Giron/Kiruna, den 4 januari 2022.

”The Helsingborg SO’s orchestral season has become the most intriguingly programmed in Scandinavia” Ur novembernumret av The Gramophone.

Utanför faller sedan några dagar en lätt men ihärdig pudersnö. Lätt att skotta. Snöns lätthet kontrasterar mot den energi man ändå måste lägga in för att hantera skyffelns relativa tyngd. I blåsten yr en del av snön tillbaka ner på uppfarten i kastet. Eller rakt i ansiktet. Jag tänker att det nog finns en del metaforisk bärkraft i situationen.

Ett nytt år har manifesterat sig. Med det olika årskrönikor och mer eller mindre svidande vidräkningar med året som varit. Pandemin är förstås ett givet tema på FB och i andra medier. Jag, som alltid har någon form av skrivklåda, funderar under skottningen på olika ämnesval. Det senaste året har erbjudit en del att välja mellan. På morgonen fick jag ytterligare en ingång. Min irländske svärfar skickar från Dublin en scannad artikel från The Gramophone, där mitt arbete med HSO omnämns på ett härligt positivt vis. I all sin korthet vidrör artikeln en liten del av kärnan i min tid som ledare i musiklivet. En del skulle kalla det aktivism. Och säkert har min bakgrund som frilansande tonsättare och debattör i estetiska och konstnärspolitiska frågor spelat med i de vägval jag gjort alltsedan ”Skippa helskägg”-säsongen med de kära Blåsarsymfonikerna 2010. En säsong som drygt tio år senare åtminstone gjort det lite svårare för företrädare för orkestrar att mena att det är ”kvalitet” (detta amorfa begrepp) som skapar de generiska programläggningarna som dominerar den globala klassiska musikscenen. Då, 2010, var det precis detta som anfördes till försvar för de givna positionerna. Glädjande att se att processen nått såpass långt att samma företrädare som då målade upp oöverstigliga hinder för förändring nu kan ses hålla föredrag om jämställd repertoar.

I arbetet med HSO ville jag alltjämt (och kanske naivt) alltjämt utgöra en skillnad. Ett intensivt arbete inleddes med att problematisera såväl vår egen konstnärliga miljö som de till synes ”eviga” perspektiven på kvalitet som dessvärre alltjämt håller stora delar av orkesterlivet i ett lika livlöst som empatistört grepp. Musiken, om man förstår den som en fri och obunden kraft (vild och skoningslös, provocerande men också förkrossande vacker eller, för den delen, tröstande) är i dag i allt väsentligt hårt tyglad vid våra institutioner. För mig var varken ”Skippa helskägg” eller för den delen ”Bögtåget” eller det beramade ”Flygstoppet” egentligen några politiska projekt. De var konstnärliga projekt avsedda att knyta an till vårt omgivande samhälle. Men som allt annat kan dessa projekt (med flera) givetvis förstås ur alla möjliga perspektiv.

I dagarna tillträder min efterträdare, Katrine Ganer Skaug, som verksamhetschef för Helsingborgs Konserthus och HSO. Jag kan svårligen föreställa mig någon bättre för jobbet. Jag valde bort HSO i ett läge där jag arbetat ”aktivistiskt” under drygt 30 år i musiklivet. Jag började känna att manusen var begränsade. Reaktionerna förutsägbara. Misstänkliggörandet började anta banala proportioner. Och förstås: samtalet kring de frågor som verkligen är angelägna för det institutionella musiklivet förs svårligen i en miljö där problematisering allmänt sett skys som pesten. Jag kände helt enkelt att min energi bättre kunde användas någon annanstans.

Och jag har under 2021 hittat ett nytt yrkesmässigt hem. På Sametinget har jag kastats in i viktiga processer för det samiska samhället. Jag möts av ett outsinligt engagemang för diskussion, problematisering och utveckling. Kort sagt har jag hittat tillbaka till något som kan sägas vara en av mina utgångspunkter. Och arbetslusten är, mirakulöst nog, tillbaka.

För HSOs del kan det knappast se ljusare ut. Katrine har skärpan och en annan (oerhört skarp) blick för utmaningarna. Jag är säker på att hon kommer skapa en helt egen linje i sitt ledarskap som kommer skapa förutsättningar för såväl utveckling som synlighet för orkestern.

I ”Poängslösheten”, den kommande boken, får David Westerdahl besöka den anrika orkestern Stockholms Kamarfilharmoni. Uppdraget handlar om att utreda de hot som riktats mot VD, Niels Jansen.

Blasieholmen. Bååtska palatset. Stockholms Kammarfilharmoni.

David hade god tid på sig innan han behövde börja promenaden från Gåsgränd till Bååtska Palatset, där Stockholms Kammarfilharmoni haft sitt hem sedan 1921. David hade därför (efter rakning, strykning och påklädning) hunnit med att söka upp en hel del information om orkestern på internet.  Det var historien om hur orkestern primärt hade formerats av en grupp missnöjda musiker ur såväl Stockholms Konsertförenings orkester som Kungliga Hovkapellet, under ledning av en ung kapellmästare vid namn Hilding Widgren. 

Stockholms Konsertförenings orkester hade under en tid lidit av kraftfulla ekonomiska nedskärningar och verksamheten gick på halvfart. Vad skälet till de avhoppade Hovkapellisternas missnöje var vid denna tid hade David däremot inte lyckats klura ut. Spår antydde att en fraktion av musikerna bestämt motsatte sig att städsla Wilhelm Stenhammar som dirigent. En konflikt som möjligen kan ha urartat och blivit anledning nog för gruppen musiker att ansluta till den nybildade Stockholms Kammarfilharmoni, snart kallad Kammarfilharmonin i dagligt tal. 

På Blasieholmen, som på den tiden ansågs en smula avsides, låg då redan Svenska Teatern, då en av Sveriges största dramatiska teatrar, men där fanns även Kungliga Musikaliska Akademiens hus nere vid Nybrokajen. När ett avtal slöts med Frimurareorden, som ägt huset sedan slutet av det föregående seklet, var den nybildade orkestern full av framtidstro. Orkestern skulle få nyttja delar av Bååtska palatset, såväl festsalen som Riddarsalen,  för repetitioner och konserter mot att de också framträdde vid ett årligen fastställt antal av de olika logernas sammankomster. Hyran fastställdes till en (1) krona årligen  av Frimurareordens Drätselkammare. Bland orkesterns tidiga finansiärer återfanns såväl kungligheter, bankirer som ett antal av Stockholms mer prominenta kulturmecenater. Kammarfilharmonin etablerade snabbt en konsertserie i vilken deras Beethoventolkningar rönte stor uppskatttning hos Stockholmstidningarnas recensenter och viss kollegial irritation hos de övriga orkestrarna i Stockholm. 

Ett antal bakslag inträffade för orkestern i dess tidiga historia. Svenska Teatern brann 1925 och därmed försvann en institution som återkommande gjorde Blasieholmen till ett attraktivt stråk för såväl nöjeslystna i allmänhet som för potentiella konsertbesökare. När Stockholms Konsertförenings Orkester 1926 fick äran att inta det nybyggda Stockholms Konserthus, gnisslades det frenetiskt tänder bland Kammarfilharmonins musiker. David hade sedan hittat en summering av orkesterns fortsatta öden på Kammarfilharmonins hemsida, författad av Vänföreningens ordförande, Eugène Roubaux: 

“Men genom klok navigation i det det hav som utgjordes av det Stockholmska musiklivets kamp om publiken, konsoliderade Stockholms Kammarfilharmoni sin plats inte bara i Stockholm, utan har sedan dess också erövrat en plats som en av de värdsledande orkestrarna i sitt format. Musikerna (och deras publik, må man tillägga) är särskilt förtjusta i Brahms och Beethoven – älskad repertoar som bringat orkestern många lovord såväl nationellt som internationellt. Sedan 1974 innehar Stockholms Kammarfilharmoni statligt verksamhetsstöd samt ett substantiellt stöd från Stockholms Läns Landsting. Hyran är alltjämt på 1 krona årligen.” 

David hade lett när han läst formuleringen “världsledande” och funderade under sin promenad till Bååtska Palatset över vad det egentligen betydde. Han hade genom åren noterat att många symfoniorkestrar och konserthus hade en svaghet för att använda termer som just “världsledande”, “värlsdirigenten” det eller det, “världssopranen” eller “världspianisten”. Med tanke på hur liten procentuell andel av befolkningen som går på klassiska konserter kanske det uppstår behov av måla upp ett annat sammanhang där förledet “världs” suggererar fram bilden av hyllande horder, tänkte David. Något att fråga Niels Jansen om. Davids egen bakgrund som chef hade inte inkluderat ansvar för någon symfoniorkester. Inte i någon fast form iallafall. Hans uppdrag hade varit att arbeta med frilansande ensembler och se till att de turnerade i länet. Men han hade förstått, genom de tonsättaruppdrag som fört honom till olika andra orkestrar, att hållningen och attityden var en annan än bland frilansarna. En sorts bördsstolthet och självklarhet med vilken man betraktade sin position i kulturlivet. Inte minst Jalles berusade utspel häromkvällen vittnade om en inte alldeles okomplicerad position för orkestrarna. En position som säkerligen ändå avundades av många. Det här ska bli spännande, tänkte David.

