2. L’après-midi d’un vibraphone

Efter de döda mästarnas repetitionstid – Tjajkovskij och Mozart krävde sina modiga timmar – vad det min tur. Adrian L Svenssons magra trettio minuter, inplanerade i samråd mellan dirigent, programråd och musikerfack. Den första dyrbara kvarten inleddes med de sedvanliga frågorna och konstnärliga tuppfäktningarna. Luften hade samma densitet som jonken nyponsoppa. Tyckte jag inte att det till och med gurglade lite i lungorna? ”Måste sluta röka”, tänkte jag. Förstecellisten lutade sig fram över sitt instrument och viftade uppfordrande med stråken för att påkalla min uppmärksamhet. Bakom honom, där han satt vid podiekanten, bredde hundramannaorkestern ut sig; denna gigantiska klangpotential jag skrivit för. ”Kan du lesa vaad som står cher?” En klämd, nasal röst. Av brytningen att döma kom han från något slaviskt land. Han pekade indignerat på en minimal föredragsbeteckning i sin stämma på notstället. Jag kisade och uttydde med möda ett ”con tutta forza”. ”Ja, alltså”, försökte jag, ”nu är det ju faktiskt inte jag som som skrivit själva stämman, utan bara partituret”…Han klippte genast av. ”DÄ går intä att leesa, Skriv ALDRIG så”.

För en del musiker är tonsättaren – d.v.s. den levande – den varelse som bär det yttersta ansvaret för mänsklighetens lidande. En mänsklighet som inkarneras i sin allra mest subtila och yppersta form genom instrumentalisten. Jag vände cellisten ryggen, men fick genast en ny fråga, nu från dirigentpulten. Eller…det var i själva verket mer en gest än en fråga; med ögonbrynen höjda förde han ihop tummen och pekfingret i en vågrörelse åt höger över partitursidan. ”Yes, the trumpets should come from within the sound of the vibraphones” svarade jag. ”OK” blev hans korta svar, som ändå hade en uppskattande klang.

Tågresan hade varit behaglig. Att vara på väg hade alltid ingett en känsla av trygghet och kontroll. Resan mot staden där jag studerat i så många år, det kommande mötet med den orkester som under studietiden kändes som ett ouppnåeligt mål; allt andades spänning och revansch. Men så snart jag dragit igen dörren till hotellrummet kom paniken. Genom åren hade jag utvecklat en ritual av skenbart oöverlagda handlingar inför ett uruppförande. Denna gång var inget undantag. Jag kastade mig mellan nervöst partiturläsande och toalettbesök, teven och telefonen, minibaren och balkongen. Mina gamla vanliga skräckvisioner dök i vanlig ordning upp: jag såg och kände Tystnaden – den vägg som möter tonsättaren då ingen tyckt om eller begripit (alternativt inte tyckt om att de inte begripit) vad de hört. Jag letade därför (helt enligt ritualen) efter någon form av bevis för min begåvning. Jag åkallade gamla recensioner, räknade klappar på axeln samt lyckade arbeten i träslöjden. Jag frammanade för mitt inre de gånger jag fått uppskattande kommentarer om mina verk, min bildning eller åtminstone min konversationsförmåga. Jag var nu nära att hyperventilera. Det betydde minibaren. Artificiellt lugn är bättre än inget lugn alls, som min gamle trumpetmagister skulle uttryck det. Medan jag satt i den rosa fåtöljen (som stod på det matchande rosa golvet i det lilla rosa hotellrummet) kom jag att tänka på en liknelse en kollega improviserat en sen kväll: ” Att vara tonsättare är lite Jesuslikt….Vi korsfästs på repetitionerna, begravs under konserten men med lite tur återuppstår vi med recensionerna”. Efter att ha framkastat bilden, valde kollegan att omgående beställa in två sexor whiskey åt sig själv. På hotellet, natten före just denna första repetition fick jag ingen som helst tröst av kollegans spetsfundighet. En sexa whiskey ur minibaren slog följe med ett neurotiskt kladdande i mitt notblock. Ritualen fullbordades med sida upp och sida ner av helnoter: en uppmaning till mig själv att skriva mindre komplex musik i framtiden.

