Spår från branschdagarna.


Åter efter ett par intressanta och välarrangerade branschdagar för Svensk Scenkonst, denna gång i Luleå. För mig, som är född i Gällivare, representerade staden under uppväxten civilisationen i så måtto att det där fanns ett (med sjuttiotalets mått mätt) stort utbud av kulturupplevelser att tillgå.

I dag är detta utbud ännu större. Ett lysande exempel på hur 1974 års kulturpolitik spred kulturell nybyggaranda i hela Sverige. Men förstås är det nu andra tider och andra vindar som blåser än de som då omsvepte Sverige i en kulturellt allomslutande, (men ändå rätt så mångsidig) filt.Under branschdagarna fick deltagarna en exposé över det svenska regionala kulturpolitiska landskapet och de där pågående debatterna och konfliktzonerna. 

Anders Rydell, författare och journalist, som bland annat skrivit den kritikerrosade boken Plundrarna, gjorde en snabbanalys av läget. Följande är vad jag uppfattade av hans analys: Med rådande struktur (och kulturpolitiska processer och scenarier regionalt) menade han att tillgängligheten riskerar att minska i delar av landet. Kanske är det bara i storstäderna som man alltjämt kommer kunna få tillgång till klassisk orkestermusik, teater, dans och ett starkt fritt kulturliv. Och kanske inte ens där. 

För när staten, helt enligt planen från den senaste kulturutredningen, intar en stödjande plats på åskådarläktaren snarare än på lagledarplats, har staten bara att hänga med i hur de regionala teamen rör sig. En och annan ytterligare reform som syftar till att balansera skillnaderna i kulturell tillgänglighet över landet kommer säkert lanseras. Men allt kommer handla om hur den regionala politiken förmår navigera i det nya. Hur ska man kunna försvara kulturen när den ställs mot en respirator? Hur ska man väga besöksnäringens behov mot ett eventuellt upplevt behov av en orkester, som i sin tur kommer vägas mot ett upplevt behov av att kunna köpa in mainstreamproduktioner av mer showbetonade akter?

Kanske var hans läsning av kartan en smula dystopisk. 

Men samtidigt inte. 

För teoretiskt och tekniskt så är den riskanalys han målade upp fullt rimlig. 

Systemet medger en utveckling av det slag han skisserar. 

Och skärskådar man den bilden framstår en komplex och minerad kulturpolitisk materia. Men först kan vi ändå konstatera att samverkansmodellen skapat en ny klass av kulturpolitiker. Som regel mer kunniga inom detta lilla politikområde än förr. Mer drivna än förr. Dessutom med ett starkt regional fokus. Vilket var en del av poängen. 

Så långt allt väl. Men för de strukturer som byggts upp – såväl den institutionella infrastrukturen som det fria kulturlivet i spåren av 1974-års kulturpolitik – ser det mer tveksamt ut. För själva essensen av den senaste kulturutredningen handlade om ett (förvisso vällovligt men ändå) riskabelt mål. Att luckra upp en igenslammad bidragsgivning. Få nya aktörer kunde ta sig in i det tidigare systemet. Det fanns heller ingen given reaktion på hur väl en bidragstagare utförde sitt uppdrag. Soffan i kulturministerns väntrum var vid denna tid fylld av chefer för olika institutioner som bett om audiens för att argumentera för sin sak, i tron om att det i huvudsak var ministern och inte dennes stabsmyndighet (Kulturrådet) som var bäst skickad att hantera frågorna. Sofforna skulle tömmas. Konflikterna skulle tillbaka på en nivå där de hörde hemma. Nämligen hos de regionala huvudmännen. De som borde bry sig om hur den kulturella och konstnärliga utvecklingen är ju de som bor där den är tänkt att äga rum. I regionen eller primärkommunen. 

Givet de tendenser vi ser i dag, där staten visat prov på hur den (inte minst i Skåne) är reaktiv på beslut om nedskärningar (med statliga motsvarande nedskärningar) finns det anledning till eftertanke. Dels för de civilrättsliga parterna på kulturområdet. Men också för dem som för tillfället har möjlighet att påverka inriktningen på den statliga hållningen.

