4. Heikinranta

Chauffören stod vid det lilla bagagebandet på Kiruna flygplats med en handskriven lapp på vilken man med knapp nöd kunde uttyda namnet Söderdahl. David, van vid att folk tog fel på väderstrecken, gick fram till mannen och presenterade sig. Mannen med lappen som till dess sett lika livlös och oälskad ut som en avställd bil, sken upp och tog av sig den knallgula kepsen på vilken det stod Heikinranta Entreprenad med blå text. Under kepsen avslöjades ett par mycket vakna, registrerande ögon som omgärdades av skrattrynkor. ”Välkommen.” Betoningen på andra stavelsen. ”Dom saa att de’ skulle komma en söderifrån, så jag har väl tjorva’ till de’.”

Vokalfärgerna, betoningarna, konsonanterna – allt skvallrade om finskt inflytande. Samtidigt uppfattade David att det lät annorlunda än den genomsnittliga finskbrutna svenskan. Vokalerna Ö och U var liksom mer tillverkade, formade. Kanske för att likna rikssvenskan. Eller för att svenskan levt så länge både bredvid och inuti meänkieli, numera officiellt minoritetsspråk och språket som uppenbarligen var chaufförens modersmål. Han presenterade sig som Lars Persson ”- Lasse P, entreprenör ut i fingerspetsarna. Jag kan entreprenera va’ faan du vill. Är det där allt du har med dig?” Persson stirrade misstänksamt mot Davids lilla kabinväska. ”Nä då, det kommer en väska på bandet också.””Tänkte väl. Du verkar inte fullt lika knapsu som de andra i operagänget. Jag hoppas du har med dig vettiga kläder. Myggen (mükkän) är på väg, renarna går runt byn (pün) så bromsen (pråmmsän) är lika många som ni har mygg i Stockholm. Koira, hur gör flickorna i Stockholm?” Först nu upptäckte David att det bredvid Persson stod en ljusgul hund med sneda ögon och en buskig svans som böjde sig i en båge över ryggen. Vid Perssons fråga rullade hunden över på rygg och sprattlade med benen. Persson fyrade av ett bländvitt leende. David hade svårt att förhålla sig till scenen, men förstod att han förväntades åtminstone le i någon form av broderlig anda. David producerade något som lät rimligt likt ett manligt skrockande samförstånd. ”Hä hä. Nå. Ser du väskan?”

”Vi sätter väskorna bak.” De hade nått fram till bilen som visade sig vara en blå Volvo 142 med Sääski-operans röda logga på sidorna; en mygga som såg ut att sjunga – noter hade ritats i en pratbubbla ovanför myggans stickrör. Får snacka med Ignatius om det där. Persson tecknade åt David att sätta sig i baksätet. Hunden släpptes upp i passagerarsätet där det redan satt någon. En pojke. David gissade att han kunde vara tolv-tretton år. Mager med svart, axellångt hår och kisande ögon. Pojken hade en alldeles för stor grön skjorta på överkroppen och sådana där byxor som David associerade till sportfiske; blankgrå med många fickor på sidorna. ”De’ här är Erkki, mitt kusinbarn. Han pratar inte efter att hans farsa sköt sig med älgbössan. Det är några år sedan. Men det är en bra kille. Eller hur Erkki?”
Pojken reagerade inte. Hunden, som nu kravlat upp i hans knä buffade lätt med nosen på pojkens axel. Det fick pojken att börja klia hunden bakom öronen – det såg mekaniskt ut, men uppenbarligen tillräckligt kärleksfullt för hunden som gav ifrån sig ett mjukt pipande läte och rullade vällustigt ihop sig i knäet på pojken. ”Nu ska vi bränna väg. Det är fjorton mil till Heikinranta.”