Efter att ha korsat Strömbron, gjorde han en kringgående rörelse. Istället för att fortsätta Stallgatan raka vägen mot Bååtska Palatset, tog han höger och gick längs med Grand Hôtels fasad, där han längtansfullt iakttog frukostgästerna på Verandan. Efter att ha konstaterat det han redan visste, nämligen att Stockholm, i vart fall innanför tullarna, var en av världens förmodligen vackraste städer, tog han av mot Hovslagargatan och svängde åter vänster uppför Blasieholmsgatan. Han kikade med nyväckt intresse nedför Teatergatan, vars namn minde om den nedbrunna Svenska Teatern. David hade helt missat att där fanns restauranger, och gjorde en mental notering om att så snart möjligt provsmaka åtminstone en öl på något av haken. Möjligen två.

David stannade vid de höga järngrindarna som vaktade det hästskoformade palatset – en huvudbyggnad med två flyglar. Han tittade på mobilen och konstaterade att han var i tid. Prick tio. 

En överraskande liten och anspråkslös skylt, vit med röd text, skvallrade om Stockholms Kammarfilhamonis närvaro. Palatsgården var öde och gav ett märkligt dystert intryck. David noterade blandningen av symbolspråk. De barocka kapitälen, linjerna och krusningarna från Tessin den äldres tid som blandade sig med de till palatset mer senkomna Frimurarsymbolerna. En dörr i den vänstra flygeln flygeln öppnades och en kostymklädd man i yngre medelåldern med glasögon och lite ostyrigt rödblont hår klev ut på palatsgården. Niels Jansen i egen hög person, tänkte David. Jansen tittade bort mot järngrindarna och tycktes få spana en stund innan han upptäckte David. 

“Där är han ju” utbrast Jansen när han till slut lokaliserat sin gäst. Vinkande och leende kom nu Jansen gående med snabba kliv mot grinden. Vad är det för dialekt, hann David tänka. Skåne, ja, men var? Det där lustiga u-ljudet i “ju”.

“Välkommen. Legenden David Westerdahl hälsar på. Och just i dag dessutom, när vi båda blivit så smickrande beskrivna i lokalpressen!” Niels Jansen fyrade av ett bländvitt leende samtidigt som han lirkade med en nyckel i järngrindens lås.

“Jag ber redan nu om ursäkt för den museala inramningen. Detta med att chefen måste gå ut på palatsgården med en gigantisk jävla nyckel för att ta emot gäster väcker ju frågor om den nya tidens institutioner. Låga trösklar, my ass.” Han skrattade högt och gott åt sitt skämt. David, som ännu inte hade sagt ett ljud, förblev tyst då han dels inte riktigt hängt med i den plötsliga svadan och dels fortfarande försökte placera vokalfärgerna och den specifika typ av diftonger Niels Jansens tal färgades av. David hade inte hunnit med att läsa wikipediasidan som förmodligen fanns publicerad  om Niels Jansen och svävade därför i en för honom irriterande okunnighet om mannens personliga historia. Jansen puttade grinden öppen med ett ljudligt gnissel som beskrev ett uppåtgående och irriterande glissando. Smörj gångjärnen för helvete, tänkte David.

Jansen tittade nyfiket på David, vars ansikte måste ha avslöjat reaktionen på grindljudet.

“Jodå. Jag har sagt till om grinden.” Ett nytt leende. “Hur vill du hälsa? Har du fått första sprutan?” 

“Helsingborg” sa David, och fick kanske inte helt oväntat ett par höjda ögonbryn till svar.

“Du är från Helsingborg” förtydligade han.

Jansen brast nu ut i ett  hjärtligt skratt och tog ett lätt tag om Davids axel och föste varsamt in honom innanför grindarna. 

“Helt rätt. Eller delvis rätt” sa Jansen. “Uppvuxen i Helsingborg men född i Kongens By. Mamma från Norge och pappa från Danmark. Det kan ha präglat min grundtolkning av det Helsingborgska idiomet.”

“Det förklarar saken” sa David lättat. “Jag menar, det förklarar varför det tog mig en stund att placera dialekten.”

Han hade med åren, kanske särskilt efter tiden med Louis utvecklat ett nytt intresse för språk och tonfall. En besatthet av dialekter hade utvecklats som en för David överraskande biprodukt – han som förr om åren skulle betraktat alla avvikelser från den så kallade “rikssvenskan” som en styggelse. 

“Bra gjort ändå” sa Jansen uppskattande. I de här krokarna har man inte så ofta koll på variationerna.” Jansen stannade till mitt på palatsgården. “Men du” sa han med en plötsligt allvarlig min. 

“Det är inte bara av artighetsskäl jag möter upp personligen. Jag ville bara säga att jag fått meddelandet om de ändrade, ska vi säga, förtecknen för ditt arbete hos oss. Det gör egentligen varken till eller från för mitt vidkommande. Men det kan vara bra för dig att veta att jag inte informerat personalen om din ankomst. Det hela gick lite fort på slutet, och styrelseordföranden och HR ville inte invänta nästa samverkansmöte. Bli därför inte förvånad om du möter ett och annat höjt ögonbryn. Du är ju rätt välkänd i sammanhangen, så jag kommer bara presentera kort vad du ska göra för folket. Mediastrategi, haha. Den kommer landa fint efter dagens artikel. Låt oss gå upp till mitt  arbetsrum. Så här dagen innan repetitionsstart brukar det vara lugnt i korridoren. Vi får ett par timmar på oss innan mötet med konstnärliga rådet.” 

De klev in genom samma dörr som Niels Jansen uppenbarat sig i. Till vänster innanför dörren löpte en långsträckt korridor där en kopiator hördes arbeta. Ingen människa syntes dock till. “Det är personalfika.” sa Niels Jansen som för att förklara den öde korridoren. “Det där är vårt notbibliotek. Det trycks övningsstämmor för fulla muggar just nu inför säsongsavslutningskonserten. Vi ska upp två våningar.”

De gick uppför en kort och brant trappa till den översta våningen, där ett öde kontorslandskap bredde ut sig. Ett antal arbetsstationer med varierande grad av ordning bildade ett förhållandevis gemytligt och modernt kontorsgytter som i Davids ögon kontrasterade på ett lite kul sätt mot de serena detaljerna i den K-märkta flygelbyggnaden. Neonfärgade post-it-lappar på vita datorskärmar under fantasifull stuckatur. Anslagstavlor med uppnålade fotografier på Niels ledde vägen mellan borden förbi ett antal mindre inglasade rum. “Mötesrum. Eller dialogrum som HR vill kalla det.” förklarade en snett leende Niels i förbifarten. “Nu så.” Han stannade till framför ett större inglasat rum med fördragna draperier. Han tog fram en plastbricka och höll den framför ett kodlås, tryckte in sin kod varefter dörrlåset klickade till. “Rena Fort Knox, om du frågar mig” sa Niels med en bjudande gest in mot det ljusa och luftiga arbetsrummet. Ett piano intog en hedersplats mot fondväggen, delvis skymmande en fullklottrad whiteboard-tavla. En bokhylla stod bångnande full av böcker och pärmar om vartannat vid den motstående väggen. Väggarna var annars rena. Inga tavlor. På det höj- och sänkbara skrivbordet, som likt bokhyllan var överfullt med papper, böcker och pärmar, stod dock ett familjporträtt bredvid datorskärmen. Niels med en kvinna. Varsitt leende barn i famnen. Det var ju jävligt gulligt, tänkte David. 

“Jag hade tur med Riksantikvarieämbetet” sa Niels och pekade uppåt mot ett takfönster som gav ett välbehövligt ljusinsläpp i rummet som annars, särskilt vintertid skulle gett ett murrigt och lite dystert intryck trots högt i tak och de historiska vingslag som fläktade genom hela byggnaden. “Sitt, vetja” sa han och pekade på två läderfåtöljer som stod på var sin sida om ett litet bord. “Jag hämtar kaffe. Svart?”

David nickade bara till svar och undrade samtidigt när han skulle börja delta i samtalet. Kom igen nu David. På med människokostymen.

