5. Nya gäster

Klockan var nio på morgonen. Jan Ignatius såg ut över den morgonglittrande älven med bakfyllekisande ögon. “David, du måste förstå att Erkki inte är som andra barn. Han är traumatiserad. En pappa som tog livet av sig. En morsa som gick upp i rök kort efteråt. Han har dessutom beskurits en mer än hälsosam dos laestadianism, om du frågar mig. Och där har vi det. Kan inte räkna gångerna jag hittat honom på de mest konstiga platser på de märkligaste tider på dygnet. Inget att fästa sig vid. Och framför allt inget man väcker upp sin gamle kollega och numera uppdragsgivare för.”

Eller snarare uppdragsgivarens hustru. David hade efter sitt bryska uppvaknande begett sig direkt till Ignatius hus där en vettskrämd Ulla Ignatius öppnat efter Davids ihärdiga bankande. När hon förstod att det gällde Erkki hade hon försökt lugna David. “Erkki är oförbätterlig. Mer djur än människa, den där.” Ignatius snarkningar hördes ända ut på förstubron. Ulla konstaterade lakoniskt att den gubben inte skulle gå att väcka ännu på några timmar.

Jan Ignatius log ett milt överseende leende och ruskade Davids axel.

En sån där kompisgest till och jag blir våldsam. 

“Okej. Men vem tar hand om honom? Jag har själv barn i hans ålder. Vad kan han vara? Tio? Elva?När jag sprang ut för att prata med honom pilade han bara rätt ner till en båt vid stranden och började staka nerströms för glatta livet.”

“David, David, David…Tornedalens mysterier är inte möjliga att lösa för er Stockholmare. Erkki har vuxit upp vid älven. Man ska inte skita på sig bara för att killen hoppar i en båt utan flytväst. Förr hade han blivit byoriginal. Som fullvuxet original skulle han åkt runt på en trehjulig moped och tiggt supar runt i de avkristnade pörtena, gjort små tjänster, bytt en nyskjuten berguv mot ett skrovmål. Persson har den formella vårdnaden och har lyckats få till någon slags deal om hemundervisning. Det innebär i Lasses version fria tider, fiske, jakt, båtvård,  och all möjlig handräckning. Allt en tornedalskille som Erkki gillar. En dag kanske någon av tanterna i byalaget kommer att dra in det sociala. En säker väg mot undergång om du frågar mig. Bättre då att han får hållas med Lasse Persson. Lasse ger honom mat och kläder. Det blir väl ingen docent i nordisk etymologi av Erkki, men det var det nog ingen som förutspådde ändå. Inga problem, om du frågar mig. Tornedalen har alltid varit en fristad för original. En tradition att vårda.”

Som markering att denna del av konversationen var slut fläskade Ignatius iväg en loska som träffade en rönn några meter bort på gårdsplanen.

David var inte nöjd. Han hade berörts av pojkens uppenbarelse. Kanske var det en form av överförda faderskänslor. Han blev alltid extra receptiv för barn som kanske far illa då han inte hade sina egna barn omkring sig. Men Erkkis blick hade ändå förmedlat något, trots sin uttryckslöshet. Bristen på liv i ögon och ansikte var en berättelse i sig. David tyckte att han kunde känna en vilja att berätta något som liksom sipprade från pojkens väsen. Det handlar kanske bara om att lära sig hans språk?

De stod utanför huvudingången till operahuset och väntade på de nytryckta programmen som Persson åkt för att hämta vid busshållplatsen i Pajala. Säsongsprogrammet skulle ingå som en del av den grundanalys David var satt att göra. Hur den kommunikativa praktiken gifte sig med Sääski-Operans visioner och mål. Den delen av Davids arbete skulle – hur han än vände och vred på det – komma att bli en form av betygsättning av Maria Tranes förmåga. Han kände på sig att resultatet inte skulle uppskattas av Trane.

Var är hon förresten?

Ignatius funderade tydligen över samma sak.

“Var fan är Maria? Hon brukar försova sig, men just vid det här tillfället kunde det ju vara på sin plats att visa lite intresse! Hade du några problem med henne, David?”

Just som David skulle till att formulera ett lagom diplomatiskt svar rullade en vit och gul minibusstaxi in på gårdsplanen med hunden, som Persson kallat Koira, ystert springskällande bredvid.

