Kulturskolan måste skapa en kontext!

Till hösten prövar vi en metodisk kursändring på Kulturskolan i Södertälje.

Vårt uppdrag är tydligt och handlar om att nå så många barn och unga som möjligt i kommunen: bredd och tillgänglighet.

Men det handlar  också om att skapa rum för spets – att ges möjlighet att utvecklas på ett bra sätt inom sitt ämne.

Ett stort och viktigt uppdrag som vi – med viss variation – delar med många andra kulturskolor i landet.

Men.

Utan en strategi och ett gemensamt metodiskt anslag går inte uppdraget att genomföra på någon seriös nivå.

Hösten 2015 är det precis det vi ska börja med i Södertälje.

De senaste decennierna har många larmat om det faktum att inte minst de klassiska instrumenten tappat mark på musik- och kulturskolorna. Och trenden tycks fortsätta peka nedåt – på ett nationellt plan minskade antalet elever på musikämneskurser med fyra procent mellan åren 2011 och 2014. Det finns såklart enklaver i landet där intresset är starkt för de klassiska instrumenten – ofta skapade runt enskilda pedagoger som med glöd skapar lust och sammanhang. Och de finns inte sällan där det omgivande samhället är stöttande och förvaltar traditioner – där det kanske finns en professionell orkester  (ett hemmalag) och kanske också en försvarlig andel föräldrar med traditionellt västerländsk kulturkunskap/intresse.

Även från våra professionella orkestrar hörs ibland oroade röster. Nivån tycks sjunka, och andelen svenska musiker som vinner provspelningar är i gungning.

Är detta då Kulturskolans ansvar?

Nej och ja.

Det är inte kulturskolans uppdrag att leverera orkestermusiker.

Däremot är det vårt uppdrag att göra vårt bästa för att ge våra elever en så stabil och utvecklingsbar grund att stå på som möjligt.

Ge dem den rikaste, mest lustfyllda och samtidigt utmanande ingången till musikämnet som vi kan. Att med en hög vakenhetsgrad förvalta musiktraditionerna och musikskapandet så att nyfikenhet och intresse väcks för att fortsätta, även när fotbollen drar. Gör vi det jobbet på riktigt, kan det bli vad som helst av våra elever. Omstörtande tonsättare. Briljanta kammarmusiker eller orkestermusiker, vassa folk-, världs- eller jazzmusiker.

Eller – inte minst viktigt – kunniga musikälskare som med insikt kan delta i ett samtal om musikens väsen; utrustade med nycklar till såväl kunskaps- som sociala koder. En demokratifråga.

Några av problemen som tagits upp kring de gamla orkesterinstrumenten har handlat om ”genre”. Att det skulle vara skivindustrins och medias fel att allt färre väljer att spela klarinett. Jag tänker inte försöka skjuta ner den bilden. Inte helt i alla fall. För såklart har omvärlden, media och en allt mer accelererande individualitet en del i spelet runt våra barns och ungdomars val. I västvärlden – Sverige i synnerhet – finns en minskande respekt för våra institutioner, om det så är kyrka, politik eller operahus. Respekten, om man vill ha den, måste i dag erövras – på ett annat sätt än när Stenhammar var förstasidesstoff i den lokala tidningen under ett sommarbesök i Ystad. Beethovenkulten var levande och ledde inte minst till byggandet av flera av våra konserthus från denna tid. Tempel som uppfattades som en samhällets andliga krona.

Den västerländska konstmusiken har inte blivit mindre fantastisk. Det är bara det att den nu måste finna sig att leva sida vid sida med andra musikriktningar. Med andra anspråk och en annan självbild. Och här finns grogrund för en nidbild.

Den om den klassiska musikens sociala otillräcklighet och essentiellt akademiska prägel.

Swing-it-magistern-faktorn, skulle man kunna kalla den för.

Och på en nivå är det riktigt.

Den klassiska musiken omgärdas alltjämt av trösklar och gate-keepers.

Det är dock inte musikens fel.

Det är en rest av en tid när monumenten och titanerna var allt och den fria tanken i allt väsentligt ansågs omstörtande av en självhyllande parnass.

Orkestrarna jobbar dock på många håll hårt med att sänka trösklarna.

Men åter till Södertälje.

En kommun utan professionell orkester.

Många av barnen vi möter på Kulturskolan har ingen särskild relation till den klassiska musiken – eller någon annan riktning heller- när de börjar.

De har heller inte någon relation till att ett konsert- eller operahus skulle representera något som är larger than life.

Men på samma sätt som överallt annars i Sverige och världen bär dessa barn och ungdomar på en nyfikenhet på vad musik är och kan vara.

Samtidigt:

Tjugo minuter i veckan med ditt instrument, kompletterat med den vanliga skolans musikundervisning som ofta uppehåller sig kring vispop.

Ska det fortsätta kännas kul och stimulerande efter de första aha-upplevelserna fordras att barnen övar på egen hand.

Med gott stöd från föräldrarna.

Oavsett hur spexig fagottläraren är, kan det ganska snart kännas knepigt att hålla på med något som så långsamt ger utdelning och dessutom inte förstås av de jämnåriga som inte spelar.

Och utan stöttande föräldrar blir det en fråga om att barnet behöver hitta en egen styrka för att orka envisas med de bråkiga instrumenten.

Idrotten däremot. Inte sällan tre träningar i veckan. Ett ofta tätt socialt spel.

Samhällelig acceptans. En air av sundhet som kastar ett förlåtande ljus över tidsåtgången. Som fyrabarnsfar går större delen av fritiden åt skjutsande till idrottsaktiviteter.

Där får barnen ett sammanhang. En kontext som bekräftas överallt.

