Spår från branschdagarna.


Åter efter ett par intressanta och välarrangerade branschdagar för Svensk Scenkonst, denna gång i Luleå. För mig, som är född i Gällivare, representerade staden under uppväxten civilisationen i så måtto att det där fanns ett (med sjuttiotalets mått mätt) stort utbud av kulturupplevelser att tillgå.

I dag är detta utbud ännu större. Ett lysande exempel på hur 1974 års kulturpolitik spred kulturell nybyggaranda i hela Sverige. Men förstås är det nu andra tider och andra vindar som blåser än de som då omsvepte Sverige i en kulturellt allomslutande, (men ändå rätt så mångsidig) filt.Under branschdagarna fick deltagarna en exposé över det svenska regionala kulturpolitiska landskapet och de där pågående debatterna och konfliktzonerna. 

Anders Rydell, författare och journalist, som bland annat skrivit den kritikerrosade boken Plundrarna, gjorde en snabbanalys av läget. Följande är vad jag uppfattade av hans analys: Med rådande struktur (och kulturpolitiska processer och scenarier regionalt) menade han att tillgängligheten riskerar att minska i delar av landet. Kanske är det bara i storstäderna som man alltjämt kommer kunna få tillgång till klassisk orkestermusik, teater, dans och ett starkt fritt kulturliv. Och kanske inte ens där. 

För när staten, helt enligt planen från den senaste kulturutredningen, intar en stödjande plats på åskådarläktaren snarare än på lagledarplats, har staten bara att hänga med i hur de regionala teamen rör sig. En och annan ytterligare reform som syftar till att balansera skillnaderna i kulturell tillgänglighet över landet kommer säkert lanseras. Men allt kommer handla om hur den regionala politiken förmår navigera i det nya. Hur ska man kunna försvara kulturen när den ställs mot en respirator? Hur ska man väga besöksnäringens behov mot ett eventuellt upplevt behov av en orkester, som i sin tur kommer vägas mot ett upplevt behov av att kunna köpa in mainstreamproduktioner av mer showbetonade akter?

Kanske var hans läsning av kartan en smula dystopisk. 

Men samtidigt inte. 

För teoretiskt och tekniskt så är den riskanalys han målade upp fullt rimlig. 

Systemet medger en utveckling av det slag han skisserar. 

Och skärskådar man den bilden framstår en komplex och minerad kulturpolitisk materia. Men först kan vi ändå konstatera att samverkansmodellen skapat en ny klass av kulturpolitiker. Som regel mer kunniga inom detta lilla politikområde än förr. Mer drivna än förr. Dessutom med ett starkt regional fokus. Vilket var en del av poängen. 

Så långt allt väl. Men för de strukturer som byggts upp – såväl den institutionella infrastrukturen som det fria kulturlivet i spåren av 1974-års kulturpolitik – ser det mer tveksamt ut. För själva essensen av den senaste kulturutredningen handlade om ett (förvisso vällovligt men ändå) riskabelt mål. Att luckra upp en igenslammad bidragsgivning. Få nya aktörer kunde ta sig in i det tidigare systemet. Det fanns heller ingen given reaktion på hur väl en bidragstagare utförde sitt uppdrag. Soffan i kulturministerns väntrum var vid denna tid fylld av chefer för olika institutioner som bett om audiens för att argumentera för sin sak, i tron om att det i huvudsak var ministern och inte dennes stabsmyndighet (Kulturrådet) som var bäst skickad att hantera frågorna. Sofforna skulle tömmas. Konflikterna skulle tillbaka på en nivå där de hörde hemma. Nämligen hos de regionala huvudmännen. De som borde bry sig om hur den kulturella och konstnärliga utvecklingen är ju de som bor där den är tänkt att äga rum. I regionen eller primärkommunen. 

Givet de tendenser vi ser i dag, där staten visat prov på hur den (inte minst i Skåne) är reaktiv på beslut om nedskärningar (med statliga motsvarande nedskärningar) finns det anledning till eftertanke. Dels för de civilrättsliga parterna på kulturområdet. Men också för dem som för tillfället har möjlighet att påverka inriktningen på den statliga hållningen.

OM det är så att man alltjämt önskar en stark och livaktig orkestermiljö i Sverige och OM man tror att en tillgänglighet i hela landet för en bredd av kulturella uttryck är viktig, är det hög tid att börja föra konstruktiva samtal om hur detta ska kunna landas och bli verklighet i en framtida decentraliserad kulturpolitisk diskurs. 

Som jag ser det, utifrån mitt perspektiv (som är musiklivets) är det hög tid att samlas kring strategiska överlevnadsfrågor. Och då inte utifrån ett offerperspektiv. Det handlar snarare om samspelet mellan det fria kulturlivet och det institutionella. Om Statligt respektive regionalt ansvar och hur det eventuellt skulle behöva fördelas i framtiden. 

Och för staten finns anledning att fundera över hur man ska förhålla sig till de växande konstnärliga och kulturella skillnaderna (avseende tillgänglighet) som med stor sannolikhet kommer att förstärkas i landet. Ska staten formulera sig tydligare, med stöd av regleringsbrev och (in i det beramade kaklet) särskilda riktade stödformer?  Eller ska staten ta ett mer samlat arkitektoniskt grepp och åter bli en aktiv motpart i det strategiska bygget av den kulturella tillgängligheten i Sverige? 

Oavsett vägval kommer de bli oerhört viktiga och få konsekvenser för den institutionella och den fria kulturella infrastrukturen. Det blir intressant att följa vägvalen. 

Lämna en kommentar