“Antingen har Persson stulit en taxi eller så är detta det konstnärliga teamet. Fan också. Har jag fått fel tider? Måste snacka med Patrik. Jag ska ju inte behöva verka som en idiot.” Ignatius spände på ett leende värdigt Metropolitan och stegade fram till bilen. På vägen väste han “Sitt!” åt hunden som bokstavligen frös mitt i steget.

Jävlar vad lätt han växlar mellan kommandoton och teaterleende.

Koira satte sig fogligt och tittade nyfiket på bilen och dess innehåll med tungan hängande. Ut ur taxin steg ett antal individer ut, vars blotta uppenbarelser utgjorde en skarp kontrast till byns air av nött allmogestil. Men allra först kom ljudet – ett glittrande och volymstarkt glissando.

“Nämenguuuud så pitto! Tar du det här, Janne?”

Med en gest mot taxichauffören krånglade sig mezzosopranen Elise Bränge ut ur bilen och snabbpussade Ignatius på båda kinderna. Åt David slängde hon en igenkännande och registrerande blick. Bränge hade, vid sidan om sin erkänt vackra mezzoröst, rykte om sig att vara mycket intelligent och snabblärd – ett självklart val då man rollbesatte nyskriven opera. Bakom henne hördes en betydligt lägre stämma muttra:

“Jätte-pitto.”

Svart kavaj. Svarta byxor. Oputsade svarta skor. Grå polotröja. Solglasögon av John Lennon-snitt. Blek. Rufsigt hår. Mårten Sandsjö. Stylad enligt internationella tonsättarreglementet.

Bland de övriga som nu stod runt bilen och sträckte på sig, gäspade eller tände en cigarett, kände David genast igen regissören Synnöve B Pärsvik, repetitören Sune Ryvång, scenografen Nadja Lorentzon (för dagen iförd en peruk i en minnesvärd röd nyans)  samt dirigenten, Urban Konrad, den beryktade maestron från Karlshamn. De flesta musikerkollegor kallade honom rätt och slätt U-K. Andra, som ogillade hans ibland stela tempi, kallade honom URK, eller helt enkelt “mannen utan efternamn”.

Bara gamla bekanta…där försvann min lugna utredartillvaro…

Sist ut ur bilen ormade sig ovigt en person vars närvaro fick David att le stort. David ignorerade de övriga nyanlända, stegade snabbt fram och fångade bildörren som hotade slå igen om mannens febrilt famlande fingrar.

“Jan-Lennart! Vad fa-an gör du här? Och vad smal du har blivit!”

Den tidigare tämligen rundhylte flöjtisten hade uppenbarligen lyckats i det senaste av sina många dietförsök. Resistent mot alla dieter var dock den tvinnade och vaxade mustasch som var hans stolthet, det attribut som förlänade honom ett Hercule Poirot-liknande utseende. Inte heller det glatt fryntliga draget hade han blivit av med. Under händelserna på Musikaliska hade Jan-Lennart anhållits misstänkt för morden men hade släppts så fort den verklige mördaren och hans medhjälpare avslöjats den dramatiska natten i Kungliga Musikaliska Akademiens ledamotssal.

“Nä men David! Fan vad kul!” Han stoppade ett kort och ett lite längre svart fodral under armen, rättade till den rutiga kepsen över den inte särskilt håriga skulten. Han log stort.

“Jorå s’att…Morsan har hunnit bli rätt fnoskig, så istället för att tillbringa sommaren med att hämta hem’na från olika bilverkstäder, krogar och närbutiker lyckades jag få till ett äldreboende. Och vips kunde jag ta ett sommargig för första gången på år och dag. Det kommer göra susen för plånboken.”

Det sista framsades med en blinkning, en påminnelse om de många samtal de haft om de låga lönenivåerna för musikerna i blåsorkestern där Jan-Lennart var anställd och där David varit hans chef.

Klapp-klapp!

“Okej, kära vänner!” Jan lät åter sitt strålande leende skina över de församlade. “I väntan på att min kära personal vaknar till liv, får jag väl för en stund bli producent. Lite praktisk information. Eller vänta. Där har vi ju den förlorade sonen”

En blond kille i tjugofemårsåldern joggade in på gårdsplanen i full träningsmundering. Han plockade förvirrat ut ett par vita hörlurar ur öronen. Då han tagit in den fulla verkan av de närvarande personernas ansikten spärrades hans ögon upp i panik. “Helvetes jävlar. Redan? Men ni skulle ju inte komma förrän…”

Elise Bränge skrattade till. Jan Ignatius tittade strängt på ynglingen.

