Ond Musik: persongalleriet.

Nu följer en serie inlägg där jag presenterar personerna i spänningsromanen Ond Musik, som alltså kommer ut i höst – allra senast till bokmässan, med troligen tidigare. Jag kommer förstås att meddela det officiella datumet för boksläppet så snart det beslutats. Nå. Vi börjar presentationen. Först ut är en av huvudpersonerna, vars entré äger rum i en scen som utspelar sig på Södermalm i Stockholm:

Decembermörkret lystes upp av snötäckta gatlyktor vars ljuskäglor bröts upp i ett muntert växlande sken av den ymnigt fallande snön. Det var en sådan där vintervy som fick även de mest hårdföra att smälta och inom sig höra bjällerklang, känna doften av glögg och pepparkakor och med tårar i ögonen fatta beslut om att skänka pengar till en eller annan barnby. Det var ju ändå snart jul. Glädjens och fridens högtid. Inte ens de förbipasserande bilister som i vanliga fall skulle svurit över det låga tempo med vilket den offentligt finansierade snöröjningen arbetade, kunde stå emot den flodvåg av svenskt vintermys som Stockholm nu badade i. Den äldre damen i gatlyktornas sken utanför Sofia skola kompletterade, i all sin ensamhet, bilden på ett förtjusande sätt och fick flera förbipasserande att le. Var annars än på det frisinnade Södermalm kunde man få se en krutgumma med en afrikansk trumma under armen så sent en decemberkväll?

”Krutgumman” i fråga hette Kerstin Armfelt och var långt ifrån på myshumör. Hon var mest förbannad och blängde surt mot en av ingångarna till Vitabergsparken med dess rödmålade träplank. Julkortsvyn med de intilliggande pittoreska trähusen tycktes ge henne än mer anledning till irritation. Jättepitto, tänkte Kerstin och fnös.

Kerstin är en nyligen pensionerad chef för Riksmordkommissionen. I scenen har hon just lämnat en Djembetrumkurs i vredesmod över det hon uppfattade vara en allomfattande fnoskighet bland de primärt kvinnliga och jämnåriga kursdeltagarna. Att Kerstin alls inhandlat en Djembetrumma, menar hon i sig vara ett tecken på det allmänna mänskliga, fysiska och sociala förfall hon befinner sig i.

Att vid sextiosju års ålder tvingas i pension trots fullständiga kognitiva förmågor, därtill en icke föraktlig erfarenhet och ojämförlig kapacitet att faktisk sätta fast mördare, har skickat Kerstin ner i ett svart hål. Det kanske hade kunnat gå bättre för Kerstins mentala tillstånd om hon inte blivit portad från karatedojon i Tumba, hennes andra hem i decennier. Under ett kumite (fighting)-pass tappar hon fattningen och sparkar av nyckelbenet på en intet ont anande brunbältare från norra Botkyrka. I tumultet som följer går Kerstins knä sönder. Hon kan således inte träna. Frustrationen stiger. En dag ringer den likaledes pensionerade kriminalpsykologen Barbro upp henne och föreslår en kurs i Djembetrumma. Det tar Barbro ett antal övertalningsförsök innan Kerstins allmänna ångest gör att även en djembetrumkurs framstår som ett ljus i mörkret. Av ett snabbt övergående slag, som det alltså visar sig. Föga anar Kerstin att hon snart ska bli uppringd av Anna Flanke, politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet. På tunnelbanan ut till hemmet i Bandhagen kommer Kerstins tillvaro få en ny energi och riktning.

Anna Flanke får ni helt kort möta i nästa inlägg!

/F

Lämna en kommentar