”Jävvla gruvbilar.” David hade snabbt slumrat in av den sövande vyn. Tallar. Tallar. Myr. Tallar. Sjö. Myr. Han hade ingen aning om hur länge han sovit, men den häftiga inbromsningen hade gjort honom klarvaken.”De tror fanimig att de äger vägen. Det är de svaga vägkanterna. De lägger sig alltid en bit över mittlinjen. Ett jävvla tonnage. Och nu prospekterar de runt i hela kommunen. Det blir väl som med Kiruna. Man får flytta alla byar.” Persson påbörjade en lång föreläsning om det utländska gruvbolaget som nyligen varit nära konkurs men som räddats av finansiärerna i sista stund. De förmodade vinsterna hade uppenbarligen gått att använda som säkerhet. David dåsade åter till. Perssons uppenbarligen djupt kända berättelse om hur hans fädernejord skulle komma exploateras blev till ett sidotema i Davids drömvärld där han med powerpoint presenterade ett sponsorupplägg för gruvbolagets direktörer, medan den svarthårige pojken jojkade en ordlös och skrämmande melodi. ”…Kaunisvaara kommer aldrig att bli detsamma. Och snart är det Heikinrantas tur. Voi helvetti. Nu är vi i Junosuando. Inte långt kvar innan du får se dina knapsukompisar. Titta till vänster. Vi är duktiga på galenskapsprojekt. Skåda Sippi Belle.” Vid strandkanten låg en gisten hjulångare uppställd. Landskapet hade förändrats. Den slutna talldjungeln öppnades, luckrades upp med fler myrar, glimtar av älv och strandängar. Människornas existens kunde man bara ana. Längs vägen fanns väl hållna hus och tuktade trädgårdar sida vid sida med ödegårdar med igenspikade fönster. Här och där skyltar som signalerade försök att  krama ut det som gick av vildmarken; “Laxsafari vid bron”. “Moose Park”.

Byn Heikinranta utgjordes av ett tjugotal gårdar som byggts på en sluttning ner mot älven. Förutom några vita mangårdsbyggnader gick byn i traditionellt slamfärgsrött. På ängarna strax bortom byn gick kor och betade. David slogs av kontrasten mot de vyer han sett från vägen. Så fort de svängt av från huvudleden och svängde in på byvägen öppnades ett landskap som såg väl så bördigt och rikt ut som vilken mellansvensk lantbruksbygd som helst. Och vackert. Här var älven bred – vattnet och de många holmarna gjorde att David snarare associerade till skärgårdslandskap än till Lappland, som i hans föreställningsvärld var karg och ogästvänlig natur. Väl centrerad i vyn låg operahuset. Ett rödmålat ladliknande långhus med långsmala fönster inramade i vitt. Huset sköt till hälften ut över älven och var på älvsidan försett med kraftiga grå betongpålar som skapade virvlar i den starka strömmen. På båda sidor om ingången, på bysidan, stod två fyrkantiga tornliknande timmerbyggnader, som gav operahuset en fortliknande karaktär som förstärktes av att det på timmertornens tak vajade färgglada vimplar. Först när Volvon svängde in på gårdsplanen framför operahuset såg David hur stort det var. “Imponerade. Måste varit ett stort jobb.” Persson slog av tändningen och vände sig om i förarsätet med ett upprymt grin. “Såg du pålarna? Fattar du hur stabila de måste vara för att inte isen ska ta med sig hela skiten på våren? Ett verk signerat Heikinranta Entreprenad. Det är nu andra sommaren och inte en spricka.” Han gjorde tvåfingershonnör och kluckskrattade stolt. “Här har du välkomstkommittén.” Pojken Erkki hade redan hoppat ut ur bilen och sprang över gårdsplanen med hunden hoppande och svansviftande runt benen. Från andra hållet såg David Jan Ignatius komma gående, iförd T-tröja med Sääski-Operans logga på och jeansen nerstoppade i ett par grova stövlar. Bredvid gick en blond kvinna med ljusgrön sommarklänning under en svart midjekavaj. Men…vad fan..
“Tjena. David! Välkommen till Tornedalens pärla! Persson, var det där Erkki jag såg springa ut ur bilen? Du vet att jag inte gillar att han är med när du jobbar för mig…”
Persson tittade oförstående på Ignatius.
“Det är gott gry i den grabben – hur skulle han kunna vara ett problem?”
“Vi tar den diskussionen se’n. Gör inte om det, bara. Bär du ner Davids saker till lillstugan är du snäll.”
“Självklart, Direktör’n.”
Med en blinkning och en gest mot kepsskärmen gick Persson för att lasta ur bilen.
“Du känner ju Maria Trane, hon var ju hos dig förut – hon gör sin första säsong som marknadsansvarig hos oss. I morgon är det upp till bevis – det nya programmet kommer från tryckeriet.”
Maria Trane tittade ner i marken och sträckte fram en hand.
“Hej, David.”
“Hej Maria, det var ett tag sedan.” Det här kommer bli olidligt. Åtta veckor Maria Trane…jag borde ha kollat upp det…
“Ja…” Maria såg honom fortfarande inte i ögonen. Hon skäms. Maria Trane hade varit en av Davids anställda tills han tvingats avskeda henne på personliga grunder. Det huvudsakliga skälet hade varit att hon lyckats förbigå attestordningen och bränt hela marknadsföringsbudgeten redan före halvårsbokslutet. Det andra – taxiåkandet, hennes förkärlek för att bjuda kända artister på lite för flotta luncher (något som inte ingick i hennes uppdrag) samt ett pennalistiskt beteende mot sina medarbetare och en ständig vägran att följa instruktioner – var dock inte någon skälig grund för uppsägningen. David mindes dock hur Tranes fackliga ombud visat stor förståelse inför beslutet att avskeda henne och sagt: “Jag tror jag får undervisa min medlem om vilka skyldigheter en anställd har gentemot sin uppdragsgivare.” De hade slutligen kommit överens om att Trane skulle få gå med omedelbar verkan utan extra kostnad för arbetsgivaren mot att David skrev ett arbetsbetyg med rimligt goda vitsord som inte nämnde något om att det varit frågan om en uppsägning. Jag ger mig fan på att hon använt betyget då hon sökte det här jobbet.