“Vad roligt att du hade vägarna förbi. Får jag presentera Patrik Vänge, i det civila kulturstrateg i Värnamo på halvtid. Här hos oss har han av oklara skäl positionen som producent för sommaroperan. Killen med koll, med andra ord. Patrik – ordet är ditt.”

Spridda fniss. Patrik rodnade kraftigt. Uppenbart stukad tog han ändå till orda.

“Ja, alltså, jag var säker på att jag hade bokat in er på eftermiddagsflighten – samma som orkestern.”

Mårten Sandsjö fnös. “Jag vägrar flyga SAS. Jag ringde runt till teamet – och Elise – och frågade om de ville haka på en Norwegianflygning i stället. WI-FI ombord, vettu. Taxi från Luleå.” Han sneglade bort mot Jan-Lennart. “Hur den där killen halkade med har jag ingen aning om.”

Jan-Lennart harklade sig. “Nä, jag bara…” Mårten Sandsjös spefulla blick fick honom att tystna tvärt.

Rodnaden i Patriks ansikte blev om möjligt ännu mer framträdande.

“Men…men…det ligger inte i budget…”

Ignatius höll avvärjande upp händerna.

“Patrik, det här får du ta på dig. Vi snackar genom budgeten sedan. Fortsätt.”

Patrik kompletterade sin nu djuplila ansiktsfärg med en ilsken blick mot Ignatius. Bra där, Patrik.

“Nå. Orkestermusikerna är inkvarterade i gamla skolan. För det konstnärliga teamet har vi…förlåt, Jan, vad heter den nu igen?”

“En aitta, flera aittor för oss som talar svenska, hehe.”

Jaha. Lite lokalfärg.

“Just det. Aittorna. De två timrade bodarna som ni ser här framför ingången till operahuset har invändigt konverterats till lägenheter.”

“Är det så klokt?”

“Förlåt, Synnöve..?” Patriks ansiktsrodnad hade försvunnit. Istället såg han nu helt blank ut.

“Ja, men att vi bor så nära spelplatsen. Det kan vara skönt att få distans till arbetet. Det är tunga moment vi ska jobba med.”

Nadja Lorentzon tog ett steg fram och buffade vänskapligt Synnöve B Pärsvik i sidan.

“Inget pjosk nu, Synnöve. Det blir säkert jättebra.”

Synnöve log ett svårtydbart leende men lät sig uppenbarligen nöja.

“Solisterna…” Patrik tog trevande till orda igen. “Solisterna bor i varsin fiskestuga en bit uppströms. Kom med mig in till biljettkassan så ska ni få nycklar och lite papper med mer information. Lunch serveras klockan tolv inne på scenen. Då tar vi den officiella rundturen.”

Gruppen följde småpratande efter Patrik och Jan Ignatius in i operahuset. David hejdade Jan-Lennart, som hade uppenbara svårigheter att hålla i kostymbagen över armen – som redan klämde två flöjter – och samtidigt rulla sin voluminösa resväska över det grova och djupa gruset som täckte större delen av gårdsplanen.

“Du, slagga borta hos mig. Jag har en hel kåk med två sovrum jag inte använder. Du kan använda det ena som övningsrum och det andra för dina snarkorgier.”

Jan-Lennart sken upp.

“Perfekt. Om jag inte stör förstås. Antar att du har skitviktiga grejer på gång.”

“Inte alls. Inget som störs av lite flöjtspel.”

“Då har du inte hört min stämma än…Jisses…vad går ni tonsättare på egentligen?”

De började under Davids ledning gå mot Lillstugan när Perssons Volvo körde in på gårdsplanen. En till synes lätt irriterad Persson klev ur bilen.

“Jaha. Hej Koira. Så ja.” Han föste den överlyckliga finnspetsen åt sidan. “Tjena. Persson.” Snabb nick mot Jan-Lennart.

“Du, David, de här jävla säsongsprogrammen verkar fan inte existera. Bussen hade inget åt mig. Ringde upp till PR-firman i Gällivare. De hade inte fått någon fil från Trane.”

“Aj då. Bäst du tar det med Jan på en gång.”

Lasse Persson tog av sig kepsen och kliade sig villrådig på huvudet.

“Han kommer inte att gilla det. Nä. Nu ligger hon risigt till.”

Lämna en kommentar