Molanders – en svidande vidräkning…

 

När jag först hörde talas om Molanders blev jag skeptisk. Mest för att jag reflexmässigt antog att det nu skulle ske igen. Ytterligare en dåligt påläst bild av musiker och deras vedermödor. Fingrar som planlöst rör sig över instrument utan koppling till musiken som klingar, varvat med plötsliga och irrationella konstnärsutbrott. Och så lite socialrealism med haltande dialog på det. Men jag hade inte behövt oroa mig. Här är det killen med koll som haft idéerna. Snarare är Molanders plågsamt pricksäker i sitt fångande av svensk musikalisk medelklass. Någon kanske invänder att det här förevisas stereotyper: klarinettnörden med dirigentdrömmar som låser in sig med sina partitur. Den veke, känslige och rätt hållningslöse dirigenten/musikskolerektorn tillika pappan. En alltmer frustrerad specialistläkare och mor. En tonårsdotter med attitydproblem som döljer det faktum att hon är smart. Amatörorkesterstyrelsens fullständigt absurde och inkompetente ordförande. Den ryska konsertmästaren från helvetet som envetet och utan hänsyn till tid, rum eller god ton klampar på med förolämpningar och tillrättavisanden- allt med den musikaliska kvaliteten som enda ursäkt för sitt beteende. Kanske är de stereotyper. Men i så fall har jag levt mitt eget liv bland just stereotyper. För jag har träffat dem allihop. Och möter nya versioner och variationer dagligen. Paret Molander är för upptagna med sina egna frustrationer och ambitioner, saknar energi och insikt att diskutera problemen med varandra, involverar sig i delvis oklara (andra) relationer och låter den spända glädjelösheten ( som dessvärre känns genuint svensk) bemäktiga sig hemmet. Men då finns ändå Förklädd Gud. Detta monument, detta svenska helyllesamkväm skrivet av Folkhems-Wagner själv. Briljant. Vi är många som stått där i kören eller suttit i orkestern. Valthornet – gode gud – trycker på alla knappar i vårt nedärvda emotionella orkesterföreningsarvegods (nytt ord!) samtidigt som livet rasar därute, utanför kyrkan. En scen jag skrattade länge åt var när orkesterföreningen höll årsmöte. Man hade länge varit missnöjda med den sittande ordföranden och därför föreslagit ett tidigare ospelat kort som ny ordförande: sponsorn, tillika centralfiguren i Alingsås näringsliv. Valberedningen gör ett blekt arbete. Molander ger en exempellöst dålig uppbackning för sin egen kandidat. Den gamle och bevisligen inkompetente ordföranden håller ett känsloladdat tal. Den externe kandidaten frågas därefter ut om sina kunskaper om orkesterspel. Som förstås är obefintliga. ”Ballade pour Adeline” tamejfan. Det blir en jordskredsseger för den gamle ordföranden. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och orkesterföreningen lever trots allt mest genom sin kontinuitet, inte genom sin vilja till förändring. Och här blir Molanders en svidande vidräkning med den svenska mötestekniken och föreningsandan. Så på pricken. Mycken förändringsvilja i musiksverige snubblar på en eller flera av dessa ingredienser: hållningslöshet, oförmåga att se bortom och utanför ”notstället”, invant väljs framför utmaningen att kliva ut ur bekvämlighetszonen. Svensk konsensus i sin allra mest letargiska form. Humoristiskt och smärtsamt gestaltat i Molanders. 

Comments
9 Responses to “Molanders – en svidande vidräkning…”
  1. Eric "Olof Molander" Ericson skriver:

    Spot on! Dessutom: älskar ditt språk!

  2. Sara skriver:

    På pricken Fredrik! Jag trodde nästan att du hade hjälpt dom med några karaktärer. Tycker mig till och med känna igen vissa rörelser som pappa dirigenten använder sig av. Bara ett avsnitt kvar av musik, underhållning och intressanta betraktelser (om ack så svenskt!). Du får komma med en egen tolkad ”följetång” och valfri ”uppsättning”, men se till att den hamnar på SVT Play, så har du åtminstone en garanterad lyssnare/tittare. …och oavsett vad du hittar på framöver: Lycka till!!!

  3. Suzanne skriver:

    På pricken! För mig är igenkänningen total. Musikerlivets vedermödor, äktenskapsproblem, tonårsbarn. Det är nästan kusligt…

  4. Albert skriver:

    Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att detta egentligen är en dokumentär.

    Jag har nämligen varit med om allt. Jag har ju dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att själv befinna mig i Olof Molanders situation några gånger (i mitt tidigare liv!) och den ångesten jag känner när jag ser den förtvivlade dirigenten som förgäves försöker få någon ordning på orkesterföreningen är inte att leka med. Tur att jag har lagt pinnen på hyllan…

    Men synd att David slutade som konsertmästare!

  5. Dollan skriver:

    Och när han skulle recitera…

  6. Danne skriver:

    Trots ihärdigt turnérande har vi följt serien tillsammans här hemma…..tack SVT Play!! Vi pratar mycket om serien och kul att hitta ditt klockrena blogginlägg länkat på Facebook i Molanders Fanclub! 🙂

Lämna en kommentar