Ond musik.

Ond Musik. Så heter den roman jag skrivit och som inom kort kommer ut på Visto Förlag. En av de frågor som skulle kunna  inställa sig lyder: varför i hela friden skriver en konserthuschef/tonsättare en roman? En följdfråga skulle kunna lyda: Om han ändå skriver en roman varför i hela helvetet skriver han en med titeln ”Ond Musik” (eftersom det tycks kontraproduktivt för en person som förutsätts bejaka alla former av musikyttringar)?

Med lite tur kan de kommande blogginlägen besvara dessa frågor. Frågor som ännu inte ställts, varför man skulle kunna gissa att det inte är jättebråttom med att ge svar. Men det bor en liten irriterande folkbildare i mig. Därför vill jag gärna glänta på dörren till några av de (mestadels) metaforiska rum jag vistats i under skrivandet.

”Ond Musik” är en sorts spänningsroman. Men boken kanske lättare fogar in sig i det mer ålderdomliga begreppet ”skröna”. De som känner mig vet att jag (tid till annan) gett mig in i olika debatter om musiklivet. Om möjlig utveckling. Om det intellektuella läget i vår bransch, och hur detsamma skulle kunna sägas utgöra ett hot mot vår egen existens.

Vi är våra egna värsta fiender, har jag påstått, på längden och tvären.

För att summera, går mina iakttagelser ut på att det i vår bransch finns en frånvaro av reflektion till förmån för en strävan att uppgå i det musikkommersiella världsallt som faktiskt också konserthusen och den klassiska musikvärlden är en del av. Och konserthusen excellerar i att beskriva hur fantastiskt ALLT de producerar är.

Samtidigt, inte långt därifrån, finns en överväldigande majoritet människor som menar att Bryan Adams och hans gelikar ger mer. Och är mer värda, enligt en måttstock som vi förstås ändå inte tycker är relevant för det vi gör.

Betyder det då att populärmusiken har knäckt den nöt som den klassiska musiken ännu inte förmått knäcka? Att vi i vår bransch alltjämt famlar efter att hitta uttrycksmedel som ”fungerar” för en bredare publik?

Ja och nej.

För egen del har jag närmast paniskt arbetat för att etablera ett narrativ i alla de sammanhang jag verkat i som chef för olika musikverksamheter. Att skapa en berättelse har varit (och är) lika viktigt som att musiken spelas i ett för ändamålet bra rum med en dramaturgi som motiverar de skattekronor som läggs på vår verksamhet. Med det sista menar jag att om vi inte lyckas skapa en identitet, en avsändare, med våra program så kommer dessa alltid riskera att uppfattas som (en möjligen förhöjd och definitivt) dyrare variant på spotify-spellistor.

Kanske är det helt okej.

Mina farhågor om konstmusikens framtid kanske är helt knasiga.

”Ond Musik” rör sig primärt i ett svenskt musiklandskap, med utstickare till St. Petersburg och London. Men de geografiska begränsningarna är av mindre intresse. Därför att bristen på varierande vardagsmanus, varierande sätt att tänka om den klassiska musikens existens och potential är lika oroväckande (för mig) oavsett om du går på en konsert i Mumbai eller i Stockholm. Och särskilt om du sedan läser recensionerna. Bilden av att det skulle existera ett facit är något många bekänner sig till, på ett dubbelt vis. Ett förlösande facit. Som visar hur fel alla som inte förstår den klassiska musiken har. Om de bara lyssnade …

Nå. ”Ond Musik” konstaterar att det rör sig om en mer vittfamnande kontrapunkt (så klart).

Här blandas politik och musik, människor och deras tillkortakommanden. Tron på musikens mystiska krafter krockar med mer rationellt lagda speglingar.

Om du känner att du skulle vilja läsa och kasta dig in i ett samtal kring dessa frågor är du välkommen att inboxa (o, märkliga verb) mig.

I nästa inlägg går jag vidare.

Persongalleriet, och dess eventuella koppling till nu levande personer, behöver presenteras.

Lämna en kommentar