“Och där har vi Persson igen! Nä, nu ska du få installera dig i lillstugan, så blir det lunch sedan. Sik och potatis! Vi tar en rundvandring i operahuset och en första genomgång av ditt uppdrag framåt eftermiddagen, OK?” Jan Ignatius dunkade David i ryggen och nickade samtidigt närmast militäriskt åt Persson som tecken på att han skulle visa David vägen till lillstugan. David var oförberedd på den ledarstil Ignatius visade prov på. Ignatius var verksam som cellist i en av Stockholmsorkestrarna – ett jobb som fordrade att man både kunde anpassa sig till ett kollektiv och underkasta sig ibland självsvåldiga  dirigenters vilja. Kanske var det därför flera orkestermusiker sommartid drev festivaler i sina sommarmiljöer – förutom möjligheten att bjuda in sina musikervänner till både jobb och umgänge fanns också möjligheten att för några sommarmånader byta status, bli chef. Eller så är det bara en jargong de har. Ignatus och Persson kanske känner varandra sedan barnsben. Jagat och fiskat tillsammans. Vuxit
upp tillsammans. Men David hade definitivt känt av ”ledaradrenalinet” – Ignatius hade utstrålat att han ville sätta Persson på plats. Persson å sin sida hade tydligt visat att han gav blanka fan i vad Ignatius än bestämde sig för att signalera.


Kvällen kom. Ännu vid elvasnåret, när David äntligen lyckats bryta upp från middagen som dukats upp på operahusets scen, sken solen. Middagskonversationen hade dominerats av kulturpolitik. Davids analys av läget på musikområdet hade eldat upp Jan Ignatius till den milda grad att han stjälpt i sig vinet och hällt i sig minst fyra glas Calvados till kaffet. Efter en livsfarlig manöver där Jan Ignatius vinglande ville visa en särskilt fiffig lösning i orkesterdiket, ledsagade David sin värd över gårdsplanen och in i mangårdsbyggnaden där Jan Ignatius och hans familj bodde. “Ett jävligt bra möte, David. Jävligt.bra. Och i rättan tid – från i morgon kommer jag inte ha så mycket tid över för dig – det konstnärliga teamet och ensemblen kommer. Och (hick) orkestern.”
“Redan?”
“Ja” Ignatius höll hårt i dörrkarmen för att inte ramla omkull. “Av (hick) logistiska skäl har de gjort grovrepetitionerna i Stockholm. Så sätter vi ihop det här på två veckor och sedan: premiär.”
“Men att orkestern kommer redan nu? Skulle det inte räcka med pianist den första veckan?”
Ignatius log ett berusat leende.
“Jo, normalt sett. Men det är ett nyskrivet verk vi sätter upp – det borde du veta allt om. Tonsättaren – han måste ju vara en av dina polare med förresten – har tillsammans med regissören kommit fram till att musikerna också ska agera. Typiskt jävla tonsättarkrångel om du frågar mig. Skriv en opera bara. Hur svårt kan det vara (hick).”
“Det kanske finns tungt vägande konstnärliga skäl för det…Jo då, jag känner Mårten. Verkar vara ett spännande tema för en opera. Det enda jag undrar över är titeln…Känns lite…biblisk, kanske…”
En man vid namn Kain är inte någon drömtitel för en kämpande operachef i vildmarken. Till och med Laestadianerna har protesterat. Man hade ju kunnat tycka att lite biblisk anknytning kunnat piggat upp dem, men nej…Du förresten – vad har du för mobiloperatör? Det är bara Telia som funkar här i byn. Men jag har ett nätverk som du kan logga in på om du behöver internet. Men det är bara att hojta om du behöver låna telefon (hick). Jävla hicka. (hick).”
Tonsättaren Mårten Sandsjö var känd för sitt svårmod och sina långa verk med esoteriska motiv. En man vid namn Kain skulle bli hans operadebut. David var nyfiken, men också lite orolig – han hade många gånger upplevt hur debuterande tonsättare försökt pressa in så mycket musikaliskt material i operor att dramaturgin kollapsat, eller snarare självdött. Var lite positiv, David, kanske överraskar han med att ha en stark och levande relation till dramatisk text…


