4. Den Wein, den man mit Augen trinkt (2)

Efter min och Carls korta utflykt in i ett allvar som med Carl aldrig kunde bli långvarigt, förlöpte kvällen under en aldrig sinande kaskad av anekdoter ur hans tonsättarbana. En middag bestående av sill, potatis, nubbe och öl följdes av ett obligatoriskt parti carambole. Till slut somnade Carl i en fåtölj, fortfarande med ett konjaksglas i handen. Jag lirkade försiktigt loss glaset, ställde undan det och smög till sist ut i vårnatten. Jag hade inte hållit jämna steg med Carl på alkoholfronten, så när jag till slut kom hem till hotellrummet , klockan ett på natten, kände jag mig ganska pigg. Inte sprudlande direkt- dagen hade varit lång – men tillräckligt pigg för att slå på datorn och börja skissa på mitt första litterära försök vid sidan av enstaka artiklar i facktidskrifter. Medan jag skrev förundrades jag över den relativa lättheten i den här typen av skapande. Antagligen, tänkte jag, är det nybörjarens blindhet för formens komplexitet. En sorts initial stupiditet – den som driver varje konstnär vidare i början av sin bana. Den dumhet som ändrar form under livet och ibland blir till beräknande narcissism och ibland omvandlas till uppfriskande naivitet. Mer sällan blir den till ett avklarnat och precist formspråk. Jag skrev någon timme, innan jag kände tröttheten smyga sig på mig. Jag tog en sista cigarett på balkongen, från vilken jag kunde se konserthuset. I skenet från gatlyktorna såg det ut som ett flammigt jätteskepp som strandat. ”Vattnets betydelse för sjöfarten”… ”Den nya musikens betydelse för konsertinstitutionerna”… av någon anledning fick inte det sista samma klang av festlig självklarhet. På balkongen kände jag vårdofterna blandas med cigarettröken, fuktigt gräs med avgaser. Jag kom att tänka på en gång då samma blandning av lukter hade ackompanjerat en av mitt livs vändpunkter. Det var i Wien för sjutton år sedan. Jag var nitton och en helt ordinär musiklärarkandidat. I våndorna över vad jag skulle ta mig för efter gymnasiet hade jag sökt till musiklärarlinjen vid en av de mindre svenska musikhögskolorna. Till min uppriktiga förvåning kom jag in vid första försöket och kunde därmed köpa mig tid för att erövra den musikaliska bredd jag så väl behövde för mina planers förverkligande. Planerna som bestod i att ta sig in i kompositionsklassen på en av de större musikhögskolorna. Men så kom Lisa. Hon var några år äldre än jag men likafullt förstaårselev. Jag hade provat in till skolans vokalensemble (ett finare ord för kör, som används för just finare körer, alternativt körer som vill verka lite finare). Lisa hade kommit med samtidigt. Vi hade tittat på varandra – oförställd nyfikenhet från hennes sida, reserverad panik från min- redan från den första repetitionen.

Ett plötsligt ömsesidigt intresse som förvånade mig med att bara sekundärt vara av sexuell natur. Som 19-åring ville Adrian L Svensson för helvete sätta på hela världen och det störde hans finniga världsbild att han för sitt inre bara kunde visualisera detaljer av hennes ansikte och återkalla ljudet av hennes tal. Hennes kropp fick min fantasi liksom inte tag i. Detta skakade mig så i grunden att jag inte kunde få fram ett ljud närhelst och varhelst vi stötte ihop. Sedan min första riktigt starka musikupplevelse var mitt intellekts finare mekanismer nämligen strängt reserverade för konsten – dit släpptes inga brudar in. Min simultankapacitet tycktes inte räcka till för att ta mer än en sak på allvar. Det fanns så mycket att lära, så mycket att bli en del av. Musiken var så rik på uttryck, artikulation och komplexitet; den tycktes svara på så många frågor jag ännu inte ens lärt mig ställa -en grogrund för ett perfekt och livslångt förhållande… Adrian L Svensson, 19 år, betraktade kvinnan uteslutande som sexuell varelse. Alltså tystnad. Möjligen muttrade jag några kvasiintellektuella dubbeltydigheter till svar på hennes försök till kontakt, men annars tystnad och katatoni. Men det var i Wien, under en körtävling som jag till slut lärde känna henne. I bussen på väg ned till Österrike, var stämningen så som den bara kan vara på en körresa. Körlivet kan verkligen sägas representera ett tvärsnitt av samhället, möjligen undantaget de mest frånstötande sidorna. Men bara möjligen. Detta var dock min första körresa, så jag var ännu oinvigd i körsociologins inre mysterier och exegetik. Min nyfunne kamrat Bertil från ångermanländska Myckelgensjö, vars liv kretsade kring Peterson-Bergers och Wagners musik, bekände sig andligen till sekelskiftesideal. Alltså sekelskiftet 18-1900. Uppskruvad av sin resepluntas innehåll, gav Bertil sig på att för mig högljutt förklara körmysterierna. Imiterande en journalfilmsspeaker från 30-talets lika flaggviftande som nasala tidevarv, lät han sin stämma ljuda över bussen… :