Så till slut stod jag där i konserthusets stora sal. Jag kände mig som en vandrande nidbild av tonsättarskrået: håret på ända, rödsprängda ögon, illaluktande, nervös och med tveksam begåvning i bagaget. ”Bar number 32 please! NO, NO! Strings please, sul ponticello – always MOLTO in this piece!” Med ständiga avbrott för instruktioner och frågor, drev dirigenten på orkestern i ett rasande tempo. Den snålt tilltagna repetitionstid han utmätt för verker slog med full kraft tillbaka på samtliga närvarande. Frustrationen lyste ur ögonen på stråkmusikerna, för vilka jag skrivit extrema växlingar; battuto, tratto, ordinario, jeté, pizz, arco, sul ponticello, sul tasto…Blåsarna såg ut som om de när som helst skulle svimma, dirigenten plöjde näsan allt djupare ned i partituret. Kontakten mellan honom och orkestern var sedan länge förlorad. Själv stod jag och stirrade rakt upp i taket. Huset, byggt på 1920-talet, var luftigt och ljust. Akustiken superb. Vartenda misstag, varje obalanserad klang från orkestern framträdde med skrämmande skärpa.

När klockan blivit tre på eftermiddagen – mitt i takt 180 – reste sig ordningsmannen och bröt repetitionen. Dagen var slut. Musikerna plockade ihop sina instrument och började småprata. Dagistider, villalån, vinlotteriet och brädgolv var de ämnen som nådde mina öron där jag stod i dörrhålet medan musikerna passerade på väg bort mot sina skåp.

VAd väntade jag mig? Konstnärliga samtal? Insiktsfulla kommentarer om storformen på det nya verket? Maestro gav mig en klapp på axeln och höjde åter sina ögonbryn i en tyst kommentar till utfallet av repetitionen. Ytterligare en halvtimmes repetition samt en generalrepetition skulle förlänas Adrian L Svensson innan uruppförandet skulle äga rum. Det såg ut att bli ännu en promenadseger för Klassikerna. Jag ville kräkas.

Den Musiska Fronten: Kapitel 1. Ouverture

I Kungliga Musikaliska Akademiens ledamotssal klirrade det av glas och bestick mot porslin. Ljuden blandade sig med det ihållande bruset från trafiken på Stallgatan utanför det gamla ambassadhuset vid Blasieholmstorg. Middagsritualen närmade sig nu kaffet och konjaken. Borden var för tillfället utställda i en rektangel som lämnade en liten glipa öppen vid ena kortsidan. Vid den motsatta sidan, under Gustaf den tredjes porträtt, satt Kulturministern i glatt samspråk med Akademiens preses. Middagen markerade avslutningen på ett fyra dagar långt symposium kallat ”Det professionella musiklivets roll i samhället”. Föredrag och debatter hade varvats med konserter och föreställningar i ett digert program som lämnat de närvarande – representanter för musiklivets alla led – i ett utmattat tillstånd. Detta tillstånd hade under kvällen i hög grad förstärkts av de flaskor Domaine du Mas Flouitier som ackompanjerat Chateaubrianden. Medan kaffet nu serverades, gjorde en människa entré. Ansiktet doldes av en huva som satt ihop med en glittrande kreation av orientaliskt snitt, vilken täckte resten av kroppen. Bara genom rörelsemönstret – som fick tyget att momentant avslöja kroppskonturerna – kunde man ana att personen var kvinna. Med violin och stråke under armen skred hon nu förbi den ena långsidan av bordsrektangeln, förbi raden av porträtt som hängde på väggen bakom middagsgästerna. Till församlingens lätt konstgjorda och delvis skattefinansierade munterhet, stannade kvinnan till framför Jenny Linds porträtt. I en sorts överdriven vördnadsbetygelse bugade hon djupt framför sångerskan. Därefter fortsatte kvinnan värdigt mot rektangelns bortre ände, och smet in genom glipan. Hon intog nu den öppna platsen i mitten av bordsinstallationen. Hon bugade sig åter, nu mot Kulturministern som besvarade bugningen med ett roat leende och en nick. Så lyfte den okända sitt instrument mot hakan och förde stråken i en långsam båge mot strängarna. Med en plötslig handledsrörelse attackerade hon G-strängen som nu genljöd brutal och vibratolös i rummet. Det plötsliga akustiska scenbytet fick en västgötsk rytmikpedagog att rycka till. Flera av gästerna lutade sig nu mot varandra för att viskande meddela sina gissningar om vilket stycke som detta eventuellt kunde vara början på. Skulle det bli Paganini – eller…kanske Bach..? Men ingen melodi presenterades. Inga halsbrytande löpningar rullades ut från violinen. G-strängen.  Hon spelade den med långa stråk och tog ned nyansen till ett pianissimo. Lös G-sträng. Tonen böljade fram och tillbaka – från det svagaste svaga till det allra starkaste. Några smokingklädda representanter för länsmusikorganisationerna tittade besvärat ned i kaffekopparna. Även Kulturministerns annars så stabila leende påverkades och såg nu nästan osäkert ut, en händelse som fick Akademiens preses att i en överslagshandling fylla på ministerns kaffekopp över sina breddar. Gästerna såg nu nästan utan undantag generade ut. Med ens stannade kvinnan mitt i ett nerstråk. Men tonen hängde liksom kvar i taket – ja, i hela rummet…Det tog flera sekunder innan den dästa publiken insåg att kvinnan nu sjöng: hon hade tagit över tonen från violinen och lät en mjuk altröst agera efterklang. Då sångluftenn tog slut, andades kvinnan in – ljudligt rosslande – och tvingade upp rösten tre oktaver. Stråken började arbeta igen och i en kvittrande och tjattrande soloduett började kvinnan röra sig runt, runt. Inför publikens nu vitt uppspärrade ögon sjöng och spelade hon allt starkare och snurrade allt fortare. I den vilda dervischdansen stod hennes fotsida klädnad nästan rakt ut från kroppen och vinddraget fick servetter att falla ner på golvet, hår att fladdra. Ljudet studsade mot väggarna och förändrade karaktär i takt med att hon konstant bytte register på röst och violin; till slut var som om hon förvandlades till en hel orkester av vinande, drillande och kvidande läten. Över symposiet sänkte sig nu en hypnotisk dimma av tidigare ohörd musik. Den kollektiva tidsuppfattningen tycktes lösas upp tillsammans med rumsuppfattningen. Allt tycktes vara på väg att gå sönder. Klangen var nu på en gång mänsklig och omänsklig, nära men onåbar. Vid bordet fanns inte längre några loja middagsgäster. En äldre tonsättare snyftade högljutt. En kulturekonom kräktes i servetten. Kulturministern var vit i ansiktet. Akademiens preses satt leende, som i trans, med armarna sträckta mot himlen. En kvinna med hennafärgat hår svimmade och gled sakta av stolen…Viole!?

