Till min vän Erik.

I går kom budet att min mångårige vän Erik Lindman hastigt dött.

Jag stod på Coop i Södertälje och sneglade på en påse Tutti frutti när det ringde.

Först gick det inte att förstå.

Jag har aldrig haft en mer än trettioårig vänskap som avslutats så här.

Det var först i bilen som tårarna kom.

Sedan floden av minnen – ”kära gamla återminnen”, som vi brukade säga.

Jag vill inte skriva något griftetal. Men jag vill – mitt i virveln av känslor och minnen – ändå försöka teckna ned något av det som var vi. Det där vi:et som vi alltid återkom till och som kunde återupptas när som helst – även efter år av tystnad.

”Vi vet ju att vi finns” brukade vi säga.

Men nu finns ju inte du.

Annat än i minnet.

Minnet av samtal, beröring, svarta och ljusa tider, skratt och gråt.

Jag vill skriva ned detta också av rädsla för att bilderna ska blekna när du inte finns som en fysisk möjlighet längre.

Det är säkert egoistiskt ur något av de förment upphöjda inte-perspektiv som i dag omhuldas av det offentliga samtalet.

Men det skiter jag i.

För att kunna göra som vi alltid gjort, Erik: bryta ihop och gå vidare. 

Nå, Erik.

Först var du bara ett rykte i min värld. Rektorns begåvade son som gick före mig på Sjöviks Folkhögskola. Han som, under ett framförande av Haydns trumpetkonsert tog ett klokt exekutivt beslut att sjunga sista biten på den där skal-löpningen upp till den höga ton som annars med stor sannolikhet hade kixat.

1988. Jag är plötsligt tillbaka i den där sommaren när vår vänskap fördjupades.

Bådas våra flickvänner var borta i någon ensligt belägen västmanländsk kyrka och repade barockmusik.

Vi kallade oss barockänkorna.

Du och jag hade därför en mindre herrgård för oss själva och utnyttjade tiden till många viktiga saker. Bland annat till att se hela ”Shogun” på VHS. Vi ägnade anmärkningsvärt lång tid åt att göra redan dysfunktionella trädgårdsredskap ännu mer dysfunktionella och grundlade Mekarklubben.

Några av maskinerna gick aldrig mer igång.

En fullmånenatt förklarade du med myndig stämma att ”några av mina bästa vänner heter Spätlese.”. Mellan Shogun-avsnitten var vi också tvungna att följa Ebbe Carlsson-affären som den sommaren rullades upp i TV-sända KU-förhör.

Våra många samtal – snåriga, ibland faktiskt briljanta,  men också jobbiga, lättsamma, irriterande, närvarande (och alltid varma) – hade börjat sin långa resa.

Vi hamnade sedermera i Göteborg, efter att båda två lagt såväl trumpeterna som musiklärarstudierna på hyllan.

Du kom dit först och intog scenen genom att flytta in i ett coolt kollektiv där en skyltdocka smyckad i 20-talskläder presiderade i vardagsrummet.

En jäkligt snygg docka, menade du, när vi sågs på dina Örebrobesök och du passade på att göra reklam för det dynamiska Göteborg, men en nyförvärvad göteborgsk accent i talet.

När jag – en fullblodsnörd med Webernglasögon – dök upp i sta’n ett år senare för att söka kompositionsutbildningen tog du mig med självklarhet under dina (nödtorftigt) beskyddande vingar och öppnade med imponerande frimodighet dörrar för mig. Ibland utan att knacka.

Vi köpte oss varsin svart Vespa. Din hade vita bårder och gick lite fortare.

Du var trots allt ordförande i Mekarklubben.

Vesporna tog oss till Delsjön där vi hade långa samtal om Relationer. Livet. Konsten.  Bekräftelsebehovet.

Eller så tog vesporna oss – någon av våra mer pragmatiskt lagda dagar – till musikhögskolepuben på Dicksongatan. Då gick vi oftast till fots hem och passerade korvmojen på Avenyn. Du skulle ha halv special med MYCKET rostad lök.

”Om man på morgonen hittar en servett som det står Sibylla på och lite rostad lök i kavajfickan så vet man att det varit en lyckad kväll” utropade du glatt. När du sedan flyttade till Haga blev det oftare grillen på Vasagatan, med sin goda Tzatsiki.