OM det är så att man alltjämt önskar en stark och livaktig orkestermiljö i Sverige och OM man tror att en tillgänglighet i hela landet för en bredd av kulturella uttryck är viktig, är det hög tid att börja föra konstruktiva samtal om hur detta ska kunna landas och bli verklighet i en framtida decentraliserad kulturpolitisk diskurs. 

Som jag ser det, utifrån mitt perspektiv (som är musiklivets) är det hög tid att samlas kring strategiska överlevnadsfrågor. Och då inte utifrån ett offerperspektiv. Det handlar snarare om samspelet mellan det fria kulturlivet och det institutionella. Om Statligt respektive regionalt ansvar och hur det eventuellt skulle behöva fördelas i framtiden. 

Och för staten finns anledning att fundera över hur man ska förhålla sig till de växande konstnärliga och kulturella skillnaderna (avseende tillgänglighet) som med stor sannolikhet kommer att förstärkas i landet. Ska staten formulera sig tydligare, med stöd av regleringsbrev och (in i det beramade kaklet) särskilda riktade stödformer?  Eller ska staten ta ett mer samlat arkitektoniskt grepp och åter bli en aktiv motpart i det strategiska bygget av den kulturella tillgängligheten i Sverige? 

Oavsett vägval kommer de bli oerhört viktiga och få konsekvenser för den institutionella och den fria kulturella infrastrukturen. Det blir intressant att följa vägvalen. 

Rädda musiklivet (del 1)!


Här kommer en liten berättelse. Den handlar om Musikaliska. Ni vet, Stockholms första konserthus beläget på Nybrokajen 11. Som alla berättelser kommer den att kämpa mellan viljan att bli berättad och minnets generellt utmanade situation i världen. Och förstås kommer berättelsen att å ena sidan slåss mot min egen vilja att upprätthålla en sorts stringens och rationell bana i min egen berättelse. Och å den andra sidan får berättelsen (oavsett form) en pigg motståndare i  musiklivets egen kapacitet att hemfalla åt grundlösa konspirationsteorier, en favoritsport som föredras till och med framför att faktiskt göra något aktivt till musiklivets fromma. Men som ingress till historien, och med tanke på det relativa underhållningsvärde den (kommer det visa sig) bidrar med, fogar jag ändå in följande aktuella citat från Kungliga Musikaliska Akademiens preses: 

– Vi tycker att staten här missar en unik möjlighet att inrätta ett ”musikens hus”, tillgängligt för alla genrer och generationer, menar Susanne Rydén. Vi har blivit kontaktade av många representanter för musiklivet som söker såväl konsertlokaler som kontorsmöjligheter och där lokalerna på Nybrokajen skulle vara den perfekta lösningen för det stora behov som så uppenbart finns. Vi är dessutom naturligtvis mycket bekymrade över att akademiens egna lokaler på Blasieholmstorg också ingår i försäljningen. Det är inte för sent för regeringen att göra om och göra bättre!

Med lite andra ord, men definitivt med samma huvudsakliga innehåll, påbörjade jag för nu tio år sedan arbetet för att ta över Nybrokajen 11, som var det varumärke huset då löd under. Då i rollen som chef för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och Länsmusiken i Stockholm. Det som var incitamentet var inget mindre än ett paradigmskifte i svenskt kulturliv. Det hade aviserats att Stiftelsens Svenska Rikskonserter skulle läggas ned. Formellt handlade det inte om en nedläggning, utan om ett strypande av statliga medel. Det betydde att konserthuset vid Nybrokajen snart skulle stå utan verksamhet. Genom Rikskonserters försvinnande försvann också en försvarlig mängd internationella produktioner över en bredd av genrer från det svenska utbudet. Men sett till antalet konserter förlorade Stockholms län mest.