Var bekräftas tuban?

Samtidigt kommer forskningsrapport på forskningsrapport som visar på musikens hälsobringande effekter. Den för mig mest omvälvande rapporten är den som beskriver hur våra hjärnor utvecklas med musikutövande.

På Kulturrådets hemsida finns återgivet några av pianisten och hjärnforskaren Fredrik Ulléns resultat:

”Flera studier har visat att tidig musikalisk träning kan ha dramatiska effekter på hjärnans utveckling. Långtidsträning gör att områden i olika delar av hjärnan blir mer välutvecklade och större.”

Vi blir bättre på problemlösning av att spela under uppväxten.

Men det behöver förstås ett sammanhang för att bli riktigt bra…

Och TID!

Vår idé på Kulturskolan Södertälje är i enkelhet som följer:

–       vi ska ge barnen möjlighet att skapa en kontext tillsammans med oss och sina föräldrar.

–       Barnen ska därför få mer tid. 2 gånger 40 minuter i veckan erbjuds samtliga nybörjare.

–       Undervisningen sker i grupp. Den gamla konservatoriemodellen – en lärare/en elev – reserverar vi för de som inte kan dra nytta av den sociala dimensionen som nu uppstår i undervisningen.

–       Två pedagoger är närvarande vid passen. Vi tror att det är viktigt att pedagogerna delar – på ett konkret sätt – verkligheten och engagemanget för elevernas utveckling.

–       Undervisningen ska innehålla såväl instrumentundervisning, teori, gehör, musiklyssning, rörelse, improvisation och skapande.

–       Som komplement till de två veckotimmarna erbjuds eleverna att öva med en app, skapad av företaget Take7. Appen ger på ett kul sätt grundläggande återkoppling på hur eleven spelat. Kulturskolan i Södertälje är aktivt med och diskuterar appens framtida utveckling.

–       Barnen får ständig återkoppling från sina lärare. Varje termin har fastställda mål som stäms av i slutet på terminen i olika former.

–       Kontakten ska öka mellan Kulturskolans lärare och föräldrarna. Återkommande föräldramöten blir en självklar del av helheten.

 

Modellen har föregåtts av långa och många diskussioner mellan mig och lärarna. Vi här strävat efter att etablera ett gemensamt språk med utrymme för stora variationer. Vi har diskuterat musikens olika språkliga byggstenar och hur vi bäst iscensätter dem. En del av målbilden har varit att skapa en situation där den sociala bakgrunden inte ska behöva spela så stor roll som den gör i dag. Vårt arbete handlar om att erbjuda kunskaper om ett språk med ett oändligt antal dialekter. Som det kan talas och som det kan skrivas.

Vi vill alltså skapa en miljö där vi som kulturskola återtar en form av ansvar för musiken. Att vi vågar påstå något om den.

Men utan kulturkoloniala förtecken.

Vi ska inte trycka in en specifik genre – men tillhandahålla nycklarna för flera.

Kulturskolans övriga ämnen är också med i processen.

Mer om det senare!

 

Comments
6 Responses to “Kulturskolan måste skapa en kontext!”
  1. Hej Fredrik!

    Intressant läsning, vill gärna följa utvecklingen av era pilotprojekt. På LIdingo startar vi i mindre skala några nya grupper inför hösten i gitarr och piano. Två lärare i samma sal med en större grupp, på gitarr 20-grupper, i piano 8-grupper. Att utvärderas. Men ett rejält kliv ut i något mera öppen terräng …
    Hälsar Lena

  2. Thomas hansy skriver:

    Hej hej, det ser toppen ut för Kulturskolan. Jag har har sedan några år tillbaka jobbat på ett sätt där alla elever ska gå två ggr i veckan. Anledningarna är desamma som du nämner i texten. Har du en mailadress kan jag skicka en text om projektet till dig.

  3. Malin Hülphers skriver:

    Hej Fredrik. Jag har ett litet projekt nästa år i Västernorrland med arbetsnamnet ”utrotningshotade instrument” som jag hoppas kunna göra i samarbete med kulturskolan. Jag ska skriva korta stycken för t. ex. fagott. (som det ju inte är kö till på kulturskolan precis…) Det jag vill göra är att skapa en musikvideo på mina kompositioner – låta dessa exponeras i en kommun och sedan utröna om det får minsta effekt på antalet sökande till kulturskolan på detta instrument. För dom som aldrig upplevt en orkester fanns ju förr i tiden åtminstone melodifestivalen som ett tillfälle där man faktiskt kunde få se klassiska orkesterinstrument. Nu finns inte ens det. Klangen från dessa instrument kommer från ”ingenstans” i filmer och spel, eller från ”knapptryckningar” i största allmänhet. Jag tror att man måste se en människa spela för att kunna relatera till ett instrument. Det är inte så konstigt att alla barn vill spela trummor och gitarr – det är det enda som dom syns.
    Vi får se om videoprojektet kan fullföljas, jag hoppas det. Ska man försöka lyfta t.ex träblåsfamiljens status i skolorna är det ju lite bråttom. Snart finns inga lärare kvar. (Tyckte jag hörde någonstans att det inte var en enda sökande till klarinettpedagog förra året. Vet inte om det stämmer) Lycka till Fredrik med dina planer i Södertälje!
    Malin

  4. Malin Aghed skriver:

    Tack Fredrik för detta! Mycket bra beskrivning av varför El Sistemas tankar behövs. Heja en kulturskola som låter detta gälla alla! The idea of access – att göra musiken tillgänglig för alla barn och familjer, att upptäcka, att erövra, att utvecklas i. Som en mänsklig rättighet.

Lämna en kommentar