Vesporna blev också till flyktfordon. Vi var båda – samtidigt – på väg ur våra relationer.

Samtalen vid Delsjön blev till en märklig form av parterapi i vilken vi båda agerade terapeuter.

Det var helt säkert inte någon bra idé.

Inte heller var det någon jättebra idé att på kollektivets fest sjunga Black Magic Woman med blicken riktad mot en annan kvinna än den du just då ännu var tillsammans med.

Det var mycket vi nog ångrade. Men vi konstaterade samtidigt att det inte var mycket vi ville ha ogjort.

Vid den här tiden uppehöll vi oss också mycket vid samtal om form. Komposition. Du byggde vokala verk med mikrofon och olika effektboxar. Jag gjorde fruktlösa försök att inför dig och mig själv försvara vitsen med formaliserad komposition.

Atalante (då Unga Atalante) var det självklara navet för Göteborgs nutida konstmusikscen.  1994 gjorde du succé i rollen som den galne kung George i ”Eight songs for a mad king” tillsammans med Mode-ensemblen, där flera av våra vänner också spelade. Vi var alla ohyggligt stolta över att Stockholmsetablissemanget nu förvånat kisade mot Göteborg. Två år senare bildades ensemble Gageego! Vi såg ett alltmer professionaliserat Göteborg växa fram inom det nutida musikområdet.

Du snurrade runt på diverse vokal- och performancefestivaler parallellt med att du började sjunga med Vibafemba.

1996 blev du mitt självklara val som ”demon” i det domedagsoratorium jag skrev för Uppsala Domkyrka. Redan långt före 1996, hade du dock börjat tvivla på dina konstnärliga val. Några år tystnade du helt på musikhögskolan. Du slet med ditt musikaliska arv – gehörsmusiken, låtarna, jazzen och deras relation till de akademiskt behäftade musikformerna.

Under en repetitionspaus på en pizzeria på Sysslomansgatan i Uppsala 1996 berättade du att Vibafemba kommit att betyda alltmer.  Det skulle kanske inte bli så mycket nutida konstmusik framöver. Det kändes som om du ville be mig om tillåtelse då. Jag vill minnas att jag sa något i stil med att jag inte var någon position att göra annat än att heja på. Varför skulle du inte jobba med dessa briljanta människor?

Du gifte dig.

Du – liksom jag – närde å ena sidan tanken om en sorts normalitet och ordning, å andra sidan fanns det en lockelse i det kaotiska, det myllrande och oförutsebara. Jag minns hur din hand darrade när jag hjälpte dig på med manschettknapparna. Första bröllopet var det frack. Jag överräckte ring och höll ett förmodligen väldigt abstrakt tal. När jag senare gifte mig var du toastmaster tillsammans med mekarklubbens nyaste medlem David.

Vår gemensamma lärare i formlära talade ibland om ödets gong-gong. Han avsåg då (förmodligen) ett imaginärt gong-slag som markerade hur ödet liksom gradvis packar ihop sig mot det oundvikliga slutet. Och man kan bara ha så många gong-slag i ett stycke musik innan det blir mättat. Hade gongen börjat slå redan då? Jag vet inte.

Vi var inte den sortens vänner som försökte avråda varandra från att göra uppenbara misstag. Istället stöttade vi helhjärtat den entusiasm som vi för tillfället visade relationer, projekt eller kanske rentav projektrelationer.  Du fick också ta hand om den katt som ett av mina mindre lyckade formexperiment på relationsområdet vägrade att flytta ihop med. Kattjäveln var sociopat och ställde till med ett helvete för de andra djuren där du bodde.

Det hela gav en känsla av förbehållslös vänskap. En mäktig och bärande känsla.

Efter min första separation dök du självklart upp. Tror vi skruvade isär en brödrost och lagade en vidunderlig Bourguignon. Du hade med dig Gustafskorv till frukosten.

När skilsmässan var överhängande för din del, ringde du och frågade om det fanns plats i ”Herr-bärget”, som vi kommit att kalla min ungkarlslägenhet i Bandhagen.

Det skulle bli fler bröllop och fler skilsmässor.

Vi konstaterade vid något av uppbrotten att vi kanske inte var så proffsiga på att förvalta våra privata relationer.

”Men vi är duktiga på att bygga broar” sa du, i ett rätt bra försök att muntra upp stämningen.