–

De hade suttit och småpratat över kaffet en god stund. Givetvis hade Niels Jansen inlett med att nyfiket fråga om Malå-historien. David hade ansträngt sig för att inte avfärda, utan hade på ett någorlunda artigt sätt gått Jansen till mötes och gett en komprimerad version av det dramatiska förloppet. Förstås utan att nämna inslaget av det musiska språket. Det hade också visat sig, som så ofta i det lilla svenska musiklivet, att de hade många gemensamma bekanta. En delvis likartad utbildningsväg. Men där det mesta av Davids musikstudier bedrivits i Stockholm, hade Niels studerat på Det Kongelige Danske Konservatorium i Köpenhamn. Båda hade valt att studera komposition och båda hade balanserat parallella karriärer som tonsättare och ledare.

“Är du medlem i Tonsättarföreningen?” undrade David, mest av artighet, då han visste att många satte pris på att ha blivit invald denna institution i det svenska musiklivet. 

“Nej” svarade Niels medan en rynka uppstod i pannan. “Jag var med, men såg mig tvungen att hoppa av. Jag hade synpunkter på hur de å ena sidan hade en tendens att belöna sig själva och å andra sidan lägga beslag på medel som egentligen borde tillfalla andra kategorier av upphovsmän.”

Davids nyfikenhet vaknade. “Aha. Det påminner mig om mig själv, fast troligen tio år före dig. I mitt fall handlade det om att jag tände snett på ett remissvar som föreningen hade avgett på en statlig utredning.”

“Jo, jag hade ju hört talas om dina äventyr i föreningen, och, får jag erkänna, hade dig lite som förebild för mitt eget agerande. Fast min integritet svajade till efter några år, och jag ansökte om medlemskap igen.”

“Vad hände då?”

“Jag blev uppringd av ordföranden som å styrelsens vägnar bad mig att göra offentlig avbön på den kritik jag tidigare framfört i media. Att jag skulle skriva ett pressmeddelande där jag bedyrade att allt nu var toppen och prima i Tonsättarföreningen. Där gick min gräns, och det har jag fått äta upp, kan man säga. Jag gick från ung och het tonsättare med beställningar till föredetting över en natt.” Niels skrattade torrt.

“Integritet är dyrt och Sverige är i många avseenden mindre än London. Det gäller att passa sig för var man sätter ned foten” sa David och skrockade. Den här killen verkar ju faktiskt vara på riktigt.

“Det skriver jag under på” sa Niels med ett skratt. “Men du, vi kanske får ta och ses på en öl någon gång och skvallra istället. Mötet med Konstnärliga rådet börjar om en timme, och jag tänkte vi skulle bara gå genom min bild av läget innan dess. Har du tagit del av underlagen?”

“Ja. Du har en del att tampas med, förstår jag” sa David.

“Det kan man säga. Men jag vill också säga att jag inte ser detta som fullt lika oroande som HR gör. Utifrån ett processperspektiv är inte kritik något konstigt i sig. Inte ens obefogad kritik. Jag tror det här löser sig med tiden.”

“Ändå har du lämnat in en anmälan om mobbning?”

“Ja. Och det av framförallt ett skäl. Ingen medarbetare, inte heller någon chef, ska behöva utsättas för anonyma kampanjer. Antar att du åtminstone till en del känner till hur sådana här miljöer fungerar.”

David nickade tvekande.

“Alltså – det är ett starkt kollektiv och det råder en sorts tystnadskultur. Dessutom är alla så inriktade på att prestera att minsta svaghet som blottas genast blir föremål för de informella ledarnas ogillande. Jag tyckte det var viktigt att som chef visa att jag påverkas av det här. Det är en risk jag tar, eftersom den här miljön egentligen har för vana att äta svaga chefer till frukost. Men jag tror det var det rätta att göra. En psykologisk långboll, så att säga.”

David fick en känsla av att Niels Jansen tonade ned sin egen oro en smula.  “Vet du vilka som står bakom hoten?”

“Jag har mina aningar. Det rör sig om en liten grupp. Du ska veta att de allra flesta musikerna och anställda bara vill göra ett bra jobb och slippa sån’t här. Men genom tystnadskulturen blir det dessvärre så att den lilla gruppen tolkar flertalets tystnad som ett stöd för sitt agerande. Och pandemin har nog bara förvärrat situationen. För mycket tid, du vet.”

“Vill du jag ska försöka ta reda på vilka de är?”

“Nej, för Guds skull!” utropade Niels Jansen. “Meddelarskydd och integritet och allt det där – Jesus, det skulle se ut det!” Jansen slog handflatan i skrivbordet. “Nej, det jag vill åt är att på ett bättre sätt förstå mekanismerna bakom. Varför reaktionerna blir så starka och varför de behöver vara anonyma. Jag har mina tankar, förstås, men jag behöver påfyllning. Ju mer vi vet om hur det resoneras på golvet, desto bättre kan jag och HR tillsammans utarbeta en utvecklingsplan.”

“Jag förstår” sa David. “Jag utgår från att du haft ett gäng dialogsamtal med de olika grupperingarna i orkestern?”

“Jajamensan. Som inte gett någonting. Flertalet låtsas som det regnar och ett fåtal individer kidnappar mötena för att framföra mer eller mindre subtil kritik mot ledningen.”

Först nu insåg David att det knackat ganska länge på glasdörren till chefsrummet.

Utanför stod en man med vilt bakåtstruket hår, en liksom uppåtkammad mustasch och ett litet hakskägg. Strindberg upp i dagen, tänkte David.

Niels Jansen vände sig mot dörren och log ett lite ansträngt leende. “Fan också” väste han mellan tänderna medan knackningarna ökade tempo och volym. Han reste sig och gick fram till dörren och öppnade. 

“Har du en minut?” Mannen, som inte såg ut att vänta sig något annat än ett jakande svar, tog ett resolut kliv in på kontoret.

“Jag sitter lite i möte här som du ser” sa Niels Jansen.

Mannen kastade en snabb och klentrogen blick åt Davids håll.

“Det här går fort” sa mannen.

“Jaha” kom det i uppgiven ton från Jansen. “Får jag presentera Anders Nilsson. Han är ordförande i orkesterns konstnärliga råd” sa Jansen till David.

“Jo” fortsatte mannen, utan att kvittera presentationen. “Förra produktionsveckan var ju den sista där Luca Cinghiale dirigerade oss i egenskap av förste gäst.”

“Ja?”

“Avtackningen var en katastrof. Under vår värdighet.” 

“Var den?” Niels Jansen såg uppriktigt förvånad ut.

“Ja. Det snackas mycket om detta nu bland kollegorna.”

“Men vänta nu… Vi överlämnade en bukett och skålade för honom på podiet efter konserten. Vad menar du gick fel?”

“Förste gäst… Jag säger bara förste gäst. Han borde minst ha fått ett inramat tack. En plakett. Ett diplom. Du skulle tagit ut honom på middag. Han har ju för fan dirigerat på La Scala. Detta är ändå mannen som skickade orkestern tio lådor fin champagne som tack för vår Brahms-cykel förra året.”

“Eh” sa Niels Jansen. “Du menar champagnen som hans agentur sedan skickade en faktura på?”

“Va? Jaja. Skit samma” sa Anders Nilsson. “Det viktiga här är att han lämnade i vredesmod. Eller så menar iallafall kollegorna som följde med honom ut på krogen efteråt. Det håller inte. Katastrof. Du får helt enkelt göra något.”

“Jag noterar dina synpunkter, Anders. Vi kanske kan prata vidare vid ett annat tillfälle? Vi ses ju dessutom snart ändå på zoom, eller hur?”

“Okej. Men jag släpper inte det här, bara så du vet.”

“Jag vet det, Anders. Jag vet.”

Anders Nilsson vände på klacken utan en blick på vare sig Niels Jansen eller David och lämnade rummet med dörren alltjämt öppen.

“Så där ja” sa Niels Jansen. “Nu fick du en liten crash course i vett och etikett i orkestermiljön.” 

Bååtska Palatset, Möte konstnärliga rådet.

“Kan alla se och höra varandra?” Niels talade till en projektionsduk där sju bildrutor syntes. I alla utom en, där en katt för tillfället spatserade förbi, fanns ett ansikte. Någon gjorde tummen upp. Någon mimade ett ja utan påslagen mikrofon. 

“Hoppas det känns bra så här dagen före repetitionsstart – jag tror det kommer bli en fantastisk vecka” sa Niels med hög energi och ett leende i mungipan. “I dag är det som ni vet dags för mig att lätta på förlåten till våra kommande äventyr. Säsongen 21/22. Jag vet det ni alla vet. Vi är oerhört sena på grund av pandemin. Icke desto mindre, vill jag gärna låta processen löpa som vanligt. Det betyder att jag presenterar ramarna, inriktningen, och att ni och jag tillsammans sedan jobbar fram detaljnivån. Innan vi börjar – låt mig presentera, om inte elefanten, så i vart fall gästen i rummet: den beryktade David Westerdahl.” David förde två fingrar mot en imaginär keps. “David ska hjälpa oss med en mediastrategi, som jag hoppas så småningom ska kunna ta oss till nästa nivå av synlighet.”

