Efter de döda mästarnas repetitionstid – Tjajkovskij och Mozart krävde sina modiga timmar – vad det min tur. Adrian L Svenssons magra trettio minuter, inplanerade i samråd mellan dirigent, programråd och musikerfack. Den första dyrbara kvarten inleddes med de sedvanliga frågorna och konstnärliga tuppfäktningarna. Luften hade samma densitet som jonken nyponsoppa. Tyckte jag inte att det till och med gurglade lite i lungorna? ”Måste sluta röka”, tänkte jag. Förstecellisten lutade sig fram över sitt instrument och viftade uppfordrande med stråken för att påkalla min uppmärksamhet. Bakom honom, där han satt vid podiekanten, bredde hundramannaorkestern ut sig; denna gigantiska klangpotential jag skrivit för. ”Kan du lesa vaad som står cher?” En klämd, nasal röst. Av brytningen att döma kom han från något slaviskt land. Han pekade indignerat på en minimal föredragsbeteckning i sin stämma på notstället. Jag kisade och uttydde med möda ett ”con tutta forza”. ”Ja, alltså”, försökte jag, ”nu är det ju faktiskt inte jag som som skrivit själva stämman, utan bara partituret”…Han klippte genast av. ”DÄ går intä att leesa, Skriv ALDRIG så”.
För en del musiker är tonsättaren – d.v.s. den levande – den varelse som bär det yttersta ansvaret för mänsklighetens lidande. En mänsklighet som inkarneras i sin allra mest subtila och yppersta form genom instrumentalisten. Jag vände cellisten ryggen, men fick genast en ny fråga, nu från dirigentpulten. Eller…det var i själva verket mer en gest än en fråga; med ögonbrynen höjda förde han ihop tummen och pekfingret i en vågrörelse åt höger över partitursidan. ”Yes, the trumpets should come from within the sound of the vibraphones” svarade jag. ”OK” blev hans korta svar, som ändå hade en uppskattande klang.
Tågresan hade varit behaglig. Att vara på väg hade alltid ingett en känsla av trygghet och kontroll. Resan mot staden där jag studerat i så många år, det kommande mötet med den orkester som under studietiden kändes som ett ouppnåeligt mål; allt andades spänning och revansch. Men så snart jag dragit igen dörren till hotellrummet kom paniken. Genom åren hade jag utvecklat en ritual av skenbart oöverlagda handlingar inför ett uruppförande. Denna gång var inget undantag. Jag kastade mig mellan nervöst partiturläsande och toalettbesök, teven och telefonen, minibaren och balkongen. Mina gamla vanliga skräckvisioner dök i vanlig ordning upp: jag såg och kände Tystnaden – den vägg som möter tonsättaren då ingen tyckt om eller begripit (alternativt inte tyckt om att de inte begripit) vad de hört. Jag letade därför (helt enligt ritualen) efter någon form av bevis för min begåvning. Jag åkallade gamla recensioner, räknade klappar på axeln samt lyckade arbeten i träslöjden. Jag frammanade för mitt inre de gånger jag fått uppskattande kommentarer om mina verk, min bildning eller åtminstone min konversationsförmåga. Jag var nu nära att hyperventilera. Det betydde minibaren. Artificiellt lugn är bättre än inget lugn alls, som min gamle trumpetmagister skulle uttryck det. Medan jag satt i den rosa fåtöljen (som stod på det matchande rosa golvet i det lilla rosa hotellrummet) kom jag att tänka på en liknelse en kollega improviserat en sen kväll: ” Att vara tonsättare är lite Jesuslikt….Vi korsfästs på repetitionerna, begravs under konserten men med lite tur återuppstår vi med recensionerna”. Efter att ha framkastat bilden, valde kollegan att omgående beställa in två sexor whiskey åt sig själv. På hotellet, natten före just denna första repetition fick jag ingen som helst tröst av kollegans spetsfundighet. En sexa whiskey ur minibaren slog följe med ett neurotiskt kladdande i mitt notblock. Ritualen fullbordades med sida upp och sida ner av helnoter: en uppmaning till mig själv att skriva mindre komplex musik i framtiden.
Så till slut stod jag där i konserthusets stora sal. Jag kände mig som en vandrande nidbild av tonsättarskrået: håret på ända, rödsprängda ögon, illaluktande, nervös och med tveksam begåvning i bagaget. ”Bar number 32 please! NO, NO! Strings please, sul ponticello – always MOLTO in this piece!” Med ständiga avbrott för instruktioner och frågor, drev dirigenten på orkestern i ett rasande tempo. Den snålt tilltagna repetitionstid han utmätt för verker slog med full kraft tillbaka på samtliga närvarande. Frustrationen lyste ur ögonen på stråkmusikerna, för vilka jag skrivit extrema växlingar; battuto, tratto, ordinario, jeté, pizz, arco, sul ponticello, sul tasto…Blåsarna såg ut som om de när som helst skulle svimma, dirigenten plöjde näsan allt djupare ned i partituret. Kontakten mellan honom och orkestern var sedan länge förlorad. Själv stod jag och stirrade rakt upp i taket. Huset, byggt på 1920-talet, var luftigt och ljust. Akustiken superb. Vartenda misstag, varje obalanserad klang från orkestern framträdde med skrämmande skärpa.
När klockan blivit tre på eftermiddagen – mitt i takt 180 – reste sig ordningsmannen och bröt repetitionen. Dagen var slut. Musikerna plockade ihop sina instrument och började småprata. Dagistider, villalån, vinlotteriet och brädgolv var de ämnen som nådde mina öron där jag stod i dörrhålet medan musikerna passerade på väg bort mot sina skåp.
VAd väntade jag mig? Konstnärliga samtal? Insiktsfulla kommentarer om storformen på det nya verket? Maestro gav mig en klapp på axeln och höjde åter sina ögonbryn i en tyst kommentar till utfallet av repetitionen. Ytterligare en halvtimmes repetition samt en generalrepetition skulle förlänas Adrian L Svensson innan uruppförandet skulle äga rum. Det såg ut att bli ännu en promenadseger för Klassikerna. Jag ville kräkas.