Nygamla problem.

2010 stod det klart att Blåsarsymfonikerna och dåvarande Länsmusiken i Stockholm ”vunnit” dragkampen om konserthuset vid Nybrokajen. Konkurrent var Kungliga Musikhögskolan, som hade fördelen av att vara en myndighet med (då) väsentligt stabilare ekonomiska muskler än den lilla orkestern som dessutom dragits med ett ackumulerat underskott sedan (gott och väl) 1990-talet. 

Några månader innan beslutet fattades av Statens Fastighetsverk, fick jag möjlighet att adressera ett större gäng aktörer på musikområdet i Kungliga Musikaliska Akademiens lokaler. Visionen var i många stycken väldigt lik den som idag går under namnet ”Musikaliska kvarteret”. Stämningen på mötet var, diplomatiskt uttryck, avmätt. Kontentan var att de flesta i rummet ville avvakta till dess att Fastighetsverket beslutat i frågan innan man gav sitt offentliga stöd till någon märklig och högtflygande idé. ”Underväldigade” är ordet jag skulle välja för att beskriva mötesdeltagarna

Det hela var i sig inte förvånande. Stockholm 2010 kan tyckas ligga nära i tid, men mycket var ändå annorlunda. Det var en tid när företrädare för institutioner på musikområdet ledigt kunde påstå att frågan om den låga andelen musik skriven av kvinnor i konserthusen handlade om ”kvalitet”, ett begrepp man sällan heller avkrävdes en definition av (vare sig då eller nu). 

I ruinerna efter kulturutredningen 2009 (SOU 2009:16) stod det klart att Rikskonserter skulle läggas ned, utan vidhängande konsekvensutredning. Musiklivets då ständigt lika splittrade aktörer, stod på kö för att erbjuda sig att överta delar av de statliga medel som Stiftelsen Svenska Rikskonserter förfogat över. 

Då det gällde Nybrokajen, hade Rikskonserter använt en del av sina medel för att kraftfullt subventionera hyran för ett palett av aktörer – allt fån Mazerska Kvartettsällskapet till dåvarande Jazzriksförbundet. Även Kungliga Musikaliska Akademien hade ett rätt så förmånligt avtal med Rikskonserter, som, om jag minns rätt bl.a. innebar gratis tillgång till stora salen, samt en försäkran från Rikskonserter om att de skulle sköta ”underhåll och drift” av KMAs talarstol, som baxades fram vid varje högtidssammankomst. KMA signalerade tidigt att man helst (förstås) inte ville betala hyra i framtiden heller. Dessvärre en något orealistisk hållning, då ingen av de två konkurrerande aktörerna skulle kunna ha möjlighet att kunna ”bjuda” på hyra i framtiden. 

Myllan i Stockholm talade också snarare för splittring än enande av musiklivet. De flesta aktörer tycktes behäftade med något som kan liknas vid ”bördsstolthet”, vilket försvårade en samverkan med sänkta axlar och klarsyn. Stuprören kommunicerade mycket lite och dåligt. Tonsättarföreningen gick exempelvis ut med att de gärna skulle ta över Rikskonserterpengarna och för medlen inrätta en nationell ensemble för ny musik, till vilken föreningen själv skulle välja repertoar. En idé jag kritiserade vid den här tiden, då den per automatik skulle falla på det politiska faktum att det omedelbart, och på goda grunder, skulle resas krav på nationella ensembler för allt från folk- och världsmusik till hip-hop. Som en liten bonus uppmanades jag göra offentlig avbön från min kritik. 

Processen gick dock vidare. 

Vi tyckte vi hade en vision som förtjänade stöd. 