En stiliserad hand syntes i nederkant på projektionsduken.  “Ja, Ingmar, du hade en hand uppe?”

Mannen som var Ingmar hade just lyft ned katten från bildrutan. Han satte på mikrofonen. “Hej. Hörs jag?” Alla i bild gjorde tummen upp. “Bra. Jo, Niels, jag har en liten fråga innan vi börjar.” 

“Kör på” sa Niels.

“På vems uppdrag har du anställt David här?”

“Vems uppdrag?” Niels var för ett ögonblick förvirrad. “Ja, alltså, jag har ju styrelsens uppdrag att leda och fördela arbetet, men också uppdraget att leda det strategiska utvecklingsarbetet.”

“Förlåt om jag avbryter dig Niels, men är det alltså så att vi ska förstå dig som att du prioriterar att anställa en konsult framför att anställa en tredjeflöjtist? Vi har ju pratat om det i minst tjugo år i orkestern. Med all respekt för David, tror jag att mina kollegor håller med mig om jag säger att musiken måste gå före sådant här management-mumbo-jumbo. Med all respekt.”

Niels såg ut som luften hade gått ur honom redan innan själva mötet satt igång. Han repar sig nog, tänkte David. Mycket riktigt andades Niels Janson djupt och tog sats.

“Tack Ingmar. Ledningens övergripande prioriteringar brukar vi som du vet diskutera i andra forum än detta. Men jag tar med mig frågan tillbaka till styrelsen, om det kan räcka som svar denna gång. Patrik – du ville något? Eller var det en gammal hand?”

Mannen som lystrade till Nils tittade upp. “Hej Niels. Hej David. Jo, Niels, jag bara undrar. Inför dagens möte hade det varit bra med ett underlag. Det känns inte bra att mötas så här och bara ta del av dina idéer vid sittande bord. Det var allt jag ville säga. Tack.”

“Jaha, Patrik, det förstår jag. Nu skickade jag visserligen ut underlag för en vecka sedan. Vi fick inget felmeddelande på din adress, så jag utgick från att det hade gått fram.”

“Jaha” sa Patrik.”Då får jag rekommendera att ledningen i fortsättningen säkerställer att materialet har kommit fram. Ett enkelt telefonsamtal räcker.” 

De flesta i bildrutorna på skärmen syntes nicka bifall. David noterade att Niels ögon fått en ny lyster. Andas, Niels, andas, tänkte David.

“Nå” sa Niels. “Vi får se vad administrationen mäktar med. Vi måste tyvärr utgå från att mejlen fungerar. En ömsesidig försäkring är ju att vi alla vet när våra möten äger rum och att material normalt skickas ut en vecka innan. Om någon av er inte har fått material kan en alternativ strategi vara att mejla eller ringa kansliet för att dubbelkolla. Det tror jag är en smidigare ordning. Nå, om vi skulle…”

“Men problemet” återtog Patrik “tycks ju vara att det inte funkar med mejlen. Vi ska väl inte behöva vara på helspänn för att ledningen inte lyckas få IT att få grejerna att funka.” Ytterligare nickningar från de övriga på skärmen.

“Tja” sa Niels. “Om du formulerar dig så, Patrik, så…Men jag tror att vi inte kommer så mycket längre just nu i den specifika frågan. Som sagt, detta är ju det konstnärliga rådet.”

“Det blir väldigt snabbt en konstnärlig fråga om vi inte ges möjlighet att reagera på underlag i god tid” sa Patrik vars katt återigen hade hoppat upp framför hans dator. 

“Noterat” sa Niels. “Nå. Nu så. Jag hade tänkt att vi nästa säsong skulle tänka i termer av vändpunkter. Musikaliska, mänskliga, historiska – ja, snart sagt alla vändpunkter vi kan tänka oss. Skälet är givetvis att vi har visst hopp om att pandemin kan vara under kontroll till hösten och vi står inför ett återöppnande på riktigt. Spela med full orkester för en levande publik. Återöppnandet är ett tillfälle till reflektion, menar jag, inte minst i vår bransch. Är det rimligt att vi i orkestervärlden fortsättter som vi gör? Flyger in dirigenter och solister på veckobasis, spelar ungefär samma repertoar som alla andra orkestrar år ut och år in för en krympande publik? Jag vet att jag tjatat om detta, men nu vill jag föreslå ett grepp som jag hoppas ni ska tycka är både kul och utmanande. Först: jag tänker mig att vi ser till att varje konsert innehåller ett verk som ni och den publik vi har i dag känner och älskar. Men för varje sådant verk ska vi matcha upp med ett okänt verk. Och då ska sökfältet gärna vara icke-europeiska, icke-vita tonsättare. Och fler kvinnliga tonsättare förstås. Som ni ser i underlaget, menar jag alltså inte att detta utesluter exempelvis unga manliga vita tonsättare. Tvärtom. Men målbilden ska vara att varje konsert bör innehålla ett närmande till den repertoar branschen som helhet normalt sett undviker som om det vore ett virus, ursäkta skämtet.” Ingen skrattade. “Alltså – vi skriver med denna säsong historia genom en plötslig och oförmodad närvaro av tonsättare som normalt sett inte ens beaktas. Självklart blir det också viktigt att vi skapar en kontext för dessa konstnärliga möten. Utopia, helt enkelt!” Niels tittade upp på projektionsduken med blossande röda kinder. 

Han är entusiastisk på riktigt, tänkte David. Detta kommer kraschlanda. Och varför reagerade jag inte på att alla i konstnärliga rådet är män förrän nu?

Alla händer var nu uppe, att döma av siffran i den gula handen. 

“Vad roligt” sa Niels Jansen. “Frågan engagerar! Vi kan börja med dig, Arne.”

Arne var tydligen ute på skogspromenad och använde sin telefon som kamera. Kameran var riktad mot hans hårfäste, vilket skapade ett märkligt motiv. En glest bevuxen bergknalle på tur, tänkte David. 

“Hej. Jo. Tack Niels. Alltså, jag vill ju inte verka som om jag inte är för utveckling och så” sa Arne. “Tvärtom. Men – och det här är bara en tanke – skulle det inte vara klokt att så här när vi öppnar igen låta säsongen bli ett återhämtningsår? För oss och publiken. Vi har ju längtat efter att få spela med hela orkestern och träffa alla kollegorna. Vi behöver tillbaka till kärnrepertoaren. Ja, det var bara det jag ville säga.”

“Okej” sa Niels med en nick. “Relevant synpunkt, även om jag måste påminna oss om att verksamheten inte primärt är till för oss som jobbar här. Vi har ju dessutom ett uppdrag att bredda publiken, inte bara behålla de redan frälsta. Nå. Vem är på tur?”

“Det var nog jag.” Patrik igen. “Ja, jag instämmer till fullo med Arne. Inte ofta vi är överens, men i detta fall så … Inte heller jag är emot utveckling. Men du måste också tänka på att vi har behov av att hitta en chefsdirigent. Jag tror du får svårt att hitta bra dirigenter som ställer upp på den här typen av … oortodoxa program. Det var bara det. Som tillägg, alltså.”

“Får jag hoppa in igen” sa Arne. “Det är ju så att vi har en plikt mot vår publik. Och vi har en repertoar som tagit flera hundra år att bygga upp. Som vi vet är mästerverk. Och musiken kommer ju från Gud. Då spelar det ingen roll om tonsättaren är vit, svart, gul eller röd, man eller kvinna, straight eller bög.” En solstråle hittade in ovanför den promenerande Arnes hår och skapade en gloria ovanför hans huvud. “Jag menar bara att den här identitetspolitiken har ju inget med musik att göra. Jag läste en utmärkt artikel i dag av Maria Rördrom – den kan jag varmt rekommendera” sa Arne.

“Tack, Arne” sa Niels Jansen lugnt. “Jag hör vad du säger. Och jag kan konstatera att jag har hört det sägas förut. Rentav påminner sakinnehållet lite om texten till Jesus älskar alla barnen, den där söndagsskolesången som trots alla sin välmenande grötrim skorrar lite illa mot en kolonial historia.” David höll tillbaka ett ofrivilligt fniss. “Problemet, Arne, är perspektivet. För dig, som medelålders vit man, kan det verka helt betydelselöst vem som har skrivit vad. Samtidigt kan man ställa sig frågan: om vi nu är färgblinda på ett bra sätt och varken kön, sexuell läggning eller etnicitet spelar någon roll i vår upphöjda konstform, hur kommer det sig då att vi och orkestrar över hela världen år efter år väljer repertoar komponerad av samma vita män? Att det skulle handla om att utrymmet inte räcker till för andra håller inte. Och konstnärlig kvalitet är ett subjektivt mått, så det håller inte heller. Jag lutar åt bekvämlighet och maktmissbruk. Vad tror ni andra? Ville du något Patrik, eller är det en gammal hand som är uppe?” 

