I den klassiska musikvärlden talar man sällan politik. Politiken är liksom inte välkommen; musiken och konserthusen tycks vara till för meditation, själsligt välbefinnande och hyllande av det sköna. Och ja, musiken kan ibland – i all sin abstraktion och sitt fokus på formmässig balans och skönhet – verka fjärran från larmandet på gator och torg, långt borta från förenklande budskap och manipulativa och konspiratoriska manövrar. Samtidigt finns det få konstformer som så skickligt (och på ett undermedvetet plan) kan sälja in budskap som just musiken. Musiken har, i kontrast till den politiskt rentvättade hållningen hos dagens konserthus, alltid använts för att bekräfta, diskutera och rentav ifrågasätta makten och rådande politiska ordningar. Det medvetet yxiga användandet av hornkvinter som en klingande satir över debila och maktfullkomliga adelsmän hos Mozart är bara ett av många – förvisso subtila – exempel.
Sedan Hanslicks (kritiker som på 1800-talet gjorde sig ett namn som den ”absoluta” musikens profet) tider har en rörelse mot att avköna, avpolitisera och rentvätta musiken pågått: en rörelse som förvaltats och utvecklats i de ekonomiska system som utgör artisthanteringen i dagens globala konsertverksamhet. Politik är tabu. Prata gärna fred i generella och alltomslutande humanistiska termer. Men om du inte vill riskera din karriär, bör du vara politiskt obefläckad. Kulturarvet hanteras i dag utanför sin kontext och i polerad och användarvänlig form. Det potentiellt farliga har transformerats till en andlig form av KBT. Motståndslöst kan vi glida in och lyssna, uppleva, gråta, le, för att sedan gå hem renade, förvissade om att vi njutit en stund i mästarnas sällskap – de oomtvistligt välmenande och inte så sällan oförtjänt lidande mästarna. Vid sidan om momentant uppflammande debatter om Wagners relation till nazismen (som alltid kvävs av slutsatsen att musiken är fantastisk), får musiklivet fortsätta odla självbilden av en politiskt neutral zon.
Men bilden kompliceras av vad som kan verka som plötsliga avvikelser från normen. Som t ex när Valeri Gergiev använder sin plattform som konstnär för att ge eldunderstöd åt Putin och de totalitära handgrepp han uppvisar. Tysta protester utanför Berwaldhallen följs upp av SR:s kulturnytt. Man konstaterar att Esa-Pekka Salonen tar avstånd från åsikterna, men samtidigt vill inte Berwaldhallen vara först i världen med att inte välkomna Gergiev.
För så fungerar det i dag.
Den förment avpolitiserade globala konserthusmiljön har också blivit grogrund för en devot mästar- och hjältedyrkan, där musikaliskt mästerskap tycks kunna ge licens åt vilka stollerier som helst. Offentliga medel ställs till förfogande för att underhålla narcissistiska självbilder: utanför konserthus står limousiner beredda för att hämta maestro från hotellrummet, om maestro skulle ha lust att komma till repetitionen… Den högt betalde Maestro öppnar partituret till det nyskrivna verket först på genrepet och leder sedan ett skakigt uruppförande till dopet, för arrogansen är total och självbilden är hård som marmorn i Beethovenbysterna.
Min poäng är att jag tror att konserthusens tysta acceptans av allt ifrån totalitära världsbilder till musikalisk vardagspennalism undergräver musikens plats i det moderna samhället. Det undergräver också konserthusens trovärdighet som avsändare av konstnärligt innehåll. Medvetenheten om att musik är skapad av människor för människor (inte av gudar för deras avbild) skulle kanske kunna medföra en mer intellektuellt hedersam hållning på sikt.
Musik är liv. Musik är skriven av människor av kött och blod. Musiken har en lika självklar plats i de historiska samhällssystemen, omvandlingarna och revolutionerna som litteraturen, bildkonsten och teatern. Desto viktigare – i våra tider – att också konserthusen vecklar ut sig från sitt finspunna nät av globala ready-mades och blir till arenor för ett levande samtal om denna i högsta grad levande konstform vi kallar musik.