Efter ”Skippa helskägg”

Häromveckan åkte jag upp till Statens Kulturråd för att delta i ett rundabord-samtal om repertoaren i de svenska orkestrarna. Frågan som Kulturrådet fått i uppdrag att tillsammans med Musikverket undersöka var förstås jämställdheten. Propån och uppdraget hade kommit från Kulturdepartementet. Ett stort gäng företrädare för orkesterområdet var samlade runt bordet på Gärdet i Stockholm och vi redogjorde en och en för utmaningarna, planerna och förhoppningarna.

Jag drog mig till minnes ett annat samtal från 2006, när orkesterutredningen först lyfte problematiken med den låga representationen av musik skriven av kvinnor. Ett delvis annat gäng, men med samma uppdrag – att utveckla och levandegöra orkesterverksamheterna. Resonemangen då rörde sig primärt kring hur svårt det var att, som man uttryckte det ”ändra på historien”. Musikhistorien var vad den var. Man fick helt enkelt sätta sin lit till framtiden och de kommande kvinnliga tonsättarna. Fast man kan ju inte heller bara göra nutida konstmusik, ett fält där man menade det fanns flest tonsättare som var kvinnor, för då skulle publiken fly. Och till syvende og sidst handlade det ju om kvalitet, menade många.

Det var därför enormt glädjande att på Kulturrådet få höra att man nu uttryckte sig med en större bredd och med en mer mångfacetterad syn på historien – den komprimerade berättelsen om (valda delar av) en svunnen tid.

Tioårsperspektivet har legat och malt i några veckor i mitt huvud sedan detta senaste möte. För på många sätt är det en mycket intressant process som man kan lära mycket av. Saker som då sades med lätthet och utan en tanke på ett minimum av intellektuellt tuggmotstånd sägs inte längre. Vad beror det på?

Delvis handlar det om att verkligheten utanför konserthusen gjort sig påmind.

Många samtal om frågan har också hållits i musiklivet sedan 2006. KVAST bildades 2008. Men jag tror också att en del av de ändrade tongångarna beror på att man nu märker en viss otålighet från de olika bidragsgivande myndigheternas sida – ytterst också de kommunala och regionala ägarna och förstås även Kulturdepartementet. För även om det händer saker är tempot lågt. Festina lente – skynda långsamt – tycks åtminstone ha varit branschens motto, lånat från bland andra kejsare Augustus. Och kanske finns det en poäng med det? Jag återkommer i ett försök att svara ja eller nej på den frågan lite senare i texten. Först ytterligare en spegling av processen som den såg ut några år efter 2006.

2009 började jag som VD för Blåsarsymfonikerna, då som nu en av de lägst finansierade orkestrarna i Sverige. Jag ville prova en idé jag haft som handlade om att utsätta konstruktionen som många orkestrar accepterade som sanning – nämligen musikhistorien och vilka historier som var möjliga att berätta – för prövningar. Det blev en säsong som jag kallade Skippa Helskägg. 50/50 musik skriven av kvinnor respektive män. Vägen dit kantades av hårt arbete, i synnerhet för programrådet med klarinettisten Lena Haag i spetsen. ”Skippa Helskägg”- säsongen 2010/11 – blev unik i svensk och faktiskt global orkesterhistoria. Alltså unik som i ensam i sitt slag – inte unik på det sätt ordet nu används i daglig promotion-lingo. Som ni märker är jag alltjämt ohyggligt – kanske missklädsamt – stolt över såväl säsongen som den rörelseenergi som organisationen utvecklade under den tiden. Det handlade om ett förändrat synsätt på såväl innehåll som dramaturgi. Ett nyfiket prövande av det (oftast) oprövade. Omorkestreringar. Beställningar.

Säsongen fick mycket uppmärksamhet. Och så långt var allt fantastiskt roligt. Kritiken var först obetydlig och kom från väntat håll. En gruppering av typen Mannens rätt i samhället (minns inte vad föreningen hette, vilket kanske är bra) hotade med att polisanmäla oss för att vi ”diskriminerade” män.

Det blev förstås nya debatter och panelsamtal i svallvågorna efter ”Skippa helskägg”. Och här kunde jag tydligt märka att tilltaget trampat flera än föreningens Mannens Rätt i samhället på tårna. Arrogansen i att (till synes svepande lätt, dessutom med en klatschig rubrik som ”Skippa helskägg”) angripa den rådande definitionen av musikhistorien var mer provocerande än till och med jag själv hade trott. Förutom de sedvanliga påståendena om att musikhistorien talade sitt tydliga språk, kom nu också uttalanden om att det möjligen lät sig göras i blåsorkestersammanhang, eftersom formen var yngre(!), men definitivt inte i symfoniorkestersammanhang. Och i alla händelser rörde sig tilltaget om en förenkling av verkligheten. Jag invände att vi i själva verket hämtat mycket material just från den klassiska symfoniska repertoaren som vi omorkestrerat för blåsorkester. Vid ett flertal tillfällen uppstod post-debatt-debatter, där jag blev åthutad av prominenta ledare. Ibland rakt av utskälld. Vårt ”tilltag” hotade liksom samsynen på musiken. Det blev helt enkelt en internpolitisk fråga som skavde mot en position man argumenterat hårt för genom årtionden.