”Nå. Vi hava sopranerna, som kunna taga upp mycken repetitionstid med att ingående diskutera för och nackdelar med en röd detalj på konsertklädseln. På grund av att de så ofta sjunga huvudstämman hava de ofta lägesbetingade neuroser; tysta utfall mot stämka- mraterna äro icke ovanliga. Bland andrasopranerna finna vi icke sällan körens smakpoliser och ordningsmän. De kontrollera allt ifrån fikalistor till förbud för karlarne att sätta på sig vita tubsockor till konserterna. Understundom sjunga de skönt, understundom gällt och skärande samt för starkt. De tycka i nio fall av tio bäst om romantisk körmusik. Den tionde tycker bäst om att sjunga frikyrkliga arrangemang med afrikanska rytmer till. ”

Han tog en klunk till innan han fortsatte:

”Bland altarna finna vi åter en annan människotyp. Som deras roll oftast är att ledigt röra sig mellan olika ackordiska funktioner äro de ofta mer anpassliga rent socialt än de utsatta sopranerna. De äro icke sällan körens diplomater. De taga gärna på sig sysslor som ingen annan vill taga på sig, så som att faktiskt sy upp de fula körklänningarna i enhetligt kirurggrönt; den färg sopranerna hava bestämt. Här bjuda altarna gärna på den källa till ytterligare diskussioner med sopranerna som deras arbete ofelbart ger upphov till . Altarna kompensera icke sällan sin koristiska undfallenhet med att delta i herrarnas övningar med whiskeyflaskan under körfester. De sjunga ömsom varmt och blodfullt och ömsom för svagt. De tycka bäst om Bach.”

Bertil suckade djupt.

”Så hava vi tenorerna. Vad kunna vi väl säga om dem? De äro av en blandad art. Liksom altarna få de ofta sjunga mellanstämmor i den blandade sättningen vilket kan resultera i samma typ av diplomatiska läggning som vi kunna finna bland de förut nämnda kvinnorna. Dock äro tenorerna i relation till basarne snarare att betrakta som mansvärldens sopraner. Heta till temperamentet kunna de därför icke sällan rentav delta i diskussioner om konsertklädsel, och därvid föreslå att herrarne skola bära rosa maggördel till lila fluga. Eftersom goda tenorer äro sällsynta, klingar stämman oftare än andra gällt och klämt. Bara undantagsvis höra vi god tenorsång i kör. Tenorerna tycka om allt som ger dem möjlighet att sjunga i lägen de icke hava vokal kontroll över.”

Ytterligare några centiliter försvann in i Bertil.

”Till slut basarna. De profundis clamavimus! Själva fundamentet för funktionsharmoniken äro basarne. Våghalsigt svinga de sig från ett låga c till höga e. Huru hemtrevligt mullra de icke mjukt och faderligt fram sitt ass i ”Sverige”, huru stabilt liturgiskt kunna de icke deltaga i Frank Martins mässa för dubbelkör. Socialt äro de körens kitt. Alla stämmor tycka om basarne, försåvitt basarne icke hava tagit sig ett glas för mycket dagen före en konsert. Då kunna även denna vår hjältemodiga sångarskuta sjunka och draga med sig hela kören i djupen. Basarne …de tycka om all god musik. ”

Så långt Bertil, basen. Jag nickade till tecken på att jag förstått vikten av det sagda, och fortsatte mitt dagdrömmande. Om Lisa. Lisa Augen, som omöjligt gick att förenkla så att hon ens avlägset kunde passas in i Bertils körpostilla. Lisa med de gröna ögonen, som såg vartenda postpubertalt betingad konstfullhet för vad den var. Lisa tycktes aldrig delta i den allmänna kamp för uppmärksamhet och bekräftelse som ofelbart råder på en musikhögskola. Hon klagade inte ens på undervisningen. Även om där fanns en hel del att anmärka på, bemängd som skolan var med före detta elever som upphöjts till lärare i förtid. Lisa var fortbildningselev. Ryktet sa att hon hade gått en solistutbildning på violin i Paris, och nu ville komplettera med pedagogik och metodik. Därför var hon heller inte en klasskompis som de andra, eftersom de bara var ett fåtal ämnen hon behövde komplettera. Hon syntes helt enkelt inte så ofta på skolan. Hennes begåvning fanns dock där för dem som kunde se den. Hon hade väckt mycket uppmärksamhet (för total förvåning och tystnad är också uppmärksamhet) på skolan genom att under en elevkonsert (tafflig Bach, habil Beethoven, hemsk Händel), improvisera fram ljud -toner-klanger på violinen samtidigt som hon sjöng motstämmor som mest tycktes bestå av obskyra strupljud. Skrap, knarr, skoiik, tock, ping, gnyl, AAAAH!!!!. Men detta lyckades hon göra utan att någon efteråt kunde påstå att hon försökte vara preciöst konstnärlig eller värre; förmer. ”Förmer” brukade annars vara ett säkert omdöme från de blivande musiklärarna så fort någon drog åt det experimentella hållet. Detta improviserade verk talade rakt ut, utan ornament och omskrivningar, om vad hon tycktes känna inför konsertsituationen. Stycket blev en sorts otyglad prolog, en presentation utan manus.