”Den musiska fronten” som följetong!

Den bok jag skrev för nu nästan tio år sedan är riktigt festlig – men också tragisk. Ämnena är nära mitt arbete som tonsättare – och har sedermera även kommit nära på ett annat sätt, eftersom jag i boken också UTIFRÅN skildrar en kategori människor jag i dag tillhör: cheferna.

Kanske som ett sätt att försöka få nya perspektiv på mitt professionella dubbelliv, har jag beslutat (se där – ett chefsdrag!) skriva mig igenom boken igen (den är ändå rysligt dåligt korr-läst). I min blogg. Det kommer att göra min blogg till en riktigt omfångsrik historia, där man som läsare har möjlighet att komma med inpass och kanske rentav påverka innehållet i boken. För jag är säker på att den kommer att ändra form nu då jag närmar mig den med delvis ny blick. Kanske blir det ett kapitel mindre. Eller mer. Eller vissa perspektiv kanske helt förvrids. Tempot i publiceringen kommer säkert halta, eftersom detta blir nå’t jag får kasta mig på då barnen lagts och rapporter eller kompositioner skrivits…men va’ fan…

ZilliacusPerssonRaitinen

…är kanske inte världens enklaste ensemblenamn att ledigt komma ihåg…Men som de spelar! Och nu har de i dagarna släppt sin senaste CD – en av de sista som ges ut på bolaget Phono Suecia, vad det verkar. Det stora lilla skivbolaget har än en gång gjort en kulturgärning då de spelat in dessa musiker av världsklass. Att de se’n valt att inkludera ett verk av mig på skivan skymmer åtminstone inte mitt omdöme…Verken – som i övrigt är skrivna av Sandström (S-D), Hedelin, Monnakgotla och Tally – ger sammantaget en lödig bild av trions kapacitet. De laddar varje takt med innehåll! I konvolutet kan man läsa en fin intervju där musikerna berättar på ett personligt sätt om verken. Skivan kallas ”Dedicated to” och har följande nummer: PSCD 189.

nya operaplaner…

Var i Paris häromveckan för att återse lite kompisar och gamla kvarter. Givetvis började cookingen omedelbart och resulterade i att Stéphanie Marco (bilden), sångerska och ledare för operakompaniet Ode et Lyre, föreslog ett samarbete mellan hennes kompani, mig och en fransk dramatiker. Medeltida texter transponerade till vår tid, musiker på scenen och siktet inställt på högkommunikativ opera. Helt enkelt skitspännande.

Love; formal aspects

Fick denna video av vännen Mirzoev från Baku. Stycket framfördes ffg i Baku, men denna lite hackiga upptagning är från konserten i Berlin 2001. När jag tackade för applåderna i Berlin minns jag att jag lite ledigt tänkte hoppa upp på podiet från golvnivå. Podiet var dock vansinnigt högt – jag fick saxa mig upp och ramlade rakt in i sopranden Farida Mamedova. Nu hittade jag förresten min egen inspelning från uruppförandet i Baku – här ett klipp ur sista satsen.Love; formal aspects 4