Långt senare, i samband med att jag tackade jag till att ånyo ge mig in i orkestervärlden genom rollen som Konserthuschef i Helsingborg, kom jag att tänka på denna process igen. Självklart ville jag innan mitt återinträde värdera huruvida branschen, miljön, utvecklats. Vilken resonemangsnivå skulle jag möta? Och skulle jag själv göra samma värdering som när det senast begav sig?

På de tio år som gått sedan jag och Astrid Assefa lämnade in orkesterutredningen till statsrådet Pagrotsky 2006, har mycket hänt. Det politiska landskapet och debattklimatet är ett annat. Den globala utvecklingen visar att vi nog inte kan förlita oss på en konstant tillförsel av en äldre publik som är intresserad av klassiska konserter såsom vi känner dem i dag.

Det visar sig nämligen att denna tillförsel hänger samman med ett samhälleligt kontrakt som är i upplösning på många håll. De äldre blir moderna. Vill välja olika saker. En försvarlig del  (vissa studier hävdar att det till och med är den minsta gemensamma nämnaren mellan abonnenter) av dagens publik har själva spelat ett instrument. Den generella rörelsen mot krav på hög flexibilitet, valfrihet och individualitet tillsammans med det faktum att andelen instrumentalelever sjunkit markant över de senaste trettiofem-fyrtio åren gör det mer än sannolikt att vi står inför en typ av utmaningar som redan drabbat ett antal amerikanska orkestrar.

På Island häromveckan hördes LA Phils chef Deborah Borda tala om den resa orkestern gjort efter ett gigantiskt tapp av abonnenter som skett över en femårsperiod. Den resan handlade om att omdefiniera orkestern. Återupprätta ett ”socialt kontrakt” med sin omgivning. Skapa berättelser som har många möjliga ingångar, även för dem som inte har förkunskaper. ’

Jag tror att det är den väg vi också behöver gå.

Och jämställdheten är för mig en självklar och grundläggande plattform.

Men om vi berättar historien på ett sätt som alltjämt i allt väsentligt liknar den gamla, utan att titta på dramaturgi, relevans eller kontext, utan att reflektera över också ritualernas relevans – eller brist på relevans – för musiken, och utan att på allvar fundera över hur vår relation till samtiden ser ut tror jag vi kan vara hur jämställda vi vill och ändå plötsligt upptäcka att omvärlden rest till en annan plats än den där våra konserthus står.

Kanske kommer då de internationella varningsklockor som klämtat och de nationella äggklockor som burrat bli till reella hot mot orkesterverksamheterna.

Avseende jämställdheten på repertoarområdet finns inga ursäkter längre i vårt offentligt finansierade landskap. Men det är oroande att processen skvallrar om en tröghet i systemet – en tröghet som inte bara handlar om jämställdheten i sig. Det handlar på ett generellt plan om en rädsla för förändringar och troligast också om makt. Och om att våga ta diskussionerna, ifrågasätta våra invanda självbilder och vårt sätt att se på berättelserna om det vi gör.

När jag slår upp tidningen ”Musikern” från 1925 – ett nummer som ägnas uteslutande åt panegyriska texter om Sibelius i samband med hans 60-årsdag – slås jag av flera saker. Dels över hur historiemaskinen aktivt skrivit fram storheten hos enskilda tonsättare. Samtliga svenska statsunderstödda orkestrar presenterade program som hyllade Sibelius på längden och tvären det året. Ska man tro tidskriften fanns det ingen – säger ingen – aspekt av Jean Sibelius (den då ännu levande)  som inte tycktes vara ett monument över konstnärligt hjältemod.

De mekanismerna har bidragit till dagens kanon, förstås. Men jag ser också annat i de program som presenteras i tidskriften från 1925 och de program (från åren 1913 och framåt) jag hittar i HSOs gömmor. Här blandas högt och lågt. Nytt och gammalt. Populärt och okänt. Kort och långt. Helt och halvt. Vilda omstuvningar i besättningar, något som var en verklighet i de flesta orkestrar i alla delar av landet. Den unga orkesterkulturen i Sverige letade. Försökte hitta sin publik. Påstod med kraft saker om musiken på ett för det moderna ibland ögat märkligt vis. Jag tror att den rörelseenergin är central för vår konstforms utveckling (snarare än överlevnad). Och frågan om hur vi berättar historien om våra verksamheter kommer bli avgörande för framtiden. Och för vem – och med vilka – vi berättar historien. Festina lente? Kanske inte ändå.

Comments
One Response to “Efter ”Skippa helskägg””
  1. Sten Dereman skriver:

    Bravo Fredrik!

    Väl skrivet och rätt tänkt. Keep going!

Lämna en kommentar