”Tack. Jag kallar stycket Agorafobi II”

Hon tog emot de spridda och förskrämda applåderna med ett illfundigt leende, varefter hon spelade Bartóks första violinkonsert (till pianoackompanjemang) på ett sätt som den skolans väggar sällan fått bevittna. Hennes spel var värme, subtil ironi, rytmisk spets, kontrollerad men välriktad aggressivitet, lyrisk skönhet och blod som inte ville koagulera. Den inledande fyrklangen ingav omgående alla i publiken den känsla av rusig förväntan man så sällan får uppleva under dessa elevuppspel på musiklärarlinjen. Hon var helt enkelt musik – ingen i förtid frustrerad pedagog i vardande. Under den konserten stod det klart för mig att det var henne livet skulle kretsa kring. Hon var nyckeln. Hon skulle få visa mig de vägar jag ännu bara kunde förnimma doften av; i henne förenades musiken, litteraturen, bilden, teatern, beröringen, tanken och erotiken -livet- i en undflyende och färgsprakande blandning. Jag kände mig som en gipsfigur i jämförelse… pulver och vatten i en skör, fast form utan särkilt innehåll. Att detta känslorus och mitt inre krav på hennes konstanta närvaro skulle ha kunnat vara ett utslag av en inte obetydlig narcissism och ett svullet bekräftelsebegär, reflekterade jag naturligtvis inte över då. Det är vuxentankar. Jag var helt enkelt tvungen att närma mig henne – få tillgång. Men hur i helvete skulle jag kunna lyckas med det? Hon skulle ju se rakt igenom mig, om jag försökte mig på någon som helst form av retorik, om den så framställdes som en vädjan om ömsesidigt intellektuellt utbyte… Munlädret var tyvärr min enda tillgång i det här pressade läget.

Alltså såg det hopplöst ut.

Men verkligen. Tänk er själva. Adrian L Svensson i små runda brillor, gauloises i mungipan , svart polotröja och kavaj. Klädd på detta sätt, i kulturuniformen, med mitt nittonåriga babyface såg jag ju mer ut som en ”kyrkoherde light” än en av inre strider plågad konstnär. Därför gick jag istället in i den aspirerande tonårsbohemens favorittillstånd; det Wertherska. Således satt jag där i bussen, ett drygt halvår efter det första mötet, lidande och trånande, ännu oförmögen till annat än att tyst betrakta henne på håll, Fortfarande kändes min kärlek märkligt kysk, närmast hövisk och tonårigt självförbrännande. I mitt skissblock ritade jag i hemlighet av henne där hon satt och drack ur sin termosmugg eller åt på en bulle eller tittade ut genom fönstret eller pratade eller sov eller borstade håret. De många milen mellan den lilla mellansvenska staden och Wien gav upphov till inte mindre än etthundrafemtiotre små och stora blyertsskisser som jag i mitt vibrerande tillstånd tillmätte stort värde för forskningen och mitt eftermäle. För att inte tala om det hysteriska sörjande som skulle ta vid den dagen de skulle finna mig hängande från taket i en telefonsladd.

Cigarettglöden hade nått filtret.

Borta var vårdofterna – istället bränd plast. Jag hade stått där och återupplevt rodnaden och blygseln och inbilskheten och oförmågan- allt som ändå varit förknippat med den första tid då jag fortfarande ville – och ännu hade hopp om att någon gång kunna – skapa på riktigt. Plötsligt gick det upp för mig att mitt litterära försök inte alls skulle bli någon svidande vidräkning med mitt estetiska tänkande. Det skulle vara regression. Jag fick nog bli mer specifik än så. Progressionen tycktes nu ligga i det jag värjt mig för under flera år nu. Den tid jag försökt vifta bort som banal och full av missriktade energier. De specifika upplevelser jag nu åter måste trycka till min famn för att bättre förstå. Och för att förstå Lisa, min Colombine.

~

Lämna en kommentar