16. Souviens toi, remember: Sehnsucht, amore

Efteråt kunde ingen riktigt redogöra för exakt vad som hänt och i vilken ordning. Lisas röst skapade snabbt en förtätad stämning och snart kunde jag känna spänningen från publiken i ryggen. Efter tre-fyra minuters musik kom den första stora musikaliska intensitetsstegringen. Någon i publiken andades ljudligt och häftigt; strax hördes en annan ge ifrån sig små vällustiga grymtningar. Från min position såg jag inte vad som hände, men Carl berättade efteråt att representanten för den Rikstäckande Konsertinstitutionen hade suttit -nu klarvaken- med händerna djupt instuckna i sina kostymbyxor och utfört rörelser som till de omkringsittandes häpnad bara kunde tolkas på ett sätt. Någon tillkallade diskret vaktmästaren som ledde ut mannen. Framemot styckets tionde minut sågs Ifigénie Andersson ställa sig upp i sin bänkrad och röra sig i en ormliknande dans. Dessa två händelser var -var för sig- något oerhört, och rubbade fullständigt de gemensamma överenskommelser som outtalat behärskar konsertsituationen. Men Carl berättade efteråt något långt mer intressant: vid den femtonde minuten, nära den slutliga höjdpunkten i stycket, andades hela publiken i takt. Först märkte Carl det knappt, han var alldeles för berusad för att märka mer subtila skiftningar i de omkringvarande ljuden. ”Men SE’N var det som om rumMET blev till en STOR JÄVla blåsBÄLG. Har aldRIG varit MED om maken. FORTare och fortaRE andades vi ockSÅ. Gick inTE att KONTrollera.” Carl var den enda jag mötte som efteråt kommenterade händelserna. Då verket var slut mottog ensemblen stående ovationer. Publiken tittade yrvaket på varandra då dörrarna till konsertsalen slagits upp efter det sista applådtacket. De händelser som ägt rum gömdes i en ny gemensam och outtalad överenskommelse. För hur skulle man kunna beskriva det som hänt? Musikerna verkade medtagna och trötta efteråt -men glada. Göran kunde inte sluta fnissa. Under festen efteråt försvann gradvis den trötthet som musikerna känt. Alla festdeltagare, publik som musiker, tycktes ha drabbats av kollektiv kärleksyra. La Andersson sågs hångla med Musikhögskolans rektor i ett hörn. Till och med Carl, som sällan drabbades av något alls mer än baksmälla, flirtade ihärdigt med en altviolinist. Men vid ett hörnbord i festsalen satt jag och Lisa och summerade våra intryck och talade om vårt nästa gemensamma steg. Paris.

 

Lyssna: Love; formal aspects 4

Lämna en kommentar