–

Efter mötet gick Niels Jansen och David tillbaka upp till chefsrummet. Niels Jansen såg extremt trött ut. Han satte sig tungt i den ena av de två svarta läderfåtöljerna och bjöd David att slå sig ned i den andra. 

“Ja, du, David” sa Jansen med en uppgiven suck. “Så här ser det ut. Välkommen till sekelskiftet. Det förrförra sekelskiftet” sa Niels med ett ansträngt leende. “Vad sägs om en pilsner? Hustrun hämtar barnen i dag och klockan börjar ju närma sig fem.”

“Jag trodde aldrig du skulle fråga” svarade David.

För er som läst ”Ond Musik” kommer här en litet smakprov av skissarbetet med uppföljaren, alltmedan en översättare i ett europeiskt land nu sliter med den första bokens utgivning på främmande språk. Mer info kommer.

Vi möter givetvis David, Kerstin och alla de andra kärnkaraktärerna även i den kommande boken, med arbetstiteln ”Poänglösheten”. I följande utdrag möter vi en sliten David som nu ägnar sig åt utredningsarbete och musikundervisning. Hans uppdrag är att utreda en (fiktiv) Stockholmsorkester (Stockholms Kammarfilharmoni) och de hot som riktats mot dess VD, en Niels Jansen. Själv plågas David av att (efter händelserna i förra boken) vara ansatt av en grupp personer som bestämt sig för att så långt möjligt förstöra hans professionella (och privata) rykte. David kallar gruppen ”Kommando prosecco” efter en av  medlemmarnas förkärlek för drycken. Det är en dystopisk och ”mellanpandemisk” värld som målas upp. Och förstås: alla likheter med nu levande personer är en ren slump.

David, Kerstin, Barbro. Zoom.

Sandra sitter på knä nedanför kuvösen. Det blöder ur hennes ögon, näsa, mun och öron. Munnen är öppen och hon förmår fortfarande producera ljud. David kan inte urskilja vem som skapar vilka av de aggressiva signaler som ändå tränger genom hans hörselkåpor. Men det hörs att det är en strid på liv och död. Och han förstår att motståndaren är det till synes livlösa byltet av sårigt kött som ligger i kuvösen. Maestro Antoine Malå. Sandra är på väg att förlora, inser David plötsligt. Hon kommer att dö framför mina ögon.

David vaknade sjöblöt av svett. Helvete, vad är klockan? David kastade sig lite för fort ur den klibbiga sängen och fick genast betala priset. Ett plötsligt yrselanfall tvingade honom att stödja sig mot sänggaveln. Och nu kom det. Tillströmningen av saliv i munnen. Magen i uppror. Han hann precis ta sig fram till toalettstolen när spyan kom. Ögonen tårades av kräkreflexens sammandragningar. Minnet av drömmen han vaknat av provocerade fram några ytterligare hulkningar. Fan, fan, fan! Han hade inte lyckats med föresatsen att supa sig till ett drömlöst tillstånd. Gårdagskvällens scener hade ändå spelat upp sig som förväntat. David och flöjtisten Jan-Lennart Simonsson, Jalle kallad, hade setts på puben Wirströms och hade med rutinerad målmedvetenhet påbörjat arbetet med att i god ordning dricka sig bortom vett och sans. 

Jalle öppnade samtalet med att glatt berätta att han fått några veckors jobb på Stockholms Kammarfilharmoni. För detta skulle det skålas. För Jalle skulle det innebära några veckors respit från den frilanstillvaro som i synnerhet under pandemin blivit ordentligt utmanad. Kanske skulle lättnaden i restriktionerna innebära lite verkligt orkesterspel. I takt med att ölen och sexorna med whisky passerade revy förbyttes Jalles initiala glädje till bitterhet över hur lite de fast anställda musikerna solidariserade sig med frilansarna. “De tar ju fortfarande alla jävla kyrkspelningar. Och aldrig behöver de ta ledigt från jobbet heller, så det blir ju liksom dubbelt betalt för dem. Och så sitter cheferna i media och bu-huar över hur marginaliserat det klassiska musiklivet är, hur återväxten är hotad, när det är musikerna själva som släcker ut marknaden. Med ledningarnas goda minne. Tar jobben från alla dem som eventuellt vill bygga sig ett liv som frilansare. Fy fan”

“Ja, jag minns att det snackades en del om detta i chefsnätverken på min tid. Det låga arbetstidsuttaget i orkestrarna. Politiskt svår fråga.”

Jalle såg plågad ut.

“Frågar du mig så säger jag att de även utan pandemi jobbar max sextio procent av en heltid därför att institutionerna inte har råd att producera mer. Dirigenter och solister kostar helt enkelt för mycket, och ska de lira utan dirigent så kostar det extra enligt avtal. Det betyder att musikerna kan ägna resten av tiden åt att frilansa. Eller plugga. Eller läsa böcker. Med en heltidslön i ryggen. Bara här i Stockholm går det en hel symfoniorkester lös och ledig varje dag på året, med alla möjligheter att ta jobb från de riktiga frilansarna. Marginaliserad schmarginaliserad. Det värsta var ändå när jag såg ett gäng ur en av orkestrarna som tagit emot ett krisstöd avsett för frilansare. Snacka om att skratta hela vägen till banken.”

“Antar att politikerna fortfarande inte vill ta i frågan med tång?”

“Nä, i den mån de känner till det. Inte så lätt eftersom ingen vill skjuta första salvan. Chefsledet sluter tätt och torgför mer än gärna de anställdas prat om behov av extra förberedelsetid, konstnärlig utveckling och allt vad fan de kallar luften i systemet. Det måste jag i och för sig ge Niels Jansen, chefen för Kammarfillan. Han har försökt utöka arbetstiden för orkestern. Fast med verksamhet som inte i första hand fordrar skitdyra dirigenter och solister.”

“Inte så populärt, kan jag tänka mig.”

“Inte särskilt. Det inverkar ju menligt på sidoinkomsterna” sa Jalle syrligt. “Och så de vanliga kvalitativa invändningarna. Men så kom ju hämnden också.”

“Hur då menar du” inflikade David.

“Jo, men det var ju någon musiker som skrev i en högerblaska om hur Niels Jansens arbete är en styggelse, typ” Jalle skrockade bittert. “Man ska inte bråka med kollektiven.” 

“En musiker i orkestern?”

“Nänä – en jag aldrig hört talas om. Men han verkar ha inside information” Jalle svepte det sista av sin öl och började på ett oklart sätt signalera med armarna mot bartendern som nickade, till synes införstådd med signalsystemets innebörd. “Men vet du vad det värsta är, David?”

“Det vore mig fjärran att spekulera. Jag märker ju att du vill berätta.”

“Precis. Håll käft och lyssna när mäschtaren talar.”  Jag har nämligen kommit på något oerhört schorgligt. Att det är de som hårdast försvarar den klassiska musiken som är dess värsta fiender. Och inte ett unsch av kreativitet eller nyskapande får platsch i det försvaret. För det hotar den jävla ordningen. I orkester ska man vara en hantverkare som levererar i tid. Men konstnärer? Nä, fan. Och vad är det nu man kallar schådana där djur som andra djur lever av? Jag tänker iallafall att inschtitutionerna är schå’na djur och orkeschtermuschikerna de dära andra djuren. Hick. Schäkta.” 

David insåg att Jalle överraskande snabbt tagit sig över gränsen mellan salongsberusad och skitpackad. 

“Jag hoppas inte att du sitter och säger att institutionerna är värddjur och orkestermusikerna parasiter. För det skulle ju inte borga för några särskilt roliga veckor för dig på Kammarfilharmonin. Jag tar en likadan kombo” sa David, det sista till bartendern som just kommit med en öl och en whisky till Jalle, och tydligen inte hade något emot att bordsservera de två medelålders männen.

“Nja” sa Jalle och tvinnade sina välvaxade mustascher. “Det kanske var lite väl hårt. I så fall är det nog de döda tonsättarna schom är värddjur för dem alla. Jag menar nog schnarare att inschtitutionerna och derasch chefer är de undergivna i en schån där schadosochis…schadoma…äh du fattar vilken typ av relation jag schnackar om och muschikerna är de schom håller i schtryppkoppel och schkojiga schmå läderpischkor med hullingar. Och får ha batong.”

“Du är verkligen en kille som kommer med ljuset och framtidstron i kväll, Jalle. Berätta om hur morsan mår istället.”

Kvällen hade sedan fortsatt i samma stil, med en långsam och bitter nedåtskruv. Moderns tilltagande demens hade inte direkt livat upp stämningen. David hade till slut sett till att Jalle kom i en taxi och hjälpt taxichauffören att uttyda det oartikulerade ljud som skulle föreställa namnet på den närförort Jalle bodde i.

