Ond musik når ut!

Nu har det gått en vecka sedan Ond Musik blev tillgänglig på boksajterna, t ex Bokus och  Adlibris .

Som debutant i spänningsromangenren är det förstås på ren svenska (Oxymoron. Red. Anm.) skitkul att upptäcka att dryga femtiotalet bibliotek (och någon enstaka bokbuss) – från Nyhamnsläge i söder till Jokkmokk i norr – redan valt att köpa in boken. Och fler beställningar rullar in, hör jag. Detta förstås mycket tack vare en strålande recension i BTJ (gamla Bibliotekstjänst), vars lektörer åtnjuter ett starkt förtroende hos våra kära folkbibliotek.

Nu är det ju förstås inte på denna mängd sålda böcker man bygger sig ett liv som författare.

Det var heller inte planen.

Jag har ju ändå satsat en del krut på att lära mig – och verka i – en helt annan bransch som jag fortfarande tycker är kul.

Icke desto mindre är det något oerhört fascinerande att titta in i en bransch som är lik men ändå så olik musikbranschen. Ytligt sett är bokbranschen oerhört mycket mer kommersiell än den klassiska musikvärlden. Varumärken byggs runt författarskap på ett sätt som möjligen kan påminna om popbranschen. Men för all del också den klassiska scenen, som är långt ifrån okänslig för plötsliga hypes, även om ordet ”plötslig” har en lite annan tidskodning i den klassiska världen. I samtliga fall handlar det om en berättelse som går utanpå den egentliga berättelsen eller verket, en historia som bygger varumärket – författaren, artisten, tonsättaren – och gör denne mer eller mindre okänslig för kvalitativa problem hos själva produkten.

Och kanske är det delvis därför jag dragits till att skriva en spänningsroman, trots att exemplen på (ofta) män som i 50-års åldern plötsligt tror sig bära en bok inom sig förskräcker. Möjligheten att osäkra marken ännu en gång lockar mer än rädslan för ett litterärt magplask avskräcker. Jag har komponerat opera, orkesterverk, kör, kammarmusik och en hel massa saker som inte riktigt fogar sin in i dessa genrebeteckningar. Ett är dock säkert – jag kommer alltid bedömas utifrån den jag formats till i min bransch, utifrån det man tycker sig veta om vilken eventuell ”skola” jag tillhör. Och utifrån vilka som för tillfället tycker sig ha tolkningsföreträdet på vad kvalitativ konstmusik är.

Som regel en mycket liten krets människor.

Kanske är det därför det känns så oerhört roligt att skriva Ond Musik. Mitt yrkesmässiga bagage är incheckat på en annan plats än den litterära. Det ger en befriande känsla av naiv skaparglädje. Kanske kraschlandar denna skaparglädje när den första recensionen i en ”riktig” tidning dyker upp. Men det har det varit värt!

Bilden föreställer mig i ”David-Westerdahl-persona”. David Westerdahl är alltså en av huvudpersonerna i Ond Musik – en oregerlig typ med integritetsrelaterad Tourettes. David har varit en sorts negativ målbild för mitt inre sedan ett antal år tillbaka, när jag först började skissa på boken.

/Fredrik

Foto: Jesper Lindgren

Lämna en kommentar