“Jag har inte Telia. Kommer behöva låna telefonen när jag ska ringa till barnen.”
“Flickvännen då? Aj fa-an!” Ignatius jabbade lite grabbigt mot David med resultatet att han tappade balansen och pannan i dörren.
“Agnes är utrustad med det psykologerna kallar för objektskonstans – hon behöver inte höra min röst varje dag för att veta att finns. Dessutom föredrar hon Skype, och internet har jag ju….”
“Jamen godnatt då!” Ignatius gned sig i pannan.
“Godnatt.”
Det nattliga ljuset hade en alldeles egen dager, en färgsättning David aldrig tidigare upplevt. Rallarrosornas lila färg blev djupare, kontrasterna fler och rikare. Och ljuden. En kontrapunkt med älvens sorl som fond. Ovanpå; enstaka hundskall. En fjärran älvbåt med aktersnurra. Sjöfågelrop ekande mot älven. Den ljumma brisen gjorde att det var mycket mindre mygg ute än David befarat. De åtta veckorna kändes plötsligt inte så långa, trots Tranes närvaro och vetskapen om de konstnärliga konflikthärdar som med all säkerhet skulle uppstå runt även denna uppsättning. Han, David, skulle ju inte behöva delta. Han skulle få sitta med sin text. Och om två veckor skulle han hämta pojkarna. Fiska. Bada. Och sedan Agnes. Det kunde vara värre, David, mycket värre
Lillstugan var betydligt större än vad namnet lät påskina. I själva verket var lillstugan den gamla mangårdsbyggnaden som Ignatius anfäder – då de byggt nytt i slutet av 1800-talet – valt att flytta nedåt sluttningen närmare älvstranden. Enligt Lars Persson var detta ett typexempel på tornedalsk byggstil. Timrat och rödmålat. En trapp upp till en mindre veranda (“bron”) ledde in till huset. Till vänster innanför dörren fanns två sovrum – ett större och ett mindre. Till höger fanns husets hjärta: bastun och – med fönster ned mot älven – pörtet. Pörtet var de tornedalska husens kombinerade kök och samlingsrum, förklarade Persson. Här hade det skvallrats, förmedlats nyheter, bakats bröd, hållits bönemöten och kokats renmärg i generationer. Invid diskbänken stod en stor frysbox full med älg- och renkött. “Bara att ta” hade Lars sagt. “Skjutet och slaktat av Heikinranta Entreprenad”. I pörtet stod också en gammaldags bäddsoffa med sirliga sniderier målade i rött, grönt och svart. David bar in ett nattygsbord till pörtet från ett av sovrummen och bäddade i ordning soffan. Vyn över älven var storslagen och hade ingett David en så rofylld känsla att han valde bort sovrummens bekvämlighet till förmån för pörtet. Här kommer jag sova gott. Han bläddrade förstrött i en bok en stund men släckte snart lampan, vilket knappt gjorde någon skillnad för ljuset i rummet som badade i midnattssol. Utanför ett av fönstren vajade en stor björk. Grenarna hasade mjukt över fönstret.

Trött.
Ett ljud väckte honom. Vad är klockan? Han famlade efter sin Iphone och tände displayen. 04.13. Ute var det full morgonsol. Ljudet igen. Han tittade bort mot fönstret med björken. Mycket riktigt. Grenarna. Men varför lät det så mycket om dem? Det var som att något annat än vinden tryckte dem mot fönstret. Han gick upp ur soffan och fram till fönstret. På björkgrenen satt Erkki och stirrade uttryckslöst rakt mot David.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.