Halmgubbar och trumpeter

I DN har Susanne Nyström skrivit en ledare med vilken hon lyckats provocera snart sagt hela det svenska musiklivet. Upprördheten kommer av formuleringar som tycks ställa sommarjobb för ungdomar som tar sikte på kreativitet (”Hobbyliknande hittepåprojekt”) mot det hon kallar ”riktiga uppdrag”. ”Ungdomar som plötsligt får betalt för att spela trumpet […] ges en felaktig bild av vad ett riktigt jobb innebär och hur relationen ser ut mellan prestation och lön.” 

För den som inte redan var upprörd här, klämmer hon för tydlighets skull i med att ställa ”flit och disciplin” emot ”kreativitet och entreprenörsanda”. Redan syns musikervänner komplettera sina profilbilder med ”Flit och disciplin”, i en motreaktion till vad som måste kallas en redaktionell flippertabbe (för den som minns begreppet). 

Ilskan är stor bland de många som ägnat tusentals timmar åt just flit och disciplin i musikens tjänst. Den vreden är – på individnivå – högst berättigad. Själv blir jag mest trött över att detta eviga och evigt fnoskiga försök att klassificera den ena mänskliga sysslan som mer ”riktig” än någon annan återuppstår på DNs ledarsida. 

En sådan diskussion kan bara leda käpprätt åt det argumentationsteoretiska helvete där de logiska felsluten bor. Sist jag hörde resonemanget – i liknande form – var under ett besök hos SYO-konsulenten på Tunabergsskolan i Uppsala i det tidiga åttiotalet. Denna den mest banala form för att försöka skapa en sorts moral-etisk hierarki mellan olika livsval förtjänar egentligen inte ens en reaktion. Men det fick den. Och som sagt – på individnivå finner jag reaktionerna rimliga. Inte konstigt om vi som alltid fått höra hur ”kul det måste vara att ha sin hobby som jobb”, blir en smula retliga när sådant här dyker upp i DN. Men det stannar ju inte där. Här skrivs öppna brev. Det utkrävs svar från DNs redaktion. 

Och trumpeten! Denna trumpet som nämns i DN, spär på vreden. Hur kan man, när blåsmusiken är hotad, peka ut trumpeten!

Återigen tycker jag alla har rätt till sin säkerligen berättigade frustration och vrede. Men när det också kommer ett öppet brev från Kungliga Musikaliska Akademien, då börjar det kännas som om  proportionerna har svällt bortom det rimliga. Förutom att man riskerar att bygga en s.k. halmgubbbe av Susanne Nyström. 

Ledarskribenten har uttryckt sig slarvigt och i farten råkat förminska betydelsen av såväl kreativitet som möjligheterna det kan innebära att spela trumpet som sommarjobb. Men att i det här läget släppa loss hela den uppdämda vreden för ett musikliv som upplever sig marginaliserat, och berätta om hur mycket musikindustrin omsätter eller hur berömd Håkan Hardenberger är, kommer troligen inte flytta positionerna för musiklivet framåt. Jag tänker att musiklivets företrädare har kapacitet att använda sin energi till mer konstruktiva verksamheter och analyser.

För jag tror att harmen och frustrationen behöver problematiseras. På individnivå (jag tjatar, jag vet) är den relevant – i all synnerhet i spåret av pandemin som skapat en särskilt svår situation för frilansar. Men när harmen och frustrationen blir drivkraft för dem som skulle kunna verka för hållbar utveckling på vårt område, blir det mer problematiskt. En hel del olika projekt har sett dagens ljus de senaste decennierna och hos flera av dem anar man harmen och frustrationen som en mörk klangbotten. En harm över upplevd förlorad synlighet, eller ilska över en allmän marginalisering (konstmusikens plats i media) eller över en mer specifik marginalisering och kvalitetsförsämring (blåsmusiken, musikundervisningen eller barns sång). Det handlar om att värna.

Många av projekten har väldigt fina inslag och anslag. Och givetvis ska man värna något om hoten är reella, och om det som hotas är något man brinner för. Men i fallet musiklivet måste man fråga sig vad det i så fall är som hotas, hur och varför det hotas – och av vad. Vilka är hoten mot exempelvis konstmusiken, det fält jag själv varit mest verksam i? Här beror givetvis analysen av vilken utkikspunkt man har. Och det luriga är att vissa fenomen kan både vara ett hot samtidigt som det ur ett annat perspektiv är någonting positivt. 

