Statlig blåsmarinad

 

Jag tror det var 2006 som jag första gången kommenterade hoten mot Marinens Musikkår. Det var i SVTs kulturnyheter, och jag minns att jag pekade på det märkliga i att ett såpass stort kulturpolitiskt beslut skulle kunna fattas av försvarsmakten.

Jag minns att jag då tänkte att detta bara var ett första försök att lägga ned dem – en sorts test av opinionen – och att man skulle komma att fortsätta försöka.

Sedan dess har frågan mycket riktigt bubblat upp ett antal gånger. Även blåsarna i Göteborg har i olika omgångar varit hotade. För att inte tala om den lilla orkestern på Gotland. Östgöta Blåsarsymfoniker har också utretts och förslag har ställts om att förändra verksamheten.

Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, hos vilka jag själv arbetade som chef, genomlevde ett (ur kulturpolitiskt perspektiv) fullständigt unikt stålbad baserat på politisk beröringsångest och aktiv ovilja till dialog.

Trots allt orkestern gjort på området (alltjämt uppmärksammade) banbrytande repertoargrepp och varit den första orkester att spela jämnt (i en säsong kallad Skippa Helskägg), valde man att beskriva orkestern som exponent för en dammig kultur som endast älskades av ett fåtal tillfälligt utsläppta från geriatriken.

En nedläggning av detta slag kommer ofta i skov – man flyttar gradvis fram positionerna till det oundvikliga slutet. Först ett test. Sedan ompositionering och nya tag.

Många protesterar mot hoten mot Marinens Musikkår- till och med Horace Engdahl. Frågan beskrivs också ur en mångfald perspektiv.

Nu har Kulturministern kallats till interpellation för att svara på frågan om vad hon kan göra. Kan man utreda frågan om ett nationellt grepp kring orkestern, orkesterformen och genren?

Jag vill lyfta ett perspektiv som jag var inne på i Orkesterutredningen.

Vi pekade då på den nationella betydelsen av närvaron av professionella musiker ute i landet. En närvaro som på blåssidan minskat dramatiskt sedan 1970-talet, då Sverige hade en stor mängd professionella blåsensembler, primärt knutna till försvaret. De flesta har i dag försvunnit.

I olika finansieringsväxlingar och reformer (bl.a. länsmusikreformen 1988) har blåsare blivit till lönemedel som i sin tur blivit till grund för beräkning av statsbidrag. Man kan konstatera att – parallellt med de många blåsarnas försvinnande och den svenska blåsorkestertraditionens utarmning – intresset för traditionella blåsinstrument minskat i kulturskolan.

En slump? Antagligen inte.

Närvaron av professionella musiker i regionerna ger nämligen ringar på vattnet. Grannen, som spelar tuba, inspirerar dottern till att vilja lära sig. Det är konkret och rätt enkelt. Syns man, finns man.

Men också på den professionella nivån är det viktigt med antalet orkestrar. En orkester är också ett kärl för kunskapsöverföring musiker emellan. Här förs en ständig debatt i klingande format om det bästa sättet att spela på – vården av traditionen och den specifika orkesterklangen är en sträng lärare som fostrat och fostrar musiker på hög nivå. Orkestern blir en plats där man anropar traditionen men också prövar det nya.

Det klingande kulturarvet är en sinnrik arktiektur, bestående av levande människor och relationer mellan människor. Ett ständigt pågående samtal om det gemensamma bygget av musiken.

Det orkestrarna gör i sin kulturarvsgärning är en klingande motsvarighet till att få se Uppsala Domkyrka byggas upp på nytt – varje dag en ny variant och med en ny belysning. Detta är en del av musikernas profession, och det är också det som gör summan av orkestrar viktig. Det är svårt att definiera hur många orkestrar man minst behöver för att få till ett kvalitativt utvecklande sammanhang. Men blåsmusiken är nu nära en kritisk massa räknat till antalet.

Frågan om nedläggning (av vilken orkester som helst) är alltså en fråga som förgrenar sig vitt i politikområdena – den rör utbildningspolitiken, konstnärs – och kulturpolitiken. I marinens fall även försvarspolitiken. De osynliga trådar som triggar musiker till allt högre nivå (i en serie spin-off-effekter) är en del av ett skört gods.

Den fråga som Gunilla C Carlsson ställer till Kulturministern kan dock gissningsvis inte leda till några hoppingivande svar. Frågan om regionala institutioner som ska in eller ut ur det kulturpolitiska stödssystemet är inte längre en fråga regeringen förfogar över, efter den senaste reformen på kulturområdet (den s.k. samverkansmodellen). Det är regionerna som äger frågan. Budskapet kommer peka på att det är Blekinges ansvar. Om Blekinge vill betala, kan staten kanske bevekas ge sig in genom kulturbudgeten.

Man kan säkert utreda frågan. Det är kanske inte så troligt dock att en sådan utredning lyfter fram de ovan redovisade perspektiven och inrättar ett Statens Fastighetsverk för våra skört tvinnade (och i högsta grad levande) orkesterbyggen med månghundraåriga rötter. Den nuvarande inriktningen är ju att statens ska (och har) backat från möjligheten att påverka beslut av denna dignitet.

Missförstå mig inte – jag sätter inte likhetstecken mellan orkestrar och gamla hus. Jag försöker visa på vissa tankemässiga ojämnheter då det gäller synen på kulturella värden.

Hus ska bevaras till varje pris. Men partituren som skrevs för 2-300 år sedan (och även den nya musiken) är liksom ingenting utan att de får kropp, materialiseras genom kompetenta musiker och orkestrar.

Kanske är det för att man inte riktigt ser hur det som byggts upp skapar näring och luft åt så mycket mer än bara fasta kostnader. Musikens slott och kojor med skyddsvärde är ju så abstrakta i förhållande till hederlig marmor.

Eller kanske inte? Kanske nästa steg är att låta regionerna själva bestämma över alla historiska byggnader i Sverige?

Koppla bort Riksantikvarieämbetet och låt underhållskostnaderna bestämma huruvida ringmuren ska få vara kvar eller ersättas av ett mer kostnadseffektivt plank med vidhängande betalparkering.

Vem vet.

Comments
2 Responses to “Statlig blåsmarinad”
  1. Tomaz Nilsson skriver:

    Bra skrivet, Fredrik!

  2. Joakim Anterot skriver:

    Instämmer.
    Bra skrivet!
    Du sätter fingret på flera viktiga aspekter.

Lämna en kommentar