformen.”

”Göran”, sa jag, ”varför du aldrig blev tonsättare har jag aldrig kunnat begripa.” Han tittade upp från noterna.

” Du ska väl vara glad att vi är några som har valt att bära det här korset” Göran log snett. ” Var och en sin specialisering. Jag är nöjd med den här arbetsfördelningen. Det är tur att jag inte komponerar. Och tur att du inte sitter i en orkester.”

” Vafan menar du,” sa jag ”tror du inte jag hade kunnat bli en bra musiker?”

Göran gav mig en milt överseende blick. ”Jo för fan. Jag menar bara att jag hade blivit en tonsättare som i för hög grad hade tagit hänsyn till musikerns roll, den pragmatiska sidan av konsten. ”Rätt, rent, rytmiskt” liksom. På samma sätt hade nog du gjort dig omöjlig genom att försöka göra om allt som lades för dig. Din megalomana jävel” Göran blev plötsligt allvarlig. ”Har du hört något från Lisa på länge? Man läste om er båda i tidningarna då och då. Men nu skrivs bara om dig. Om ens det… Jag kunde aldrig förstå varför ni aldrig gifte er. ”Jag vred bort huvudet. Stirrade in i Bartóks isiga ögon. ”Är du färdig med frågorna på stämman?” frågade jag surt. Uppgiven gest från Göran. ”Ja, ja” suckade jag, ”okej. Man kanske kan säga att varken hon eller jag passade för den beramade tvåsamheten. ” Göran fnös. ”Lägg av. Ryktet säger att hon blev inlagd efter den där incidenten på Akademien.Vad hände egentligen?” Ett metalliskt ringande. Dags för repetition nummer två av ”Völuspa”. Göran plockade ihop sina papper och reste sig. ”Räddad av gong-gongen. För den här gången… Ska vi gå ut och käka lite ikväll, så vi får komma ikapp lite?” Jag svarade inte. Bara slog ut med armarna i en gest som kunde betyda ett ”varför inte” men lika gärna ett ”nja”. Göran brydde sig inte om att försöka tvinga fram ett tydligare svar. Under tystnad gick vi bredvid varandra in mot orkesterpodiet.

Repetitionen blev en fullständig överraskning. Dirigenten hade kommit in med en utvakad blick, men med ett behövligt försprång framför orkestern i bagaget. Flera av musikerna hade uppenbarligen också ställt sig i övningsrummet efter gårdagens repetetition. Långsamt men säkert styrde dirigenten skutan mot ett mål som nu plötsligt kändes uppnåeligt. Klangerna tycktes med ens ställas på rätt sätt. Stråket började gradvis hitta i den artspecifika intonation som krävdes för att verkets harmonik skulle kunna lyfta. Brassmusikerna var precisa, hade hittat andningen. Träblåset tycktes slaviskt följa Görans gester med flöjten. Dirigenten tog till att börja med några särkilt komplicerade partier och starter. Jag kommenterade sparsamt, för att inte rubba känslan av riktning och klarhet som fanns i luften. Fem minuter före det att ”min” tid skulle vara ute, sa Maestro: ”We really need to run the whole piece through. Is anyone opposed to that?” En genomspelning skulle betyda femton minuters överdrag. Ingen höjde dock rösten. Inom mig jublade jag. Äntligen! De hade hittat det! ”Look at my wand. Pizzicato, sforzato. Bassi; try to keep together in the start. Bar 1 please.” De spelade med en frenesi som fullständigt fick mig ur balans. Överspel på många håll förvisso, men med en gemensam rikting. Det hördes att de ville samma sak. Stycket vreds äntligen ur mina händer och övertogs av musikerna. Efter genomdraget var det tyst. Konsertmästaren började till slut knacka med stråken på notstället. De andra stråkarna följde hans exempel. De gav ”touche” – en symfoniorkesters traditionella sätt att visa uppskattning. Dirigenten vände sig om mot mig och bugade. Jag besvarade artigheten. Äntligen, tänkte jag ännu en gång. Äntligen. Maestro lät sina ögonbryn löpa amok över pannloben, ett stort leende på läpparna . Vi behövde inte prata mer nu. Jag kände mig inte längre som en oskyldigt anklagad utan alibi.

Jag satt kvar på min stol till långt in på Mozarts Jupitersymfoni, som var nästa stycke i dagens repetitionsordning. Plötsligt vibrerade min mobiltelefon i kavajfickan. Jag fick inte fatt i den tillräckligt fort, eftersom den hade vikts in i tidningen jag stoppat ned efter frukosten. När jag väl höll i den, hade den slutat vibrera. Displayen visade ett lokalt nummer. Visst fan! Musikvetaren! Min förmodat glasögonprydde amanuens, som nu hade suttit och väntat en bra stund på Löfgrens konditori nere vid ån. Snubblande fram genom bänkraden tog jag mig ned i trapphallen och ut, rakt in i vårsolen. Jag ringde upp numret på displayen. En ljus stämma svarade. Jag bad om ursäkt och förklarade att repetitionen dragit ut på tiden och föreslog honom istället att ses dagen efter konserten. Hans besvikelse överfördes ograverad via telefonen, men vi enades om ett klockslag och la på.

I det här läget fanns det inte en chans att jag skulle kunna teoretisera eller ens hålla i en enkel tankelinje. Jag var uppfylld av orkesterns spel och av vårdofter och Lisa, allt i en farligt rusig blandning. Det fick bli hotellrummet.Jag lade mig på sängen, med min bärbara CD-spelare bredvid mig. Den hade kostat pengar jag egentligen inte hade, men hade snabbt blivit en ovärderlig resekamrat. Jag kunde nu ta med mig mina musikaliska rum på resorna. De rum som var mer hemma än adressen på mina visitkort. Jag plockade fram Richard Strauss ”Vier letzte lieder”. När den första sången började insåg jag- för sent- mitt misstag. Musiken ryckte mig rakt ned i famnen på allt det som en gång hade varit. Jag var fullständigt maktlös mot kraften som strömmade genom mitt huvud. Utan att kunna förmå mig att stänga av, låg jag sedan genom hela verket och kämpade mot gråten medan Gundula Janowitzs röst slet i mig. Då musiken tystnat drog jag hastigt av mig hörlurarna, klev upp ur sängen och öppnade balkongdörren för att släppa in stadsluften. Blundande och fortfarande halvhulkande andades jag in avgaser, brödlukt från bageriet om hörnet, doften från blomsterarrangemanget vid hotellets infart som blandades hörselintrycken: gnissel från spårvagnar, pysande bussar, biltutor, gatumusiker och en fjärran slagborr. En kontrapunktisk komplexitet som kändes befriande. Solljuset var alltför starkt, så jag drog för draperiet, men lät balkongen stå öppen. Mobilen låg avstängd på hallbordet, bredvid plånbok och rumsnyckel. Datorn stod fortfarande på efter nattens försök. Jag tryckte på mellanslagstangenten för att bryta datorns viloläge. Läste stående hastigt igenom det jag skrivit. En lång harang om relationen mellan språk och musik. Delete. Men det var sant att jag redan då hade förmågan att lyssna och se. Och spara mina intryck till en tidpunkt då jag hade bättre möjlighet att förstå dem. Kanske hade den tidpunkten kommit. Jag satte mig ned och började skriva.

Lämna en kommentar