Rikskonserter opererade efter en sorts tårbitsmodell. Varje genre skulle få en bit av den statliga kakan. Också varje intresseorganisation värd namnet skulle få del av den stugvärme en rikstäckande konsertorganisation kunde erbjuda. Huset vid Nybroviken huserade vid denna tid även rent fysiskt en mängd aktörer på musikområdet, som alla fick del av en kraftfull hyresrabatt. Allra mest rabatt fick Kungliga Musikaliska Akademien, som gratis kunde nyttja stora salen och andra delar av huset enligt överenskommelse. Situationen för Rikskonserter hade gradvis blivit ohållbar. Mycket därför att de flesta som fick en av kakan var missnöjda med storleken på tårtbiten. Strategin att försöka på korporativt vis balansera och förankra sig in i hjärtat på svenskt musikliv hade misslyckats. Alla var ungefär lika missnöjda, istället för lagom nöjda. Snart sagt alla i musiklivet medverkade därför under en långsam process till att bygga bilden av Rikskonserter som ett fullständigt misslyckande. Och Nybrokajen 11 ansågs sakna, trots de relativa finansiella muskler Rikskonserter representerade, konstnärlig styrfart och tydlighet. 

Kommen så här långt i skrivandet inser jag att den här texten egentligen inte alls handlar om Musikaliska. Den handlar om musiklivet självt och vår kapacitet eller kanske snarare oförmåga att hjälpas åt att få saker att utvecklas och (med en otidsenlig bild) ”flyga”. Jag ser i dag en repris av slagorden från för tio år sedan. En ny Facebookgrupp för att rädda huset, som i dagsläget inte är utsatt för ett reellt hot, bara ett teoretiskt. Vi slåss åter för lokalen. Återigen figurerar bland stödpersoner och chefer en tro på att staten ska kunna agera Deus ex Machina, trots att alla kulturpolitiska spår ger vid handen att den tiden är över sedan länge. När det i själva verket är innehållet och viljan att utveckla och driva fram innehåll och finansieringen av desamma som borde vara föremålet för en Fb-grupp.

Susanne Rydén var inte preses den gången jag ”provspelade” inför Kungliga Musikaliska Akademiens inte särskilt uppmuntrande styrelse i ett försök att få dem med på att stödja Blåsarsymfonikernas övertagande av det som vi senare döpte till Musikaliska. Då var man mest intresserad att fortsatt få hyresfrihet för nyttjandet av stora salen. Samt av någon som kunde förvara och ”underhålla” talarstolen mellan högtidssammankomsterna. Säkert fanns tungt vägande skäl för en sådan position. Man var öppen med att man helst såge en annan lösning än Blåsarsymfonikerna. Man ville ha en organisation med ”mer muskler”. Någon som rent ut sagt kunde bjuda KMA på hyran. Därmed fick heller inte Blåsarsymfonikerna någon draghjälp i arbetet från detta håll. Samtidigt ville Kungliga Musikhögskolan ta över lokalerna. Dåvarande chefen såg i Nybrokajen en möjlighet att husera primärt orgelstudenter under de år som den nya musikhögskolan skulle byggas. Jag försökte få till ett samarbete. Varför inte en härlig blandning av proffs och studenter – en öppen verksamhet sida vid sida med en utbildning. Svaret från KMH var kanske typiskt för de då så vanligt förekommande positionsrelaterade neuroserna i det myndighetstäta Stockholm: ”Vi kan prata samarbete när vi har kontraktet. Men det är osannolikt att vi kommer finna det angeläget.” Trögheten var stor. Det var tydligt att många gärna hellre försvarade en position från vilken det fortsatt skulle vara möjligt att välja att både förkasta utvecklingsförslag och beklaga frånvaron av utveckling.  Samtidigt.

Stödet hittade jag istället hos Fastighetsverkets mellanchefer. Och hos det fria musiklivet. Mer om det senare.

Min egen grundskiss pekar på att den energi som i dag åter riktas mot att slå vakt om ett hus, hellre och bättre skulle ägnas åt att ge energi åt Stockholms fria professionella musikliv – en konstnärlig skattkista som hela landet och världen i dag öser ur. Och hur skulle det se ut om man gemensamt försökte ge de nuvarande hyresgästerna den kraft de behövde i sina processer för att kunna skapa utveckling?

Betyder det att jag inte älskar Musikaliska? 

Nä. Tvärtom. Jag vill gärna bevara allt som är vackert. Men givet premisserna för huset är jag väsentligt mindre bekymrad över dess framtid än över hur musiklivet i staden i dag finansieras. 

