26. Stretto

 

”Det är språkets hela bredd som vi måste slåss för.” Lisas ord ringde i mina öron, där jag stod och lutade mig ut över balkongen och tittade ned på sluttningen mot Kaspiska havet. Förmiddagen hade redan briserat i en kaskad av azur och turkos. Jag kände mig märkligt pigg och avslappnad. Jag borde varit trött och apatisk, efter alla dessa resor, repetitioner, tankar och känslor. En stark upplevelse av tydlig riktning hade istället tagit över mina sinnen. Jag packade hastigt ned mina saker, och då Nikolaj knackade på dörren stod jag redo för avfärd till flygplatsen. ”You made her really unhappy, you know…” Nikolaj log. ”She called me three times during the night to try and persuade me to go and wake you up!” Jag ryckte på axlarna, och Nikolaj dunkade mig konspiratoriskt/broderligt i ryggen. ”Next time, eh!?” Nu var det min tur att le. Så stor musiker han var, så var han inte särskilt perceptiv på mänsklighetens övriga områden. Jag sände en tanke till Masja. Och fick en idé. ”Nikolaj, would you like to come to Sweden with me?” ”Now?” Han bullrade till förvånat. ”In a couple of weeks. Bring your cello. I’ll pay your trip.” Han såg ännu mer förbryllad ut, men sken strax upp. ”I could use some vacation. And I don’t have any concerts scheduled for that period. What the fuck! I come! Can I bring Masja?” Nu var det min tur att dunka honom i ryggen. ”Of course you can! Book your own flights and send me the bill.” På vägen in till flygplatsen pladdrade Nikolaj självmant på om allt han ville göra i Sverige. Jag invigde honom i min plan, som han applåderade, även om han inte riktigt kunde förstå hur det skulle gå till. ”But I trust you, you crazy fuck!” I Zürich slog jag på mobilen. Den pep och surrade ilsket en lång stund efter att jag slagit in PIN-koden. Inte mindre än trettio meddelanden mottagna. Jag lyssnade av. Ungefär hälften av meddelandena stod Lasse och Göran för. Vart hade jag tagit vägen , nu är det fest var fan e du och grattis till recensionen summerade deras inlägg. Konserthusets producent men också självaste konserthuschefen var på svararen med oroliga förfrågningar om var jag befann mig och varför jag försvunnit spårlöst från banketten. Det sista meddelandet fångade mig direkt. Lisas mor. hon hade lämnat ett långt och välkommet meddelande. Det var den pusselbit jag saknat. Vilken sagolik tur! Det skulle förenkla det hela avsevärt, och nu kunde jag känna att det hela nog varit meningen från början. Då jag kom hem satte jag mig vid telefonen och ringde från min lista. Först Sture L:son, som blev överlycklig att höra min röst. Efter en stunds kohandel visade han sig dessutom vara mer än villig att gå mig till mötes, mest för att han själv befann sig i knipa. Därefter ringde jag i tur och ordning upp Göran samt mina gamla lärare Eeva-Siri och Martenot. Mitt sista samtal var till en kamrat från gymnasietiden som blivit någon sorts dataguru; den allra sista och nödvändiga länken i mitt snabbt skisserade scenario. Allt jag nu behövde göra var att plocka fram mina gamla partitur och börja arbeta.

Lämna en kommentar