–

Klockan var snart nio på morgonen. David hade gjort sig en panna gränslöst starkt kaffe och satt framför datorn i sin lilla lägenhet på Gåsgränd i väntan på att bli insläppt i det digitala mötet med Kerstin. 

–

“Hallå David” sa en röst just när David släppt uppmärksamheten från skärmen för att tända sig en cigarett. 

“Tjena Kärran. Hur är läget?” Han såg att hon valt porträttet på Sensei Kimura som bakgrundsbild. Hon såg oförskämt pigg och fräsch ut. Ett hån mot den hårt arbetande klassen. 

“Med mig är det bra. Men du ser lite trött ut. Är du bakis?”

“Bakis, jag? Nä. Hade en av mina nattmaror. Sandra. Sovit jävligt dåligt.”

“Och är bakis.”

“Va’ fan” sa David med ett försök till kränkt krökning av munnen.

“Väm ä bakis” hördes en tredje röst som bara kunde tillhöra Barbro.

“Barbro! Det var inte igår” sa David så piggt han förmådde. Barbro hade skyltfönstren ut mot Bandhagen centrum som levande bakgrund.

“Ä dä DU som ä bakis?”

“Men det var väl själva fan” sa David. “Släpp det. Jag är trött. Vad ville du Kerstin?”

Kerstin lutade sig fram mot datorn liksom för att utvärdera Davids allmäntillstånd. 

“Jag har som jag antydde kanske ett jobb till dig.”

“Jaha” sa David torrt. “Kanske. Ska jag utvärderas innan jag får knäcket?  Efter allt vi varit med om? Är det därför Barbro är med?”

“De’ ä då inge’ fel på de grundläggande kognitiva förmågorna” sa Barbro muntert.

“Så här” sa Kerstin. “Jag fick för en tid sedan en förfrågan från en av symfoniorkestrarna i sta’n. Det var deras HR-avdelning som ringde. VD:n har inlämnat en anmälan om mobbning. Gällande sig själv. Som offer. Problemet är att mobbningen till stora delar är av det anonyma slaget. Men tillräckligt allvarlig för att den ska oroa såväl VD:n i fråga som HR-avdelningen. Till det som bubblat upp hör anonyma hot, allmänt oförskämda mejl och vad HR tror är ett samarbete med skribenter utanför institutionen. Interna uppgifter har läckt ut. Uppgifter som bara kan ha förmedlats av ett fåtal individer i organisationen. Ägg har kastats mot VD:ns lägenhetsfönster. Men allt har inte varit anonymt. Jag kan visa ett exempel på inlägg som skrivits på VD:s facebook av en av de få öppet kritiska individerna. Jag delar skärm.” 

Kerstin sågs åter kisa in mot skärmen samtidigt som hon tryckte på skrivbordet. En facebooktråd dök upp.

“Ser ni?”

“Jadå” kom det från Barbro. David gjorde tummen upp.

David noterade med viss förvåning att det rörde sig om Niels Jansens facebooksida. Samme Jansen, chef för Stockholms Kammarfilharmoni, som han talat om med Jalle kvällen innan. Jansen hade på sin “vägg” publicerat en artikel ur en av de stora dagstidningarna – till synes ett förhandsreportage om en kommande konsert med Stockholms Kammarfilharmoni. Programmet var, såvitt David kunde bedöma, sammansatt av musik komponerad av icke-europeiska och icke-vita tonsättare. Artikelrubriken löd: 

“Symfoniorkestrarna låtsas vara både jämställda och färgblinda”. 

Tydligen ett uttalande av chefen själv.

I diskussiontråden som följde fanns såväl tummar upp som hjärtan. Men där fanns också några inlägg som gulmarkerats, antagligen av Kerstin. 

“Jävla narcissist. Nu visar du ditt rätta ansikte.” löd en av kommentarerna, som följdes av flera liknande inlägg:

“Jag ska fan sjukskriva mig från den här jävla blatteproduktionen.” 

“Vi har funnits här i mer än hundra år. Som chef ska du vara jävligt tacksam för att få jobba med oss. Passa dig för att gå emot kollektivet.”

Kerstin harklade sig. “Ja, som ni ser är det skrivet av samma person, musiker i orkestern sedan många år. Just det här är ju förstås oförskämt och visar dessutom prov på både dåligt omdöme och svajig lojalitet, minst sagt, mot arbetsgivaren. Särskilt som det är i en öppen facebooktråd.”

“Men det är inte något som riktigt går att lagföra” sa David.

“Precis. Det finns dock omständigheter som talar för att det ändå kan finnas saker att lagföra i andra mer slutna rum på internet. Kan man spåra de hot om våld som inkommit anonymt kan man ju komma en bit på väg också. Och det är här jag skulle behöva din hjälp och dina insikter i musikvärlden.”

“Utveckla” sa David.

“Jag skulle vilja att du gick bredvid VD Niels Jansen i några veckor. Satt med på möten. Blev du och bror – eller syster för den delen – med några av musikerna. Se om du kan uppfatta sådant som vi andra inte kan. Det där musiska språket du tjatar om, det som du lär dig av Louis, kanske rentav kan komma till pass” log Kerstin.

“Lyssna av vibbarna, menar du. Se om jag tycker det verkar finnas skäl att oroa sig på riktigt.”

“Precis. Men gör för allt i världen en sådan där.. Vad brukar vi kalla det?”

“Organisationsöversyn med tonvikt på arbetet med den psykosociala arbetsmiljön” sa David.

“Just en så’n. Det får bli en sorts täckmantel.”

“OK. Jag gör det. Om jag får, alltså.”

“Vad säger du Barbro?”

“För mäj värkar han stabil.”

“Då så. Kul. Då kör vi. Jag skickar över underlagen med budfirma.”

“Jag tackar för förtroendet” sa David.

“Har du förresten anmält dig till graderingslägret” frågade Kerstin.

David klickade på den röda telefonluren på skärmen och stängde ned konversationen. Graderingslägret…visst fan. Han tog en klunk av det redan kalla kaffet och funderade på det Kerstin sagt. Vilket sammanträffande. Hans intresse hade fångats redan kvällen före. Den där Niels Jansen verkade vara en annorlunda chef. Som provocerade. Inte helt olik den han själv försökt vara under sin tid som chef. Kanske kan jag lära mig något. Också om mig själv.

David. Gåsgränd.

Natten hade återigen varit orolig. Eftersom han skulle göra sin första dag på Stockholms Kammarfilharmoni och träffa chefen Niels Jansen, hade David bestämt sig för att hålla sig till folköl kvällen innan. Jävla nödraketer. Varken tänder eller släcker. Framemot femtiden på morgonen hade David resignerat inför horden av mardrömmar som vällde in och som med skrämmande skärpedjup tvingade honom att återuppleva såväl Sandras död som smärtsamt vackra ögonblick i hennes sällskap. En lång och sval dusch senare satt David vid sitt skrivbord och läste. Kerstin hade budat över det material som fanns föregående eftermiddag. David passade därför på att göra sig en bild av sammanhanget. 

Efter en timmes läsning kunde han konstatera att både VD:n och institutionen led av allvarliga bekymmer. Det slog honom att nivån på den påtagliga ilskan hos de anonyma avsändarna till hot- och hatbreven inte verkade riktigt proportionerlig. Visserligen hade VD:n gjort ett antal förändringar och utspel som skapat rubriker. Men var de verkligen så provocerande? Eller låg något annat i vågskålen som kunde göra reaktionerna mer begripliga? De förändringar som gjorts internt hade tydligen, enligt en omorganisationsplan som låg med i högen av papper, syftat till att öka inflytandet för såväl musiker som administrativ personal. En jävla massa möten, tänkte David. Några av de anonyma hoten refererade till Niels Jansens arbete med att förändra repertoaren. Fler tonsättare som var kvinnor. Fler icke-europeiska, icke-vita kompositörer. HBTQ-teman. 

“Identitetspolitik av det värsta slaget” stod det i ett av de anonyma breven. Han läste också artikeln i tidskriften Kabal om Niels Jansen som Jalle berättat som. En viss Thomas Järnekvist som titulerade sig “musiker och skribent”. Texten var full av insinuationer och slutledningar om Niels Jansen som inte styrktes av innehållet.  Definitivt ett försök att skandalisera Jansen, tänkte David. Varför denna vrede? 