Och man kan konstatera att om man önskar att Musikaliska ska förbli ett levande musikhus så kommer svaret inte vara en statlig intervention. Med mindre än att förutsättningarna för det svenska kulturpolitiska systemet ändras så är det inte där vi kan vänta oss handling.  Snarare ligger svaret i den kanske mindre upphetsande dynamiken mellan stat och region. Och det fria musiklivets kapacitet att tala med om inte en röst, så i alla fall i en begriplig kontrapunkt. Och här finns många möjligheter att ta spjärn emot hur systemet faktiskt är tänkt att fungera. 

Det saknas bara lite … arbete.

Jag återkommer i frågan.

Ond musik – här kan du låna den!

Glädjande nog har redan över sjuttio bibliotek valt att köpa in fysiska exemplar av Ond musik, och även den nyligen släppta e-boksversionen finns på ytterligare ett gäng bibliotek. Som debutant är det oerhört spännande att kunna följa bokens väg till läsarna. Och för min del är det detta som är poängen med skrivandet – att nå läsare och kanske rentav få en dialog med människor vars intresse för de ämnen som Ond musik tar upp väckts.

Såg att ett Örebro-bibliotek just lagt vantarna på ett exemplar, vilket gläder mig extra mycket, eftersom en hel del av boken kretsar kring Örebro och händelser där under såväl 1980-tal som i nutid.

Här är listan på bibliotek där den lässugne kan hitta Ond musik och samtidigt skänka en tacksamhetens tanke till den (ännu så länge) politiska samsyn som gör det möjligt att ta del av böcker på detta sätt (listan är INTE alfabetisk, något som kan vara irriterande för enstaka personer. Jag har helt enkelt satt ihop listan allteftersom jag fått info.) :

 

Jönköping

Piteå

Boden

Borås

Borlänge

Östersund

Täby

Timrå

Tierp

Ekeby (Bjuv)

Viken

Nyhamnsläge

Klippan 

Ljungbyhed

Åstorp

Jokkmokk

Vuollerim

Luleå

Ängelholm

Bollnäs

Gävle

Hudiksvall

Sandviken

Söderhamn

Lerum

Karlskrona

Nybro

Åkarp

Lomma

Lycksele

Umeå

Hagfors

Hammarö

Hudiksvall

Kristinehamn

Katrineholm

Nyköping 

Oxelösund

Bäckadalsgymnasiet

Göteborg

Götene

Mölndal

Skara

Stenungsund

Sotenäs 

Tibro

Trollhättan

Töreboda

Tranås

Trelleborg

Vetlanda

Västerås

Helsingborg

Ekerö

Kristianstad 

Hörby

Söderköping 

Årjäng

Mariehamn (Åland)

Vinslöv

Kungsbacka

Hästveda

Tyringe

Bjärnum

Mjölby

Säffle

Tjörn

Härryda

Edsbyn

Solna

Kungliga Biblioteket, Sthlm

Örebro

Gagnef

Nacka

Ond musik når ut!

Nu har det gått en vecka sedan Ond Musik blev tillgänglig på boksajterna, t ex Bokus och  Adlibris .

Som debutant i spänningsromangenren är det förstås på ren svenska (Oxymoron. Red. Anm.) skitkul att upptäcka att dryga femtiotalet bibliotek (och någon enstaka bokbuss) – från Nyhamnsläge i söder till Jokkmokk i norr – redan valt att köpa in boken. Och fler beställningar rullar in, hör jag. Detta förstås mycket tack vare en strålande recension i BTJ (gamla Bibliotekstjänst), vars lektörer åtnjuter ett starkt förtroende hos våra kära folkbibliotek.

Nu är det ju förstås inte på denna mängd sålda böcker man bygger sig ett liv som författare.

Det var heller inte planen.

Jag har ju ändå satsat en del krut på att lära mig – och verka i – en helt annan bransch som jag fortfarande tycker är kul.

Icke desto mindre är det något oerhört fascinerande att titta in i en bransch som är lik men ändå så olik musikbranschen. Ytligt sett är bokbranschen oerhört mycket mer kommersiell än den klassiska musikvärlden. Varumärken byggs runt författarskap på ett sätt som möjligen kan påminna om popbranschen. Men för all del också den klassiska scenen, som är långt ifrån okänslig för plötsliga hypes, även om ordet ”plötslig” har en lite annan tidskodning i den klassiska världen. I samtliga fall handlar det om en berättelse som går utanpå den egentliga berättelsen eller verket, en historia som bygger varumärket – författaren, artisten, tonsättaren – och gör denne mer eller mindre okänslig för kvalitativa problem hos själva produkten.