Det var ett litet men envetet gäng som valde att samarbeta kring övertagandet av Nybrokajen. För egen del, som drev förhandlingarna/överläggningarna med SFV, innebar det också att försöka tänka brett. Jag närmade mig till och med Kungliga Musikhögskolan för att föreslå ett samarbete om övertagandet. Jag fick dock till svar att samarbete kunde de kanske tänka sig då de skrivit på hyresavtalet.När nyheten presenterades att vi skulle få överta konserthuset i en artikel i DN, fanns fler aktörer än vad som i slutänden deltog i arbetet. Den initiala uppmärksamheten för projektet lockade deltagare, men när ärmarna skulle kavlas upp, blev det ensammare för Blåsarna, länsmusiken och Stallet (RFOD). En samarbetspart som lojalt tuffade med oss var förstås SEMF och Peter Pontvik, som också nyligen (äntligen) kunnat etablera sin nationalscen för tidig musik. Men även detta vällovliga initiativ kommer fordra en långsiktig finansiering, som vad jag förstår, inte ännu är på plats. 

Sedan vidtog hårt arbete och en kamp mot klockan för att ställa i ordning ett fungerande konserthus. Vi döpte det till Musikaliska, med vissa nya vattenglas-stormar som resultat. Biljettsystem, upprättandet av en uthyrningsverksamhet med rimligt professionell försäljningskompetens, programsättning med ny profil – ja, allt skulle ske snabbt och samtidigt. Parallellt pågick förhandlingar med de vittrande resterna av Rikskonserter kring övertagande av vissa tjänster och avtal. Och i fjärran mullrade hotet om att Stockholmspolitiken till slut tröttnat på att förskottera medel till organisationen. När hotet expedierades 2012, ställde sig det fria musiklivet på Blåsarnas och Länsmusikens sida. I övrigt var det låg verkansgrad på solidariteten. Den iscensättning vi sedan lyckades med, som bl.a.  innebar en offentlig fajt mellan mig och politiken samt en försvarlig nationell och internationell mejlbombning av ansvariga politiker gjorde sitt. Köttbenet för politiken blev till slut min avgång varefter nedläggningshotet försvann. I princip på dagen.

När jag läser den skrivelse som lockat till sig en sådan mängd framstående människor i musiklivet, tänker jag två saker. Det ena är att Stockholm förändrats även i detta avseende. Då, 2012, hukade man sig eftersom alla var oroliga för sin egen plats i hackordningen. Här fanns också flera aktörer som hade samma finansiär som Blåsarsymfonikerna. Det måste därför anses vara positivt för projektet att så många med formell och informell makt nu sluter upp. Däremot funderar jag över metodiken. Jag funderar också över om det är möjligt att SFV i en handvändning beslutat höja hyran? Kanske. Men SFV brukar inte bete sig som en privat hyresvärd från helvetet. 

Redan 2010 flaggade SFV för att hyresnivån på konserthuset inte setts över sedan Hedenhös, och att man under en inledande fas skulle hålla ökningarna på en mindre nivå, till dess att man kunnat göra vettiga beräkningar. DN-artikeln från 2010 talar tydligt om att projektets framtid, enligt SFV,  kokade ner till om man i förlängningen kunde betala hyran. Vad jag förstår har man från Blåsarnas sida de senaste åren bedrivit ett intensivt arbete för att få ihop det hela. Vad detta arbete konkret gått ut på i form av förhandlingar och utfästelser vet jag ju inte. 

Men utifrån sett framstår det som någon form av brott i förtroendekedjan som fått det hela att krackelera. Är det så, kommer troligen inte en artikel, ehuru välformulerad, att vända skutan. En myndighet av SFVs slag har inte glaskäke likt den politiska nivån i Stockholm. En annan väg skulle teoretiskt kunna vara att man nyttjar de strategiska kompetenser som finns bland undertecknarna till att rita upp en hållbar strategi för hur Musikaliska Kvarteret ska kunna finansieras. En enig och aktiv front av exekutiva ledare som konkret vill pusha för samma sak är ovanligt och skulle säkert ses på med både förvånade och välkomnande ögon av flera departement. Men i det musikaliska kulspelet krävs nog också en del kompromissande ”behind the scenes”, givande av mandat och förtroende – samt, inte minst viktigt, avstående av tolkningsföreträde. Låt stuprören bli en gemensam dammlucka. Men det fordrar uppkavlade ärmar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.