Ta exempelvis följande historiska rörelser i beaktande. Runt 1912, när samhällets toppskikt menade att Sverige skulle må bra av att få ta del av ”den goda” (dvs den klassiska) musiken, inrättades stöd för ett antal symfoniorkestrar. Under nittonhundratalet ser vi en kraftig tillväxt på musikområdet. Den kommunala musikskolan börjar en snart blomstrande verksamhet. I vissa samhällsskikt blir det snart en form av socialt kontrakt som upprättas – vid en viss ålder och samhällsställning ingår det att inneha abonnemang på sitt konserthus (i förekommande fall). Samtidigt blomstrar också hemmamusicerandet och amatörmusicerandet. Blåsorkestrar på bruken, militärorkestrar, orkesterföreningar och körer lever i en värld som på många sätt hängde ihop och framstod som koherent. Sveriges radio har en radioakademi där alla som vill och har tid kan få lära sig vad ett neapolitanskt sextackord är för något. När sjuttiotalet inträder ökar så antalet musiker anställda i professionella orkestrar. Man kan tala om en fördubbling mellan 70-talet och 2000-talet. Vi ser en ökad professionalisering. Orkestrarna håller en allt högre nivå. Alltså något vi kan mena är positivt. 

Parallellt med denna professionalisering har dock andra rörelser ägt rum. En reform gör att ett stort antal militära blåsare försvinner från olika delar av landet. Gradvis läggs resterna av dessa blåsorkestrar ned under region- och länsmusikens omformningsprocess. Vi tappar alltså en del av basen för blåsmusikkulturen, men vinner ett diversifierat musikutbud understött av Rikskonserter.

Samtidigt sker andra samhälleliga förändringar. Nya kreativa praktiker vinner terräng, inte minst inom musiken. Det individuella får större utrymme framför det kollektiva, på gott och ont. Det sociala kontraktet mellan de traditionella musikhantverken och samhället börjar rämna. Musiklärarutbildningen reformeras, något inte alla menar varit positivt för kunskapsnivån. Mellan 70-tal och 2000-tal minskar antalet elever som studerar ett orkesterinstrument i musik/kulturskolan med 30%.

Samtidigt har alltså den professionella sidan stärkts. Aldrig har konstmusikinstitutionerna i Sverige haft en bättre finansiering. Aldrig har den klassiska musiken varit mer tillgänglig för alla genom plattformar som Spotify. Samtidigt förekommer konstmusiken i ganska ringa omfattning i pressen och visuella media. Rikskonserter är nedlagt och tillgängligheten för levande orkestermusik i t ex landets norra del har därmed fått sig en ordentlig törn, men även tillgången till internationella musikakter i andra genrer. Och musiklivet har medverkat till många av de reformerna som vi i dag ser konsekvenserna av. 

Å ena sidan alltså en professionalisering, å andra sidan ett ökat avstånd till en bredare allmänhet. Det ökade avståndet ger också ett svagare underlag för medias intresse. Bra och dåligt löper liksom parallellt i utvecklingen av vårt musikliv.

Samtidigt måste man också fundera över hur attraktivt det är för unga svenskar i dag att ge sig in i den klassiska musikvärlden. I upprätthållandet av våra hantverkstraditioner riskerar vi att av bara farten bevara sådant som ter sig mindre lockande för den våg av medvetenhet som många unga i dag ger uttryck för. Och då menar jag inte övandet. Jag menar det hierarkiska inslaget i orkesterstrukturerna, skråtänkandet och tendensen att parkera sig i ett historicerande förhållningssätt, förkärleken för att återberätta samma hjältehistorier istället för att formulera nya berättelser som kan väcka ett intresse utanför den krympande skara som redan har en relation till de gamla berättelserna. Vi har i den andra änden sett en explosion av nya genrer som pockar på uppmärksamhet  – det fria musiklivet har stått för en väldig expansionskraft och kreativitet de senaste decennierna. Något som också borde verka uppfordrande för institutionerna. 

Framväxten av orkestrar i början på 1900-talet fann sitt bränsle (bland annat) i en oro för nivån på det svenska musiklivet. I dag har orkestrarna en fantastisk position i jämförelse med den utgångspunkten. En egentligen enastående möjlighet till kreativitet och nya berättelser samtidigt som man ändå skulle kunna förvalta hantverkstraditioner. En liten jämförelse kan göras med den samiska kulturen, som får ett bidrag som motsvarar kostnaden för en halv kammarorkester för att förvalta och utveckla hela den samiska kulturen i Sverige, inklusive språken, med deras fem i Sverige talade varieteter. De närmare trettio svenska professionella ensemblerna och orkestrarna har således en enormt prioriterad position och är en del av en i dag global kulturell rörelse och ekonomisk hantering som borde ge kraft. 

Det är helt enkelt inte riktigt läge att vara snarstucken utifrån en jämförelsevis stark maktposition. Att däremot på ett klokt och inkluderande sätt försöka utveckla de egna strategierna för inkludering, aktivt försöka återskapa det sociala kontraktet i samverkan med amatörmusiklivet och kulturskolan, och metodiskt försöka bygga nya berättelser som media vill återberätta, känns mer konstruktivt. Musikerna finns. Medlen finns. Kreativiteten finns (om vi kliar fram den lite). 

Kanske finns det i en ny självbild möjlighet att koka fram ett bättre vaccin mot ”marginaliseringen” än ett beklagande över de historiska processerna (som musiklivet alltså varit med om att forma) och de nya mänskliga beteendena och intressena.

Lämna en kommentar