Och kanske är det delvis därför jag dragits till att skriva en spänningsroman, trots att exemplen på (ofta) män som i 50-års åldern plötsligt tror sig bära en bok inom sig förskräcker. Möjligheten att osäkra marken ännu en gång lockar mer än rädslan för ett litterärt magplask avskräcker. Jag har komponerat opera, orkesterverk, kör, kammarmusik och en hel massa saker som inte riktigt fogar sin in i dessa genrebeteckningar. Ett är dock säkert – jag kommer alltid bedömas utifrån den jag formats till i min bransch, utifrån det man tycker sig veta om vilken eventuell ”skola” jag tillhör. Och utifrån vilka som för tillfället tycker sig ha tolkningsföreträdet på vad kvalitativ konstmusik är.

Som regel en mycket liten krets människor.

Kanske är det därför det känns så oerhört roligt att skriva Ond Musik. Mitt yrkesmässiga bagage är incheckat på en annan plats än den litterära. Det ger en befriande känsla av naiv skaparglädje. Kanske kraschlandar denna skaparglädje när den första recensionen i en ”riktig” tidning dyker upp. Men det har det varit värt!

Bilden föreställer mig i ”David-Westerdahl-persona”. David Westerdahl är alltså en av huvudpersonerna i Ond Musik – en oregerlig typ med integritetsrelaterad Tourettes. David har varit en sorts negativ målbild för mitt inre sedan ett antal år tillbaka, när jag först började skissa på boken.

/Fredrik

Foto: Jesper Lindgren

Bokmässa och lite mer om persongalleriet.

I morgon bitti bär det av till Bokmässan. Det är en alldeles ny upplevelse att åka dit i egenskap av författare, så det ser jag givetvis fram emot! Visto förlag håller till i monter B07:39. Där kommer jag sitta och signera böcker till de eventuellt hugade köpare som tar sig dit. I morgon fredag sitter jag där mellan 13.00 och 15.00. På lördag är det 16.15-18.00 som gäller. Välkommen!

Det är ett tag sedan jag skrev något om persongalleriet i Ond Musik. Jag har tidigare beskrivit den pensionerade polisen Kerstin Armfelt och den politiskt sakkunniga Anna Flanke. Nu är det David Westerdahls tur.

David och jag har en speciell relation. I allt väsentligt har han samma typ av bakgrund som jag själv. Tonsättare. Chef. Aktiv i kulturpolitiska sammanhang som tjänsteman. Men det finns en väldigt tydlig skillnad. Westerdahl har en betydligt större kapacitet att ställa till med oreda än jag har. Med oreda menar jag jag i princip på alla plan: relationer, yrkesliv och hälsa är några exempel på områden i livet som David Westerdahl betraktar med (i bästa fall) milt överseende skepsis. I sämsta fall ser han aktivt till att förstöra så mycket av mänskliga relationer och erövrade positioner han hinner, gärna med hjälp av ett lite för välsmort munläder och en icke oansenlig mängd alkohol som stabilt sällskap. Kanske det enda stabila sällskap Westerdahl kan påräkna i sitt kaotiska liv.

Westerdahl är dessutom en arketypisk kulturman. I Ond Musik möter vi honom första gången på väg upp med hiss till högsta våningen på Kulturpalatset i Warszawa. Hans sällskap för dagen, den polsk-svenska pianisten Nadia Kowalska, gör efter ett både imponerande och rättvist anförande processen kort med honom och lämnar platsen. Detta just som David fått in en bekräftande pilsner. Det är då som Justitiedepartementet ringer och ber om hans medverkan i den utredning som ska sammanföra honom med Kerstin Armfelt, Riksmordkommissionens nyligen pensionerade chef. David är, sin vana trogen, både smickrad och fylld av en känsla av att rättvisa på något vis redan skipats. Vem skulle kunna klara upp mordet på den världsberömde dirigenten Antoine Malå, om inte David Westerdahl?

/Fredrik