Dödens musik

Jag har roat mig med att skriva en deckare – arbetsnamn Dödens musik. Som av en händelse utspelar den sig på Stockholms äldsta konserthus. En av huvudfigurerna råkar vara chef för huset. Runt återinvigningen av det gamla konserthuset mördas en av stjärnorna, sångerskan Joséphine, på ett spektakulärt sätt – och fler mord följer i spåren av det första… Gradvis tar läsaren sig in i en värld som är marinerad i märkliga självbilder, elitism och mystik. Alla eventuella likheter med verkligheten är förstås helt slumpartade och oavsiktliga. Just nu ligger texten och jäser på några olika ställen. Har jag tur blir det något av det, annars får jag publicera den som följetong på denna plats. Under arbetet med texten fick jag anledning att fundera över vad det är för värld jag levt i under hela mitt yrkesverksamma liv. Vilka attityder som är tongivande. Hur samtalen förs – och inte förs. Och hur tystnaden ofta blir den kanske starkaste rösten. Vid sidan om fantastisk kreativitet, kollegialitet och stor konst finns nämligen också baksidan av begåvningen och den högt drivna kapaciteten: föraktet, baktalandet av kollegor i en trång arbetsmarknad som lider av psykologiskt oerhört påfrestande – och skyhöga – prestationskrav. Förmodligen förledd av min egen (mestadels) fiktiva värld kommer jag på mig att bli förvånad av att det inte inträffar mord (och det på daglig basis) i de ofta konfliktmättade zonerna där klassisk musik framförs och avnjuts. På konserthuset i Jelenia Gora, Polen, hittades dock en harpist och en säkerhetsvakt mördade för ett tag sedan. På Bolsjojteatern utsattes en konstnärlig ledare för baletten för en syraattack. Dessa händelser tycks dock tack och lov höra till undantagen. Kanske har musiker genom sin utbildning lättare för impulskontroll..? Nja…Men det är intressant att en så pass (får man ändå säga) laddad atmosfär som ofta råder i och runt exempelvis en orkester sällan briserar i något allvarligare än en utskällning i en korridor eller ett vält notställ. Särskilt som området också ofta lider brist på sådant som finns på andra arbetsplatser i form av t ex personalvård, kompetensutveckling, ja, till och med medarbetaresamtal.

Lämna en kommentar