Han satte på ytterligare en balja kaffe och medan kaffet rann genom filtret skickade han ett sms till Jalle för att förvarna om att de antagligen skulle ses i korridorerna på Stockholms Kammarfilharmoni under de närmsta veckorna. Sedan passade han på att kasta ett öga på nyhetsflödet. Det absurda parlamentariska läget toppade även i dag. Som god tvåa en nyhet om ett spektakulärt mord på en medlem i Kulturutskottet. Eftersom David inte intresserade sig för den i hans tycke plågsamma mellanstadienivå som präglade en försvarlig del av dagens rikspolitiker och inte heller lockades av mordrubrikerna, googlade han istället ordet “identitetspolitik”. 

Näst efter Wikipedias definition, som gav den vetgirige grunden till begreppet, med bland annat stärkandet av minoriteters ställning som en ingrediens i förklaringen, kom det upp en länk till en helt färsk debattartikel, signerad Maria Rödrom. Shit. Ledaren för Kommando Prosecco i egen hög person, tänkte David med en rysning. Vad fan har hon nu hittat på? Han klickade på artikeln som publicerats i den stora, oberoende liberala dagstidningen. 

I dag. Vilka är oddsen för det? 

Artikelrubriken till texten som Davids gamla marknadschef skrivit var Katedralbyggarna – vår tids hjältar. Artikeln handlade dock inte om medeltidens verkliga katedralbyggare. Istället var rubriken en sorts metafor i vilken de klassiska musikerna framställdes som bärare av något inneboende gott och en alldeles särskild, hemlig och nedärvd kunskap om musiken, evigheten och livet. En kunskap och tradition som hotades av den nya tiden och av den nya tidens kulturpolitik och identitetspolitik. Det där ordet igen, tänkte David. Genom sin kontakt med konsten och som del av det stora permanenta, konstnärliga och därför abstrakta katedralbygget, var dessa musiker både väktare och fångar, vad det verkade. Musikena, katedralbyggarna, vaktade konstens hemligheter men var samtidigt fångar med en alldeles egen fångvaktarduo: kulturpolitiken och obildningen. “Förmyndarsamhällets och kulturpolitikens Kling och Klang”, som Rördrom formulerade det. Dessa två hotade musikens grundvalar, men även förstås, på ett generellt plan, konstens frihet. 

Mot slutet av artikeln, till underrubriken “Oboe-fri zon i hela mellansverige”, radade hon upp alla hoten. Antalet blåsmusiker i Sverige som minskade. Nivån på sången i grundskolan som enligt henne sjunkit till ett historiskt lågvattenmärke. Samma öde hade drabbat kunskapen om Mozarts och Beethovens stråkkvartetter. Digitaliseringen utgjorde i sin tur ett hot mot kunskapsöverföringen mellan den traditionella mästare-lärling-relationen som var så “ohyggligt viktig” inom musiken. Andelen svenska musiker i orkestrarna, som visst var i dalande, skulle snart var lika med noll. Dessutom presenterades operan som konstform på ett banaliserande sätt i Public Service-TV. Så många hot, tänkte David. Tonläget var högt på ett sätt som påminde David om de skrivna hoten och anklagelserna mot Niels Jansen. Fast här fanns långt fler måltavlor. Vid sidan om kulturpolitiken och identitetspolitiken beskrevs en formlig konspiration av samhällgenomgripande slag. Skolan, media, universiteten, vänsterpolitiker, arbetarklassens mentalitet, invandringen och polisen var bara några av dem som utpekades som medskyldiga till den klassiska musikens sönderfall. Denna “tusenåriga” konstform vittrade sönder i långt snabbare takt än klimatet, och med långt allvarligare konsekvenser för den civiliserade delen av världen, menade skribenten. David drog sig till minnes något hans terapeut sagt om vissa människors tendens att förlägga skulden till alla sina problem utanför sig själva. Maria Rördrom tycktes passa den profilen perfekt.

Maria Rördrom avslutade artikeln:

“Kanske är det största hotet ändå den nya tidens ledare. De som tagit på sig att likt duktiga idioter, utrustade med hacka och spade, undergräva katedralens hållfasthet. Tack och lov har vi ännu sett endast ett fåtal sådana exempel i Sverige. Jag tänker givetvis på chefer som Niels Jansen, som de senaste åren tvingat den lika underbara som historiskt viktiga orkestern Stockholms Kammarfilharmoni till underkastelse. Hur mår egentligen musikerna i orkestern? Vem tar hand om deras förmodligen larmande själar? Vem förvaltar deras kompetens? Inte deras nuvarande ledning iallafall. Mest av allt påminner Niels Jansen om en bullrande bilförsäljare som inte bryr sig ett dugg om nyanser, verklig kunskap och konstens storhet. Kanske är han, i någorlunda närtid, bara överträffad (i negativ bemärkelse) av gamle musikchefen David Westerdahl, rubrikernas man, som kombinerade ett kontraproduktiv känsla för PR-kupper med en ryktesflora som antydde att han troligen inte är något annat än en i ordets rätta bemärkelse hänsynslös människa. Jag hoppas att någon gör ett granskande reportage om båda de herrarna. Eller ska vi kalla dem Kulturmän. Vad säger Kalla Fakta?”

Maria Rördrom, musikkritiker och kulturjournalist

What. The. Fuck. 

David tog sig för pannan. Hur kunde redaktören släppa genom den här skiten? David hade förvisso reagerat över att tidningen efter pandemins utbrott fått något märkligt neurotiskt över sig. En grad av omdömeslöshet som bland annat hade resulterat i furiösa upprop mot politiken av ett slag som David normalt inte förknippade med tidningen. Och nu detta. Personliga vendettor på redaktionell plats. 

Skit samma, tänkte David. Det här skapar andra omedelbara problem. 

Han ringde upp Kerstin Armfelt efter att ha tittat på klockan. 06.45. Hon är vaken.

“Armfelt, mitt i frukosten” svarade ett pigg röst.

“Hej. Hur är det på Salbyvägen?” David väntade inte på svar, utan gick rakt på sak.

“Har du läst dagens tidning? Artikeln om Katedralbyggarna?”

“Värst vad du låter upprörd, David. Vänta lite, jag ska bara hälla upp en kopp te.”

Det klirrade i bakgrunden. David trummade på sin kant otåligt med fingrarna mot bordet.

“Var var vi” sa Kerstin. “Jo. Katedralbyggarna. Jag började läsa, men uppriktigt sagt tyckte jag tonen var så fnoskig att jag bara orkade halva. Något jag bör veta?”

“Läs sista stycket och fundera på om jag fortfarande med trovärdighet kan åta mig uppdraget” svarade David.

Under några minuter hördes bara ett lätt brus och ljudet av prasslande papper i luren.

“Jaha. Jag förstår” sa Kerstin. Var hon bekymrad så framgick det definitivt inte av röstens alltjämt pigga klang. “Hör Rördrom-människan till den där gruppen som vill göra livet surt för dig?”

“I allra högsta grad” sa David sammanbitet.

“Trist. Verkligen” sa Kerstin. “Genom att hon på det här sättet kopplar ihop din person med Niels Jansen blir det förstås svårt att framstå som opartisk utredare.”  

“Det var så jag tänkte också” sa David uppgivet.

“Vad säger du om att föreslå Jansen att bakgrundsstoryn handlar om att du ska göra en mediastrategi för orkestern? Indirekt styrker ju skribenten din förmåga även om hon har synpunkter…” Ett sörplande läte hördes i luren. 

“Det kanske kan funka. Jag gissar dock att jag kommer stöta på lite svårigheter med att bli “du och syster” med musikerna efter den här artikeln. Oavsett vad vi kallar uppdraget.”

“Kanske det, David. Men gör ett försök, vetja. En Kulturman ska väl klara lite motstånd, tänker jag” sa Kerstin och började plötsligt fnissa, något som enligt Davids empiriska studier normalt bara inträffade en gång vartannat år. Då blir det till att vänta två år på nästa tillfälle då, tänkte David.

När Kerstin samlat sig, lovade hon att  omgående ringa och förvarna såväl Kammarfilharmonins HR-avdelning som Niels Jansen om behovet av ett nytt upplägg. David, å sin sida, tackade och la på. Han gick till badrummet och såg sig i spegeln. Hans ansikte hade definitivt får fler fåror och rynkor de senaste två-tre åren. Men fortfarande hade han en bit kvar innan han kunde göra anspråk på epitetet distingerad. Kanske kommer den dagen aldrig, tänkte han, som jag håller på. Sliten är dock ett begrepp jag kan bära med trovärdighet. Fast i limbo mellan sliten och disitngerad. Typiskt mig. Spegeln berättade med all önskvärd tydlighet att han skulle behöva raka sig innan han promenerade bort till Blasieholmen där Kammarfilharmonins lokaler var belägna. Kanske rentav stryka en skjorta. Framsidan skulle räcka. Om han hade kavajen över skjortan.