Jag fick barn och drog mig yrkesmässigt alltmer emot fast inkomst och fasta tider. Du höll dig kvar med framgång i frilansandet. Under några år såg det ut som om du verkligen hittat hem. Men oron blommade upp och tog nya vägar.

För några år sedan satte jag mig i bilen och körde oroligt till Västerås, där du blivit inlagd. Medicinerna hjälpte. Du visade gott humör och pratade osentimentalt om hur du hade mått. Om stressen. Den inre oron. Du visade upp en ny persona. Vi kom att kalla honom ”Poeten”. Långa dikter.  Jag vet inte hur många dikter ”Poeten” sms-ade under din sjukhusvistelse. Men de var många.

Din väg tillbaka sammanföll med många yrkesmässiga prövningar för min del. Vi hann inte ses helt enkelt. Men vi hördes av med jämna mellanrum. Som när du, den evige frilansaren, stolt berättade att du hade fått såväl yrkestitel, visitkort och anknytningsnummer. Och fast lön. Du signalerade lugn och relativ harmoni.

När du meddelade att du antagligen skulle skiljas igen, erbjöd jag dig ”Herr-bärge”. Men du sa att det var ”lugnt”.  Och du verkade stark och mer samlad än på länge tyckte jag, när du svängde förbi mig. Och vi konstaterade åter att ”vi vet att vi finns”.

I december hördes vi av igen. En av dessa många momentana avstämningar, ”check-points”, genom åren. Du var uppenbart själaglad – du hade hittat kärleken. Även Vibafemba var på gång med en nystart som du hade höga förhoppningar inför.

För ett par veckor sedan bjöd jag in dig till mitt femtioårskalas. Du svarade med att skapa en facebookgrupp kallad Mekarklubben. Du spekulerade i vilken typ av dysfunktionell maskin du skulle ta med som present. Du skrev också så här till mig:

”Saknar dig ibland, men jag vet att vi alltid finns i varandras själar, å vi finns för varandra om det skulle köra ihop sig. ”

Jag vet inte, Erik, om det här var det brev du föreställde dig att jag skulle skriva om och till dig som efterord. Jag märker också att jag blir ofrånkomligen långrandig. Bilderna och metaforerna saknar finess så här mitt i sorgen. Men du vet ju å andra sidan att det finns material för flera romaner i det jag egentligen bara nuddat vid. Och kanske det kan vara oss förlåtet att frångå våra högt ställda kvalitetskrav i den här stunden, Erik?

Din stora begåvning, din lyskraft som artist, den hysteriskt tänjbara rösten och det konstnärliga avtryck du gjort (som du kunnat vara stoltare över), har jag inte berört så mycket. Eller ditt ojämförligt geniala sätt att vika ihop dina kläder (särskilt strumporna) under din legendariska strip-show.

För allt det där vet vi ju.

Det vi vet mindre om är hur det är att trampa runt utan vetskapen om att du finns.

Brödrosten ligger risigt till i kväll. Särskilt som den ende medlemmen i Mekarklubben som visste vad som var fram eller bak på en skruvmejsel inte är med. Kanske beger jag mig ut i Södertäljekvällen för att se om jag kan undervisa det lokala Sibyllaköket om hur man gör en ”halv special”.

Jag ska be dem lägga på extra rostad lök.

Tack, Erik.

din vän

Fredrik

 

 

”OCH ERIK LINDMAN träffar rätt med en gestaltning som påminner starkt om det djurlika vuxna barnet Kaspar Hauser i Werner Herzogs film. Ett subjekt som på samma smärtsamma vis kastas mellan övergivenhet och allmakt och som transformerar världen av tecken och symboler på ett galet men ändå igenkännbart vis. Lindman är sensationell framför allt genom att inte försöka vara det. Han lyckas få hela sin repertoar av märkliga läten att samlas i en kaotisk men ändå sammanhållen identitet. Det är fritt från allehanda absurdistiska distanseringar och ytliga se-vad-jag-kan-göra-med-min-röst-effekter.

Minnesvärda ögonblick är när hans kung försöker citera profeten ur Händels ”Messias” men i stället bräker som ett litet lamm, när han vill tala till en kvinna men tungan börjar bete sig som en torktumlare eller när han, som alltid älskat musik, väl får ett instrument i sin hand, slår sönder det och säger: ”It is night on the world.””

Ur Dagens Nyheters recension 1994-11-23.

Lämna en kommentar