Under min tid som chef för länsmusiken i Stockholm grävde jag i frågan om varför det var en sådan obalans i bidragen (läs subventionskraften) för det fria musiklivet i Stockholm jämfört med andra regioner i Sverige. I princip fick då frilansmusiker boende i Stockholm förlita sig på att andra regioner hade kapacitet att lägga turnéer med skälig betalning. Länsmusiken i Stockholm hade i jämförelse mycket begränsade resurser, även om vi gjorde vad vi kunde för att sprida en bredd av musikaliskt innehåll. Vad jag förstår är läget ungefär detsamma i dag. När jag började fråga runt bland dem som borde vetat fick jag först svar som egentligen inte höll streck. Alls. Svaret handlade om att Stockholm skulle ansetts så välförsett med statliga institutioner på musikområdet, så det politiskt sett skulle vara omöjligt att argumentera för en regional musikpeng som exempelvis skulle motsvara Skånes eller Västra Götaland.
Nä. I själva verket visade det sig att det handlade om inte särskilt framsynta remissinstanser – i Stockholm – som vid tiden för länsmusikreformen 1988 menade att Stockholm, genom Rikskonserters placering (och omformande) inte ansågs behöva en struktur som i allt väsentligt var samma ”form” som Rikskonserter fast med ett regionalt istället för nationellt uppdrag. I efterhand har man kunnat konstatera att en stor del av de musikakter som Rikskonserter producerade/importerade också förlades till Stockholms län. Trots detta såg musiklivet i länet ett behov av en länsmusik, och ett antal år efter länsmusikreformen 1988 lyckades Blåsarsymfonikerna med Stefan Forsberg vid rodret, hämta hem ett uppdrag. Problemet var att själva guldmyntfoten, den man mätt finansieringsbehovet mot under reformen 1988, inte längre fanns eller kunde hämtas hem. Basen för det statliga bidraget var nämligen det antal årsverken man vid tiden för reformen hade anställda inom den s.k. Regionmusiken, primärt musiker. Det tåget hade gått för Stockholm. Även för Gävle, som vid reformens genomförande redan gjort sig av med sina regionmusiker. Så Stockholm fick en relativt sett liten peng att hantera. Rikskonserter lades ned, och därmed försvann också den komplementaritet som till en liten del fanns i Rikskonserters utbud.
Och sen då?
Jag är nyfiken på hur de här frågorna drivs i Stockholm i dag. Jag har noterat initiativet Musikens hus. Jag gläds åt att Blåsarsymfonikerna alltjämt har ett uppdrag, måhända med ett oklart politiskt stöd. Jag är också nyfiken på huruvida någon driver dessa strukturella frågor. 1988 förutsåg man inte explosionen av professionella musiker inom en bredd av genrer. Man mätte framtiden mot en box i vilken ingick västerländsk konstmusik samt möjligen lite jazz. I dag vet vi att landskapet utvecklade sig annorlunda. Något som kan vara en del av svaret på orkestrarnas rekryteringsproblem (snarare än nivån på svenska musiker). Många som vill ha ett liv inom musiken, väljer helt enkelt andra vägar i dag.
Samtidigt tänker jag att det fria musiklivet i Stockholm skulle vara betjänt av ett strategiskt stöd från de institutionella företrädarna. De kulturpolitiskt trimmade, som kanske skulle kunna hjälpa till att hitta spjärnpunkterna för att på ett tydligare sätt skapa förutsättningar för växtkraft och stabilitet på området.
Så, ni som alltjämt lever i det Stockholmska – fill me in. Hur är läget i dag?