I en promemoria som nyligen publicerats av Kulturdepartementet (Ds 2021:11) konstateras följande: ”Musikplattformen vid Statens musikverk föreslås avvecklas, bl.a. mot bakgrund av att de intentioner som fanns vid bildandet av Statens musikverk och Musikplattformen har varit svåra att förverkliga. Det bedöms fortsatt finnas ett behov av samordning, koordinering och främjande på musikområdet. En främjande funktion för musikområdet föreslås därför inrättas vid Statens kulturråd. Statens musikverks ansvar och uppgifter bör renodlas till att fokusera på teaterns, dansens och musikens kulturarv samt Elektronmusikstudion.”

I allt väsentligt håller jag med om slutsatserna, även om placeringen av EMS i Musikverkets hägn fortsatt är något av en organisatorisk anomali . En liten ”caveat”, dock: även om den organisatoriska mognadsgraden hos Kulturrådet kan antas vara större, finns givetvis ingen garanti för att en ny främjande funktion på en ny adress skulle få en större träffsäkerhet.

2013 publicerade jag ett långt inlägg (länk nedan) där jag reflekterade över de utmaningar och frågetecken som redan då tornade upp sig runt den då nya myndigheten Statens Musikverk. 2015 kom Statskontorets analys som pekade på delvis likartade utmaningar som jag skrev om 2013. Min reflektion handlade, grovt förenklat, om vikten av strategisk kompetens och fingertoppskänsla när man närmar sig såväl myllret av förväntningar som de ”hål” i musiklivet som skapats genom avvecklingen av Rikskonserter. Denna avveckling genomfördes utan nämnvärd konsekvensanalys, men bars av ett utbrett missnöje kring hur Rikskonserter hanterade sitt uppdrag. I grunden var man alltså missnöjd med hur arbetet letts och formaterats. Nu tycks man återigen vara i samma läge. Möjligheten att lyckas denna gång, står och faller med hur väl man lyckas bemanna den nya funktionen. Det, snarare än adressen, blir avgörande för om musikliven ska få ökad lyftkraft.

https://www.statskontoret.se/publicerat/publikationer/2015/myndighetsanalys-av-statens-musikverk2/

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2021/04/ds-202111/

Musikverket och den kulturpolitiska viskleken

På kvällarna, när barnen somnat och jag tar en paus från de allt intensivare kvällsstudierna i Nordsamiska, skriver jag alltså på en fortsättning på Ond Musik. Som om jag behövde ytterligare stimulans… Men nu är det en gång för alla så att jag har erkänt svårt att låta bli att hitta på kreativa projekt, så jag får helt enkelt bara låta det ske. 

Ond Musik rörde sig till stor del i ett musikaliskt landskap och snuddade vid personlighetstyper och företeelser som är rätt så välkända för folk i branschen. Nästa bok, som har arbetsnamnet Poänglösheten, går ännu längre in i musiklivets olika schatteringar. Särskilt intresserar jag mig för vissa aspekter, som förvisso inte enbart förekommer i musiklivet utan kanske är lika vanligt förekommande i andra sammanhang. Sammanhang som i likhet med musiklivet lever högt på sina anekdoter och berättelser, sina rykten och sina kedjor av mer eller mindre väl avvägda förtroenden. Poänglösheten rör sig också just i den tid vi nu lever – en tid som präglas av en sorts apokalyptisk stämning som gett ännu mer bränsle åt dem som har livlig fantasi och gärna låter sina berättelser fylla i tomrummen och låta dem utspela sig i de mentala mellanrum där fakta liksom inte spelar någon roll. 

Jag har sett många exempel på hur pandemin tycks ha puttat människor, som i vanliga fall gör ett balanserat intryck, över gränsen till något som närmast kan liknas vid besatthet. Och föremålen för besattheten behöver inte vara pandemin. Det kan vara människor (gärna i någon form av ledande eller bara synlig ställning), samhällsföreteelser i stort, politiska övertygelser, musik – ja, snudd på allt tycks kunna bli föremål för en besatthet som i en del fall hotar att bli direkt farlig. I det inledande avsnittet i Poänglösheten (publicerat i grovredigerat skick i denna blogg) beskriver jag ”det politiska djuret” Sven-Eriks känsla av olust inför det som sker på sociala medier, där allt fler uttrycker sig som om det inte skulle finnas en morgondag. Eller att dagen när besattheten kanske faktiskt släpper och eftertanken och – eventuellt – ångern kommer inte är en möjlighet. 

I Poänglösheten förekommer även en ung musiker som just är besatt. Hans besatthet är av det lite farliga slaget, eftersom han är helt övertygad om det rätta i att metodiskt kartlägga och på olika sätt försöka skada en annan av bokens personer. Den unge musikern hittar sitt rättfärdigande i övertygelsen om att hans beteende är vad den sanna, den stora (av Gud givna) musiken, fordrar av alla riktiga musiker. Vreden han riktar mot sitt hatobjekt bärs också av summan av vrede han känt och byggt upp under hela sitt unga musikerliv. Ilska över såväl gamla lärare som kolleger. Ilskan (och här är han särskilt oresonlig) över sångpedagogerna på den högre musikutbildning vid vilken han arbetar, som ”svassar runt” med sitt entourage av devota sångelever som den unge musikern tvingas ackompanjera. Ilskan också över en värld som inte förstår hur de konstnärliga kvaliteter han besitter också gör honom kvalificerad att (i kraft av sin intelligens) bedöma allt från statistiska beräkningars kvalitet till kameravinklarna och redigeringsarbetet i På Spåret. Den ännu ouppfyllda önskan om att få tillhöra, få ett erkännande, ett tillstånd som kanske mer än något annat eldar på ilskan över dem som till synes fått oförtjänt plats och bekräftelse. 

Allt detta, denna blandning av olika typer av delvis orelaterat förakt för upprörande företeelser, får i berättelsen kropp i hans utvalda hatobjekt.

I texten figurerar även en (påhittad) orkester, Stockholms Kammarfilharmoni, som jag valt att förlägga till Frimurarpalatset på Blasieholmen i Stockholm – ett litet stenkast från Musikaliska. De vanliga och triviala interna små intrigerna och konflikterna antar i berättelsen gradvis orimliga proportioner. Och det vore ingen spänningsroman om det inte också leder till mord…

Över bygget av berättelsen svävar frågeställningen som kommit att intressera mig alltmer, inte minst under pandemin: när går man över gränsen? När finns det risk för att ett inledningsvis oskyldigt skvallrande antar formen av konkreta hot och handlingar? Hur föds känslan av rättfärdighet i relation till ett gränslöst beteende som är ämnat att skada andra människor? 

Delvis eviga filosofiska/mänskliga frågor, men intressanta för mig också i mitt ledarskap och tankarna kring dess utmaningar. Orkestern jag beskriver i texten är visserligen fiktiv, och dess inre liv givetvis också hårt uppskruvat. Men beskrivningen studsar ändå mot en verklig klangbotten. Vi som arbetat länge i musiklivet vet hur skvallrigt det kan vara, och hur bilden av fantastiska upplevelser och härliga kolleger ibland får sig en törn av beteenden som inte sällan har sin grund i ett tämligen hierarkiskt landskap som inte i alla avseenden tål dagsljuset.

Och jag har egna erfarenheter av att vara föremål för stalker-aktiga beteenden. En liten krets av personer har i snart tio års tid från och till roat sig med att söka upp samarbetspartners (eller för den delen chefer) till mig, för att (i största förtroende och med utgångspunkt från sin egen relativa förtroendeställning i branschen) delge dem mina tillkortakommanden som både människa och chef. Senast häromdagen frågade en bekant oroligt om det var sant som hen hört av medlemmar i denna lilla krets – att jag egentligen är en misogyn ledare (och människa – med allt vad det innebär av antydningar om anstötligt beteende). 

Den här typen av ryktesspridning är inte lätt att komma åt, och kanske är den oundviklig när man som jag arbetat mycket med förändring som ibland uppfattats som kontroversiell. Just den lilla rykteskampanj som riktats mot mig kopplar på ett intressant sätt upp sig mot allt från uppflammande skvallertrådar på Facebook till helt öppna debattartiklar om mitt ledarskap, som på samma sätt bygger på fnoskiga antaganden och connect-the-dots-liknande antydningar.

De obehagskänslor som beteendena skapat under åren har dock fått lämna rum för min nyfikenhet. Vad driver dessa människor, och hur långt är de beredda att gå? Vad driver människor att riskera sitt eget anseende (och antagligen deras välbefinnande) genom att röra sig i dessa hatiska mellanrum dit inga HR-avdelningar eller utvecklingssamtal (av något slag) någonsin når? 

Detta är utgångspunkterna för Poänglösheten. Givetvis finns här också David Westerdahl, den oberäknelige salongsalkisen med olycklig svada, med som en av protagonisterna. För den som intresserade sig för det i Ond Musik beskrivna ”musiska språket”, kommer ytterligare aspekter att avslöjas. 

Fredrik